Midnight movie – Tobe Hooper
Jag är svag för filmrelaterad fantastik. Släng in en försvunnen film eller hemligheter i filmmiljö så är jag såld. Det är därför jag gillar filmer som Shadow of the vampire och Cigarette burns och håller Flicker av Theodore Roszak som en av de mest underhållande romaner som skrivits. När jag såg på en amerikansk skräckblogg att Tobe Hooper skrivit en skräckroman med en försvunnen film som tema så var jag ju tvungen att beställa den. I ärlighetens namn så är Tobe Hooper ingen av mina favoritregissörer. Texas Chainsaw Massacre är ju tveklöst en klassisker och en personlig favorit men hans övriga produktion har varit lite si och så. Jag gillar verkligen Lifeforce och hans TV-version av Kings Salems Lot. TCM2 är underskattad och borde få mer erkännande än vad den fått och sen har vi ju Poltergeist… Påminn mig om att återkomma till den i ett separat inlägg för att reda ut vem som gjorde vad i den filmen. Att sen Hooper gjort en del riktiga kalkoner går inte att förneka. Den värsta är nog hans filmatisering av Kings The Mangler. Antagligen en av de sämsta filmer jag sett.
Nu är Hooper i alla fall en publicerad författare. Läser man det finstilta så upptäcker man att han faktiskt inte skrev boken helt själv utan hade hjälp av en engelsk författare vid namn Alan Goldsher som skrev zombie-mashup romanen Paul is undead: The British zombie invasion. Kanske var det bra att förlaget försökte mörka det eftersom jag antar att fler än jag har börjat hata alla dessa fåniga mashups; Abraham Lincoln vampire hunter, Queen Victoria: demon hunter, Mansfield Park and mummies… Det var lite kul med Pride and Prejudice and Zombies men nu får det fan räcka.
Åter till ämnet dock. Jag är inte här för att gnälla om mashups utan för att skriva om Tobe Hooper: zombie hunt... err Midnight Movie. Boken tar sitt avstamp i verkliga händelser. 1969 gjorde Hooper en film som hette Eggshells. Fattar jag det rätt är det en film om hippies och spöken. Jag vet att det låter fånigt men poängen är att filmen försvann och ansågs förlorad i många år tills ett print dök upp och visades på festivalen SXSW i Austin 2009. Midnight movie handlar om en fiktiv försvunnen Hooper-film, Destiny express, som dyker upp och ska visas på SXSW. Hooper blir inbjuden men är tveksam till att gå eftersom han inte kan minnas något av inspelningen och orolig för att filmen ska vara skit eftersom han var 16 när han gjorde den. I slutändan bestämmer han sig för att åka och filmen visas. Under visningen börjar publiken bete sig våldsamt och underligt. Några dagar senare börjar tecken på en underlig smitta visa sig, först i Austin och sen i andra delar av USA. En del tycks drabbas av en underlig könssjukdom där man blir översexuell och dessutom blir könsvätskorna blå. Andra blir oförklarligt våldsamma och en del förvandlas till klassiska zombies a´la Romero. Hooper och en filmrecensent börjar misstänka att filmen ligger bakom smittan.
Jag ska inte sticka under stol med att Midnight movie är en rätt korkad bok. Riktigt korkad på sina ställen. Författarna använder sig av World War Z stilen och blandar olika media som bloggar, twitter, och artiklar med intervjuer gjorda av en namnlös reporter efter att epidemin har avtagit. Det är ett effektivt grepp och det funkar rätt bra när de skildrar hur epidemin drar fram över USA utan att någon riktigt fattar vad som händer. Det korkade dyker framförallt upp i sista tredjedelen då allt handlar om att de ska get the band back togheter för att göra en remake av Destiny Express för att på något sätt vända på processen. Där någonstans tappade de mig totalt och slutet är rent ut sagt osammanhängande. Jag visste ju egentligen att det inte var nåt litterärt mästerverk jagh öll i händerna men samtidigt gillar jag att begripa vad som händer på sidorna.
I slutändan så är Midnight Movie en korkad men stundtals underhållande bok. Jag kan förlåta en del av svagheterna eftersom flera scener är roliga och genuint spännande. Vill ni ha ett råd så säger jag låna, köp inte.
2/5
//Stefan
Snuff – Terry Pratchett.
Jag har svårt att läs
a Terry Pratchett numera utan att tänka på hans sjukdom. Varje gång jag öppnar en ny så tänker jag: Är det här den sista? Jag antar att de flesta läsare av den här bloggen är medvetna om hur det ligger till men om ni har missat det så lider Pratchett av en ovanlig form av Alzheimers. De senaste åren har han förlorat förmågan att skriva för egen hand och dikterar numera böcker för sin assistent. Har har även flera gånger uttalat sig i pressen om sin önskan till dödshjälp när sjukdomen blivit för svår.
Ännu är dock inte slutet här utan vi serveras nu den 39:e Discworldromanen och i och med detta den åttonde med Sam Vimes (numera His Grace, His Excellency, The Duke of Ankh; Commander Sir Samuel Vimes och bland dvärgarna Blackboard Monitor Vimes) i huvudrollen. I Snuff tvingas Vimes på semester av sin hustru Lady Sybil. Färden går till släkten Ramkins enorma hus på landsbygden utanför Ankh Morporkh. Inledningsvis bjuds vi på en del njutbara scener där Vimes konfronteras med en Jane Austen/Downton Abbey tillvaro som inte passar hans vana vid stadsliv. En klassisk fish-out-of-water berättelse. Pratchett lämnar tyvärr den rätt snabbt för att föra in handlingen på mer normal mark. Ett brutalt mord på en ung goblin-kvinna sker på godsets marker och Vimes börjar självklart nysta i det. Goblins (jag använder det engelska ordet eftersom vi är ett stim nördar på facebook som inte kan enas om översättningen men jag gillar svartalf) är en av discworlds raser som haft en tillbakadragen roll i tidigare böcker. De har nämnt i förbigående men här får deras kultur en möjlighet att breda ut sig. Det mest utmärkande är deras besatthet vid kroppsvätskor. Enligt deras religion Unggue så är alla kroppsvätskor heliga och måste bevaras. Detta innebär att de har speciella behållare för saliv, snor, tårar, etc som de bär med sig hela tiden. Inte oväntat så betraktas goblins som lägre stående varelser utan värde och ingen bryr sig om att en av dem blivit slaktad. Eller jo, Vimes bryr sig såklart. Hans undersökning leder honom in i mycket mörkare affärer och tvingar honom återigen att möta The summoning darkness från Thud.
