Efter floden av P C Jersild 1982
När jag var en liten grabb runt 12 år gammal så tyckte jag som många andra att det hemskaste som fanns var Atombomben. Det är fortfarande hemskt men inte alls lika illa som i det oroliga 80- och 90-tals Sverige. Nån gång i sexan så plockade jag på mig Efter Floden i skolbiblioteket och började läsa denna fruktansvärda historia. Jag blev väldigt berörd, nu 16 år senare läser jag om boken och blir om något ännu mer berörd.
Som ni säkert har sett så gillar jag och resten på Drömmarnas berg dystopiska historier. Det jag gillar mest är att få följa vad som händer efter själva katastrofen, gärna ett återuppbyggande av samhället eller knäckande historier om att överleva. Efter Floden är bara överjävlig.
Huvudpersonen är 33 år och lever i början på boken som skeppspojke/hora åt kaptenen på en liten båt som färdas på Östersjön, i skärgården. För lite mer än 30 år sedan så hände det fruktansvärda och bomberna föll, de flesta dog direkt och de få som överlevde hamnade i en förtvinad värld. Nästan alla kvinnor har dött ut och inga barn föds, mutationer och vidskeplighet råder. Edwin 33år, även kallad ”fittmun” för sin harmynthet är en av de yngsta personerna vid liv. Folk lever på att plundra och bedriva en viss handel, sakta men säkert dör människorasen ut. Edwin kan egentligen ingenting och pendlar mellan att suga av kaptener och göra skitjobben.
Vi får följa Edwin när han blir strandsatt på en ö och båten lämnar honom. Det är en enda lång blytung och tragisk historia om hur jävlig människan är och det slutar inte lyckligt. Det är en riktigt bra bok och det blir extra rörande när handlingen utspelar sig i Stockholms skärgård och på Gotland(?).
Vägen av Cormac McCarthy är också en tung postapokalyptisk dystopi, men där bjuder författaren på lite hopp i slutet, inget sådant tjaffs i Efter floden.
Vill du ha din dystopi blytung och välskriven så är Efter floden något för dig, men letar du efter något glatt och trevligt så skall du inte läsa Jersilds bok.
4/5 rekommenderas!
/karl
Överlevarna
Hej!
Var det någon fler än jag som plågade sig igenom första avsnittet av BBC serien the survivors på TV4 igår? Överlevarna syftar på den promille med människor som har överlevt den senaste pandemin av influensa. Man får känslan av att alla utom ett 10 tal i hela England är döda. Ämnet kan inte vara mer aktuellt och det gjorde programmet ett par snäpp läskigare. Det ska bli intressant att se hur det artar sig, det är redan lite såpavarning på karaktärerna. Men det är dystopi och brittiskt!
Annars kanske Jericho kan vara något, ingen influensa där men atombomber så det räcker och blir över.
/karl
Flood av Stephen Baxter.
Flood är en dystopisk framtidsskildring av vad som skulle kunna hända när världshaven stiger och sköljer bort i stort sett alla landområden. Handlingen börjar 2016 med att fem personer fritas efter en längre period som gisslan. En blandad grupp människor har suttit gisslan i Barcelona och nu senast av kristna extremister. Det här är nog det smartaste med hela boken, eftersom huvudkaraktärerna har varit fängslade så får vi via deras ögon ta del av allt nytt som har hänt i världen sen 2010. Vi får ta del av ett samhälle i kris då stora översvämningar sätter sin prägel på alla håll. Människor sätts i flykt och gamla maktstrukturer faller ihop. Det är väldigt dramatiskt och genomtänkt. Det är en väldigt dyster och deprimerande bild som Baxter bygger upp, folk driver omkring på flottar, kannibaler i Tibet och ett ständigt hot från havet. Nästintill hela jordens befolkning riskerar att stryka med när havet obönhörligen stiger.
