The last four things – Paul Hoffman
För ett tag sen recenserade Karl The left hand of god av Paul Hoffman här på berget. Han var ju inte översvallande i sin beröm men det gjorde mig tillräckligt intresserad för att läsa den. Precis som Karl tyckte jag den var rätt ok. Den mörka tonen passade historien och världen var annorlunda. Vad var det för värld egentligen? Framtiden? Alternativ verklighet? En annan planet? Hoffmans sätt att hela tiden använda namnen på verkliga platser i en fantasymiljö skapade ett spännande mysterium.
En dag när jag var emellan böcker så ramlade uppföljaren, The last four things, ner i mitt knä. Eftersom jag var sugen på fantasy tog jag hem den och började läsa. Big mistake.
Historien tar vid där TLHOG slutade. Cale är tillbaka hos the redeemers och får veta att han är guds redskap för att förgöra världen. Han utnämns till högste befälhavare för krigarmunkarnas trupper och skickas ut i världen för att sparka arsle. Det är typ allt. Jo det finns en subplot med Cales gamla vän Kleist som hamnar hos en stam som kallas kleptomanerna. Det är ett vagt semitiskt folk som är fega och stjäl från sina grannar. Kleist hamnar där, gifter sig och lär dem skjuta pilbåge. End of subplot.
Där TLHOG var intressant i sitt förhållande till vår geografi och historia blir TLFT bara fånig. Jag kunde förlåta Hoffmans stöld av hela slaget vid Agincourt i slutet av den första boken men nu har han hamnat i rent fåniga stölder. Döm om min förvåning när han snor Boer-krigen rakt av. Jag antar att det blir fantasy när man ger boerna skotska namn….
Efter att Cale slagits i, och vunnit Boerkriget, så förflyttas han snabbt via Chartres till Gaza för att slåss mot spartanska legosoldater. Någonstans här gav jag upp hoppet om att Hoffman skulle ha en spännande tanke med användandet av historiska händelser och platser. Det har han inte. Han plockar lite här och där och limmar ihop det som han känner för. För Hoffman räcker det inte att ta inspiration från Sparta, nope han snor rubbet. Att han sen verkar ha använt antingen en historiebok för högstadiet på 50-talet eller TV-serien Det var en gång som referens gör inte saken bättre. Alla gamla myter och historier om Sparta grävs upp och återanvänds. Jaha, den gamla sagan om räven under jackan? Det var ett tag sen jag hörde den…
När man tror att inget kan bli fånigare så dyker det upp en uppfinnare. Självklart är det Leonardo himself med ett lösskägg på skägget. I förbifarten uppfinner han krutet och berättar om sin drömuppfinning. Jag var tvungen att läsa den passagen två gånger för att acceptera det jag läste. Vad som beskrivs i boken är inget annat än LHC i Cern.
Språket då? Funkar det. Nepp. Hoffman verkar inte kunna bestämma sig vilken nivå han vill vara på han pendlar mellan högt och lågt och helt plötsligt känns det som om man läser en ungdomsroman. Seriöst så var det flera ställen där jag var tvungen att bläddra tillbaka några sidor för att hänga med i förändringarna. Något mer stressat och oredigerat har jag nog aldrig läst.
Men karaktärerna då? Självklart får de plats att växa? Nepp, inte ett skit. Thomas Cale är totalt obegriplig boken igenom och de andra djupa som vattenpölar.
Det har börjat bli en tradition här på Drömmarnas berg att göra slut med författare man lessnat. Det gör jag inte med Hoffman. Jag raderar hans telefonnummer och blockar på facebook. Det var ett misstag på fyllan. Det är min förklaring och den står jag för.
0/5
//Stefan
Oryx och Crake (2004) och The Year of the Flood (2009) av Margaret Atwood
Everybody knew. Nobody admitted to knowing. If other people began to discuss it, you tuned them out, because what they were saying was both so obvious and so unthinkable.
We’re using up the Earth. It’s almost gone. You can’t live with such fears and keep on whistling. The waiting builds up in you like a tide. You start wanting it to be done with.- Margaret Atwood, The Year of the Flood
Ja, jag har läst första delen på svenska och den andra på engelska. Det blir så ibland när man väljer läsning efter vilka böcker som finns på bibliotek och loppisar. Båda finns dock på svenska, den senare som Syndaflodens år.
