Poste Restante – Brevlajv. Lets go old school!
Ibland är den där förbaskade tickern på facebook rätt användbar. Tidigare idag så kommenterade en facebookvän ett inlägg från en person jag inte känner. Kontentan var att hon anmält sig till ett brevlajv som heter Poste Restante. Jag följde länken och hamnade här. Självklart blev jag eld och lågor. Ett textbaserat lajv som utspelas under 1860-talet? Count me in! Att det sen gav mig en stark känsla av nostalgi är ju inte heller helt fel. Ni som läste utländska rollspelstidningar på 80-talet minns säkert alla annonser för olika PBM. PBM (Play By Mail) är nog det mest analoga sättet som existerar för roll- och konfliktspel. Alla spelar efter en mall som satts av spelledaren som administrerar det hela. Alla drag meddelas till spelledaren via brev. Formen lämpade sig bäst till strategispel i diplomacystil.
Jag såg de där annonserna och önskade att någon skulle starta något liknande i Sverige. Jag vill faktiskt minnas att det gjordes försök men att de rann ut i sanden. Internet var definitivt sista spiken i kistan för den här arkaiska spelformen.
Nu är Poste Restante inte ett strategispel utan ett fullfjädrat rollspel. Man skapar sin karaktär och brevväxlar sen med andra deltagare i spelet. Spelet har intrig- och rollansvariga som kommer hjälpa till att skapa kontakter och föra intrigen framåt. Förstår jag det rätt kommer de även agera NPC (Non Player Characters) och skriva brev till deltagarna för att driva historien.
Jag håller som bäst på att fila på en karaktär och det är en ren njutning. Hmm, vem ska jag vara? Kanske nån med anknytning till frimurarna och de ockulta sällskapen? En butler som vet saker han inte borde om sin herre? Möjligheterna är oändliga och bara fantasin är gränsen. Att sen få gå till brevlådan och hämta annat än fönsterkuvert är dessutom en stor lockelse.
Var fasen tog min gamla reservoarpenna vägen?
http://brevlajv.wordpress.com/
//Stefan
I’ll be back! Eh..
Igår den 19 April 2011 aktiverades Skynet och i morgon den 21 april 2011 är det alltså Judgement Day! Bara så att ni vet. Det är alltid lite läskigt när populärkulturens framtid blir vår dåtid. Så ta det säkra före det osäkra och kryp ner i närmsta skyddsrum.
Länk: http://terminator.wikia.com/wiki/2011/04/21
/karl
Jag var en arier (2009) av Tony Samuelsson
I Jag var en arier möter vi det klassiska Hitler vann-scenariot ännu en gång, vilket förmodligen är den alternativhistoriska utgångspunkt som använts flest gånger av alla. Och varför skulle den inte användas om och om igen? I efterordet till Jag var en arier talar Tony Samuelsson om tiden efter andra världskriget som en moralisk omdaning av samhället. Jag är ingen historiker, men utifrån det lilla jag vet tycker jag att det är mycket träffande beskrivet. Nazismen och Hitler uppfattas som inte bara hemska, utan som Ondskan Själv, på en närmast metafysisk nivå. Att de nazistiska idealen är självklara avskräckande exempel är för de flesta av oss närmast en truism. I diskussioner, särskilt på nätet, talas det om reductio ad hitlerum, misstaget att tro att något är förkastligt bara för att det kan jämföras med Hitler. Både min och mina föräldrars generation är födda i en värld som är kvalitativt annorlunda än den som mina mor- och farföräldrar växte upp i.
Det är alltså inte konstigt att Hitler vann-scenariot är så intressant. Samuelsson lyckas dock tillföra något väsentligt, tycker jag. Romanen utspelar sig på 1970-talet i ett Sverige som villigt uppgick i Tredje Riket sedan nazisterna krossat Sovjetunionen, även om det fanns motståndsfickor, där bl a Stig Dagerman och grupper av ”kvinnosakskvinnor” var viktiga noder. Sedan krigsslutet har Hitler avlidit, som i Mannen i det höga slottet av Philip K Dick, men den efterföljande maktkampen är i Samuelssons roman sedan länge över och den som gick segrande ur striden var – Albert Speer! Javisst, arkitekten som var den av nazistledarna som fick mildast straff under Nürnbergrättegångarna, är i Jag var en arier Führer över Tredje Riket och i praktiken det kontinentala Europas envåldshärskare. Detta gör Samuelssons vision intressant, eftersom nazismen under Speer är annorlunda än ”Hitlerismen”. Våldsdyrkan och anti-intellektualism är nedtonade och i Sverige finns ett parlament som består av handplockade ledande forskare och konstnärer. Genom att göra nazismen till en fraktionerad och nyanserad ideologi lyckas Samuelsson få sin skräckvision ovanligt trovärdig.
Inte sedan just Mannen i det höga slottet, som ju är den självklara jämförelsepunkten, har jag läst en sådan insiktsfull och därmed skrämmande skildring av hur det skulle vara att leva vardagsliv i en nazistisk diktatur. Men till skillnad från Dicks roman utspelar sig Jag var en arier nästan helt och hållet bland det ledande skiktet, som inte behöver bekymra sig alltför mycket över att bli skickad till arbetsläger, så länge de är artiga och håller käften inför sina överordnade, så fasorna kommer bara i glimtar.