Numera känns varje ny Pratchettbok som en ynnest. Varje gång jag öppnar en har jag en gnagande känsla av att det här kan vara den sista. Det gör att jag vill älska och njuta av varje sekund som jag tillbringar med boken men den här gången funkade det inte. I normala fall tar jag en Pratchett på ett par sittningar och det brukar aldrig ta mer än en helg att avsluta en bok. Den här gången var jag tvungen att kämpa. Det är nåt som inte känns rätt. Pratchett har tidigare varit en mästare när det gäller att bygga sin historia. Varje del har passat perfekt in de andra och tempot har varit noggrant balanserat. Här skaver de olika bitarna mot varandra och berättelsen hackar. Ett exempel på det förstnämnda är en sidohistoria om hur Sgt. Colon blir besatt av en goblin-ande och börjar bete sig som en goblin. Allt detta känns inklämt i historien och dessutom bortkastat då den biten försvinner efter bara några sidor. En underlighet med tempot är att berättelsens klimax är en episk jakt på en flodbåt med en enorm flodvåg hack i häl. Här har vi klassisk Pratchett när han är som mest action laddad. Problemet är att när klimax är nådd så är det 100 sidor lösa trådar kvar.
En annan sak som förbryllar mig är två karaktärer. Vimes Butler Wilikins spelar en stor roll i boken och har utvecklats på ett intressant sätt. Han har tidigare (i Jingo och Thud) framställts som en polerad gentlemans gentleman med en förkärlek till våld. Här har han förvandlats till en kombination av Alfred i Batman och Odd-Job från Goldfinger. Missförstå mig rätt, det är en underhållande karaktär men han stämmer inte med hur han beskrivits tidigare i serien.
Mitt andra problem handlar om boven. Pratchett har skapat en hel den minnesvärda skurkar i sina böcker. Mina personliga favoriter är nog Carcer i Night watch, Mr Pin i The Truth och Jonathan Teatime i Hogfather. I Snuff finns en karaktär som är byggd efter samma mönste som de tre jag nämnt men han blir bara ett tomt skal. Läsaren får liksom aldrig krypa in under hans skinn.
Min sista kritik måste beröra moraliteten. Pratchett har alltid varit en författare med stark moral och en djup humanistisk övertygelse. Den här gången hamrar han in poängen så noga så det nästan blir fånigt. Jo Terry vi fattar. Det är fel att diskriminera de som är annorlunda. Subtilt? Nä. Nu ska jag sluta gnälla och komma med ett slutbetyg. Det får bli 2/5 men det är mätt på Pratchett-skalan. Som en god vän till mig sa idag: En undermålig Pratchett är bättre än det mesta annat i fantasyvärlden.
Jag slutar med en länk till en färsk intervju där Neil Gaiman samtalar med Pratchett om Snuff. Enjoy!
//Stefan
Pojkarna från Brasilien (1976) av Ira Levin
Thriller måste vara ett av svenskans jobbigaste ord. Småsvårt att stava och ännu jobbigare att uttala. Ska man klämma dit ett läspljud och låta som om man tycker att man är ascool bara för att man kan uttala engelska ord ”rätt” (jfr med hur vissa uttalar t-shirt, med betoningen på ett jätteamerikanskt r), eller är det bättre att säga triller och låta som en bonnläpp, eller möjligen Lennart Hellsing med en grogg för mycket innanför västen (trilleritrillera, dinkelidunkentjohej!)?
Sen har vi de associationer som ordet väcker. Dels har vi alla dessa hammaren-och-skäranförsedda tegelstenar som väller ut i drivor om man krockar med en hylla på ett genomsnittligt antikvariat. Alla heter de något med röd eller rött (Rött hot, Röd oktober, Röda fanor, Röd jeep, Röd vinter, Operation Röd, etc), alla har de en handlingskraftig före detta officer i huvudrollen (om man får tro baksidestexterna) och alla känns de helt irrelevanta sen Berlinmuren föll. Eller ska man tänka på alla dessa filmer om kvinnliga psykopater som nästlar sig in i fina kärnfamiljer (det krävs aldrig mer än att de vickar lite på rumpan för att familjefadern ska slänga alla principer i sjön - varken mans- eller kvinnosynen känns särskilt fräsch) och ställer till elände, som det kom så många av under slutet av åttio- och början av nittiotalet? Eller försöker du desperat att tänka på musik istället, vilket ofelbart leder till Michael Jackson’s Thriller med sina dansande zombies, varefter det inte kan bli värre?
Hur jag än vrider och vänder på det har jag fördomar mot thrillers. I detta fall verkar dessutom förläggarna smått desperata och använder sig av lokalpatriot-tricket (som jag skrivit om tidigare) genom att nämna att en del av handlingen faktiskt tilldrar sig i Sverige! Jippie! Någon från Stora Världen har lagt märke till oss! Detta får vi inte missa!
Därför var det en glad överraskning när det visade sig att Pojkarna från Brasilien var helt okej. Nu bygger tyvärr det mesta av det positiva i kråksången på att man får den science fiction-idé som berättelsen bygger på förklarad för sig i lugn takt. Tyvärr är denna hemlighet ytterst illa bevarad och alla som läst något om författaren öht har nog råkat stöta på den. Jag har till och med själv länkat till en spoiler här på Drömmarnas Berg, när Jerry Määttä skrev en artikel i Svenska Dagbladet om att Wyndham använt samma idé redan på 50-talet.
I vilket fall börjar boken med att ett gäng gamla nazister får i uppdrag att mörda ett antal män, spridda över hela världen (En bor i Storlien! I Sverige! Till och med i Jämtland! Hur skulle det kunna vara dåligt?!). En nazistjägare får reda på detta och börjar nysta i fallet. De mördade har en del gemensamt, men vad är det egentligen som försiggår? Berättelsen som följer är lättsam att ta sig genom och inte alltför lång, så detta är en bok som kan passa bra att slöläsa när du har lite feber eller så. Mot slutet blir det också riktigt spännande, tycker jag, så som thriller betraktad är den väl ganska lyckad (det är ju meningen att en thriller ska thrilla). Men om du inte tycker att detta verkar kul eller om du aldrig har feber är det inte så mycket du missar. Det går att läsa något annat av samma författare – han är ju känd som den som skrev Rosemarys Baby och står även bakom dystopin En vacker dag. Båda dessa gav mig mer behållning än Pojkarna från Brasilien.
