Några funderingar kring Paranormal Activity (2007)
Det kan låta pretentiöst att säga att en film dissekerar mansrollen och det är möjligt att jag övertolkar, men skräckfilmen Paranormal Activity väckte en del tankar.
Måhända har någon inte koll på vad det är för film, så en kort presentation följer: Det rätt vanliga, unga heteroparet Katie och Micah har flyttat in i ett hus tillsammans. Tyvärr hörs det märkliga ljud om nätterna och Katie känner igen fenomenen från sin barndom. Micah skaffar en filmkamera för att försöka dokumentera och förstå händelserna och börjar filma som besatt, bland annat i parets sovrum.
Det vi får se i filmen är endast och enbart det som filmats med Katies och Micahs kamera, så det blir skräck i fejkdokumentärstil. Filmen fick en hel del uppmärksamhet när den kom, bland annat eftersom den hade låg budget, men lyckades vara mer skrämmande (enligt många kritiker) än andra skräckfilmer under de närmast föregående åren. Om jag skulle hålla med är svårt att säga, då jag har dålig koll på både skräck och film, men nog blev jag rädd, vilket är ganska ovanligt.
Det som slog mig hos filmen var dock något annat. Även om det inte går att skriva mycket mer om filmens innehåll utan att spoliera den kan jag avslöja att mycket av spänningen ligger i det gamla men-för-faantricket, dvs att tittaren hela tiden sitter och grälar på karaktärerna inombords, för att de beter sig så korkat. Men för faan du måste ju plocka upp hagelbössan/springa åt andra hållet/stänga av badstranden, fattar du ingenting?! Du vet. Det blir lite påfrestande, men samtidigt kan jag inte svära på att jag själv inte skulle ha betett mig ungefär som Micah. Och det, tror jag, kan bero på att filmen sätter fingret på en del av problemen som finns i mansrollen. Kanske. Du som har sett filmen och orkar se den igen kan väl fundera på följande frågor: Vad driver Micah? Hur prioriterar han? Vilka egenskaper värdesätter respektive nedvärderar han? Och framför allt: Vad är han rädd för? Vad är han allra mest rädd för?
Det unga paret
Manusförfattare kan välja mellan att göra dialoger intressanta genom att skapa just intressanta karaktärer, som kommer med insikter och smarta formuleringer, eller så kan de välja att låta karaktärerna vara väldigt vanliga (realistiska) och säga mer triviala och ogenomtänkta saker. Paranormal Activity är ett typexempel på den senare metoden och i sådana dialoger är det ofta viktigast vad som inte sägs. Mellan replikerna tycker jag mig kunna se konturerna av ett förhållande, vilket gör filmen till något mer än en bra skräckfilm. Observera att jag inte tycker att den är mer än ”bara” en skräckfilm, men att den blir bättre genom att vara både en film om övernaturliga fenomen och en film om en relation. Precis som en relationsfilm automatiskt blir bättre om den även handlar om zombies eller vampyrer.
Det är som sagt möjligt att jag övertolkar, men vad tror ni som läser detta?
/Olov L
En jädra massa Bleh! (och lite ljus i mörkret)
Jag har en förkärlek för rätt så dåliga actionböcker som plockas fram när jag pendlar. Det funkar inte med krävande SF eller smart fantasy, jag behöver lättsmält larv när jag åker tåg. Sådana böcker där det inte gör så mycket med ständiga avbrott eller missade sidor. Jag pendlar ungefär en till tre timmar om dagen, plus lite till i väntan på buss och tåg. Det blir alltså tid att läsa en hel del merr eller mindre dåliga böcker. Nedan följer de senast lästa böckerna.
skäggaction
9 böcker om Gotrek och Felix (Trollslayer, Skavenslayer, Daemonslayer, Dragonslayer, Beastslayer Vampireslayer, Giantslayer, Orcslayer och Manslayer) skrivna av William King och senare även Nathan Long. Väldigt skiftande kvalité på böckerna, en del är ren skit och nån är helt ok.
rymd-pangpang
2 böcker om Space Marines (Helsreach av Aaron Dembski-Bowden och Rynn’s World skriven av Steve Parker), perfekta pendlarböcker. En massa pangpang och oöverkomliga odds där det faktiskt inte går så bra i slutet. Helsreach är snäppet bättre med Space Marines som faktiskt är obehagliga monster som mobbar och misshandlar de pluttiga människorna, iaf till en början. Helt ok böcker om man vill förkovra sig inför Deathwatch som släpps i augusti.
Hårdkokta vampyrer
2 vampyrböcker (Redan död och No Dominion av Charlie Huston) det här var faktiskt lite oväntat bra böcker, det är fortfarande pendlarböcker men iaf 3 av 5 i betyg. Redan död lider av en lite krystad översättning till svenska men No Dominion är riktigt skön och pulp noir vampyrer på manhattan funkar mycket bättre på engelska. Böckerna handlar om Joe Pitt, vampyr och deltids privatsnok. Det är en väldigt oglamorös bild av vampyrer som Huston målar upp, det är rått och våldsamt med en riktig anti-hjälte som huvudkaraktär. Joe gör småtjänster och jobb åt de olika vampyrklanerna på manhattan och kämpar med att samla ihop tillräckligt med pengar och blod för dagen. Speciellt intressant är Joes bräckliga förhållande med en HIV-smittad tjej. Hon vet inte att han är vampyr och vill inte smitta honom och han vet att om han smittar henne med sitt vampyr-virus så blir hon frisk. Men Joe Pitt vill samtidigt absolut inte att hon ska bli vampyr då det är hemskt tillvaro i Hustons böcker. I sant noirmanér blir Joe förrådd, misshandlad och sviken i tvära kast genom böckerna. Kul och underhållande!