I SvD:s recension muttras det om att namngivna, offentliga personer ”skrivs in i det nazistiska sammanhanget”, men sådant är enligt mig nödvändigt för att fullfölja tanke-experimentet. När vi läsare konfronteras med att Eva Rydberg skulle ha kunnat göra nazifars är det nästan omöjligt att inte fundera över vilken roll vi själva skulle ha spelat. Sådant är viktigt, inte minst eftersom en ny framtid skapas hela tiden. Vilken roll ska du spela där?
För den som kan tänkas gilla en roman om en ung mans sökande efter sitt ursprung, skrivet på en stillsam men mycket ledig och i bästa bemärkelsen lättläst prosa är Jag var en arier ett fynd! Övriga kan gott läsa den ändå, för sådan här bra, svensk alternativhistoria är vi inte bortskämda med.
Betyg: 5/5 – mästerverk
/Olov L
FEL science fiction (2009) av Joel Andersson, Christina Källstrand och Viktor Nilsson (redaktörer)
FEL förlag är ett liiiitet, icke-kommersiellt förlag som plötsligt gett ut en sf-antologi med ett underbart omslag och lätt anarkistiskt anslag. Redaktörerna säger sig, i förordet, inte vara några direkta experter på sf, vilket de ser som en styrka. Där ringer en varningsklocka hos mig. I en idébaserad litteraturform som sf är det inte konstigt att originalitet i innehållet skattas högt, och för att undvika att publicera sådant som alla hardcorefans redan läst behövs det en viss beläsenhet inom genren. Sedan slutade klockan äntligen med sitt irriterande plingande så att jag kunde inse att just den lätt maniska originalitetsfetischismen inom sf (som jag iofs inte ska överdriva förekomsten eller betydelsen av, även om den finns) är något som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Visst är det fantastiskt att läsa om idéer man aldrig skulle ha kunnat få själv, men samtidigt kan det finnas ett värde i att läsa om en gammal idé som getts en ny twist eller helt enkelt presenteras på ett nytt eller mer njutbart sätt. Alltså behöver det varken vara en styrka eller svaghet att inte ha stenkoll på genren som redaktör. Det viktiga är ju att publicera bra verk. Vilket det känns lite pinsamt att jag varit tvungen att resonera mig fram till, så jag tar istället och tittar på novellerna en och en:
De blommande trädgårdarna på Månens baksida av Pia Lindestrand
Det börjar hyfsat med en stillsam historia som har ett ganska typiskt överraskningsslut. Novellen skildrar fint en relation med förhinder. Något direkt fel (ursäkta om någon tar detta som en ordvits) finns det inte på novellen, men den är inte så speciell heller. Lindestrand kan uppenbarligen skriva, men skulle kanske behöva lite mer plats på sig för att fördjupa beskrivningen av huvudpersonerna, som förblir en aning avlägsna, vilket gör att det är svårt att engagera sig i deras problem.
Insider av A. R. Yngve
Nästa novell är desto mer rakt berättad och handlar om den medborgerliga statusen hos framtida tjänarandroider. Berättelsen förlorar lite på att de idéer som presenteras förs fram lite väl övertydligt. Men den flyter på bra och både stilen och känslan jag får av att läsa den påminner mig om någon sådan där gammal mysig sf-novell som oftast är skriven av Isaac Asimov. Bra för stunden, men tyvärr inget som stannar kvar särskilt länge efter att sista raden lästs, blir mitt omdöme.
ESP av Björn Mattson
Denna novell känns också som om den kunde vara skriven av någon av de gamla mästarna. Mattson ska ha en eloge för att han inte drar ut på novellen mer än nödvändigt - novellen är ungefär tre sidor lång. Han har fått en idé (och en ganska angelägen sådan skulle jag vilja påstå) och presenterat den kompetent. Ett fint exempel på hur sf kan ge nya perspektiv på tillvaron och andras situation.
Beröring av Maria Nygård
Nästa novell är nästan lika kort som ESP, men ger snarare mersmak, framför allt beroende på Nygårds språk. ”Nu börjar det likna något”, var min spontana tanke när jag läste Beröring. Så professionellt skriven var novellen att jag blev lite förvånad när den tog slut. Den kändes som prologen i en lovande sf-roman snarare än en novell. Tydligen skrevs den under en kurs i kreativt skrivande, så kanske gör de där kurserna nytta ibland. Jag hoppas iaf på att få läsa mer av Nygård i framtiden.
Den rätta ägaren av Erika Harlitz
Även denna novell tyckte jag mycket om. Den är mer traditionell i prosan än Beröring, men upplägget är intressant: Den rätta ägaren utspelar sig i vad som tycks vara en fantasyvärld, men en där utvecklingen nått fram till en tid som liknar vår. Huvudpersonen arbetar på ett museum där ett mystiskt svärd väntar på sin rätta ägare… Harlitz är historiker (författarpresentationer ingår i antologin, vilket kanske framgått) och lyckas verkligen förmedla fascinationen inför svunna tider. Men det är klart att det skulle vara extra häftigt att plugga historia om de gamla slagen stått i en sword & sorceryvärld. Tyvärr skäms novellen något av att styckeindelningen gått åt fanders. Att byta rad när perspektivet skiftar mellan två olika personer, men inte på andra, slumpmässsigt valda ställen i texten borde vara standardförfarande. Men det är redaktörernas uppgift att kontrollera sådant och novellen är fullt läslig ändå, så ingen skugga må falla över Harlitz.