Men det är stundtals precis lika spännande som att titta på när vatten stiger, det funkar inte alls för mig de första 300 sidorna. Det är ett intressant och skrämmande ämne som är väl förankrat i en möjlig framtid, synd att det är såå tråkigt. Bättre blir det då i slutet på boken när vattnet börjar täcka allt förutom de högsta bergen och tempot höjs med krig, banditer och hemska svältkatastrofer.
Det största minuset med boken är de tråkiga huvudpersonerna, jag blir aldrig riktig berörd fastän jag får följa samma människor under åren 2016-2052. Det är fina ideer och en skrämmande framtidsvision men också stundtals olidligt tråkigt. Det ska bli intressant att se hur Baxter för berättelsen vidare i nästa bok. Den boken heter the Ark 
3/5 -helt ok.
/karl
Toffs bok med kommentarer av Muham Bentsson av Kalle Dixelius.
Det har börjat bubbla upp lite ny svensk SF på senare tid och det känns väldigt bra! Extra kul är det när de nya böckerna är bra och Toffs bok av Dixelius är riktigt bra!
Toffs bok är skriven under mörkertiden på 2300-talet av en snubbe som heter Toff, den är dock utgiven och kommenterad 200 år senare av Muham Bentsson. Toff lever i en väldigt hård tid, han bor i Hornschtull i utkanten av Ståkkålm. Människorna lever förtryckta av Skyfflare och Fullmäktiga, det är förbjudet att läsa och att skriva och alla ska följa Ordningen. Det finns dock de som trotsar förbuden och läser böcker i smyg. Toff har fått lära sig att skriva och läsa av sin mor och får tag på boken Om en Pojke skriven av Nick Hornby. Det här är en början på en spännande historia skriven med Toffs egna ord. Muham Bentsson är expert på svensk historia och speciellt på mörkertiden och vi läsare får ta del av hans kommentarer, hela upplägget påminner om en antropologi text.
Det är en väldigt underhållande text som stundtals är humor på hög nivå och i nästa stund en svidande kritik till det samhälle vi lever idag. Världens bästa återberättning av Star Wars berättas runt en lägereld, nästan värt att köpa boken enbart för det stycket! Det är en hyllning till språket och läsning och samtidigt en väldigt skön beskrivning av ett dystopiskt Ståkkålm. Det är den bästa svenska SF-boken jag har läst på ett bra tag!
4/5 rekommenderas.
/karl
Pestens tid av Stephen King
Jag gillar verkligen dystopier och jag blundar åt en hel del brister bara en historia utspelas efter valfri katastrof. Det spelar ingen roll om zombies har ätit upp 90% av jordens befolkning eller om atombomber har regnat över jordens alla storstäder. Det pirrar lite extra när jag som läsare får ta del av hur katastrofen tar sin form och vi får följa hur de stackars människorna överlever under den första tiden post-apokalyps. Pestens tid börjar väldigt bra med att folk över hela USA börjar bli snuviga och hängiga och mycket snart börjar folk dö som flugor. Hela 99.4% av befolkningen smittas och dör inom några dagar, militär och myndigheter försöker förhindra att smittan sprids men allt är för sent. Kvar blir då några stackare som samlas i 2 olika läger. Vi har dels de goda i Frizonen och de onda som hänger med den Svarte mannen. Ungefär här någonstans i romanen tappar jag nästintill allt intresse. Från att vara en skildring över ett postapokalyptiskt USA sent 70-tal blir det hela en ganska tråkig historia där de goda skall slåss mot de onda. Jag hade önskat att King struntat i att blanda in flummiga drömmar (som han brukar..) och bara fokuserat på det intressanta med människor i en katastrof utan dess like.Människor är onda nog utan att ondskan måste förklaras på ett övernaturligt sätt. Min största behållning gav Kings beskrivningar av ett förfallet New York och den spännande inledningen. Pestens tid visade sig vara riktigt tråkig och det blev bara stundtals intressant.
2/5 knappt godkänd
Läs då hellre S.M Stirlings böcker om the Change, som spänner över en längre tid efter att ett elektriskt fenomen slår ut nästan alla möjligheter till att nyttja konstgjord energi. Läsaren får följa de överlevandes kamp under flera generationer.
/karl