Lite Raymond E Feist har också slunkit ner men fy farao vad gubben har blivit tråkig!
Sen har jag läst lite andra böcker också men inte alls i samma kategori. Nu håller jag på med Kraken av China Mievillé, men den finläser jag när jag har lite mer tid över. Bra skit! Sen att jag nu har lämnat zombie-träsket och då istället snöat in på böcker om knark och poliser är en annan femma.
/karl
Ruskigt i höstmörkret.
Jag har ”hittat” en till skön skräckförfattare, Dan Simmons. Jag läste hans SF serie Hyperion för några år sedan och tyckte att det var en helt ok serie, om något lite flummig. Nu i veckan plöjde jag Summer of Night och det var riktigt bra! Summer of Night syftar på en sommar i början på 60-talet när några grabbar snubblar på något ohyggligt som håller på att hända i deras lulliga småstadsidyll. Det känns väldigt inspirerat av flera av Kings romaner där unga grabbar ställs mot hemska och övernaturliga problem. Simmons har baserat sina karaktärer på sig själv och hans egna kompisar när de var unga. Kusligheterna sker kring mörka källare, i garderober och under pojksängar.. Riktigt bra mysskräck.
Nu håller jag på med Simmons mastodontbok Drood, en fiktiv historia baserad på Charles Dickens. Än så länge är det väldigt bra och småkusligt. Simmons har även författat the terror om en expedition till sydpolen som råkar ut för något högst otrevligt.
/karl
Geminae av Anton Sund (2009)
Geminae är en liten bok som är frukten av ett projektarbete som Antun sund genomförde på sitt gymnasium våren 2009. Tänk dig själv att skriva en bok som sitt specialarbete! Väldigt imponerande och roligt. Sen att boken är något så ovanligt som svensk SF är ännu roligare.
Det har kommit lite svenska böcker som skulle kunna klassas som SF under de senaste åren, men då är vi väldigt vida när det gäller att definera SF. Att Geminae av Anton Sund är SF är det absolut ingen tvekan om!
I boken får vi följa Hikari och Misaki Shirakawa ett tvillinpar med genetiskt manipulerade krafter och andra fräcka förmågor. Imperiet ligger i krig med både kristna fanatiker och Morgonstjärnan, tur då att Imperiet har Änglarna på sin sida. Änglarna är hemliga agenter/ninjor/spioner och agerar som en slags hemlig polis i Imperiet.
Boken inleds med att de kristna påbörjar sitt tolfte korståg för att återta Heliga Terra (jorden) och vi får följa tvillingarna i kamp mot de Kristna. Det är en kort och actionfylld historia med stora svärd och enorma rymdstrider. Bokens knappa 200 sidor är fyllda av en jämn ström av explosioner och flygande kroppsdelar.
Det finns tydlig inspiration från anime, warhammer 40k, Mutant Chronicles och en massa annat fräckt. Det är skoj att läsa och Anton Sund har en tydlig bild av det han vill förmedla och det mesta flyter på bra. Det ända som sticer mig i ögonen är att dialogen ibland verkar vara dubbad på engelska från japanska och sen översatt till svenska. Lite knöligt och stelt ibland med fraser som ”DÖ SLYNA!”.
Men jag hurrar för svensk SF och hoppas och vet att det kommer bli förbättring om nu Anton Sund fortsätter att skriva böcker utöver Geminae. Vi behöver lite mer militärisk SF med stora robotar och japanska tvilling ninjor.
/karl
FEL science fiction (2009) av Joel Andersson, Christina Källstrand och Viktor Nilsson (redaktörer)
FEL förlag är ett liiiitet, icke-kommersiellt förlag som plötsligt gett ut en sf-antologi med ett underbart omslag och lätt anarkistiskt anslag. Redaktörerna säger sig, i förordet, inte vara några direkta experter på sf, vilket de ser som en styrka. Där ringer en varningsklocka hos mig. I en idébaserad litteraturform som sf är det inte konstigt att originalitet i innehållet skattas högt, och för att undvika att publicera sådant som alla hardcorefans redan läst behövs det en viss beläsenhet inom genren. Sedan slutade klockan äntligen med sitt irriterande plingande så att jag kunde inse att just den lätt maniska originalitetsfetischismen inom sf (som jag iofs inte ska överdriva förekomsten eller betydelsen av, även om den finns) är något som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Visst är det fantastiskt att läsa om idéer man aldrig skulle ha kunnat få själv, men samtidigt kan det finnas ett värde i att läsa om en gammal idé som getts en ny twist eller helt enkelt presenteras på ett nytt eller mer njutbart sätt. Alltså behöver det varken vara en styrka eller svaghet att inte ha stenkoll på genren som redaktör. Det viktiga är ju att publicera bra verk. Vilket det känns lite pinsamt att jag varit tvungen att resonera mig fram till, så jag tar istället och tittar på novellerna en och en:
De blommande trädgårdarna på Månens baksida av Pia Lindestrand
Det börjar hyfsat med en stillsam historia som har ett ganska typiskt överraskningsslut. Novellen skildrar fint en relation med förhinder. Något direkt fel (ursäkta om någon tar detta som en ordvits) finns det inte på novellen, men den är inte så speciell heller. Lindestrand kan uppenbarligen skriva, men skulle kanske behöva lite mer plats på sig för att fördjupa beskrivningen av huvudpersonerna, som förblir en aning avlägsna, vilket gör att det är svårt att engagera sig i deras problem.