4009 av Joel Andersson
Här försöker författaren kombinera två typer av berättelser, dels en mer surrealistiskt filosofisk betraktelse över några individers vardag år 4009, dels en mer humoristisk satir över våra förväntningar på framtiden i allmänhet. Tyvärr blir kombinationen inte särskilt lyckad. Att skriva suggestivt, utan att det blir självrefererande eller helt enkelt tråkigt, är mycket svårt och kräver framför allt stilkänsla. Den känsla som finns förstörs tyvärr av de mer skojfriska inslagen. Å andra sidan skrattade jag faktiskt högt en gång under läsningen, vilket är ovanligt. Humorn dränks dock i surrealistflummet. Andersson kan säkert skriva något bra om han håller sig till en typ av berättelse, kanske helst (om min smak ska styra) den roliga. Den här blev dock inte särskilt njutbar.
Folke och Fia av Annika Jägerbrand
Först suckade jag lite över den här novellen, som verkade väl klyschig utan att uppväga med andra kvalitéer, men snart fastnade jag i den satiriska berättelsen om kärlek och vår syn på den. Extra roligt är det att både de värsta cynikerna och de mest hopplösa romantikerna får sin världsbild satt under lupp. Bra satir och godkänd sf blir mitt omdöme.
Bergtagen av Anders Nilsson
Denna novell påminner mig om två andra verk, dels Bara sen solen sjunkit av Johanna Sinisalo, dels Odens öga av Håkan Strömberg. I den förstnämnda är troll ett slags landlevande rovdjur och i den andra lever asatron kvar i ett nutida Sverige. Anders Nilsson har helt sonika kombinerat de två och skrivit en thrillernovell om en resa in i ett reservat för intelligenta troll (eller ”råfolk”, som den politiskt korrekta termen lyder) någonstans i skogarna mellan Örebro och Karlskoga. Kanske har Nilsson också inspirerats av Trollen – deras liv, land och legender av Jan-Öjvind Swahn, med illustrationer av Bo Lundwall, som är en folkloristisk bok om troll, skriven som om sägner och myter var baserade på verkligheten, alltså en sorts mockumentary i bokform. Bergtagen är hur som helst precis lika kul/galen som det låter, i positiv bemärkelse! Intrigen är nästan identiskt med den i Odens öga, men vad gör det? I sådana här berättelser är det miljön som är det viktiga, inte den yttre handlingen. Min invändning mot Bergtagen är att den är för kort. Det känns som om den är omarbetad från ett mycket längre format och att inte alla essentiella delar kommit med. Men om Nilsson någon gång skriver en roman om den här alternativa verkligheten kommer jag att läsa den! Det behövs nog lite längre berättelser än såhär för att utforska alla aspekter av skillnaden mellan trollvärlden och vår. Underhållande är den hur som helst.
Soldat i framtiden av Lennart Svensson
Alla ni som slaviskt följt denna blogg och memorerat varje ord under det senaste halvåret eller så känner igen Lennart Svenssons namn. Jag har tidigare recenserat hans roman Antropolis och han har även gett ut en novellsamling vid namn Eld och rörelse, som jag läst men inte skrivit om. Den sista novellen i samlingen var en realistisk novell om ett icke namngivet krig. Eftersom den var välskriven och framför allt visade att Svensson sitter inne med en del kunskap om krigsföring hade jag ganska höga förväntningar på den här novellen. Ett framtidskrig med nanodräkter, etc, beskrivet av någon som vet vad han talar om! Låter det inte hur kul som helst?! Tyvärr blev jag besviken, då novellen beskriver markstrider, visserligen på en främmande planet och mot en främmande art av utomjordingar, men utan särskilt mycket framtidskänsla. Sf-detaljerna känns påklistrade, som om Svensson bara tagit ett stycke ur sin gamla krigsnovell och lagt till en enstaka fundering om framtida kamouflagedräkter. Berättelsen skulle ha vunnit på att vara mindre enkelspårig, alltså tvärtemot Joel Anderssons berättelse, som försökte förena för många (2) koncept. Av detta kan vi lära oss två saker: 1) Det krävs fingertoppskänsla för att skriva en bra novell och 2) det är ingen hejd på mitt gnäll. Antropolis är fortfarande det bästa skönliterrära verk jag läst av Svensson, men jag hoppas på mer och bättre i framtiden.
I framtiden, när allt är bra av Gustav Källstrand
Den här novellen är nog den som fångade mig mest och var nära att få mig att glömma att lunchrasten på jobbet var slut. Den är lågmäld och vardaglig, vilket får det mysterium som rullas upp att framstå som desto mer fantastiskt. Annars är temat klassiskt och jag får inte riktigt alla svar jag skulle vilja ha (eller skulle jag verkligen det?) på slutet, men vägen dit är byggd av ren berättarglädje och ett engagemang i karaktärerna som smittar av sig på mig. En lyckad novell, helt enkelt!