Oryx och Crake
I första delen hamnar vi i en nära framtid inte helt olik den som Octavia Butler skriver om i Parable of the Sower: De rika har isolerat sig i gated communities, medan situationen utanför blir alltmer förtvivlad pga resursbrist och klimatkaos. Skillnaden är att Atwood beskriver katastrofens framsmygande, medan Butler börjar skriva när det redan är för sent. Hos Atwood är inte de fattiga våldsamma kannibaler, åtminstone inte riktigt än, utan bara fattiga och outbildade konsumenter, och det är just i sin roll som konsumenter de är intressanta för de styrande företagen. Dessa i sin tur är Blackwater-liknande väktarfirmor som de facto har makten i samhället, i kraft av att vara de enda med tillräcklig beväpning för att kunna hålla ordning på kriminella, terrorister, miljöaktivister och andra orosmoln.
Vi får följa Jimmy, som växer upp mitt i eländet. Som tur är för honom är det i mitten som i stormens öga och han har en relativt skyddad uppväxt i ett av de finare områdena. Hans far är en av de forskare som tar fram nya djurarter med hjälp av genmanipulering, medan hans mor flyr ut i den fattiga världen för att försöka förbättra den. Genom Jimmys inte särskilt lyckade förhållande till sina föräldrar får vi följa samhällsutvecklingen. I ett andra berättelsespår får vi följa Snöman, som Jimmy kallas här, och hans liv efter den Stora Kollapsen. Gradvis får vi veta hur allt hänger ihop och vilken koppling katastrofen har till Jimmys stora kärlek, Oryx, och hans bästa vän, geniet Crake.
Jimmy själv är dock allt annat än ett geni. Faktum är att han är en väldigt typisk medelmåtta som haft turen/oturen att födas in i samhällets toppskikt utan större möjlighet att leva upp till de förväntningar som ställs på sonen till en framstående forskare. Detta är han blott alltför väl medveten om och hans inre förfaller i samma takt som omvärlden, tills han inte är till någon större nytta eller glädje för någon, inte ens sig själv.
Margaret Atwood
Att Atwood ändå skildrar honom med någon typ av förståelse är romanens styrka. Dessutom är den en någorlunda realistisk varning för vart världen kan vara på väg. Tyvärr känns det som om sf-inslaget inte är helt originellt. Atwood har vävt samman olika idéer på ett mycket bra sätt, men allt känns som sådant jag sett förr, och då har jag ändå enorma luckor i mitt sf-läsande. Dessutom retar jag mig på hur Atwood bildar produkt- och företagsnamn. Hon sätter alltid ihop två eller tre ord med stora bokstäver i mitten (Mo’Hair och AnnoYoo är några exempel). Det ger ett intryck av att Atwood fått sin uppfattning om hur framtidsskildringar ”ska” se ut någon gång på 50-talet och inte uppdaterat sig sedan dess. De delar som inte är 50-talsaktiga är väl, antar jag, det som fick henne att insistera på att hon minsann inte skrivit science fiction, utan något mycket finare. Synd bara att andra, t ex den redan nämnda Butler, förekommit henne och utvecklat genren, utan att för den sakens skull behöva rynka på näsan åt den. Nu har iofs Atwood slätat ut näsan igen, så jag ska inte klaga för mycket. Istället hoppar vi till nästa del:
The Year of the Flood
Här lossnar det rejält. Boken utspelar sig parallellt med Oryx och Crake och olika personer ur första delen dyker upp som bifigurer i den andra. Och, ja, jag tänker på dem som del ett och två även a) om den första går att läsa separat och b) Atwood kanske skulle rynka på näsan igen. Bokserier, det är väl något för de science fictionläsande massorna det? Men det var först när jag läst båda som jag tyckte att det var ett bra verk och den underliga tanken att helheten skulle vara mer än summan av delarna tedde sig inte alls särskilt orimlig.