Betyg: 2/5 (men om du gillar thrillers och inte vet vad bokens grundidé är kan du gärna höja betyget ett snäpp)
/Olov L
De ickesynliga – Fredrik Härén
När man pysslat med fantastik ett tag så finns det en del saker man blir lite less på. Själv är jag skittrött på vampyrer, varulvar, änglar och zombies. Det känns som om idébanken sinat och vi bara har kvar författare som hela tiden härmar varandra. Det här gjorde att jag till en början blev väldigt positiv till Fredrik Häréns roman De ickesynliga. Den föll ner i knät på mig på jobbet och nyfiken som man är började jag läsa den. Baksidestexten är mer än lovligt kryptisk så som läsare är man i mörkret när man ger sig i kast med boken. Det är nåt som verkligen kan irritera mig med bokomslag. Varför inte berätta vad den handlar om på baksidan? Ska jag spendera pengar på en bok vill jag ha ett hum om vad den handlar om. Att förlaget sen valt den ovanliga vägen att inte inkludera titel eller författare på framsidan gör mig ännu mer konfunderad.
Handlingen i korthet: Alexandra Johansson är journaliststuderande som jobbar på ett projekt om barn med fantasikamrater. Hennes intervjuer med barnen ger ett intressant resultat då flera av barnen beskriver liknande personer. Detta och flera andra slumpartade händelser leder till att Alex inser att det finns en osynlig människoras som lever parallellt med oss och hela tiden observerar oss. Skillnaden är att deras molekylära struktur är annorlunda så ljus reflekteras annorlunda så vi inte kan se dem. En rätt nifty idé eller hur? De ickesynliga kallar sig själva för yingying och oss vanliga människor för yangyang. Sen finns det mellanting som är resultatet av sex mellan osynliga och människor som kallas yangying och yingyang. Jag ska erkänna att jag blev förförd av de första hundra sidorna. Det känns fräscht och inte som nåt man läst tidigare. En cool sak är att människornas synvinkel skrivs på vita sidor medan de ickesynligas interfolieras på svarta sidor med vit text. Very stylish.
Efter hundra sidor börjar nyheten tappa sitt behag. Ju mer Härén beskriver de ickesynligas kultur desto tröttare blir jag. Lite halvsmält buddhism, hinduism, taoism och transcendentalism. Härén vill att vi ska tro på att en ras osynliga naturälskare tillbringar all sin tid med att övervaka oss så att vi inte fattar att de existerar. Just i detta finner jag en stor logisk lucka. Om det nu är så viktigt att vi inte vet att de finns så varför hänga över axeln på alla? Varför visa sig för bebisar som kan se en? Det funkar inte logiskt. Bättre hade varit att ta sina uppochnervända helium-pyramider (jag skämtar inte) och dra till sibirien där man kan dyrka naturen ifred. Riktigt korkat blir det när vi får mer glimtar av de ickesynligas filosofi och klokskap. Det talar som om de skulle vara motiveringscoacher och powerpointcharlataner hela bunten. Smaka på detta:
”Lycka är ett liv kryddat med variation. Inte alltid nya upplevelser utan förvåning. Inte alltid att bli överrumplad men att bli överraskad.”
Det är den typen av plattityder som Härén kryddar hela sin bok med. Jag ska erkänna att det gick upp ett ljus för mig när jag i efterordet läste att han är en av landets mest eftertraktade föreläsare om kreativitet. Jotack. Jag har varit ivägtvingad på ett gäng såna föreläsningar där charlatanerna babblar om lycka för 80000 i timmen.
Vad vi har här är en bra idé förstörd av new age-stickspår. Ännu en efterföljare till Redfield och hans Nionde insikten och Millmans Den fredlige krigaren. Jag är högst medveten om att den här typen av skönlitteratur har en stor och trogen skara följare. Jag är dessutom säker på att Härén kommer sälja bra och bli älskad i en del mer kristallorienterade kretsar men för mig funkar det inte. Kinakrogsvisdom kombinerat med en oförmåga att få läsaren att känna för huvudpersonerna eller i vissa fall ens förstå deras motivation gör att jag INTE kommer läsa hans utlovade uppföljare trots att det faktiskt finns ett driv i texten som talar för en viss talang.
Betyg 2/5. Boken slipper en etta p.g.a en förbannat rolig grundidé som kunde ha gjorts bra.
//Stefan
Otherlandserien (1996-2001) av Tad Williams
Ingen som läst sf under det senaste decenniet kan ha undgått att lägga märke till Otherland. Det är ett verk som tar plats, som pockar på uppmärksamhet och förminskar annan sf genom sin blotta närvaro. Och då menar jag alltså inte konstnärligt, utan rent fysiskt. Originalversionen består av fyra tegelstenar och den svenska utgåvan delades upp på åtta stora, svarta volymer med nästan identiska omslag. Detta medför att det är lätt att uppfatta serien som ett stort svart hål i bokhyllan (inte sällan tar de upp all plats i en hel hylla) och på ett mindre bibliotek kan den ensam utgöra 50-70% av sf-utbudet, räknat i gram pappersvara.
Detta har gjort mig skeptisk till att läsa Otherland. Det ska till något mycket bra för att det ska vara värt tiden man lägger på att läsa tusentals sidor. Dessutom kändes hela konceptet föråldrat redan när böckerna släpptes. 1996 måste väl ha varit precis den tidpunkt då alla insåg att det där med virtual reality inte var något att ha och istället började jobba på att ordna tillräcklig bandbredd för att det där nya spännande Internet skulle vara användbart även för andra än konspirationsteoretiker, sprängämnesfandom, olika nördfraktioner och dylika politiska och/eller estetiska extremister? Williams tycktes mig inte heller komma med någon ny vinkling utan istället köra på med folk som börjar påverkas fysiskt av VR-världen och upptäcker att de inte kan ta sig ut, dvs standardformel 1A för sådana här berättelser. Det verkade inte finnas någon rationell anledning att läsa eländet.