Nusse av KG Johansson
Sen kommer en till välberättad historia, om fyra systrar i en blek, primitiv framtid, där en av dem visar sig ha en mycket speciell förmåga. Även denna är klassisk, både till innehåll och upplägg, men det gör inte särskilt mycket, eftersom Johansson har den där magiska förmågan att få läsaren att identifiera sig med och bry sig om påhittade figurer. Det verkar som om novellen utspelar sig i samma framtid som Johanssons bokserie om Glastornen som jag nu är riktigt sugen på att läsa. Om de håller denna klass kan de vara riktigt bra mellanålders- eller ungdomsböcker.
Flickan och den gamla av Fredrik Almqvist
Den här novellen är, i likhet med ESP, en kort presentation av en klassisk idé. Den är kompetent genomförd, men lämnar inga djupare avtryck hos mig. Almqvist lyckas iaf med twisten på slutet, även om den som är mycket van vid twistspotting nog ser den komma ganska tidigt.
På jakt efter ideosfären av Love Kölle
Till sist finner vi något så välkommet som en steampunkberättelse på svenska. Kölle tar sig an genren, försvenskar den genom att placera ut tidstypiska svenskar som Nobel, L M Ericsson och Strindberg och lyckas alldeles utomordentligt bra! Han tycks ha förstått det drag av självironisk humor som genomsyrar ångpunken och fläskar ogenerat på med allt som hör genren till, från luftskepp till esoterism och slänger till och med in en antydan om en förlorad dinosaurievärld. Det enda inslag som haltar lite är språket. Novellen är skriven i brevform, vilket naturligtvis är helt rätt för en 1800-talspastisch. Men brevskrivaren är (självklart) engelsman, så Kölle måste så att säga ”översätta” texten till svenska. Oftast går det bra, men ibland blir det väl mycket av ordagrann översättning, särskilt i uttrycket ”kriget att få slut på alla krig”, alltså ”the war to end all wars”. Dock är detta förstklassig underhållning och jag vill rikta en uppmaning till Kölle och i förlängningen till (faktiskt) alla medverkande novellförfattare: Skriv mer, skriv längre, skriv kortare, fortsätt att skriva! Det som är dåligt kan ansas bort med tiden och det som är bra lovar gott för svensk fantastik i framtiden.
För att säga något om antologin i sin helhet är den oväntat bra. Här tycks finnas flera oslipade diamanter och även under de flesta svagare partier är det fråga om underhållande läsning. Jag ser gärna mer sf (och fantasy och skräck) från FEL Förlag, men hoppas att redaktörerna slutar lyssna på sin idol Derrida och inser att det inte är totaliserande, eller ett naivt antagande om språkets transparens, att ha en vettig styckeindelning och stryka sådant som är dåligt. Tänk på en annan av era förebilder, Nietzsche, släpp slavmoralen och forma andras texter i den store Zarathustras efterbild!
FEL science fiction kan, såvitt jag vet, bara beställas från förlagets hemsida.
/Olov L
Half a Crown (2008) av Jo Walton
Efter att, i mer än ett halvår, ha väntat dumsnålt på att den här boken, som utgör fortsättningen på Farthing och Ha’penny, skulle komma i pocket har jag nu köpt och läst den med hårda pärmar. Detta är inte rätt plats att ventilera min bitterhet, men jag vill ändå konstatera att den gått ned i pris sedan jag köpte den. Med tolv kronor. Hmpf!
Ett dussin riksdaler är inget att bråka om, men det känns lite fånigt att jag väntade så länge med köpet, då Half a Crown är precis lika bra som föregångarna och väl värd sitt pris. Eftersom det ju är sista delen i en trilogi är det lätt att avslöja för mycket om jag går in på detaljer i denna del, så istället är det kanske på sin plats att säga något vagt om serien i sin helhet. Författaren kallar trilogin Small change, vilket är passande på mer än ett sätt. Dels är det fråga om alternativhistoria som utforskar effekterna av en liten förändring i historien. I det Storbritannien där böckerna utspelar sig innebär dessa effekter att landet sjunkit ned i fascism. Här har vi också den andra betydelsen av small change. Till skillnad från resten av Europa, där förändringen kommit plötsligt och våldsamt, har förändringen i Storbritannien smugit sig på befolkningen steg för steg. Av rädsla för terrorister (som i propagandan utgörs av kommunister och judar) fogar sig allmänheten i fler och fler inskränkningar i frihet och rättvisa, tills knappt något alls finns kvar. Och då är det ju för sent att protestera.
Det är knappast någon slump att terroristskräcken är fascisternas främsta vapen, eftersom det ger en besk kommentar till vad som sker i vår egen tid, men trilogin är mer allmängiltig än så. ”Det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad” är säkert ett av världens mest kända citat, men kanske borde det kompletteras med ”det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas benägenhet att utföra onda handlingar för att slippa få tänderna utdragna av onda människor”. Ett av budskapen i Waltons trilogi är detsamma som det i den ultimata brittiska dystopin, Orwells 1984, nämligen att alla människor har en smärtpunkt där de tänker ”gör det med vem som helst, bara det inte blir jag” och att det alltid finns människor som är beredda att utnyttja denna mänskliga svaghet. Alltså är det viktigt att inte ge någon makten att tillfoga andra den smärtan. Här kan vi dra en annan lärdom av trilogin: Konstitutioner är bra.