Insider av A. R. Yngve
Nästa novell är desto mer rakt berättad och handlar om den medborgerliga statusen hos framtida tjänarandroider. Berättelsen förlorar lite på att de idéer som presenteras förs fram lite väl övertydligt. Men den flyter på bra och både stilen och känslan jag får av att läsa den påminner mig om någon sådan där gammal mysig sf-novell som oftast är skriven av Isaac Asimov. Bra för stunden, men tyvärr inget som stannar kvar särskilt länge efter att sista raden lästs, blir mitt omdöme.
ESP av Björn Mattson
Denna novell känns också som om den kunde vara skriven av någon av de gamla mästarna. Mattson ska ha en eloge för att han inte drar ut på novellen mer än nödvändigt - novellen är ungefär tre sidor lång. Han har fått en idé (och en ganska angelägen sådan skulle jag vilja påstå) och presenterat den kompetent. Ett fint exempel på hur sf kan ge nya perspektiv på tillvaron och andras situation.
Beröring av Maria Nygård
Nästa novell är nästan lika kort som ESP, men ger snarare mersmak, framför allt beroende på Nygårds språk. ”Nu börjar det likna något”, var min spontana tanke när jag läste Beröring. Så professionellt skriven var novellen att jag blev lite förvånad när den tog slut. Den kändes som prologen i en lovande sf-roman snarare än en novell. Tydligen skrevs den under en kurs i kreativt skrivande, så kanske gör de där kurserna nytta ibland. Jag hoppas iaf på att få läsa mer av Nygård i framtiden.
Den rätta ägaren av Erika Harlitz
Även denna novell tyckte jag mycket om. Den är mer traditionell i prosan än Beröring, men upplägget är intressant: Den rätta ägaren utspelar sig i vad som tycks vara en fantasyvärld, men en där utvecklingen nått fram till en tid som liknar vår. Huvudpersonen arbetar på ett museum där ett mystiskt svärd väntar på sin rätta ägare… Harlitz är historiker (författarpresentationer ingår i antologin, vilket kanske framgått) och lyckas verkligen förmedla fascinationen inför svunna tider. Men det är klart att det skulle vara extra häftigt att plugga historia om de gamla slagen stått i en sword & sorceryvärld. Tyvärr skäms novellen något av att styckeindelningen gått åt fanders. Att byta rad när perspektivet skiftar mellan två olika personer, men inte på andra, slumpmässsigt valda ställen i texten borde vara standardförfarande. Men det är redaktörernas uppgift att kontrollera sådant och novellen är fullt läslig ändå, så ingen skugga må falla över Harlitz.
4009 av Joel Andersson
Här försöker författaren kombinera två typer av berättelser, dels en mer surrealistiskt filosofisk betraktelse över några individers vardag år 4009, dels en mer humoristisk satir över våra förväntningar på framtiden i allmänhet. Tyvärr blir kombinationen inte särskilt lyckad. Att skriva suggestivt, utan att det blir självrefererande eller helt enkelt tråkigt, är mycket svårt och kräver framför allt stilkänsla. Den känsla som finns förstörs tyvärr av de mer skojfriska inslagen. Å andra sidan skrattade jag faktiskt högt en gång under läsningen, vilket är ovanligt. Humorn dränks dock i surrealistflummet. Andersson kan säkert skriva något bra om han håller sig till en typ av berättelse, kanske helst (om min smak ska styra) den roliga. Den här blev dock inte särskilt njutbar.
Folke och Fia av Annika Jägerbrand
Först suckade jag lite över den här novellen, som verkade väl klyschig utan att uppväga med andra kvalitéer, men snart fastnade jag i den satiriska berättelsen om kärlek och vår syn på den. Extra roligt är det att både de värsta cynikerna och de mest hopplösa romantikerna får sin världsbild satt under lupp. Bra satir och godkänd sf blir mitt omdöme.
Bergtagen av Anders Nilsson
Denna novell påminner mig om två andra verk, dels Bara sen solen sjunkit av Johanna Sinisalo, dels Odens öga av Håkan Strömberg. I den förstnämnda är troll ett slags landlevande rovdjur och i den andra lever asatron kvar i ett nutida Sverige. Anders Nilsson har helt sonika kombinerat de två och skrivit en thrillernovell om en resa in i ett reservat för intelligenta troll (eller ”råfolk”, som den politiskt korrekta termen lyder) någonstans i skogarna mellan Örebro och Karlskoga. Kanske har Nilsson också inspirerats av Trollen – deras liv, land och legender av Jan-Öjvind Swahn, med illustrationer av Bo Lundwall, som är en folkloristisk bok om troll, skriven som om sägner och myter var baserade på verkligheten, alltså en sorts mockumentary i bokform. Bergtagen är hur som helst precis lika kul/galen som det låter, i positiv bemärkelse! Intrigen är nästan identiskt med den i Odens öga, men vad gör det? I sådana här berättelser är det miljön som är det viktiga, inte den yttre handlingen. Min invändning mot Bergtagen är att den är för kort. Det känns som om den är omarbetad från ett mycket längre format och att inte alla essentiella delar kommit med. Men om Nilsson någon gång skriver en roman om den här alternativa verkligheten kommer jag att läsa den! Det behövs nog lite längre berättelser än såhär för att utforska alla aspekter av skillnaden mellan trollvärlden och vår. Underhållande är den hur som helst.