Nu är ju vi människor inte helt rationella, utan styrs ofta av känslor och märkliga reptilhjärneimpulser, så när min kära sambo föreslog att jag borde läsa Otherland för att hon gärna skulle vilja diskutera den med mig trillade jag förstås dit. Hon sa ungefär att ”de där böckerna tar alla argument för och emot vr-tekniken och presenterar dem i en spännande berättelse”, vilket fick mig att tänka om vad gäller verkets originalitet. Kanske skulle man kunna se Otherland som en sorts slutpunkt i vr-diskussionen, en sammanfattning av det som författare som Gibson och Stephenson kommit fram till? Förfining snarare än utveckling är väl inte helt fel? Och efter att ha genomlidit två (2) hela konserter med Moneybrother för att min älskade ville fotografera och behövde någon som vaktade hennes grejer borde två och ett halvt tusen sidors läsning inte kännas som någon större börda, ens om den skulle visa sig vara riktigt illa skriven? That’s looooove.
Dock infinner sig problemet att det är svårt att skriva om något jag läst med ett så snävt och personligt syfte. I vanliga fall kan jag känna mig som en upptäcktsresande som tar sig fram genom mörka, fuktiga regnskogar för att sedan telegrafera något överdrivna och självförhärligande berättelser om sina fynd till nyfikna läsare i de fina salongerna hemma i civilisationen. Så icke denna gång, även om mörkret och fukten var påtagliga faktorer under läsningen, eftersom jag låg sjuk i influensa genom nästan hela serien, något som tyvärr inte underlättar en rationell beskrivning av verkets innehåll.
Lösningen ligger i att, som mången stor konstnär gjort genom tiderna, satsa på form snarare än innehåll. Därför presenterar jag härmed ett ytterst omtumlande och nyskapande begrepp, nämligen den grafiska recensionen. Det är så självklart att det förvånar mig att ingen kommit på det tidigare, och faktum är att jag misstänker att jag inte alls är först med detta, men eftersom jag inte ids googla det just nu kan jag utan att blinka hävda okunnighet, ett försvar som brukar duga i de flesta situationer. Kan man skriva grafiska romaner går det naturligtvis även att skriva grafiska recensioner, vilket jag alltså nu ämnar göra.
Handling
För att med grafik illustrera min läsupplevelse tänker jag använda mig av en rosa boll som jag kallar intressesfären (fig 1).
Fig 1. Intressesfär
Detta representerar den del av verkligheten och fantasin som en typisk läsare (eller, ja, egentligen jag själv) upplever som intresseväckande och en framgångsrik författare bör kunna låta sin berättelse beröra eller helst helt utspela sig i. Vi kan låta Otherlands handling från början till slut representeras av ett streck, med t ex ett kryss vid berättelsens början och en punkt vid dess slut (fig 2).
Fig 2. Otherlands handling
Sedan är det en enkel sak att kombinera dessa bilder på ett sådant sätt att min upplevelse av verket blir tydlig för var och en (fig 3).
Fig 3. Intressesfär m handling
Här syns det tydligt att intresset fångas och tappas om och om igen, men att det mot slutet hålls kvar under en längre period. För att nyansera bilden bör vi dock lägga till en inre sfär i intressesfären, vilken kan representera den del av läsningen där läsaren verkligen är djupt försjunken i läsningen. Denna inre sfär får en något mörkare rosa nyans (fig 4).
Fig 4. Intressesfär m inre kärna
Nu kan vi skissa in handlingen igen (fig 5).
Fig 5
Figur 5 visar med all önskvärd tydlighet att det är först mot slutet som det verkligen tar sig, även om det finns intressanta delar även vid något annat tillfälle.
Om vi dessutom tar hänsyn till att Otherland innehåller flera trådar (vi följer omväxlande olika personer och deras öden i och utanför nätet) och låter var och en av dessa trådar få en egen linje uppkallad efter respektive huvudperson kan vi få en ännu mer nyanserad bild (fig 6).
Fig 6. Delhandlingar
Här ser vi att de alternerande handlingar engagerar i högst olika grad. T ex är tråden om vänskapen mellan unga Christobel och den mystiske herr Sellars spännande nästan från början till slut, medan det jag tänker på som huvudhandlingen (Reine och !Xabbu) växlar mellan att vara en intressant skildring av livet i ett framtida Sydafrika och en lätt klyschig äventyrshistoria. Observera att streckens längd inte motsvarar antalet sidor samt att några av delhandlingarna utelämnats helt.
Idéer
Som vi såg i det förra avsnittet är de flesta av Otherlands trådar mer intressanta mot slutet än i början. Detta har rätt självklara orsaker: Det är i slutet som det avslöjas hur allt hänger ihop, dvs det är där man får veta exakt vilka idéer som ryms inom Williams framtidsvision. Idéerna är ju, inom sf, minst lika viktiga som den yttre handlingen. För tydlighetens skull ska jag jämföra antalet intressanta eller bara underhållande idéer i Otherland med de i två andra verk jag recenserat här på Drömmarnas Berg: The Caryatids av Bruce Sterling och Accelerando av Charles Stross. Ett snabbt överslag ger följande diagram:
Diagram 1. Antal idéer i tre sf-verk.
Här ser man lätt att Accelerando är överlägsen på idéfronten, med Otherland och Caryatids som goda tvåor. Dock ger inte detta hela bilden. Science fiction-skribenter använder sig ibland av begreppet ideas per page (ipp), dvs idéer per sida, för att ange hur ofta under läsningen man kan vänta sig att bli omtumlad. För den som ser passagerna mellan tumlandet som utfyllnad är förstås en boks ipp-tal värdefull information. Ska vi rita ett nytt diagram som visar ipp för dessa tre verk får vi ta hänsyn till att Otherland är ca 2400 sidor lång och får följande diagram:
Diagram 2. Antal idéer per sida
Nu hamnar alltså Otherland hopplöst efter, samtidigt som Caryatids stiger i aktning i förhållande till Accelerando. Det intressanta med detta diagram finner vi dock först när vi läser mina recensioner av de två senare romanerna. I Accelerando har nämligen alla idéerna en tendens att ta över på bekostnad av bl a karaktärsteckningen. Måhända är det så att för få idéer ger dålig sf, men att för många idéer också kan leda till dålig sf? Man skulle kunna beskriva detta med ett klockdiagram, men nu får det räcka med grafik.