Visserligen skulle det kunna hända att lagstiftarna just genomlidit ett frihetskrig mot ett ondskans imperium och vunnit endast tack vare att medborgarna ställde upp som milis. Då är det lätt att i oro lägga till ett stycke i konstitutionen som försvarar folkets rätt att äga och bära vapen, utan att tänka på att det inte går att ändra i efterhand och att det dryga två sekel senare kan utnyttjas på det fånigaste vis av marginaliserade rednecks. För att ta ett exempel ur luften. Samtidigt är den andra extremen, att som i Storbritannien bygga samhället på en samling vanliga lagar och övertygelsen att ingen politiker kan vara så korkad att han eller hon avskaffar yttrandefriheten, mycket riskfylld. Waltons böcker visar precis hur enkelt det är att avskaffa yttrandefriheten.
Men om vi bortser från detta går det att läsa böckerna som ren underhållning. Faktum är att det är ovanligt att hitta läsning som är såhär snabb och spännande, men ändå kan vara tankeväckande för den som vill skak liv i sin slumrande hjärna. Walton har lyckats skapa karaktärer som är riktigt Morden i Midsomer-mysiga. Det är bara det att de istället för att anordna skördefester går och kastar sten på judar när de vill roa sig. Just detta är vad som gör böckerna så skrämmande.
Sen har en del recensenter tydligen tyckt att slutet känns en aning påklistrat, men jag tycker att Walton klarar det med hedern i behåll. Visserligen händer det oproportionerligt mycket under de sista trettio sidorna eller så, men jag tycker att det funkar.
Om jag nu är så förtjust i trilogin kanske någon undrar varför det inte blir högsta betyg? Nå, det beror främst på språket. Waltons prosa är klar som den renaste fjällbäck och dialogerna flyter mycket fint, men faktum är att om man bara dricker fjällvatten så hungrar man ihjäl. Dessa böcker läser man för innehållet, inte formen. Dock är innehållet så bra att du gärna får tänka dig ett liiitet plus eller en guldstjärna bredvid betyget, och aldrig har ordet rekommenderas känts mer uppriktigt. Det är min lätt fanatiska, men uppriktiga, åsikt att alla som öht vill och kan läsa borde läsa de här böckerna. Alltså:
Betyg: 4/5 – rekommenderas
/Olov L
Tales from Earthsea (2006)
En Studio Ghibli-filmatisering av en av Ursula K Le Guins böcker kan tyckas vara en drömkombination, lite som om – tja, som om frontfigurerna i en massa olika rock- eller popband gick samman och bildade en supergrupp. Och jag antar att det räcker med att tänka på hur intressanta sådana band brukar bli för att du ska ana hur filmen Tales from Earthsea blev.
För det första är den inte lika påkostad som t ex Spirited Away, vilket bl a syns på att animationerna inte är lika levande som i andra Ghiblifilmer. Bakgrunderna liknar kulisser snarare än landskap. I ärlighetens namn ska jag nämna att det inte störde mig särskilt mycket, men mitt filmtittarsällskap klagade på det och när vi spolade tillbaka filmen (eller vad man nu kallar det när man har sådana där moderna spegelskivetingestar) var jag tvungen att medge att bakgrunderna såg ganska stela ut.
"Här sitter jag och förtjänar bättre."
För det andra är filmen inte regisserad av Studio Ghiblis mästerregissör Hayao Miyazaki, utan dennes son Goro. Le Guin själv har uttryckt visst förtret över detta på sin hemsida, eftersom hon anser sig ha fått antydningar om att Hayao skulle ansvara för filmen. Surt nog hörde Miyazaki den äldre av sig till Le Guin och bad att få filmatisera hennes böcker redan innan han gjorde Nausicaä, men Le Guin, som förknippade tecknad film med Disney, tackade nej. Jag, i min tur, tackar Disney så mycket för att den chansen gick åt helsefyr. Missförstå mig inte nu, jag tycker att t ex Disneys Djungelboken är en härlig film, men jag kan förstå att den (och i ännu högre grad senare disneyfilmer) gör författare skeptiska till att låta dem sätta ritpennorna i deras verk. Läs Kiplings original, där Baloo brakar in bland vargarnas rådslag och slänger en nydödad hjort (eller liknande bifigursaktigt kreatur) på klippan som betalning för Mowglis liv och jämför den med Disneys jazzande mysnalle, så förstår du vidden av ingreppet i texten. Jag har för mig att det var just Djungelboken som fick Tolkien att skriva in i sitt testamente att Disney aldrig fick ha något att göra med en filmatisering av hans verk. Hur som helst borde Goro nog ha jobbat som assisterande regissör ett tag innan han tog sig an en egen långfilm. Vågar jag skriva att jag anar en viss svågerpolitik bakom kulisserna?
"Här sitter vi utan mål eller mening."