Om Oryx och Crake handlade om den rika delen av världen, får vi här följa plebejerna utanför murarna. Vi får också följa två kvinnor och de speciella problem som ansätter dem i en genomkommersialiserad och allt fattigare värld. Plötsligt framstår Jimmys problem som lyxiga sådana och hans och hans likars nöjeskonsumtion med flytande gränser mellan spel, kultur och barnporr som ännu mer motbjudande.
Framtidsvisionen fylls ut och luckorna täpps igen. Dessutom har Atwood skapat en religion. Guds Trädgårdsmästare, en sekt som bara förekommer på nyhetssändningar i första boken, får här stort utrymme. Den är en blandning av vetenskap, survivalism, gammal hederlig kristendom och miljötänkande och består till stor del av sådant som, i den hårda framtiden, helt enkelt kan ses som sunt förnuft: Att förbereda sig inför kommande katastrofer, odla egen mat, samla överlevnadskunskaper, undvika konsumtionssamhället och vara strikt vegetarian (om man inte blir riktigt hungrig, och då börja längst ned i näringskedjan för att spara resurser) är väl sådant vi egentligen borde hålla på med istället för fåniga hobbies, som att läsa böcker och blogga… Till och med en sur ateist som jag tycker att religionen verkar hyfsat sympatisk, även om Atwood är allt annat än naiv och dels visar att det försiggår intrigerande och maktspel under den milda ytan, dels antyder att den religiösa biten kan vara en platonsk gyllene lögn för att få flocken att bete sig vettigt.
Något annat som är bra är huvudpersonerna. Vi får följa två kvinnor som är mycket olika i temperament, men som båda har mycket mer inom sig än vad omvärlden förmår uppskatta. Deras öden är både engagerande och trovärdiga och blir droppen som får läsglädjebägaren att rinna över. Jag kan alltså rekommendera båda böckerna om de läses som helhet. Oryx och Crake är långtifrån dålig och klart värd att ta sig genom för att sedan få läsa The Year of the Flood.
Betyg: 3/5 respektive 4/5
/Olov L
Rot & Ruin av Jonathan Maberry 2010
Ha! Jag trillade ner i zombieträsket igen, kunde inte motså en titel som Rot & Ruin. Maberry har jag läst förut men då Patient Zero är en överdriven rökare till historia är Rot & Ruin en mer sansad berättelse som riktar sig till lite yngre läsare. Boken utspelar sig 14 år efter Första Natten då alla människor som dog helt plötsligt förvandlas till zoms och börjar snaska på de stackare som lever. 6 miljarder människor stryker med och överlevarna får klara sig bäst de kan i samklang med horder av zombies.
Benny är 15 år och bor med sin äldre halvbror Tom, resten av familjen dog i kaoset när hjärnsmaskarna dök upp. Benny är en typisk tonåring som nu med minsta möjliga ansträngning behöver skaffa ett jobb annars så blir han av med hälften av sina matransoner. De bor i en liten stad med ett rejält stängsel för att hålla ute de odöda och det finns en hel radda jobb att välja mellan. Benny prövar lyckan som stängselskakare, likbrännare, skyfflare, fylla flaskor med Cadaverine och andra enligt Benny supertråkiga jobb. Han vill ju bli som Charlie Pink-Eye och The Hammer, hårda tuffa män som ger sig utanför stängslet in i the rot & ruin för att döda zombies och göra annat coolt. Att storebror också jobbar med samma saker är inte lika coolt, Benny skulle ju ALDRIG be om lov att få jobba med sin töntiga bror. Benny och hans kompisar hänger vid affären, snackar strunt och samlar på zombiekort. Vardagen lunkar på i den relativt trygga zonen innanför stängslen. Men inget är säkert med zombies och saker blir snabbt allt för spännande..
Det är en bra ungdomsbok med utmärkt zombielore och en klassisk historia som lyckas vara spännande, rolig och tragisk. Zombisarna förklaras och skildras på ett vettigt och intressant sätt, Maberry har verkligen tänkt igenom allt och vi zombiefans får njuta.
3 av 5 helt ok. (Men gillar du zombies som jag kan du se betyget som en 4:a)
/karl
Ridley Scott gör en ny Blade runner.