Istället vill jag säga att jag tyvärr inte tycker att Wiliams kompenserar de få idéerna med levande karaktärer eller ett vackert språk (se där, ännu en variabel!). Visserligen blev jag ganska engagerad i personerna efter ett tag (kanske tusen sidor, puh), men det kändes som om det berodde mer på innötning än ett gott hantverk, ungefär som när man börjar inbilla sig att man är kompis med någon kändis bara för att man läser om och ser människan överallt, hela tiden.
Miljöerna är ofta fascinerande och spännande och det märks att Williams haft roligt när han hittat på dem. Tyvärr kan jag inte skaka av mig känslan av att just detta att förlägga handlingen till en virtuell verklighet är fusk. William Gibson ska ha sagt att en anledning att han använde sig så mycket av matrix/cyberspace i Neuromancer var att han inte visste hur man gör smidiga övergångar mellan olika scener och därför fann det behändigt att låta sina karaktärer kunna hamna i vilken datorgenererad miljö nästan när som helst. Frågan är hur fräsch Otherland hade verkat om Williams inte kunnat slänga in vilka tokiga platser som helst varje gång det hotar att bli tråkigt?
Jag ska dock inte avfärda Otherland som dålig. Om jag ska spekulera i vem som kunde gilla den tänker jag mig en person som inte läst så mycket sf, men gillar fantasy av Robert Jordan-typ eller kanske långa deckare och/eller thrillers och vill veta vad som gör sf speciellt utan att behöva läsa något som känns helt väsensfrämmande och konstigt. Faktum är att jag känner mig rätt nöjd med att säga att Otherland är science fictions motsvarighet till Wheel of Time.
Dessutom har Williams sympatiskt nog låtit handlingen utspela sig i olika delar av världen, inte bara den rika. Och det ska medges att en del av de förutsägelser Williams gör redan varit kusligt nära att slå in.
Otherland är alltså ingen riktig höjdare, särskilt inte i förhållande till hur många bra böcker jag skulle ha kunnat läsa istället, men Wiliams är ändå bra mycket bättre på att skriva än vad jag är på det här med grafik.
Betyg: 2/5 – knappt godkänd
/Olov L
The Chains That You Refuse (2006) av Elizabeth Bear
Elizabeth Bear är en av författarna som kommer till den paneuropeiska science fictionkongressen EuroCon 2011 som kommer att äga rum i… Stockholm! Javisst, en större sf-kongress anordnas i Sverige nästa år! Det verkar hur kul som helst och jag har gett mig tusan på att jag ska dit! Sådana här tillställningar brukar få högre medlemsavgift (alltså inträde) ju närmare kongressen vi kommer, så ett tips är att betala så snabbt som möjligt (se länk ovan). Som en liten uppvärmning kommer här ännu en sådan där jobbig novell-för-novellrecension av en av Elizabeth Bears novellsamlingar.
L’esprit d’escalier
Det börjar stämningsfullt med en berättelse som utspelar sig både på jorden och i en bar där folk som Allen Ginsberg och William Shakespeare hamnat efter döden. En reflektion över de val vi gör här i livet och hur de påverkar oss, kryddat med litteraturnördiga referenser och närmast jordnära magi, allt ingredienser som dyker upp även senare i samlingen.
Betyg: 4/5
Gone to Flowers
Bland Bears mer kända böcker finns trilogin om Jenny Casey, en kanadensisk cyborgsoldat i en framtid där konkurrensen om de få naturresurser som finns kvar övergått i krig. Åtminstone är det så i ”Gone to Flowers”, som är en ”origin story”, en sådan där hur-allt-börjadeberättelse, som utspelar sig precis när Casey fått sina implantat och försöker att hantera dem. Fart och fläkt blandat med stora känslor från en cynisk soldat hittar vi i denna novell, vars stämning påminner mig lite om den i Richard Morgans utmärkta böcker om Takeshi Kovacs, kanske särskilt Altered Carbon. Jag blev grymt sugen på att läsa mer om Jenny Casey och fick en känsla av att böckerna om henne är sådana där som passar att läsa som underhållning på bussen hem, samtidigt som de undviker att vara korkade, något som är guld värt för en halvintellektuell som undertecknad. Annars är iaf denna novell riktigt bra.
Betyg: 4/5
The Company of Four
Jaha, här har vi fantasy i sagostil av en typ som inte riktigt är min grej, men så lade jag också ifrån mig Neil Gaimans Stjärnstoft efter bara några sidor, med motiveringen att den var så tråkig att det kändes som om vätskan i ögonen höll på att torka. Dock är den välskriven, som vanligt när det gäller Bear, skulle jag vilja påstå. Som om jag är någon sorts expert efter att ha läst en (1) novellsamling av henne…
Betyg: 2/5
Ice
Även detta tycks vara en sorts origin story, men nu om huvudpersonen i All the Wind-Wracked Stars och By the Mountain Bound. I dessa romaner berättar Bear (om jag förstått baksidestexterna rätt) om en alternativ verklighet med både fungerande magi och vetenskap. Denna värld skapades efter Ragnarök, där alla halv- och helgudar skulle ha dött, men där en valkyria fegade ur och därmed överlevde slakten. ”Ice” berättar om vad som hände henne precis efter striden. Som en kontrast till de tidigare, finstämda novellerna bjuds det här på lite hederlig svärdhackaraction och jag tycker att Bear lyckas ovanligt bra med den biten. Annars är det lätt att fäktscener blir lite väl kliniska i skrift (”jag vred handleden tre grader åt vänster och gjorde mig beredd att utföra Den Rasande Hägerns Skrovmål”), men inte här. Jag tycker dock inte att den är särskilt intressant. Till skillnad från Jenny Casey-novellen är den inte tillräckligt bra för att stå på egna ben, men är säkert kul att läsa för den som läst All the Wind-Wracked Stars och By the Mountain Bound.
Betyg: 3/5
The Devil You Don’t
Här dyker valkyrian upp igen, denna gång i den amerikanska västern på 1800-talet. Bear återberättar balladen om Stagger Lee, som jag inte känner till särskilt väl (vi lågbrynta varelser associerar väl snarast till introt till Wrong ”em Boyo med The Clash). Hur som helst är det en spännande historia som något oväntat lyckas placera en svärdviftande fantasyhjältinna i västernmiljö och ändå inte bli fånig (jag minns hur larvigt och nästan osmakligt det kändes när von Bek i The Dream-Thief’s Daughter sprang omkring med svärdet i högsta hugg inne i ett nazistiskt koncentrationsläger). Förmodligen beror det på att Bear målar en bild av hur livet kan ha tett sig för särskilt kvinnor under koloniseringen av västra nordamerika, sett genom ögonen på en varelse som minns andra tider. Detta är en av samlingens bättre noveller, tycker jag.
