Vårens böcker.
Nytt förlag: Coltso, för den nyskapande spänningslitteraturen. 2 ryska författare som vi känner igen, dels Nick Perumovs 7 bok om Nekromantikern och Sergej Lukjanenkos böcker om Nattpatrullen. Polens fantasyexport Andrzej Sapkowski kommer äntligen på svenska med Sista önskningen med häx- och demonjägaren Geralt. Max Frei, också rysk kommer på svenska med en udda bok om drömvärldar och annat knasigt. Echos labyrinter 1: Främlingen heter den.
Ny bok från John Ajvide Lindqvist! En man hittar en mystisk flicka i skogen, nedgrävd i en plastpåse. Han tar med henne hem och håller henne ren från omvärlden. Vargar, sång och myspace. ”I Lilla Stjärna för John Ajvide Lindqvist åter in skräcken i ett vardagligt Sverige, och mellan blodiga scener och höga toner är det de vuxnas svek och de ungas utsatthet som speglas i bakgrunden. Det är hans mörkaste bok hittills och både känsliga läsare och älskare av Allsång på skansen varnas” Det verkar som en helfestlig bok! Ordfront är förlaget.
Damm förlag fortsätter med att ge ut fantasy på svenska, bla L.E Modestitt.JR, David Gemmel, Raymond E Feist och Terry Goodkind.
Rent spontant känns det mest spännande med Lindqvists nya bok Lilla Stjärna men Nick Perumov och Andrzej Sapowski smäller också högt på min himmel. Sen hoppas vi att det blir mycket kul från Kabusa Böckers nya fantastik förlag som skall komma igång nu i vår.
Att läsa högen kommer att växa till oanade höjder under 2010!
/karl
Wheel of Time upproret!
Nu har en driftig vän till mig skapat en facebook-grupp för att försöka skapa intresse för en översättning av de sista delarna i Wheel of Time av Robert Jordan och Brandon Sanderson. Så alla som vill se en ny svensk översättning av the Gathering Storm får hänga på!
”Enligt bekräftade källor så har förlaget Natur & Kultur beslutat sig för att avbryta översättningen av Robert Jordans mästerverk inom fantasygenern; Wheel Of Time. Detta av finansiella anlednigar.
Vårt uppdrag: Att finna ett förlag som vilja översätta de sista trenne sista böckerna till svenska. Att samla så många älskare av Robert Jordans böcker som möjligt till denna grupp för att påvisa att intresset fortfarande är lika stort som det är lönsamt. Sprid ordet, insamla era trollocher och aielkrigare.
They may have won the battle – but not the war!”
/karl
Takvärlden (1988) av Christopher Fowler
Cristopher Fowler
Jag har egentligen ganska få konkreta barndomsminnen. När min syster läste pedagogik fick hon lära sig att när folk ska dra sig till minnes någon speciell situation ur sin barndom (här kan du testa själv genom att tänka på något tydligt barndomsminne) är det en förkrossande majoritet som beskriver något som skedde utomhus, eftersom det av någon anledning tycks vara lättare att minnas sådant. Alltså kanske mina få minnen beror på att jag ofta satt inne och nördade mig, medan mer sunda barn var ute och stångades? Det är nu inte så konstigt: På min tid var det standardpedagogik att säga ”Ät upp din mat! Tänk på barnen i Afrika, de skulle minsann inte säga nej till lasagne som består till 90% av bränd ost!” till födotrilskande ungar. Då är det förstås naturligt för ett intelligent (nåja) barn att utvidga detta solidaritetstänkande till andra utsatta grupper. Och att befinna sig utomhus frivilligt är ju ett rent hån mot alla hemlösa människor.
Istället för konkreta minnen har jag en del allmänna minnen, en sorts hopkok av flera situationer som sammanfattar en viss stämning som rådde under min uppväxt (och som jag möjligen inbillar mig). Ett sådant generellt minne är av kompisar som var extremt otåliga när vi tittade på film och ville att vi skulle snabbspola till de ställen där det ”händer något”. Om dessa människor läser böcker idag tror jag att de skulle gilla Takvärlden. Här känns det verkligen som om de flesta scener som inte innehåller våld, jakter eller liknande skurits bort av en pundteckenögonförsedd redaktör! Det är synd, för i grunden finns den mycket intressanta idén att en liten grupp av människor har bosatt sig på Londons tak och där byggt upp sitt eget lilla samhälle (alla som läst Un Lun Dun minns väl hur detta parodierades av China Miéville) med hjälp av listigt applicerade klätterverktyg. När boken börjar är detta samhälle hotat av en mystisk och mordisk sekt och vi får följa två insekter (som takvärldsmänniskorna kallar oss markbundna typer) som av en slump dras in i slutstriden mellan de två grupperna. Japp, slutstriden. Trots att det ”händer något” nästan hela tiden känns det som om det mesta av intresse redan hänt. Som fantasyfan skulle jag förstås ha velat följa takvärldens tillkomst från början, med tidiga etableringsförsök, splittringar i politiska fraktioner, tillkomsten av ritualer, etc, och jag skulle gärna ha sett att den färdiga romanen innehöll kartor, flaggor och gängsymboler. Men boken är skriven för thriller- och deckarfantaster (vi får även följa polisens utredning av taksektens olika rituella mord och den biten känns rätt klyschig).