Blade Runner. En film som ingen nörd kommer runt. Den är så ikonisk så att man inte kommer undan den. Oavsett vad man tycker om filmen och dess olika inkarnationer så går det inte att förneka dess påverkan på modern SF. Jag såg den första gången när den kom ut på video i sverige runt 84-85. Jag var ett massivt fan av Harrison Ford efter Star Wars och Indiana Jones så jag längtade verkligen efter att sen filmen. När jag väl sett den fattade jag inte ett skit. På baksidan av fodralet stod det att det var action/SF. OK för SF men action? Inte mycket av den varan. Det var bokstavligen mycket snack och lite verkstad. Rutger Hauer såg ju cool ut och var rätt brutal men vad fasen pratade han om? Jag lade Blade Runner åt sidan men det var nåt med filmen som jag inte kunde släppa. Några år senare såg jag om den och storheten började gå upp för mig. Jag fattade att Ridley Scott verkligen vågat göra en film där frågan ”Vad är en människa?” ställs. Där började min kärleksaffär med filmen..
Hoppa fram några år. Blade Runner gick åter upp på biograferna till min stora glädje. Äntligen fick jag chansen att se en av mina favoritfilmer på stora duken. Det som visades var versionen som kallas för directors cut och det var en intressant upplevelse. Borta var Harrison Fords noiresqa narrativ och den underliga slutscenen med en biltur på landet. Utan just den scenen så fick filmen en mörkare och mer tragisk ton. Numera, efter typ 10 timmar dokumentärer, så vet jag att bilscenen på slutet var påklistrad efter krav från studion och bestod av outtakes från The Shining. Jag hade alltid funderat över varför människor levde i stora nedgångna städer eller sökte nytt liv i the outer colonies om det fortfarande fanns sån vildmark som visades att bo i. Kom ihåg att Blade Runner var den första film som släpptes i en ny version. Idag finns directors cut på banne mig allting. Göta kanal; directors cut? Jodå. Innan så fanns bara studions version att tillgå.
Mitt förhållande till Blade Runner är fortfarande passionerat. Jag har en ful ovana att citera den hela tiden och det driver min sambo,, som inte sett den, till vansinne. Fast saken är ju den att filmen är så galet citertbar. ”You Nexus6? I made your eyes. If only you could see what I have seen with your eyes…” Hela Hauers slutmonolog…Gah! Ibland får man bita sig i tungan när en kund frågar: ”vad gjorde du på semestern då?” och jag vill svara ”I saw attackships on fire off the shoulder of Orion.” Gjorde jag det skulle jag få en smäll i huvet av sambon som var snäll nog att tolerera att jag köpte fetingboxen på DVD för en rätt ansenlig slant.
Åter till rubriken. Blade Runner 2 har det pratats om i en massa år. Projekt har uppstått och dött regelbundet men först nu verkar nåt hända. När nyheten släpptes fick många fans fulspel eftersom de trodde att det skulle bli en remake. Jag tolkar det snarare som om Scott tänker göra en ny film i samma universum som Blade Runner. Om så är fallet så är ju möjligheterna oändliga. Hur ser det ut på the outer colonies? Kan vi få se c-beams glittra i mörkret vid tännhauser gate? Var Deckard replikant och i sånt fall vem jagar honom? Jag längtar.
Jag skulle också barrikadera in mig på biblioteket..
Det finns flera böcker där apokalyps och bibliotek är viktiga inslag.I blytunga Efter Floden av Jersild hittar huvudpersonen en riktig skatt, ett folkbibliotek under en sanddyn. När Zombierna kommer och Internet slås ut så spikar jag igen alla fönster på närmaste bibliotek och väntar på det oundvikliga.
Vilket ställe vill du barrikadera?
/karl
Carnival (2006) av Elizabeth Bear
Det känns som om jag läst alltför många sf-noveller som utspelar sig i en dekadent framtid eller på en dito planet där det finns nya droger men allt annat är som hämtat ur en historisk beskrivning av Venedig i slutet av 1300-talet eller så. Jag kan inte nämna några exempel, men det är känslan som räknas och jag vill förklara varför titeln och omslaget till Carnival gjorde mig skeptisk. Jag är trött på flum, jag vill ha gnistrande stålytor, nanoteknik och ordning och reda!
Lyckligtvis pågår själva karnevalen mest i bakgrunden och även om husen på planeten New Amazonia inte direkt gnistrar är de intressanta på andra sätt, som den som läser får se.