Soldat i framtiden av Lennart Svensson
Alla ni som slaviskt följt denna blogg och memorerat varje ord under det senaste halvåret eller så känner igen Lennart Svenssons namn. Jag har tidigare recenserat hans roman Antropolis och han har även gett ut en novellsamling vid namn Eld och rörelse, som jag läst men inte skrivit om. Den sista novellen i samlingen var en realistisk novell om ett icke namngivet krig. Eftersom den var välskriven och framför allt visade att Svensson sitter inne med en del kunskap om krigsföring hade jag ganska höga förväntningar på den här novellen. Ett framtidskrig med nanodräkter, etc, beskrivet av någon som vet vad han talar om! Låter det inte hur kul som helst?! Tyvärr blev jag besviken, då novellen beskriver markstrider, visserligen på en främmande planet och mot en främmande art av utomjordingar, men utan särskilt mycket framtidskänsla. Sf-detaljerna känns påklistrade, som om Svensson bara tagit ett stycke ur sin gamla krigsnovell och lagt till en enstaka fundering om framtida kamouflagedräkter. Berättelsen skulle ha vunnit på att vara mindre enkelspårig, alltså tvärtemot Joel Anderssons berättelse, som försökte förena för många (2) koncept. Av detta kan vi lära oss två saker: 1) Det krävs fingertoppskänsla för att skriva en bra novell och 2) det är ingen hejd på mitt gnäll. Antropolis är fortfarande det bästa skönliterrära verk jag läst av Svensson, men jag hoppas på mer och bättre i framtiden.
I framtiden, när allt är bra av Gustav Källstrand
Den här novellen är nog den som fångade mig mest och var nära att få mig att glömma att lunchrasten på jobbet var slut. Den är lågmäld och vardaglig, vilket får det mysterium som rullas upp att framstå som desto mer fantastiskt. Annars är temat klassiskt och jag får inte riktigt alla svar jag skulle vilja ha (eller skulle jag verkligen det?) på slutet, men vägen dit är byggd av ren berättarglädje och ett engagemang i karaktärerna som smittar av sig på mig. En lyckad novell, helt enkelt!
Nusse av KG Johansson
Sen kommer en till välberättad historia, om fyra systrar i en blek, primitiv framtid, där en av dem visar sig ha en mycket speciell förmåga. Även denna är klassisk, både till innehåll och upplägg, men det gör inte särskilt mycket, eftersom Johansson har den där magiska förmågan att få läsaren att identifiera sig med och bry sig om påhittade figurer. Det verkar som om novellen utspelar sig i samma framtid som Johanssons bokserie om Glastornen som jag nu är riktigt sugen på att läsa. Om de håller denna klass kan de vara riktigt bra mellanålders- eller ungdomsböcker.
Flickan och den gamla av Fredrik Almqvist
Den här novellen är, i likhet med ESP, en kort presentation av en klassisk idé. Den är kompetent genomförd, men lämnar inga djupare avtryck hos mig. Almqvist lyckas iaf med twisten på slutet, även om den som är mycket van vid twistspotting nog ser den komma ganska tidigt.
På jakt efter ideosfären av Love Kölle
Till sist finner vi något så välkommet som en steampunkberättelse på svenska. Kölle tar sig an genren, försvenskar den genom att placera ut tidstypiska svenskar som Nobel, L M Ericsson och Strindberg och lyckas alldeles utomordentligt bra! Han tycks ha förstått det drag av självironisk humor som genomsyrar ångpunken och fläskar ogenerat på med allt som hör genren till, från luftskepp till esoterism och slänger till och med in en antydan om en förlorad dinosaurievärld. Det enda inslag som haltar lite är språket. Novellen är skriven i brevform, vilket naturligtvis är helt rätt för en 1800-talspastisch. Men brevskrivaren är (självklart) engelsman, så Kölle måste så att säga ”översätta” texten till svenska. Oftast går det bra, men ibland blir det väl mycket av ordagrann översättning, särskilt i uttrycket ”kriget att få slut på alla krig”, alltså ”the war to end all wars”. Dock är detta förstklassig underhållning och jag vill rikta en uppmaning till Kölle och i förlängningen till (faktiskt) alla medverkande novellförfattare: Skriv mer, skriv längre, skriv kortare, fortsätt att skriva! Det som är dåligt kan ansas bort med tiden och det som är bra lovar gott för svensk fantastik i framtiden.
För att säga något om antologin i sin helhet är den oväntat bra. Här tycks finnas flera oslipade diamanter och även under de flesta svagare partier är det fråga om underhållande läsning. Jag ser gärna mer sf (och fantasy och skräck) från FEL Förlag, men hoppas att redaktörerna slutar lyssna på sin idol Derrida och inser att det inte är totaliserande, eller ett naivt antagande om språkets transparens, att ha en vettig styckeindelning och stryka sådant som är dåligt. Tänk på en annan av era förebilder, Nietzsche, släpp slavmoralen och forma andras texter i den store Zarathustras efterbild!