Slutintrycket är alltså det av en briljant idé som inte förvaltats särskilt väl. Dock finns det en hel del som talar för Takvärlden som roman. Tempot gör den extremt snabb- och lättläst, så den funkar utmärkt som läsning på bussar och under kaffepauser på jobbet. Huvudpersonerna är sympatiska om än inte så levande beskrivna och några av kvinnorna är befriande kaxiga och starka. Sedan ges man en del bakgrundshistoria också, så fantasytarmen blir inte helt utan. Dessutom är Londons tak engagerat och noggrannt beskrivna och jag får intrycket att det skulle gå att sitta med en karta över staden och följa med i handlingen på den. Jag har inte testat, men det viktiga är ju att det känns som om det skulle gå. Sedan finns det en del övernaturliga inslag också, eftersom berättelsen är en sådan där som går att tolka som helt realistisk, även om en del saker då blir svåra att förklara, men även som innehållande övernaturliga inslag, vilket å andra sidan gör den lite långsökt.
Den som gillar thrillers (och snabbspolning) skulle jag helt klart rekommendera att läsa Takvärlden. Likaså den som tycker att själva idén låter fascinerande. Något direkt mästerverk är den dock inte.
Betyg: 3/5 – helt okej
/Olov L
Tales from Earthsea (2006)
En Studio Ghibli-filmatisering av en av Ursula K Le Guins böcker kan tyckas vara en drömkombination, lite som om – tja, som om frontfigurerna i en massa olika rock- eller popband gick samman och bildade en supergrupp. Och jag antar att det räcker med att tänka på hur intressanta sådana band brukar bli för att du ska ana hur filmen Tales from Earthsea blev.
För det första är den inte lika påkostad som t ex Spirited Away, vilket bl a syns på att animationerna inte är lika levande som i andra Ghiblifilmer. Bakgrunderna liknar kulisser snarare än landskap. I ärlighetens namn ska jag nämna att det inte störde mig särskilt mycket, men mitt filmtittarsällskap klagade på det och när vi spolade tillbaka filmen (eller vad man nu kallar det när man har sådana där moderna spegelskivetingestar) var jag tvungen att medge att bakgrunderna såg ganska stela ut.
"Här sitter jag och förtjänar bättre."
För det andra är filmen inte regisserad av Studio Ghiblis mästerregissör Hayao Miyazaki, utan dennes son Goro. Le Guin själv har uttryckt visst förtret över detta på sin hemsida, eftersom hon anser sig ha fått antydningar om att Hayao skulle ansvara för filmen. Surt nog hörde Miyazaki den äldre av sig till Le Guin och bad att få filmatisera hennes böcker redan innan han gjorde Nausicaä, men Le Guin, som förknippade tecknad film med Disney, tackade nej. Jag, i min tur, tackar Disney så mycket för att den chansen gick åt helsefyr. Missförstå mig inte nu, jag tycker att t ex Disneys Djungelboken är en härlig film, men jag kan förstå att den (och i ännu högre grad senare disneyfilmer) gör författare skeptiska till att låta dem sätta ritpennorna i deras verk. Läs Kiplings original, där Baloo brakar in bland vargarnas rådslag och slänger en nydödad hjort (eller liknande bifigursaktigt kreatur) på klippan som betalning för Mowglis liv och jämför den med Disneys jazzande mysnalle, så förstår du vidden av ingreppet i texten. Jag har för mig att det var just Djungelboken som fick Tolkien att skriva in i sitt testamente att Disney aldrig fick ha något att göra med en filmatisering av hans verk. Hur som helst borde Goro nog ha jobbat som assisterande regissör ett tag innan han tog sig an en egen långfilm. Vågar jag skriva att jag anar en viss svågerpolitik bakom kulisserna?
"Här sitter vi utan mål eller mening."