Annars är ordning och reda något som det finns lite väl mycket av i den framtid som Bear skapat. Jag har på sistone tänkt en del på att det egentligen är ganska få åtgärder som skulle krävas för att lösa de flesta av mänsklighetens problem på några generationer, t ex barnbegränsning och totalförbud mot alla former av droger, särskilt alkohol. Nackdelen med sådana bestämmelser är förstås att det skulle krävas så drakoniska lagar och metoder för att genomdriva dem att man lugnt kan säga att de skulle skapa ännu större problem än de löser.
I Carnival har man dock valt den drakoniska vägen. Eller ja, valt och valt, det är terrorister som skapat enormt mäktiga maskinintelligenser som håller Jordens befolkning i trim med sträng eugenik och i schack med omedelbar avrättning som straff för t ex miljöbrott. Som tur är hann några smågrupper kolonisera andra planeter i sista sekunden och det är på en sådan planet som romanen utspelar sig.
Två sändebud från Koalitionen som styr Jorden, med de fascinerande namnen Michelangelo Kusanagi-Jones och Vincent Katherinessen, anländer till New Amazonia, nominellt för att återlämna stulna konstverk men i själva verket med andra planer. De är spioner som hamnat i onåd hos Koalitionen, men fått en chans till ett sista uppdrag, eftersom koalitionen knappt har några kvinnor i deras position och de båda är homosexuella, de enda män som de härskande kvinnorna på New Amazonia släpper in.
Man, typ A
Bears vision av ett samhälle där kvinnor lever utan rädsla för överfall, våldtäkt, etc, är strängt biologistisk: Heterosexuella mäns sexualitet är så intimt förknippad med aggressivitet att det enda sättet att kunna ha dem i möblerade rum är att låta kvinnorna vara ständigt beväpnade, medan männen är obeväpnade, livegna avelsdjur. Rätten att fortplanta sig vinner de genom framgång i blodiga gladiatorspel, eftersom våld är det enda de duger till. Bögar kan däremot leva som medborgare, om än andra klassens sådana.
Här känns det lite förmätet av mig att klaga, jag menar, det är inte som om det är värre än det förtryck som kvinnor utsatts för genom världshistorien. Någon gång ska de väl få en chans att andas ut? Det som gör mig obekväm är den rena självbevarelsedrift som säger mig att en värld där man (män) måste vara antingen aggrobiff eller hundra procent bög är en värld där det inte riktigt finns någon plats för mig. Här hör jag emellertid världens kvinnor resa sig upp och säga ”Jaså, du känner att har få roller att välja mellan? Är det lite svårt att passa in på omgivningens förväntningar? Välkommen till vår vardag, ditt gnällo!”
Man, typ B
I vilket fall är det en styrka hos romanen att den väcker en massa tankar. Jag blir påmind om när jag läste Ursula Le Guins The Dispossessed (på svenska som Shevek), som har undertiteln en tvetydig utopi, om det perfekta anarkokommunistiska samhället och dess kapitalistiska granne, där man gradvis blir varse att allt inte är så enkelt som det verkar. I Bears fall är det istället fråga om en tvetydig dystopi, där alla samhällen som presenteras kan verka obehagliga för en modern, demokratisk människa, men där de har olika tyranniska drag, så att man måste ta ställning. Pest och frihet eller kolera och jämställdhet, vilket får det lov att vara?
Sen innehåller romanen en massa andra intressanta inslag, som jag inte ska avslöja. Förutom ett kort parti som var lite segt flöt läsningen på bra, med olika vändningar och nya idéer med jämna mellanrum. Det känns som om Bear hade kunnat skriva en svit på tre eller tio böcker om denna framtid och grundligt gå igenom alla detaljer i de olika samhällssystemen. Istället har hon valt att fokusera på en historia och på relationen mellan huvudpersonerna (inte heller interplanetära spionbögar tycker alltid att det är kul att arbeta med sitt ex), medan bakgrunden visserligen är utarbetad men ändå håller sig i just bakgrunden. Det känns ganska djärvt och mycket lyckat!