FEL science fiction kan, såvitt jag vet, bara beställas från förlagets hemsida.
/Olov L
Tant-vampyr-snusk.
Vem är den frodiga och fina tanten på bilden? Jo det är Charlaine Harris, som ligger bakom Southern Vampire böckerna. Det är alltså böckerna som som tv-serien True Blood är baserade på. Det som har gnagt på mig länge nu är att jag sitter och plöjer en serie med tant-snusk böcker! Jag som fnyser åt både Sheldon och Isfolket, jag som helst läser tunga och mörka fantastik-böcker. Nu sitter jag här och läser om skoinköp, pulserande skrev och kärleksbekymmer! Jag försöker komma undan med det hela genom att frenetiskt inbilla mig själv att det handlar om vampyrer och varulvar, det är fräckt! Men det handlar egentligen om en sprallig och redig tjej från södern som råkar ut för en lång radda med kärleksbekymmer och det råkar bara utspelas i en värld där vampyrer och annat oknytt finns. Jag läser de här böckerna när tid finns, på lunchen eller hem från jobbet, det är lättsmält och otroligt charmigt. Det är så mycket amerikansk söder så att det dunstar iste och lemonad om böckerna. Det är underhållande och bara något skämmigt med klassiska tant-snusk formuleringar som ”vibrerande mellangärde” och ”hettande länder” .
Nu när True Blood går på tv är det lite mer rumsrent att gilla Charlaine Harris, men jag började läsa böckerna långt innan serien kom. Men det var min kusin som började, det är han som är tanten! ha! Nä, vill man ha något lättsamt och trevligt med lite inslag av mord och det övernaturliga så är Harris din kvinna. Nu är det officiellt jag är en tant-snusk lover.
/karl
Jag tänkte skriva om Evolution av Stephen Baxter, men det blev inte så.
Evolution är en väldigt deppig bok, 800 sidor med elände. Första 500 sidorna går att hoppa över, sen händer det lite saker men i stort sett är det ingen kul bok. Både tråkigt skrivet och en deppig syn på mänskligheten. Lite väl svårt att skriva en spänningsroman om något så långsamt som evolutionen kanske.
Mänskligheten, eller däggdjuren bara förstör och blir utplånade som dominant ras ganska så kort in i framtiden. Det ligger något i det hela när man ser Lu Guangs foton från industristäder i Kina. Bilderna ser ut att vara ifrån Fallout 3 eller nån liknande apokalypshistoria.
/karl
Odöda mitt ibland oss!
Det låter som min värsta mardröm men det är ett kul och intressant projekt. Lite som rollspel möter novell över nätet. Jag saxar rätt av:
,”Under oktober 2009 kan man i ett rollspel påverka handlingen i “Odöda mitt ibland oss”. Spelet spelas både via bloggen och mail. Syftet med spelet är dock att berätta en historia inte att utse vinnare eller förlorare. Se det som interaktivt berättande, snarare än som ett traditionellt konfliktrollspel.
Deltagarna spelar sig själva (eller alter egon) som människor som måste förhålla sig till att plötsligt finnas i en värld där zombies existerar. Nattflanören “Anna” blir angripen på väg hem ifrån en fest, men angreppet avstyrs av ögonvittnen. Anna är till synes oskadd men skärrad och försvinner från platsen innan polis eller media hunnit tala med henne.
Myndigheterna bildar en “Enheten för Odöda” – EfO – som sätter upp “zombiebloggen” där vittnesmål, tidningsartiklar, viktiga meddelanden till allmänheten, etc samlas. EfO:s uppgift är att samordna resurser och insatser i zombiefrågan, samt att lugna och informera allmänheten. Det är alltså en samverkansgrupp mellan polis, militär och olika civilförsvarsgrenar. Det verkar också som om EfO förbereder någon form av insats för att undanröja zombiehotet, men än så länge är det mycket hysch-hysch.
Du deltar genom att låta din rollperson kommentera någon av posterna på zombiebloggen.
Kvällsbladets reporter (oftast Charlotte Frankner) kan komma att ta kontakt med dig via mail för en intervju eller om hon tycker att något du skriver är speciellt intressant. Om EfO anser att du skulle vara en tillgång i deras samordnade insatser kommer de att rekvirera din hjälp. Du kommer då också att sättas i en grupp med andra spelare, för att lösa taktiska problem. Det mesta av den delen av spelet sker via mail.”
Odöda mitt ibland oss är häftigt och jag hoppas det går bra! Kolla in! Nu! Det pågår under oktober månad så skynda skynda.
/karl
Left Behind: Eternal Forces
Det här blev ett ovanligt långt inlägg, men ni får väl se det som extra söndagsläsning, alternativt ett rättmätigt straff från Gud.
Vi gillar ju postapokalyptiska berättelser i största allmänhet här på Drömmarnas Berg, så varför inte tipsa om ett spel som bygger på, om inte originalet, så åtminstone en av de äldsta och mest inflytelserika varianterna av undergångsberättelser, den kristna Apokalypsen från Uppenbarelseboken? Säga vad man vill om kaktusvarelser, stridsflamingos och VR-fjädrar, men den som letar efter en bisarr, och samtidigt suggestiv, fantasivärld har mycket att hämta hos kristna fundamentalister och deras heliga bok.
