Snart börjar Hugo-ceremonin!

hugo_sm

Ordna popcorn, häll upp något gott att dricka, memorera de nominerade och läs mina tips! Klockan 21.00 svensk tid börjar det och hela spektaklet går att titta på här.

Mycket nöje!

P.S. Jag har ändrat mig. Efter en myckenhet av galet kalkylerande har jag kommit fram till att Parasite av Mira Grant kommer att vinna som bästa roman. Alla kommer att ha den som andrahandsalternativ och striden mellan Ancillary Justice och Wheel of Time-böckerna kommer att vara så hård att ingen av dem kommer att kunna vinna direkt. Kom ihåg var ni hörde det först. D.S.

Prenumerera på Dylan Dog!

prenumeration_MM-715x1024

Nu finns exakt det jag längtat efter – en prenumerationstjänst för Dylan Dog! Ades Media fortsätter att ge ut nya album med vår käre mardrömsdetektiv och på deras hemsida kan man läsa om hur man prenumererar. Som de skriver finns det dock ingen anledning att prenumerera om man bor nära ett försäljningsställe. Den som är en turknutte och har en bra seriebutik i närheten ska naturligtvis stötta den (det kan till och med bli billigare), men för oss som bor i de vildare delarna av landet är detta perfekt! Nu slipper vi att ideligen gå in på hemsidan och kolla om det kommit ett nytt album och behöver heller inte förlita oss på skumma nyhetskällor, som till exempel denna blogg.

/Olov L

Hugo-romanerna, del 5 av 5 – Wheel of Time och slutord

Lord-of-chaosTill sist är det väl dags att säga något om Sagan om drakens återkomst, i och med att serien i sin helhet nominerats i år. Eftersom det i Hugo-prisets barndom var vanligt att romaner först publicerades som följetonger i tidskrifter finns det en regel som säger att ett verk som publicerats i flera delar kan vinna pris för det år då den sista delen publicerades. Något Wheel of Time-fan upptäckte detta och kallade in stödtrupperna, som slöt upp och nominerade sitt favoritepos. En del Hugo-afficinados har muttrat missnöjt om detta, men sådana är reglerna. Jag kan förstå att det känns konstigt att ge ett årspris till ett verk som publicerats under större delen av vår livstid, men den nedlåtande attityden mot Robert Jordan-fansen som jag sett här och där verkar desto dummare. Ska ord om dålig smak tas på allvar ska de komma från en grupp som inte reflexmässigt nominerar precis allt som Charles Stross och Seanan McGuire spottar ur sig.

Robert Jordan

Robert Jordan

Själv började jag läsa Robert Jordan när jag var en spinkig tonåring och nu sitter jag här med kulmage, bolån och avkomma. När jag hade läst mellan en tredjedel och hälften av berättelsen tog jag en paus som fortfarande pågår. Hade jag haft trehundra sidor kvar hade jag gärna läst klart. Femhundra sidor, visst. Åttahundra? Mnja, när jag pensioneras kanske. Men det återstår tusen sinom tusen sidor.

Naturligtvis kommer jag att bedöma bokserien utifrån att det är en bok jag lagt bort och förmodligen aldrig kommer att plocka upp igen. Med det sagt kan jag förstå att folk gillar den. Säga vad man vill om Jordan, men han har gjort sin research och väver glatt in precis alla myter och samhällsskick han känner till i sitt epos. Han inför också nya fantasy-element i lagoma doser, så att världsbyggandet aldrig blir tråkigt. Dock är det väl delvis det som är problemet. Han bara bygger och bygger. Och bygger. Jag, som tycker att tjugo sidor är lagom längd för en bra historia, blir lite avskräckt. De sista delarna, som Brandon Sanderson skrev efter Jordans anteckningar, har jag inte läst, förstås, men jag hoppas att Sanderson varit bra på det som var Jordans svaghet – att knyta ihop säckar och avsluta trådar.

Brandon Sanderson

Brandon Sanderson

Sen har vi detta med manligt och kvinnligt. Det är kul att det finns så många kvinnliga figurer i Drakens återkomst men desto svårare att bortse från att grundinställningen i deras interaktion med männen är att män och kvinnor aldrig kan kommunicera ordentligt, nästan aldrig har samma mål i livet och bara blir irriterade om de tvingas försöka förstå varandra. Den sortens vardagssexism blir väldigt tröttsam i längden.