Detta leder oss till det tredje problemet, åtminstone för den som har samma associationsbanor som jag: Handlingen försvann. Jag undrar hur filmregissörer egentligen läser. Nästan varje gång jag ser en film med en bok som förlaga får jag intrycket att regissören inte läst boken som en berättelse, utan bara bläddrat igenom den på jakt efter scener som skulle vara roliga att filma, eller bli snygga. Visst är det en kliché att säga att boken är bättre än filmen, men det är ju en sådan där kliché som råkar vara sann nästan varje gång. Nu kanske någon säger att man inte ska jämföra äpplen med bananer, etc, men det är ju fullt möjligt att jämföra äpplen med bajs, och då vinner äpplena varje gång (utom när behovet av gödsel är ovanligt stort, men du förstår vad jag menar)! Tales from Earthsea lider oerhört svårt av high-lightsyndromet (efter O. Sharps klassiska sågning av Bakshi’s Tolienfilmatisering, där han nämner att Bakshi tycks ha haft ambitionen att presentera ”Tolkien high-lights” i sin film). Miyazaki d y slänger in lite allt möjligt från Le Guins böcker som verkar häftigt, kan ge någon av karaktärerna en bra replik eller bädda för en uppföljare eller en prequel (jaja, jag kommer inte på vad det kallas på svenska). Resultatet blir någon sorts ointressant kollage.
Till råga på allt förekommer det en sång i filmen. Le Guins son fick tydligen se sångscenen i förväg och sa till sin mor ungefär att det verkade bli en bra och finstämd film. Med all respekt för Le Guin-klanen måste jag säga att det nog aldrig har hänt att en finstämd sång i en animerad film fått mig att känna annat än avsmak och bitterhet. Om det är något Disney ska kritiseras för är det att de satt en standard som säger att det bara finns en genre inom animerad film: Musikalen.
Det bästa jag kan säga om filmen är att det var roligt att såga den. Det är säkert nyttigt för mig att gnälla av mig då och då, i synnerhet när jag kan inbilla mig att någon lyssnar.
Betyg: 1/5 – dålig
/Olov L
Science fiction- och fantasykongress i Stockholm!
Snart är det dags för den årliga nationella sf-kongressen, SweCon, som i år kommer att hållas i Stockholm den 16-18 oktober! Att det är den nationella kongressen innebär bl a att vissa priser delas ut där, samt att arrangörerna fläskar på (om jag nu vågar använda det uttrycket, med tanke på vad det verkar innebära för t ex Karl) lite extra för att det ska bli en maffig kongress.
Det har de gjort också, och har hittat två internationella hedersgäster. Dels sf-författaren Liz Williams, som jag inte läst något av, men som enligt uppgift ska skriva space opera-romaner, dels fantasyförfattaren Graham Joyce, som jag, dilettant som jag är, inte heller läst, men som kanske andra kan berätta något om. (Här får alla läsare av detta inlägg tänka sig att jag kastar hoppfulla blickar i riktning mot Karl. Alla läsare, inklusive Karl.)
Dessutom kommer en riktig veteran från fantastikfantastvärlden (eller fandom, om vi nu ska göra det enkelt för oss) dit: Jörgen Forsberg, en av grundarna av SF-bokhandeln.
Själv har jag bara varit på en sf-kongress, i Uppsala, men det var hur kul som helst och den arrangerades av delvis samma personer som har hand om ImagiCon 2 (som alltså årets SweCon heter, tjorv tjorv), så jag vill å det starkaste uppmana alla som har någon som helst möjlighet att ta sig till huvudstaden denna helg och är det minsta intresserad av fantastik eller författande i någon form att gå dit. Jag vågar påstå att du inte kommer att ångra dig! Är du blyg eller folkilsken kan du sitta i ett hörn och lyssna på författare och läsare som diskuterar intressanta aspekter av det de älskar och kan bäst, är du tvärtom en social figur kan du hänga i baren och snacka med likasinnade, knyta kontakter och kanske funkar det bra att ragga också, jag vet inte riktigt. Alla är naturligtvis välkomna!
Mer information hittar du på kongressens hemsida.
/Olov L
Bläckmagi av Cornelia Funke (2006)
Jag ska försöka att inte avslöja något, men den som är mycket spoilerkänslig och inte läst föregångaren, Bläckhjärta, kanske bara ska kolla in betyget, om något alls, i denna recension.
I del två har Funke tagit vad som känns som det logiska steget efter första boken, då flera av de som överlevt händelserna i den förflyttar sig från vår värld till fantasyvärlden i Bläckhjärta. Tyvärr visar det sig vara en bättre idé på papperet än på pränt, om det går att förstå vad jag menar.
Mycket av det jag gillade med Bläckhjärta grundade sig i att fantasyvarelserna damp ner i vår värld och en hyfsat intressant och konsekvent beskrivning av hur det gick till. När jag som läsare nu får se världen känns den lite väl mycket som standardiserad medeltidsfantasy. Paradoxalt nog försvinner det mesta av magin i Bläckmagi, trots att den utspelar sig längre från vardagen än Bläckhjärta.
Något annat jag tyckte om i första delen var hur den förmedlade kärleken till böcker. Det kändes verkligen som en hälsning från en bokmal till alla hennes själsfränder världen över. Den delen är inte lika närvarande i Bläckmagi, även om den dyker upp en aning mot slutet och varje kapitel fortfarande inleds med ett citat ur barn- och ungdomsböcker eller därtill relaterade skrifter. Bl a hittar vi ett av hedersbokmalen Francis Spufford.