Det är inte utan anledning som bibeln är och förblir en av de största inspirationskällorna för författare i västvärlden. Betänk, och rys njutningsfullt av, repliken ”Innan tuppen gal ska du ha förnekat mig tre gånger.” Psykologi, drama och ödesmättnad på samma gång! Eller kanske vi ska ta upp det som kan vara världens bästa retoriska punchline: ”Tro, hopp och kärlek, och störst av dem är kärleken!” Inte undra på att de kristna är så många även sedan t ex skapelseberättelsen och annat visat sig vara felaktig, med en sådan kärnfull och slagkraftig presentation av deras budskap! Och ett kristet budskap är just precis vad Left Behind: Eternal Forces vill förmedla.
Med det sagt är det troligen bäst att lägga in en liten brasklapp om att den världsbild som du hittar i detta pc-spel är en som verkligen inte alla kristna delar. I Sverige torde den här typen utgöra en försvinnande liten minoritet och det kan vara vettigt att påminna om att det till och med finns verkliga fundamentalister som gärna kritiserar hela Left Behindkonceptet, även om det då ofta handlar om hur-många-änglar-per-knappnålshuvudfrågor. Spelet bygger på en premilleniaristisk och dispensionalistisk eskatologi (det senare är alltså läran om den yttersta tiden), så innan du börjar ifrågasätta och kritisera någon stackars oskyldig kristusdyrkare utifrån vad du lärt av Left Behind, bör du ställa frågan ”Är du dispensionalistisk premilleniarist?”. Det kanske inte känns som någon riktig partyhöjare till replik, men kom ihåg att det var du som sänkte stämningen genom att börja tjafsa om religion till att börja med.
Själar lämnar jorden
Vad är då detta Left Behind (LB), som spelet bygger på? Först och främst är det en serie böcker, som jag skulle vilja beskriva som teologisk science fiction. Här har författarna (en spänningsförfattare och en predikant, typ) utgått från att den kristna världsbilden som beskrivs i Bibeln är sann, och därefter skrivit böcker om en nära framtid (japp, nära framtid. En undersökning utförd av Associated Press 1997 visade att 24% av USAs befolkning trodde att Jesus skulle återkomma inom deras livstid) där Uppenbarelsebokens profetior förverkligas. Jag har själv inte läst LB-böckerna och ska inte säga alltför mycket om dem, men litteraturvetare och liknande människor brukar klaga på att de är ytliga, har usel prosa, dålig karaktärsteckning, etc. Samtidigt har de blivit extremt populära bland gräsrötterna och sålts i miljoner exemplar världen över. De tycks mao vara ganska typiska bestsellers. Åtminstone några av dem ska finnas på svenska, och tydligen vara riktigt, riktigt dåligt översatta. I en recension från Btj konstaterades t ex att ”armed guards” hade översatts med ”armerade vakter”.
Just Left Behind: Eternal Forces (LBEF) är alltså ett dataspel som bygger på böckerna. Upplägget är ganska typiskt för realtidsstrategi såsom Age of Empires-spelen eller Starcraft. Dock skiljer sig LBEF från många andra liknande spel genom att det utspelar sig i stadsmiljö. Alltså bygger du inte egna baser, utan gör om befintliga byggnader till något som passar dina syften. I det framtida New York som spelet utspelar sig i finns det gott om övergivna byggnader att lägga rabarber på, eftersom bakgrunden är följande:
Gode Gud, berätta igen varför det här är viktigt.
Genom alla tider har människor valt en av tre vägar (säger speakerrösten under introt): det finns de som söker efter Gud (bild av snälla, vita barn som ber aftonbön), icke-troende och troende som inte söker efter Gud (bild av anonym folkmassa på lika anonym gata) och (rösten mörknar) de som väljer att ignorera Gud (bild av grovhuggna typer med lortiga ansikten som hänger under en bro). Redan här kommer första invändningen, då kategori två tycks mig bestå av två distinkta grupper med skilda liv och motiv, men det får nog passera. Som otrogen har jag inget emot att klumpas ihop med ljumma kristna, vilka brukar vara trevliga typer. Kanske är det värre för dem att hamna med mig. Hur som helst har alla i kategori ett råkat ut för Hänryckningen, dvs de har ryckts upp till himlen, medan alla vi andra blivit kvarlämnade (Left Behind, alltså) för att genomlida Prövningens Tid, då Antikrist anländer till jorden för att, bokstavligen, jävlas med mänskligheten.
Detta förklarar varför du har så många byggnader att ta över. Spelmakarna antar, med beundransvärd optimism, att Hänryckningen innebär att miljontals goda kristna plötsligt försvinner från jorden, oavsett om de var i färd med att landa en fullsatt 747a, desarmera en bomb eller bara hålla ett städ utanför fönstret på tjugonde våningen. Rökmoln, tomma hus och samhälleligt kaos uppstår, något som Antikrist, i form av FNs nye generalsekreterare, utnyttjar. Han har förresten det otroligt skurkiga skurknamnet Nicolae Carpathia.
"Här står vi och ignorerar Gud."