Oljiga Olov intergalaktiska vadslagningsbyrå!

Alla verkar helt säkra på att Wheel of Time-serien kommer att vinna. Själv har jag inte känt mig riktigt lika säker, om inte annat så på grund av rösträkningssystemet. Om inte en av de nominerade får egen majoritet kommer man att börja räkna andrahandsrösterna och det är där jag tror att Mira Grants Parasite har en chans. Hennes bok känns helt enkelt som en sådan som alla kan gilla till viss del och jag tror att vilken kandidat som än åker ut först så kommer det att ge Parasite många röster. Men förmodligen har jag fel. Inget kan stoppa WoT-horderna och den kommer att få egen majoritet. Vi får hoppas att de läst Brandon Sandersons kloka inlägg, där han uppmanar dem att ta omröstningen på allvar och läst de övriga nominerade verken. Om de i sådana fall fortfarande gillar WoT bäst är det bara för oss att välkomna dem in i gemenskapen och applådera glatt när Sanderson tar emot priset.

Detta för oss till en viktig fråga. Det finns en inte helt genomtänkt regel som säger att en kandidat (eller kategori, minns inte vilket) måste ha en viss procent av de totala antalet inlämnade röstsedlar för att priset ska kunna delas ut. Eftersom det kommer att rösta väldigt många i romankategorin kommer alla andra kategorier att behöva alla röster de kan få. Alltså: Rösta i alla kategorier, annars riskerar prisutdelningen att bli världens största antiklimax och alla de hoppfulla nominerade får gå hem utan pris, trots att de fått tillräckligt många röster för att vinna vilket annat år som helst! Sannolikt kommer regeln senare att ändras från procent till absoluta tal, eftersom folk ofta kan känna igen dumhet när de ser den.

Justina Robson, som tillsammans med Geoff Ryman kommer att vara värd för Hugo-ceremonin.

Justina Robson, som tillsammans med Geoff Ryman kommer att vara värd för Hugo-ceremonin.

Trevligt att ni orkat läsa ända hit! Nu ska jag läsa det sista och fila på min röstsedel. Omröstningen avslutas den 31 juli och ceremonin hålls den 17 augusti. Den senare kommer att livestreamas för oss som inte kommer att delta i vår köttsliga form. Ha det bra och leve Hugon!

/Olov L

Hugo-romanerna, del 4 av 5 – Grimnoirböckerna av Larry Correia

Warbound

Ja, det är alltså tredje delen i Grimnoir-krönikan, Warbound, som är nominerad, men förlaget skickade generöst nog med de två tidigare delarna i röstarpaketet. Jag, min idiot, föresatte mig att läsa dem alla.

Jag Idiot

Böckerna utspelar sig under den hårdkokta mellankrigstiden, ca 1929-33, men i en verklighet där magiska förmågor började dyka upp hos mänskligheten runt 1850. Vi får framför allt följa Jake Sullivan, krigshjälte och nyligen frigiven fånge med förmåga att ändra gravitationens styrka och riktning. Böckernas andra huvudperson är Faye Vierra, en ung tjej från landet som kan teleportera. Dessa två viljestarka personer hamnar i ett skeende som tvingar dem att samarbeta med de mystiska Grimnoir – en organisation som arbetar för magikers rättigheter samtidigt som de vill skydda allmänheten från att skadas av mindre nogräknade magiker. Deras främsta fiende är The Imperium, som är namnet på det japanska kejsardömet, vilket i denna verklighet erövrat en stor del av Asien.

De magiska förmågorna är av blandad fantasifullhet, men de mer intressanta, som till exempel gravitationskontrollen, är finurligt använda i striderna och dokumenterade med föredömlig nördighet. Under läsningen slog det mig att ett gäng duktiga designers skulle kunna göra ett jätteroligt dataspel av den här kompotten. Tyvärr brukar det inte vara något gott betyg för en bok när man sitter och tänker på vilka medier den egentligen skulle ha passat till. Ett gäng roliga magiska förmågor och lite standardplock ur den alternativhistoriska gottepåsen räcker inte långt när de lååånga striderna tillåts ta över på det här viset. Det är lite som att läsa ett Asterix-album där nio av tio sidor är sådana där helsidor där byborna springer runt och spöar romare.