Detta leder oss till det tredje problemet, åtminstone för den som har samma associationsbanor som jag: Handlingen försvann. Jag undrar hur filmregissörer egentligen läser. Nästan varje gång jag ser en film med en bok som förlaga får jag intrycket att regissören inte läst boken som en berättelse, utan bara bläddrat igenom den på jakt efter scener som skulle vara roliga att filma, eller bli snygga. Visst är det en kliché att säga att boken är bättre än filmen, men det är ju en sådan där kliché som råkar vara sann nästan varje gång. Nu kanske någon säger att man inte ska jämföra äpplen med bananer, etc, men det är ju fullt möjligt att jämföra äpplen med bajs, och då vinner äpplena varje gång (utom när behovet av gödsel är ovanligt stort, men du förstår vad jag menar)! Tales from Earthsea lider oerhört svårt av high-lightsyndromet (efter O. Sharps klassiska sågning av Bakshi’s Tolienfilmatisering, där han nämner att Bakshi tycks ha haft ambitionen att presentera ”Tolkien high-lights” i sin film). Miyazaki d y slänger in lite allt möjligt från Le Guins böcker som verkar häftigt, kan ge någon av karaktärerna en bra replik eller bädda för en uppföljare eller en prequel (jaja, jag kommer inte på vad det kallas på svenska). Resultatet blir någon sorts ointressant kollage.
Till råga på allt förekommer det en sång i filmen. Le Guins son fick tydligen se sångscenen i förväg och sa till sin mor ungefär att det verkade bli en bra och finstämd film. Med all respekt för Le Guin-klanen måste jag säga att det nog aldrig har hänt att en finstämd sång i en animerad film fått mig att känna annat än avsmak och bitterhet. Om det är något Disney ska kritiseras för är det att de satt en standard som säger att det bara finns en genre inom animerad film: Musikalen.
Det bästa jag kan säga om filmen är att det var roligt att såga den. Det är säkert nyttigt för mig att gnälla av mig då och då, i synnerhet när jag kan inbilla mig att någon lyssnar.
Betyg: 1/5 – dålig
/Olov L
Odens öga av Håkan Strömberg
Det mest insmickrande en konstnär kan göra är förstås att låta sitt verk utspela sig i den potentiella läsekretsens hemtrakter, eller på annat sätt ge dem illusionen att deras ömkliga små liv är meningsfulla utanför det egna kvarteret. Själv är jag en sucker för sådant! Jag menar, visst minns du avsnittet av Young Indiana Jones där de talade svenska? Inte? Nej, faktum är att jag brukar vara den enda som minns det där tv-programmet öht. Men kanske förstår du vad jag menar ändå? Det jag vill komma till är att jag är något jävig som bedömare av denna bok, eftersom den utspelar sig i och kring mina hembygder, framför allt i min nuvarande hemstad Östersund. Det är alltså fråga om något så ovanligt som svensk alternativhistoria!
Författaren berättade i ett gammalt nummer av Svensk Bokhandel (den där nyhetskatalogen) hur ett antal faktorer i hans liv blandades samman likt moppelsallad i hans huvud. Först bodde han en tid i ett land (jag minns inte vilket, tyvärr) med stora religiösa motsättningar. Sedan arbetade han en tid på Länsmuséet i Östersund, Jämtland och fick tillfälle att studera den underliga lokalpatriotism som frodas i dessa trakter. Slutligen är han tydligen själv en av de som försöker rekonstruera den gamla fornnordiska folktron (med viss reservation; jag kan ha missförstått det hela och vill inte pådyvla honom någon religion).
Guden Tor i nationalromantisk tappning
Resultatet blev en roman om ett Sverige som inte kristnades helt. Istället lever hedningar sida vid sida med lutheraner och en betydande katolsk minoritet. Gränserna mellan de olika trossystemen sammanfaller i hög grad med sociala och geografiska gränser. Hedningar finner man framför allt i inlandet, dvs i Dalsland, Värmland, Dalarna och, framför allt, Jämtland och Härjedalen. De kristna i dessa områden är oftast ättlingar till ”bätter folk”, inflyttade officerare och liknande, medan hedningarna i t ex Stockholm är de som städar i tunnelbanan. Det finns alltså en rejäl grogrund för motsättningar.
Odens öga innebar inte direkt något genombrott för alternativhistoria i Sverige och den marknadsfördes som ”kriminalroman”, ett ord som förekommer både på omslaget och i baksidestexten. Detta är faktiskt en riktigt missvisande kategorisering. Det har iofs begåtts ett mord, som blir romanens startskott. Huvudpersonen, en kristen religionsvetare från Stockholm, skickas upp till Östersund, där han varit utbytesstudent på Hedniska Universitet (!), för att snoka runt och försöka ta reda på om det är fråga om ett ritualmord utfört av en förbjuden Odenkult. Men den som väntar sig någon sorts pusseldeckare lär bli grymt besviken. Att boken skulle vara ”oavbrutet spännande” (baksidestexten igen) håller jag heller inte med om. Däremot är den nästan oavbrutet fascinerande. Författaren har nämligen lyckats väldigt bra med att bygga upp ett främmande, men ändå välbekant, samhälle och det är alltså alternativhistoriedelen som gör Odens öga läsvärd.