Det finns några starka sidor hos Bläckmagi. Den går snabbt att läsa för sitt omfång och jag hade säkert slukat den när jag var, säg, tio-elva år gammal, om inte annat så för att få veta hur det går för karaktärerna jag lärt känna i Bläckhjärta. Dessutom blir den ganska spännande under sista femtedelen eller så. Tyvärr räcker det inte. Det är alltid bara spännande och jag läste bara för att få se hur det går.
Jag ska läsa den tredje och sista (?) delen också. Det är ju lurigt med bokserier, iom att en mellandel kan vara värd att ta sig genom om övriga delar är bra. Skulle sista delen vara riktigt bra är Bläckmagi helt klart något att läsa. Annars kan det räcka med första delen.
Betyg: 2/5 – knappt godkänd
/Olov L
Gathering the Storm
Det börjar dra ihop sig till finalen i Wheel of time serien och det ska bli spännande att se hur väl Brandon Sanderson tas emot av hardcore fansen. Om man registrerar sig på tor.com kan man läsa första kapitlet av The Gathering Storm.
Kanske det börjar hända saker? 
Hur det än blir är det skönt med en serie som inte slutar i förtid.
/karl
The Heroes!
Joe Abercrombie är även han en het och bra författare som är relativt ny på scenen. Jag missade när han signerade böcker i Stockholm och Göteborg, men jag har hört att han var riktigt trevlig. Hans första bok har nu getts ut på svenska och heter Det Lockande stålet, del 1 och 2. Det är kul att fler nya författare ges ut på svenska men varför måste alla böcker styckas upp? Jag fattar inte.
På Abercrombies blogg kan man nu läsa om vad hans nästa bok ska handla om! Precis som Best served cold ska det vara en hyfsat fristående bok men med kopplingar till tidigare böcker. Nya boken ska heta the Heroes och jag citerar rätt av:
”Both because the action centres around a ring of standing stones called the Heroes, and because it’s about heroism and that (meant semi-ironically, of course). It mostly takes place over the course of three days, and is the story of a single battle for control of the North. Think Lord of the Rings meets A Bridge Too Far, with a sprinkling of Band of Brothers and Generation Kill. It’s about war, you get me? Principally it follows the (mis)adventures of six assorted persons on both sides and different levels of command, whose paths intersect during the course of the battle in various fateful, horrible, wonderful, surprisingly violent, surprisingly unviolent, and hilarious ways. With the Northmen: a veteran losing his nerve who just wants to keep his crew alive, an ex-Prince determined to claw his way back to power by any means necessary, a young lad determined to win a place in the songs for himself. With the Union: A depressive swordsman who used to be the king’s bodyguard, a profiteering standard-bearer, and the venomously ambitious daughter of the Marshal in command. But of course a fair few familiar faces show up on both sides…”
Vidare skriver Abercrombie att det inte blir någon klar bok förrän tidigast februari 2011. Men vi kan ju alltid hoppas på ett tidigare släpp. Allt som går snabbare än George RR Martins utgivning är en bonus!
/karl
Livstecken från Scott Lynch!
Lynch är en hyfsat ny författare på fantasyhimlen som jag gillar skarpt. Hans första två böcker gavs ut i rask takt och extra roligt är att de även översattes till svenska väldigt fort. Locke Lamoras lögner och Rött hav under röd himmel handlar om Locke Lamora, gentlemannatjuv och lurendrejare som gör sitt bästa för att bli rik och inte bli dödad på kuppen. Väldigt underhållande böcker helt enkelt!
Nu blev nog Lynch lite knäckt av pressen med att producera en tredje bok och vi fans har inte hört ett knyst på väldigt lång tid. Republic of Thieves heter del tre och nu äntligen så har författarens hemsida uppdaterats och han bjuder på prologen till boken! Läsfest.
”You asked politely. You asked impolitely. You sent death threats. You hired mercenaries. Well, they made their point very clear! Enjoy the prologue to The Republic of Thieves, and lay eyes on Sabetha Belacoros for the very first time.”
Det verkar som att en del fans är riktiga muppar. Kanske vågar jag hoppas på ett släpp 2010?
/karl
Kabusa Böcker vill ha fantasy!
Hej!
Förlaget Kabusa Böcker tar under oktober månad emot manus för fantasy böcker. Så snälla pretty please damma av ditt manus och ge oss läsare något nytt att läsa på svenska!
Kabusa Böcker har bland annat gett ut Kristina Hårds Alba som vi gillar här på bloggen.
Kom igen och fräls oss nördar med lite nyskriven fantasy på svenska! Do it.
/karl