Betyg: 4/5 – rekommenderas
/Olov L
Forest of hands and teeth av Carrie Ryan (2009)
Först och främst, vilken fantastisk titel! Forest of hands and teeth skapar omedelbart mentala bilder i huvudet. Sen att det är en post-apokalyptisk zombie bok om olycklig kärlek gör inte titeln sämre. Ryan målar upp en otroligt deppig miljö där en ung tjej berättar i jag-form om sina upplevelser i en by inhägnad av metallstängsel. Ett rejält stängsel då för att hålla horderna av Osmörjda utanför. Byfolket lever konstant i närheten av zombies och det är ett ständigt arbete för att hålla stängslen i trim och bakgrundsljudet av stönande odöda ligger som en ständig påminnelse om att allt har ett slut.
Systerskapet håller den lilla byn i schack med hjälp av religion och tradition. Mary drömmer om ett liv utanför byn och lyssnar på sagor om havet. Jag ska inte avslöja något, förutom att det alltid är som det är när det gäller zombies, de kommer sakta men säkert ta livet av allt och alla. De har ju tiden på sin sida. Det ohyggliga kommer att hända, det vet vi, och det gör det hela bara ännu mer spännande.
Boken är riktad mot unga vuxna och det är inte speciellt blodigt eller slafsigt. Men det är stundtals olidligt spännande! Carrie Ryan varvar väldigt effektivt stunder av lugn med hårresande skräck. En ok bok och en fantastisk zombie-bok! Det är svårt att få till det bra när det gäller zombies, seriealbumen The Walking dead är fantastiska och jag gillade World War Z. Forest of Hands and Teeth är nästan lika bra.
3/5
(4/5 när det gäller zombie-böcker!)
/karl
The Windup Girl av Paulo Bacigalupi (2009)
Jag gillar verkligen när SF känns riktigt fräsch, när den är riktigt träffande, när jag sväljer och tror på allt. Det ska gärna vara lagom långt in i framtiden, känslan av att det här kan absolut hända! Senaste upplevelserna för mig är Ken Macleod med The Night Sessions och Ian McDonalds böcker,med min favorit River of Gods. Väldigt bra böcker och de har verkligen en riktigt fräsch känsla.
The Windup Girl av Paulo Bacigalupi är sjukt fräsch! Den utspelar sig i en nära framtid, Kungadömet Thailand kämpar för överlevnad i en hård och dystopisk värld där kalorier är den nya dollarn. Oljan är slut och världshaven svämmar över, de flesta länder har gått under i kaos. Hänsynslösa kalori-företag odlar fram grödor som är sterila, en skörd sen måste man punga ut mer pengar till företaget.
Thailand för ett ständigt krig mot olika pester, genmanipulerade grödor och småkryp som härjar. Thailand är nästan ensamma i Sydostasien med att kunna klara sig någorlunda själv utan allt för mycket inflytande från de stora kalori-företagen. Nu när oljan och det mesta av de fossila bränslena är borta så sköts det mesta med hjälp av människokraft eller låter man framavlade megadonter tillföra kraft till maskiner och dylikt.
I boken får vi följa några olika karaktärer och hur de agerar under en omvälvande period. Klarast lyser Andersson och Emiko, en hänsynslös kalori-man och en framavlad glädjeflicka från Japan. Emiko är en Windup Girl, hon är framtagen i ett labb i Japan och är inte mänsklig, hon har ingen själ, vilket ställer till det i det Buddistiska Thailand. Man känner igen en Windup på att de har ryckiga och stela rörelser, Emikos variant är väldigt vacker och har otroligt slät hy, vilket ställer till det i det varma Thailand då hon inte kan svettas. Emiko är framtagen för att lyda order och tillfredsställa män. Hon har blivit lämnad i Thailand av sin mästare och har nu hamnat på en riktigt sjabbig bordell där hon förnedras och misshandlas dagligen. Det är riktigt hjärtskärande att läsa hur hon blir våldtagen och lider oerhört men samtidigt så agerar hennes kropp positivt på förnedringen, vare sig hon vill eller inte. För att göra saken ännu värre så är det strängt förbjudet med Windups i Thailand, hot om kompostering och dyra mutor håller henne låst till bordellen.