Larry Correia

Larry Correia

Den stora behållningen är Faye, den enda figuren som förutom Sullivan presenteras lite närmare. Hon är en jordnära, stark och egensinnig ung tjej som inte ber om ursäkt eller låter sig trampas på. I Correias världsbygge, där våld alltid är en självklar lösning på alla problem, blir en sådan figur en komplett vettvilling som älskar att ta sina medmänniskor av daga på olika kreativa sätt.

Men som sagt räcker det inte långt. Under läsningen var jag tvungen att pressa mig genom ett begränsat antal sidor i taget och infoga läsning av andra nominerade verk för att få lite respit.

Det ska dock sägas att böckerna (jag har förresten bara läst de första 120 sidorna eller så av tredje delen i skrivande stund, men hittills är den exakt likadan som de två första) inte är lika tråkiga eller illa skrivna som vissa andra verk på The Sad Puppy Slate (se inlägget om långnoveller för lite bakgrund). Jag kan förstå att Correia har många fans. De gillar att läsa om hårdföra karlakarlar med stora bössor som räddar världen. De älskar att läsa om frejdiga bondjäntor som slåss mot japanska fascistkommunister. De fullkomligt avgudar en handling som ligger farligt nära alla episoder av X-Men. Om dessa fans nominerar Correia på hans uppmaning så står det dem fritt och jag önskar dem långa och underbara liv. Det jag inte förstår är varför Correia var tvungen att lusa ner kortlistan med en massa annat skräp, som Vox Days aptråkiga novell, Brad Torgersens galloperande inkompetens och Dan Wells studie i meningslöshet.

Nåväl, jag skulle rekommendera Grimnoir-böckerna till alla som gillar superkrafter och skjutvapen, men inte till någon annan.

/Olov L

Betyg: 2/5 – knappt godkänd

Hugo-romanerna, del 3 av 5 – Neptune’s Brood av Charles Stross

neptunes-broodCharles Stross har äran att vara den första författare vars verk jag recenserade här på Drömmarnas berg (för mer än fem år sedan!). Då skrev jag att han var mer intresserad av idéer än personer, vilket förvisso gäller fortfarande. I Neptune’s Brood målar han upp en trovärdig framtid där mänskligheten kastat av sig sina kroppsliga bojor och blivit posthumana. Desto viktigare, och mer originellt, är att han funderat på allvar på ekonomin kring kolonisering av andra stjärnsystem i ett universum utan överljusfart. Hur går det egentligen till att göra en så stor investering, hur försäkrar man sig om att den ger avkastning och (mer spännande) vilka kryphål går att hitta i systemet? Smart sf med stora idéer, kan det bli bättre? Har vi den självklara vinnaren i Stross?

Svaret är ett rungande nej! I Accelerando struntade Stross i persongalleriet – i Neptune’s Brood kastar han dessutom intrig och språk överbord. De första hundra sidorna är nästan outhärdligt tråkiga och det säger jag alltså om en berättelse som utspelar sig i ett interstellärt tempel med fjärrstyrda skelett, en kvinna med sex bröst och en klonad mördare ombord.

De sista två tredjedelarna är bättre, men bara på grund av att den innehåller fler infodumpar. Japp, Stross är en författare som skriver så illa att man längtar efter infodumpar. Där får man ju åtminstone lön för läsmödan, i form av info. Medan Accelerando innehöll svindlande många idéer per sida innehåller Neptune’s Brood lika många adjektiv per mening. Den kallas ofta för en Heinlein-pastisch, men Heinleins mest försonande drag var hans förmåga att dra en riktigt härlig skröna. Jag skulle snarare vilja påstå att Stross lyckats fånga alla Asimovs sämsta drag – det träiga språket där alla pratar likadant (dvs som författaren), den obefintliga handlingen och förmågan att bara vara intressant på en kosmisk nivå. Asimov fann sig till slut till rätta med sina stilistiska tillkortakommanden genom att låta alla sina böcker bestå av långa rader av föreläsningar, den enda genre han verkligen behärskade. Stross småironiska, alltför ordrika stil passar på samma sätt bäst i humoresker. Undra på att hans Laundry-berättelser (varav en är nominerad i år) hör till hans mest populära.

I slutändan är detta en (förvisso högintressant) essä om interstellär ekonomi på trettio sidor som dragits ut till en tio gånger så lång roman och med den tar Stross steget in på listan över författare jag ger upp. Utan vidare nomineringar eller andra tvingande omständigheter blir Neptune’s Brood det sista skönlitterära verk jag läser av Stross.