Betyg: 4/5
High Iron
Denna novell känns inte överdrivet originell, då den är en slice-of-life-berättelse om framtida gruvdrift i rymden. Dock känns karaktärerna trovärdiga och inte tusan går det att motstå rymdromantik när den presenteras genom en lätt cynisk betraktelse över människans mentala och fysiska litenhet. Cynisk romantik! Inte illa.
Betyg: 4/5
Tiger! Tiger!
Åter till 1800-talet, där vi finner en dansk storviltjägare i färd med att ledsaga en blandad grupp västerlänningar på tigerjakt i den indiska djungeln. I bakgrunden pågår ett storpolitiskt spel mellan stormakterna som kanske är intressant för den som har stenkoll på 1880-talspolitik, men det jag fick med mig var den hotfulla stämningen, då jägarna snart börjar ana att det finns farligare väsen än tigrar bland träden.
Betyg: 4/5
And the Deep Blue Sea
Enligt författarpresentationen har Bear, som kommer från Connecticut, bott nära Las Vegas i Nevada i några år. Därför utspelar sig också några av hennes noveller i dessa trakter, bl a, den här. När jag skriver därför menar jag att det faktiskt tycks finnas ett ovanligt tydligt orsakssammanhang, som om Bear efter flytten sett sig omkring i sitt nya ökenhem och tänkt jaha, vad kan jag nu skriva om detta. Det är en bättre idé än man kanske kan tro. Dock hör denna novell, om en tuffing till motorcykelbud i en vagt postakopalyptisk framtid, inte till mina favoriter, men genom att undersöka hur Nevadas framtid skulle kunna se ut får man en presentation av dess historia, med allt vad det innebär av atombombstester och annat jobbigt.
Betyg: 3/5
One-eyed Jack and the Suicide King
Denna novell fortsätter på Nevada-temat, med en sorts urban fantasy där olika städer förkroppsligats i magiska väsen. Det är ju en tacksam idé, som Bear inte är ensam om att utnyttja, men hon lyckas mycket bra med att göra myt av städerna i västra USA utan att det glider över i klyschor och komik (även om det finns en del humor med i bilden). Med både en blick bakåt mot Las Vegas födelse och in i en eventuell framtid ger novellen också en del av det där svindlande tidsperspektivet som vi alla förknippar med bra sf. Helt okej, alltså, men inte någon stor favorit för mig.
Betyg: 3/5
Sleeping Dogs Lie
Detta är kanske egentligen inte fantastik, men novellen återberättar en hunds liv, och något av ett hundliv, ur den fyrfotas eget perspektiv. Det är ovanligt bra gjort och när jag bläddrar i boken i efterhand känns det otroligt att Bear lyckats berätta så mycket på mindre än tre sidor.
Betyg: 4/5
Two Dreams on Trains
Som en kontrast till den torra nevadaöknen kommer en berättelse från ett alltför blött New Orleans, som ligger på havsbotten, antagligen pga växthuseffekten. Miljön blir dock bara en fond till en berättelse om en tonårings drömmar och en förälders oroliga grubblande i en framtid där kärva ekonomiska förhållanden fött en sorts kastväsende, baserat på skrå. En tankeväckande berättelse.
Betyg: 4/5
This Tragic Glass
Denna novell börjar vardagligt med en doktorand i litteraturvetenskap som hittar vad som tycks vara en bugg i ett textanalysprogram. Sedan visar det sig gradvis att doktoranden befinner sig i en framtid med fungerande tidsresor, där de stora författarnas liv kan studeras på ett mer direkt sätt än idag. Jag ska inte avslöja för mycket, men detta är en utmärkt tidsresenovell, som lägger fokus på hur det faktiskt skulle kännas för en människa att färdas flera hundra år framåt i tiden och lyckas ovanligt bra med att beskriva ”tidschock”. Visst stryks jag medhårs av att den utspelar sig i en värld som fascinerar mig, den akademiska literaturvetarvärlden, men även bortsett från detta är ”This Tragic Glass” en utomordentlig novell med svindlande tidsperspektiv och levande personer.
Betyg: 5/5
Elizabeth Bear
Seven Dragons Mountain
Fantasy från Kina – kan det vara något? Det här är en novell av typen där magi och myt tar plats i vardagen. För den som är intresserad av och insatt i Kinas moderna historia är detta säkert toppen. För en sådan som mig blir det lite för mystiskt och svårtolkat. Dock finns här några oförglömligt mäktiga scener. Bear kan konsten att intressera även när man inget begriper. ”Genuine poetry can communicate before it is understood”, tror jag att det var T S Eliot som sa.
Betyg: 3/5
Old Leatherwings
Magin och myten envisas med att ta plats, men denna gång i nya världen. Det känns som om Bear är på hemmaplan här, där en figur som hämtad ur en folksaga vandrar runt bland kärva nybyggare i USA.
Betyg: 3/5
When You Visit the Magoebaskloof Hotel, Be Certain not to Miss the Samango Monkeys
Oooh, detta är biologisk sf när den är som bäst! Det är inte många som vågar tänka med allvar på det faktum att människan är en djurart bland många och lika beroende av yttre omständigheter som vilken apa som helst, så det är bra att Bear finns och kan tänka åt oss. Samt skriva en förträfflig sf-novell om saken.
Betyg: 4/5
Follow Me Light
Mer vardag, men denna gång i modern tid, där Bear presenterar oss för en advokat med övernaturliga förmågor. Sedan tar en sorts fabel vid, där Bear utforskar några problem som kan uppstå i relationer, samtidigt som det blandas in riktigt smaskig träskfantasy, ett ord jag just hittade på, i förhoppningen att folk ska läsa novellen bara för att få veta vad jag menar.
Betyg: 4/5
The Chains That You Refuse
Här har vi en mycket stämningsfull ögonblicksbild som jag inte kan skriva mycket om utan att avslöja allt – den är bara ett par sidor lång. Jag gillar iaf berättelser där man exponeras för en nackdel med t ex en magisk förmåga.