Sveriges mest hatade kyrka i en alternativ värld
När avvikelsen från den egentliga historien skedde för så mycket som tusen år sedan är det förstås svårt att vara trovärdig i sin skildring av den nutid som uppstått. Strömberg lyckas dock riktigt bra, genom att fokusera på skillnaden i mentaliteten hos folk. Om vi ser två ungdomar beskrivna som Åsa, 14 år och Maria, 14 år, så är de så lika varandra att de skulle kunna vara faktorer i ett räkne-exempel (”om Åsa har fyra äpplen och Maria två”). En person i Odens ögas verklighet skulle dock knyta en rad associationer till de båda. Den hedniska ungdomen Åsa har förmodligen håret i flätor och kommer att börja jobba som butiksbiträde eller städare efter grundskolan, medan en flicka som fått det kristna namnet Maria troligen kommer att läsa vidare och bli kontorist eller varför inte läkare eller jurist? Det Sverige vi möter är också ett hårdare samhälle, med statlig kontroll över de flesta medier och, som sagt, svåra motsättningar. Östersund och Jämtland är namn som inte främst förknippas med skidturism, utan har samma konnotationer som Belfast och Ulster under tiden då IRA och UDA härjade som värst. Jämtlandsflaggan är inte något som packade lokalpatrioter viftar planlöst med en gång om året under en gatufestival, utan en förbjuden politisk symbol.
Jämtlandsflaggan
Dessutom har Strömberg varit noggrann och framför allt intresserad när han klurat ut hur en överlevande hedendom skulle kunna se ut i ett modernt samhälle och hans intresse smittar lätt av sig. Huvudpersonen är också den perfekta berättaren, eftersom han är lutheran sedan födseln och alltså ganska lik oss, men samtidigt fascinerad av och dragen till den hedniska kulten. Dessutom är han en lite småvirrig människa som pendlar mellan att känna sig fånig som leker agent och att se konspirationer bakom varje gravhög. Han beter sig lite som jag tänker mig att jag skulle göra i samma situation…
Då Strömberg han någon gång skildrar det positiva som människorna ser i religionerna, såsom gemenskap, glädje och vördnand inför naturen kan tom en inbiten ateist som undertecknad kosta på sig ett lite tolerant leende åt dem. Detta är på sätt och vis en andlig bok, som kanske Lennart Svensson, författare till Antropolis, skulle uppskatta.
Jag läste Odens öga för första gången när den var hyfsat ny och tyckte då att den var alltför thrilleraktig och att det var ett präktigt fiasko att den slutade med en cliffhanger. När jag nu läste om den (den fanns på bokrean) upptäckte jag hur fel jag haft. Thrillerinslagen är små och inte alltför störande och det är verkligen inte fråga om något cliffhangerslut. En uppföljare är möjlig, men långtifrån nödvändig och böcker behöver inte alltid sluta med ett spränga-Dödsstjärnan-klimax för att vara ett sammanhållet konstverk, men det förstod jag väl inte då.
Sammanfattningsvis är detta något för den som älskar alternativhistoria. Eller möjligen, som sagt, för den som är övermåttan intresserad av Jämtland. För andra kanske den fungerar som en stunds tidsfördriv, vad vet jag. Den innehåller i vilket fall den enda värld som varit så fascinerande att jag blivit sugen på att skriva en massa fan fiction om den. Vad nu det säger.
Betyg: 4/5 – rekommenderas
/Olov L
The Yiddish Policemens Union av Michael Chabon
Nu har jag haft äran att få läsa 2 snuskigt bra böcker på en väldigt kort tid, jag får akta mig så att jag inte blir allt för bortskämd. Nu efter den här boken skall balansen återställas med ett par Warhammer 40k noveller 
Det har presenterats en hel del alternativhistoria nu på bloggen och här följer ytterligare en roman:
The Yiddish Policemens Union av Michael Chabon är en fantastisk roman. Förut pratade jag om mallar som följs i böcker och huruvida det blir bra eller tråkigt. Chabon har skrivit en noir/pulp deckare som leker med och utmanar mallen för en av de mest klassiska deckargreppen, nämligen den försupne och miserable huvudpersonen som antingen är en detektiv eller polis. I YPU får vi följa Landsmann en judisk polis som bor på ett skabbigt ungkarlshotell, han dricker alldeles för mycket, frugan lämnade honom mensom tur är har han en stabil partner att lita på. En dag så blir någon mördad i Landsmanns eget hotell och vi dras in i en fantastisk historia med både stora och små skurkar, allting är grått och jävligt men väldigt varmt skrivet.
Det som gör historien extra intressant är att vi läser en bok där Israel som stat bara överlevde i ett par månader 1948, det nya landets fiender blev allt för starka. Istället skapades en temporär stat för det judiska folket i Alaska! Vi får alltså följa Landsmann i nutid 60 år efter flykten till Alaska och nu det är bara några månader kvar tills det temporära tillståndet skall upplösas, ingen vet riktigt vad som kommer att hända.
Boken är väldigt välskriven och extremt underhållande. Precis som en bra bok skall vara så blev jag helt indragen i Landsmanns liv och jag trodde stenhårt på ett judiskt samhälle i Alaska. Det är en klassisk polishistoria i en extremt fin miljö och med en bra släng humor och värme. Bra gymnastik för både hjärna och hjärta!
5/5 asbra!
/karl
Ha’penny av Jo Walton
Japp, Walton har skrivit en uppföljare till den förträffliga Farthing som jag recenserade nyligen. Den tredje delen gavs ut i augusti 2008 och har, såvitt jag förstår, inte kommit i pocket än, så för en gångs skull ligger jag inte ett halvt decennium efter.