/Olov L

Betyg: 2/5 – nätt och jämnt godkänd

Hugo-romanerna, del 2 av 5 – Parasite av Mira Grant

ParasiteDe två övriga nominerade sf-romanerna utspelar sig nästan ofattbart långt fram i tiden, men Parasite är uppfriskande nog en medicinsk thriller från en nära framtid. Om några år har de flesta sjukdomar botats genom att en genmanipulerad parasit tillförts till människors tarmsystem, en parasit som sen håller koll på människans hälsa. Naturligtvis finns det redan från början aningar om att något är på väg att gå fel.

Det är mycket som jag gillar med Parasite. Huvudpersonen är den första männsika som, efter en trafikolycka, räddats från hjärndöd av sin parasit och har därför blivit något av en försökskanin för det företag som utvecklat parasiten. Hon har en distinkt röst från början och klarar av att sätta ned foten och kräva att bli tagen på allvar, samtidigt som hon påverkas trovärdigt av de omtumlande hemskheter hon utsätts för. Framför allt är det skönt att läsa en författare som tar sociala relationer på allvar och låter dem vara så irriterande och komplicerade som de kan vara i verkligheten. Jag gillar också att hon gjort ett ambitiöst försök att skriva en zombieroman utan att någon gång använda ordet zombie. Hon har tagit ett eget grepp om genren och tänkt ut den medicinska bakgrunden på ett föredömligt noggrannt sätt.

Tyvärr kan det bli lite mycket av andra grepp. Mira Grant (eller Seanan McGuire, som hon egentligen heter) är en populär författare av den typ om vilken man brukar säga att fansen skulle läsa hennes tvättlistor [1] om de publicerades. De skulle även nominera dem till Hugo-priset. Särskilt i början är det ett väldigt upprapande av meningslösa detaljer och oändliga rader av restaurangbesök. Tvättlistor är det inte, men ibland känns det som att läsa en restaurangmeny, i synnerhet som språket inte är något anmärkningsvärt, även om Grant skriver bra dialog. Har någon sagt åt henne att man inte ska låta berättelserna utspela sig i ett vakuum, vilket fått henne att tro att det är viktigt att vräka ur sig beskrivningar av varenda liten detalj, utan att hon förstått att sådana beskrivningar är genuint svåra att göra bra?

Seanan McGuire, alias Mira Grant

Seanan McGuire, alias Mira Grant

Sen har vi problemet att slutet presenteras som en twist, trots att den varit uppenbar sen kapitel två, eller så. Man kan även undra hur trovärdigt det är att en psykolog skulle prata med sin klient om drömtolkning, vilket får mig att fundera över hur mycket Grant har på fötterna när det gäller de övriga medicinska spekulationerna. Visst finns det säkert psykologer som fortfarande håller på med drömtolkningar, men de faller alla inom kategorin dåliga psykologer, med ungefär samma trovärdighet som en astronom som ställer horoskop. Men det jobbigaste är som sagt restaurangmeyerna. Detta är en kortroman på hundra sidor som dragits ut till det tredubbla. Eller så kanske man kan kalla det för en prolog, för även detta är första delen i en trilogi. Trots att den därför tar slut just som det intressanta, det man inte kunde sluta sig till av de första trettio sidorna, ska börja har jag ingen större lust att fortsätta läsa.

/Olov L

[1] Vad nu en tvättlista är. Måste vara något de har i USA.

Betyg: 2/5 – godkänd

Hugo-romanerna, del 1 av 5 – Ancillary Justice av Ann Leckie

ancillary-justiceDen här boken har valsat runt några varv i den globala science fictiondiskussionen – åtminstone den del som jag följer. Först blev många människor rejält förvånade över hur bra den var och satte igång att hajpa den. Sen läste andra människor den och började klaga över att den var överhajpad. Till sist lutade sig folk tillbaka och frågade varandra huruvida någon sida i debatten bedömde den efter ideologi snarare än litterära kvalitéer. Vill man bilda sig en egen uppfattning finns det bara två tillvägagångssätt: Antingen läsa den själv (mmm, visst) eller lyssna på mig, då jag är den nuvarande inkarnationen av Objektivt God Smak.

Om säger att jag läst en omdiskuterad sf-roman som suddar på gränserna Läs mer