Betyg: 4/5
Sen har vi även några mycket bra noveller om vetenskapsmän (bl a om Tycho Brahe och Schrödinger), några dikter som jag inte riktigt känner mig i stånd att bedöma samt en skum berättelse om två agenter, från CIA respektive KGB, som är kära i varandra.
Kvaliteten varierar en del mellan novellerna, tycker jag, men om du
a) gillar sf och fantasy lika mycket
b) tycker om noveller som är riktiga noveller, dvs mycket korta och
c) uppskattar författare som inte skriver dig på näsan
kan jag absolut rekommendera den här novellsamlingen! Själv tycker jag mer om science fiction än fantasy, åtminstone i novellform, är extra förtjust i riktigt långa noveller och även om jag har mina korta, sällsynta stunder av klarsynthet känner jag mig nog som mest bekväm med författare som reder ut ett och annat. Ändå tycker jag att The Chains That You Refuse är en bra samling.
Jag skulle vilja påstå att Bear är mycket amerikansk. Tyvärr kanske det ger fel associationer, dvs till oljeimperialism, flaggviftande, galopperande religiositet, etc. Men då glömmer man att det finns en (glömd?) amerikansk tradition som stammar ur det faktum att nationen USA bildades inte av ett kungadöme som reformerades till demokrati utan genom att diverse politiska och religiösa flyktingar helt enkelt bestämde sig för att bestämma över sig själva! Detta gör att det finns en känsla av dels att allt är möjligt, dels att inget är beständigt. Bears karaktärer kämpar alla för att vara och klara sig själva under ständigt skiftande förutsättningar.
Denna dynamik löper som en röd tråd genom hela samlingen och gör den till en bra samling, där summan av novellerna målar en större bild än de gör var för sig. Kanske är det avsiktligt från Bears sida; hon verkar kunna vara en författare som arbetar mycket medvetet med sina texter. Kanske är det en slump, eller bara en följd av hennes temperament. I vilket fall kan du fråga henne om du kommer till Stockholm den 17:e till 19:e juni nästa år!
/Olov L
En jädra massa Bleh! (och lite ljus i mörkret)
Jag har en förkärlek för rätt så dåliga actionböcker som plockas fram när jag pendlar. Det funkar inte med krävande SF eller smart fantasy, jag behöver lättsmält larv när jag åker tåg. Sådana böcker där det inte gör så mycket med ständiga avbrott eller missade sidor. Jag pendlar ungefär en till tre timmar om dagen, plus lite till i väntan på buss och tåg. Det blir alltså tid att läsa en hel del merr eller mindre dåliga böcker. Nedan följer de senast lästa böckerna.
skäggaction
9 böcker om Gotrek och Felix (Trollslayer, Skavenslayer, Daemonslayer, Dragonslayer, Beastslayer Vampireslayer, Giantslayer, Orcslayer och Manslayer) skrivna av William King och senare även Nathan Long. Väldigt skiftande kvalité på böckerna, en del är ren skit och nån är helt ok.
rymd-pangpang
2 böcker om Space Marines (Helsreach av Aaron Dembski-Bowden och Rynn’s World skriven av Steve Parker), perfekta pendlarböcker. En massa pangpang och oöverkomliga odds där det faktiskt inte går så bra i slutet. Helsreach är snäppet bättre med Space Marines som faktiskt är obehagliga monster som mobbar och misshandlar de pluttiga människorna, iaf till en början. Helt ok böcker om man vill förkovra sig inför Deathwatch som släpps i augusti.
Hårdkokta vampyrer
2 vampyrböcker (Redan död och No Dominion av Charlie Huston) det här var faktiskt lite oväntat bra böcker, det är fortfarande pendlarböcker men iaf 3 av 5 i betyg. Redan död lider av en lite krystad översättning till svenska men No Dominion är riktigt skön och pulp noir vampyrer på manhattan funkar mycket bättre på engelska. Böckerna handlar om Joe Pitt, vampyr och deltids privatsnok. Det är en väldigt oglamorös bild av vampyrer som Huston målar upp, det är rått och våldsamt med en riktig anti-hjälte som huvudkaraktär. Joe gör småtjänster och jobb åt de olika vampyrklanerna på manhattan och kämpar med att samla ihop tillräckligt med pengar och blod för dagen. Speciellt intressant är Joes bräckliga förhållande med en HIV-smittad tjej. Hon vet inte att han är vampyr och vill inte smitta honom och han vet att om han smittar henne med sitt vampyr-virus så blir hon frisk. Men Joe Pitt vill samtidigt absolut inte att hon ska bli vampyr då det är hemskt tillvaro i Hustons böcker. I sant noirmanér blir Joe förrådd, misshandlad och sviken i tvära kast genom böckerna. Kul och underhållande!
Lite Raymond E Feist har också slunkit ner men fy farao vad gubben har blivit tråkig!
Sen har jag läst lite andra böcker också men inte alls i samma kategori. Nu håller jag på med Kraken av China Mievillé, men den finläser jag när jag har lite mer tid över. Bra skit! Sen att jag nu har lämnat zombie-träsket och då istället snöat in på böcker om knark och poliser är en annan femma.
/karl
Town Creek (2009)
regi: Joel Schumacher
skådespelare: Dominic Purcell, Henry Cavill, Michael Fassbender, m.fl.
En man blir uppsökt av sin bror, en fd soldat som varit försvunnen i några år. Brodern tar med honom på en hämndfärd till en nergången farm där en familj hållit honom fången och använt hans blod som föda åt en gammal nazist med vampyriska attribut.
Joel Schumacher slår en särskild ton i alla nördars hjärtan. Det är mannen som omvandlade Tim Burtons väl upplagda Batman saga till en orgie i kitsch, överspel och kroppspansar med bröstvårtor. Town Creek (a.k.a. Blood Creek) däremot är ingen flärdfull överdrift utan en rätt klassisk skräckfilm. Tyvärr kommer den också med många av de fel och brister som utmärker skräckgenren.
Efter en effektiv start landar filmen snabbt i ett klassiskt belägringsdrama där filmens hjältar finner sig barrikaderaade och måste värja sig från skurkens angrepp. Denne utgör en av filmens starka punkter då mixen ockult nazist och oortodox vampyr känns någorlunda ny och spännande. Tjusningen gentemot nazister verkar aldrig riktigt släppa. Herr Wirth är dessutom en driven och intelligent karaktär som känns genuint farlig och otäck. Väl spelad av Michael Fassbender (Hunger, Inglourious Basterds).