När du spelar kampanjen måste du vara den goda sidan (annars skulle man ju kunna hindra profetian från att uppfyllas), och du börjar med en ensam enhet vid namn Leonard, en tidigare ljummen kristen som nu insett sanningen och rest hem till New York för att rädda människors själar. Det gäller alltså att få folk i det postapokalyptiska (eller egentligen bara apokalyptiska, utan prefix) att bli goda kristna. För att vara en tvåtusenårig världsreligion med anspråk på att innefatta ett etiskt system presenteras kristendomen något onyanserat: Varje karaktär har en liten andlighetsmätare som går från 0 till 100. Den som har en andlighet på mindre än 35 eller så är Antikrists villiga hejduk, den vars värde är mer än 65 är det godas förkämpe och övriga är neutrala.
För att höja sin egen andlighet kan dina enheter be (något som praktiskt men vanvördigt nog kan göras medan de springer längs gatan), eller influera varandra på olika sätt. Dels har du andliga sångare, som höjer andligheten på alla som står i närheten när de sjunger, dels har du missionärer, som kan omvända enskilda personer. Rent spelmässigt är det missionerandet som är LBEFs styrka. Det är helt enkelt ovanligt kul att smyga omkring längs gatorna och leta upp off – ehm, förlorade lamm att rekrytera. Det gäller bara att passa sig för onda rockmusiker (!) och andra som försöker sänka din andlighet. Javisst, Antikrist har enheter motsvarande dina, med onda byggnader som t ex Universitetet, vilket spottar ut fruktansvärda motståndare som Aktivisten och Sekularisten. Jag undrar om spelmakarna öht vet vad ett sekulärt samhälle innebär och att protestantismen är en av de religioner som passar bäst i det? Många idag verkar tro att ”sekulär” betyder samma sak som ”ateistisk”. Nåväl.
En annan styrka hos spelet är de små presentationer du får se genom att klicka på karaktärerna. Varje person du ser på gatan har en egen bakgrundshistoria av typen första-gången-en-ny-person-dyker-upp-i-en-vanlig-roman, och även om det är fråga om ganska enkla beskrivningar är det riktigt imponerande. Tänk dig att du spelar Starcraft och kan klicka på en SVC och läsa om just den arbetarens barndom, vad som ledde den att ta steget ut i rymden, etc! Dessutom erbjuder det en fascinerande inblick i den LBEFska världsbilden, genom att det görs tydlligt varför varje karaktär hamnat på den goda eller onda sidan. Någon har t ex hamnat i den hemska skateboardkulturen och därmed blivit en av Hin Håles hejdukar. Någon annan har varit en god medmänniska och familjeförsörjare, men samtidigt svurit hela jävla tiden. Fy fan vad han svor! Alla dessa satans svordomar ledde förstås till att han hamnade bland de neutrala. Sen har vi så klart de som är kristna, men inte riktigt på rätt sätt. På spelets hemsida dementeras att andra religioner öht omnämns i spelet (det skulle ju vara intolerant, gubevars). Istället har spelmakarna nästan slagit knut på sig för att förklara vad en mexikansk person i spelet egentligen gjort för fel, utan att någonsin nämna ordet katolik. Roligare har jag inte sett sedan en obekvämt stönande och stånkande Siewert Öholm skulle leda en tv-debatt om homosexuella (jag minns inte exakt vilken grundläggande mänsklig rättighet de uppnosiga bögarna begärde den gången) utan att kunna förmå sig att ta vare sig ”homosexualitet” eller någon synonym i sin heliga mun. Detta leder oss till den egentliga anledningen att spela spelet: Humor.
Redan under det första uppdraget (av 30? 40? Jag har inte spelat hela än), som alltså enbart går ut på att styra en kristen människa längs gatan och övertyga folk, dyker den ofrivilliga humorn upp. Missionären måste alltså stå och prata med varje offer en stund medan andlighetsmätaren kryper upp mot en acceptabel nivå. När du är klar får du höra en liten replik till tecken på att du lyckats (alla röster verkar förresten göras av samma person, apropå ofrivillighet). Det är väl gott så, men tyvärr ser det hela ut såhär: Missionär ser potentiell allierad på trottoaren. Missionär går fram till människan och hejdar denne. Missionären gör vaga gester i kanske en halv minut. Sen, när karln stått där och laddat upp sitt retoriska krut ett bra tag, kommer en mördande replik som t ex ”The government’s explanation doesn’t make any sense!”, eller min personliga favorit ”Why don’t you follow me down to the church and we’ll talk more”. Det var när jag hörde det fantastiska argumentet som jag insåg vad LBEF egentligen är: En sektsimulator. Du lär dig att bygga din egen sekt.
När jag gick i gymnasiet fick klassen en gång besök av en person från Hare Krishna. Han berätade att en viktig del av deras livsåskådning var att varje person skulle ha sin speciella plats och göra det den var bra på. Som exempel tog han sig själv, som var en duktig pedagog och alltså fick åka runt i skolor och berätta om Hare Krishna, och en kompis till honom som var stor och stark och därför fick gräva diken. Här brast förstås stora delar av klassen ut i skratt.
”Hej, är du den nye medlemmen?”
”Ja, Stormästarn!”
”Har du något emot att gräva diken?”
”Njäääej, det skulle väl ku-”
”Bra! Här är din spade/livsuppgift! Mat serveras om åtta timmar! Utgå!”
Bob under en välbehövlig glasspaus.