I Ha’penny får vi åter träffa kommissarie Carmichael, som sätts att undersöka varför ett hus i utkanten av London plötsligt exploderat. Varannat kapitel har, precis som i Farthing, en kvinnlig berättare, men här får vi möta Viola Lark, en skådespelerska som mot sin vilja blir indragen i en konspiration som har som mål att bomba premiären av en ny uppsättning av Hamlet, en premiär som Storbritanniens nya, inte särskilt demokratiskt sinnade premiärminister (ursäkta vitsen) ska besöka, tillsammans med en viss A Hitler…
I stort sett är detta en direkt fortsättning på Farthing. Jag gillar den lite mindre än första delen, men det beror nog bara på att det denna gång, snarare än deckare, är fråga om en thriller, vilket jag helt enkelt har lite svårt för.
Otroligt spännande är det hur som helst, och beskrivningen av samhället, som nu är ännu hemskare än i första delen av trilogin, är ju i vilket fall den egentliga orsaken att läsa boken. Även denna gång imponeras jag av huvudpersonerna. Att ha svårt för att heja fram polisen är knappast något handikapp när polisen verkar i vad som i allt utom namnet är en fasciststat. Dock är det omöjligt att inte sympatisera med Carmichael, en god människa, i den mån människor kan karakteriseras så enkelt, som fastnat i ett ondskefullt system, och där har jag inga problem att kategorisera. Viola Larks bakgrund liknar Lucy Kahns (hon som var berättare i Farthing), men det visar sig snart att hon är en helt annan typ av människa än Kahn. Walton har helt enkelt lyckats skildra en av ”mellanmänniskorna” i en diktatur, de som egentligen inte sympatiserar alls med diktatorn, men som helt enkelt är upptagen med sitt och rationaliserar sin passivitet med tankar av typen ”det är nog inte så farligt som de säger” och ”det ordnar sig så småningom”. Kort sagt är hon en sådan människa som vi nog alla är rädda att vi skulle vara om vi tvingades leva i en diktatur.
Dessutom är det tydligt (på gränsen till övertydligt) att detta också är en bok om dagens samhälle. Åtgärderna som avskaffar friheten beskrivs genomgående som riktade mot judiska och kommunisitiska terrorister…
Walton lyckas alltså både underhålla och varna, så det blir en varm rekommendation av även denna del. Själv längtar jag efter att tredje delen ska komma i pocket så att även jag har råd med den.
Betyg 4/5 – rekommenderas
/Olov L
Attentatet i Pålsjö Skog av Hans Alfredson
När jag ändå var inne på alternativhistoria om WWII passade jag på att läsa en av få svenska alternativhistoriska romaner, som är skriven av ingen mindre än Hasse, som i ”Hasseåtage”. Idén är lika enkel som briljant: Vad hade hänt om Nazityskland invaderat Sverige under andra världskriget? Alfredson använder sig av en skottet-i-Sarajevoliknande utlösande faktor, i form av det i titeln omnämnda attentatet, utfört av några motståndsmän och -kvinnor.
Alfredson har skrivit boken i form av en fiktiv självbiografi av en av de medverkande i attentatet, som nu (på 1990-talet) vill ta bladet från munnen och berätta om sin roll i kriget, sedan alla övriga i attentatsgruppen avlidit. Efter en redogörelse för planeringen och utförandet av själva attentatet börjar berättaren redogöra för den (fiktiva) utvecklingen av kriget och blandar den personliga berättelsen med rena historiska referat. Jag är ingen militärhistoriker, men Alfredsons spekulationer i hur kriget skulle ha utvecklat sig verkar någorlunda rimliga. Någonstans skulle nazisterna varit tvungna att ta resurser från för att kunna invadera Sverige.
Till en början var jag riktigt besviken på boken och jag tänkte att Alfredson borde ha hållit sig till humorn istället, eftersom det bara var när han skämtade lite som det glimtade till. Men sedan lossnade det och åtminstone andra halvan av boken är riktigt engagerande, särskilt som man får en väldigt osentimental redogörelse för hur kriget bryter ner de tidigare så idealistiska kämparna, fysiskt men framför allt mentalt.
I slutändan är det en helt okej läsupplevelse, men den känns väldigt tidsbunden. Berättaren har som huvudsyfte med sin berättelse att varna ungdomen för nazismen, ett syfte som Alfredson sannolikt delar, då den är skriven under en tid då nynazismen växte i Sverige. Frågan är om det hjälper att beskriva själva handlingarna som begicks av nazisterna: För de flesta av oss är det förstås fruktansvärt att läsa om hur judar och folk med Downs Syndrom skickas till läger och aldrig återvänder, men om man redan blivit itutad att dessa människor är skadedjur undrar jag om man bryr sig särskilt mycket. ”Tutsier är kackerlackor”, påstods det i de rwandiska radiokanalerna Radio Rwanda och RTLM i början av 90-talet. Resultatet: Mellan 500000 och 1000000 döda. Iofs kanske itutningen hejdas om man läser tillräckligt om fasorna i tid, men jag vet inte.
Den som är intresserad av andra världskriget, militärhistoria eller krigsskildringar i allmänhet skulle jag rekommendera att läsa Attentatet i Pålsjö Skog, men det finns bättre alternativhistoriska romaner därute.
Betyg 3/5 – helt okej
/Olov L