Andersson är en annan femma, han är utlänning och jobbar i det fördolda åt ett av de ledande kalori-företagen. Han har en fabrik som täckmantel men vi vet ganska så fort att han inte vill gott. Mycket handlar om att hitta rena genetiska variationer och ligga några steg före nästa utbrott av pest eller röta, ofta är då dessa sjukdomar framplockade av företagen själva för att skapa monopol på olika grödor och läkemedel. Andersson och Emikos väg korsas och saker börjar hända..
Det är en riktigt bra bok med en jäkla massa bra idéer som sprudlar ut ur sidorna, det är riktigt roligt att det utspelar sig i Thailand och det är som sagt en väldigt fräsch bok! Boken har vunnit flera pris som 2009 års bästa bok och jag håller med! Det är spännande, hjärtskärande och nytt! Det här var Bacigalupis SF debut och jag hoppas verkligen att han fortsätter skämma bort oss med mer läsfest.
Det är verkligen en bok som lever kvar i tankarna och det är den bästa SFbok jag har läst på ganska länge. Tack och bock för det.
5/5 kanon!
/karl
Låtsas att du är en tidsresenär!
Den 8 december (alltså på tisdag) är det låtsas-att-du-är-en-tidsresenärdagen! Det är alltså dags att klä ut sig och sätta sig in i hur det skulle vara att resa i tiden till den 8 december 2009. Viktigast är att du håller dig till rollen under hela dagen och att du inte berättar för någon att du är just en tidsresenär. Show, don’t tell. Övriga regler och tips på aktiviteter hittar du här.
Eftersom det är ganska kort tid tills på tisdag kanske det är bäst att satsa på alternativet Dystopisk Framtid.”The important thing to remember is to dress like a crazy person with armor.” 
Men ångpunkarna bland er kanske redan har en samling viktorianska kostymer hängande i garderoben?
Den som verkligen genomför projektet och skickar bilder till oss kommer att få, tja, minst vår eviga tacksamhet.
Ha så roligt
/Olov L
P.S. Det finns även ett s k event på facebook. D.S.
Efter floden av P C Jersild 1982
När jag var en liten grabb runt 12 år gammal så tyckte jag som många andra att det hemskaste som fanns var Atombomben. Det är fortfarande hemskt men inte alls lika illa som i det oroliga 80- och 90-tals Sverige. Nån gång i sexan så plockade jag på mig Efter Floden i skolbiblioteket och började läsa denna fruktansvärda historia. Jag blev väldigt berörd, nu 16 år senare läser jag om boken och blir om något ännu mer berörd.
Som ni säkert har sett så gillar jag och resten på Drömmarnas berg dystopiska historier. Det jag gillar mest är att få följa vad som händer efter själva katastrofen, gärna ett återuppbyggande av samhället eller knäckande historier om att överleva. Efter Floden är bara överjävlig.
Huvudpersonen är 33 år och lever i början på boken som skeppspojke/hora åt kaptenen på en liten båt som färdas på Östersjön, i skärgården. För lite mer än 30 år sedan så hände det fruktansvärda och bomberna föll, de flesta dog direkt och de få som överlevde hamnade i en förtvinad värld. Nästan alla kvinnor har dött ut och inga barn föds, mutationer och vidskeplighet råder. Edwin 33år, även kallad fittmun för sin harmynthet är en av de yngsta personerna vid liv. Folk lever på att plundra och bedriva en viss handel, sakta men säkert dör människorasen ut. Edwin kan egentligen ingenting och pendlar mellan att suga av kaptener och göra skitjobben.
Vi får följa Edwin när han blir strandsatt på en ö och båten lämnar honom. Det är en enda lång blytung och tragisk historia om hur jävlig människan är och det slutar inte lyckligt. Det är en riktigt bra bok och det blir extra rörande när handlingen utspelar sig i Stockholms skärgård och på Gotland(?).
Vägen av Cormac McCarthy är också en tung postapokalyptisk dystopi, men där bjuder författaren på lite hopp i slutet, inget sådant tjaffs i Efter floden.
Vill du ha din dystopi blytung och välskriven så är Efter floden något för dig, men letar du efter något glatt och trevligt så skall du inte läsa Jersilds bok.
4/5 rekommenderas!
/karl