En motsvarighet till den kraftiga men livegna kompisen finns även i LBEF, i form av en byggjobbare som dyker upp tidigt i spelet. De enheter som gör om byggnader till kapell, caféer och annat nödvändigt är alltså byggare, varav en har status som ”hjälte”, dvs en av de enheter som du inte får förlora (antagligen pga att de figurerar i handlingen längre fram). Som de flesta anställda i byggbranschen heter han Bob, och en typisk briefing i början av ett uppdrag låter ungefär såhär:
”Okeeej, vi står här i gathörnet och rekryterar folk, ni två sjunger lite gospel och du, Bob, bygger om de här fyra husen till en kyrka, en bank, ett café och ett flerfamiljshus!”
Det är iaf väldigt pedagogiskt upplagt. Bob är den av hjältarna som lättast blir rekryterad av ondingarna; han har inte tid att be eftersom han är den i gruppen som utför det egentliga arbetet.
Jag skulle kunna fortsätta såhär i all evighet, som den som läst ända hit nog har märkt, men den som, i likhet med mig, främst vill spela spelet för att skratta åt det kan slippa få sin spelupplevelse förstörd av mina spoilers. Och om det inte vore för att vi är så många som är så tragiskt generation X-iga att vi lägger våran tid på sådant här skräp skulle nog inte LBEF ha någon publik alls. Åtminstone har inte min facebookgrupp ”I play Left Behind: Eternal Forces” lyckats locka fler än sex medlemmar, varav en har slutat och en är jag. Den som är djupt troende uppfattar sannolikt och med rätta spelet som oseriöst och den som inte är troende ser nog spelet som tröttsam propaganda. Och visst är det propaganda. Efter varje avklarat uppdrag belönas spelaren med en ”ledtråd”, ett kort stycke text som talar om hur fantastiskt välbevarad bibeln är och liknande. Den allra första ”ledtråden” förklarar att evolutionsläran är en bluff…
Det går dock att bortse från propagandan, med ett undantag: Figurerna i spelet kan föreställa män eller kvinnor, och arbeten som soldat och byggjobbare är stängda för de kvinnliga karaktärerna. Detta är en så påtaglig nackdel att jag kom på mig själv med att tänka ”Neeeeej, vad värdelöst, bara kvinnor!” när mina rekryterare inte hade hittat några män på ett tag. Mycket obehagligt, på min ära. Det är ju inte ens fråga om den vanliga, hederligt svenska vardagssexismen av separate-but-equaltyp (eller apartheidmodellen, för att inte försköna alltför mycket), dvs uppfattningen att män och kvinnor är jämlika, men ska ha olika roller (usch!) och komplettera varandra (blä!). Nej, här är det verkligen så att män kan allt, och kvinnor kan ungefär 60-70 procent av allt. Utan män, säger LBEF, skulle vi inte ha några bostäder, men i ett samhälle med bara män skulle allt flyta på som vanligt. Jag undrar vad Siewert Öholm skulle tycka om det.
Ett problem för den som, mot förmodan, blivit intresserad av att spela LBEF är förstås att ingen vettig människa vill stödja eländet ekonomiskt. Nå, där kan jag inte hjälpa er, suckers, eftersom jag passade på att skaffa spelet när de gav bort en miljon exemplar gratis, förmodligen i en kombinerad propagandakampanj och lagerrensning. Dock tog de ut en misstänkt hög ”nedladdningsavgift” av oss som skaffade ett digitalt exemplar av spelet, vilket vi icke-amerikaner hade som enda alternativ. Kanske har en liten del av min disponibla inkomst medfinansierat ett kreationistmuseum någonstans i Staterna. Faktum är att det gnager lite på samvetet.
Sammanfattningsvis är detta ett spel för inbitna ironiker och rättrogna retrospelare. Och dessutom extremt kultigt. Det finns en uppföljare, varför vet jag inte.
Något betyg vågar jag inte sätta.
/Olov L
Några ungdomsböcker.
Hej!
Det enda som jag har läst den senaste veckan är bilderböcker, bilderböcker, bilderböcker och bilderböcker och en hel del ungdomsböcker. Jag tänkte tipsa om några ungdoms och barnböcker som jag gillar.
Philip Pullman med trilogin Den mörka materian. Riktigt bra böcker som passar både ung och vuxen, härliga karaktärer och en riktigt skön historia. Det finns ett gäng av Pullmans böcker översatta till svenska, alla är dock inte lika bra.
Scott Lynch har en serie med böcker som heter Gentlemannarövarna och handlar om Locke Lamora och hans kumpaner när de försöker sig på olika invecklade brottsplaner. Det är jordnära fantasy som vågar vara både rolig och tragisk.
De vandrande städerna är första delen i en serie skriven av Philip Reeve. London stapplar fram på enorma ben över ett apokalyptiskt landskap. Ångpunk och dystopi i ett. Problemen börjar när Tom blir strandsatt och råkar ut för Jägaren Törnskata.
Många yngre ungdomar gillar böckerna om Torak. Torak föddes för 6000 år sedan och blir övergiven då hans far blir dödad av en demon-besatt björn. Spännande och med många böcker i serien, författaren heter Michelle Paver.
Har man precis lärt sig läsa så finns det en lång serie med snabblästa böcker som heter Drakherren, skriven av en dansk författare som heter Josefine Ottesen. Lite text och mycket bilder, 18 actionfyllda delar än så länge.
BTW så såg jag District 9 i helgen och den var ruskigt bra. Det är länge sedan jag senast såg en lika bra SF-film.
/karl