Tyvärr får man se alldeles för lite av Herr Wirth och det är knappast filmens enda svaghet. Full som ett såll av manusluckor som den är. Konstigt beteende från karaktärer, märkliga tidshopp, begränsningar och ockulta detaljer slängs in när filmskaparna desperat försöker få filmen att gå i den riktning de så vagt och klumpigt stakat ut. Ibland blir det så ologiskt och dumt att jag häpnar. Då är jag ändå en kille som kan köpa begreppet nazistisk vampyr. Filmens vampyrism och principerna bakom den får man desstom veta alldeles för lite om. Det pratas om runor, runstenar och vikingar men så mycket mer kött på det benet får man inte. Synd det.
Vad som räddar den här filmen från att helt gå under i dumhet är att den är ganska snygg. Schumacher lyckas, åtminstone till en början, måla upp en genuint hotfull atmosfär vilket fick mig att tänka på hans film 8MM (fick namnet Super 8 här i Sverige om jag inte missminner mig). Också den en lovande film med ett otäckt tema som slutade upp som allt annat än perfekt. Sen har vi som ovan nämnts skurken Wirth. Town Creek klöser sig därmed upp från den djupaste avgrunden och får knappt godkänt i betyg.
Knappt godkänt 2/5
/Den Mörke Lorden
Legion (2010)
regi: Scott Stewart
skådespelare: Paul Bettany, Dennis Quaid, Josh Lucas, Kate Walsh, Kevin Durand, m.fl.
En liten brokig skara håller stånd i ett dammigt hak någonstans i den Nordamerikanska öknen. Utanför väntar horder av besatta människor på att få slita dem i stycken. Gud har förlorat förtroendet för mänskligheten och nu ska jordens rensas på homo sapiens. Men en i skaran bär på ett barn som kan bli den nya frälsaren och rädda mänskligheten.
Legion levererar ett habilt hantverk men lämnar tyvärr mycket annat att önska. Den kristna mytologin man spelar på snurrar ihop sig och förlorar det mesta av sin potential när man vrider och skär i den för att få den att passa i actionmallen. Att ersätta de mer klassiska hjärndöda zombisarna med demoniskt besatta är inte så orginellt som filmskaparna vill få det till att verka. Inte ens med den lilla twist angående deras egentliga natur som droppas en bit in i filmen. Irriterande blir det när dessa till synes intelligenta monster mest beter sig som posernade tonåringar och hade, om de för ett ögonblick tänkte till, kunnat besegra filmens protagonister i ett nafs. Men då hade det ju blivit en kort film. Över lag hanterar filmen de övernaturliga elementen som en häftig yta att baka skräckeffekter och lite annorlunda action på. Legionerna från annorstädes blir inte mer än en köttig massa för filmens hjältar att öva automateldsskytte på. Tror ni att filmens mörkhyade karaktärer överlever?
Lite märkligt att filmen lyckats samla så många begåvade skådespelare. Nu tillåter manuset inga djupare rolltolkningar. Så även om ingen gör bort sig så satt jag efter ett tag och undrade om man verkligen skulle bete sig så om helvetet brakade lös. Ett inte helt ovanligt fenomen i skräckbetondade filmer med ointressant persongalleri.
Som undergångsactionskräckfilm är Legion knappt godkänd. En ytlig historia som poserar med kristna symboler, klyschiga karaktärer och action som blir mindre slagkraftig än man förväntar sig. Dock så är filmen hyfsat snygg och lyckas i vissa stunder slå på poser som får en att dra på smilbanden.
Knappt godkänd 2/5
/Den Mörke Lorden
Flesh and Fire av Laura Anne Gilman (2009)
Omslaget på den här boken fick mig att nästan döma ut den här boken innan den ens fick en chans. Jag får starka tant-snusk vibbar av det såsiga omslaget och det var nära att jag skippade den helt. Fy på mig, judging a book by it covers sådär. Titeln däremot är fräck! Ett varningens finger höjs dock, Flesh and Fire visade sig även vara en ultra-kinky film från 80-talet, om ni nu tänker bild-googla omslaget.
Nåväl, boken är en klassik fantasyroman om en ung man som utvecklas från slav till att bli en speciell sorts magiker och hjälte. Samma tema har jag nog läst 500 gånger förut, men det finns en rätt så skön snurr på det hela som gör det läsvärt.
För en sisådär 1500 år sedan så fanns det en samling magi-prinsar som levde fan och krigade mot varandra och utsatte världen för oerhörda påfrestningar. Tur då att semi-guden Sin Washer steg ner till jordelivet och satte stopp för det här med sin död. Magin omvandlades och förenades med gudens blod. Samhället har sedan dess styrts av 3 olika grupper, feodalherren, vinodlaren och prästerskapet. Vinodlarna är då magikerna! Sin Washer styrde upp det hela så att för att kunna ta del av och utnyttja magi så måste man odla magiska vindruvor och producera magiskt vin.
Vi får följa unge Jerzy som slavar på mäster Malachs vinodling, det är ett riktigt hårt liv och råkar man kliva på minsta lilla druva så blir slaven dödad. Det är ett riktigt brutalt liv med misshandel, övergrepp och extremt hårt arbete. Av en slump så upptäcker Malach att vår blivande hjälte Jerzy har en fallenhet för det hela med att odla magiskt vin och vips så är nu slaven en respekterad lärjunge. Anledningen till att slavar hålls är till viss del för att kunna rekrytera eventuella lärjungar, ty en blivande vinodlare måste blomma ur väldigt tuffa omständigheter, precis som ett fint vin!
Det är otroligt mycket snack om vin och ett ständigt beskrivande av mosade vindruvor mot paletten och blommande smakupplevelser. Det ska luktas och förnimmas, buteljeras och smuttas innan det går att trolla minsta lilla. Själva handlingen flyter på fint och Gilman är riktigt duktig på att skriva, men det är en trilogi och det händer inte speciellt mycket i första boken. Gillar man vin och uppskattar en sommeliers variant på en klassisk fantasyroman så kan Flesh and Fire vara något för dig. Men jag är mer av en öl-kille så det här föll mig inte riktigt i smaken, lite surt och med en svag smak av nya idéer.
2/5 Knappt godkänt.
/karl
