Takvärlden (1988) av Christopher Fowler
Cristopher Fowler
Jag har egentligen ganska få konkreta barndomsminnen. När min syster läste pedagogik fick hon lära sig att när folk ska dra sig till minnes någon speciell situation ur sin barndom (här kan du testa själv genom att tänka på något tydligt barndomsminne) är det en förkrossande majoritet som beskriver något som skedde utomhus, eftersom det av någon anledning tycks vara lättare att minnas sådant. Alltså kanske mina få minnen beror på att jag ofta satt inne och nördade mig, medan mer sunda barn var ute och stångades? Det är nu inte så konstigt: På min tid var det standardpedagogik att säga ”Ät upp din mat! Tänk på barnen i Afrika, de skulle minsann inte säga nej till lasagne som består till 90% av bränd ost!” till födotrilskande ungar. Då är det förstås naturligt för ett intelligent (nåja) barn att utvidga detta solidaritetstänkande till andra utsatta grupper. Och att befinna sig utomhus frivilligt är ju ett rent hån mot alla hemlösa människor.
Istället för konkreta minnen har jag en del allmänna minnen, en sorts hopkok av flera situationer som sammanfattar en viss stämning som rådde under min uppväxt (och som jag möjligen inbillar mig). Ett sådant generellt minne är av kompisar som var extremt otåliga när vi tittade på film och ville att vi skulle snabbspola till de ställen där det ”händer något”. Om dessa människor läser böcker idag tror jag att de skulle gilla Takvärlden. Här känns det verkligen som om de flesta scener som inte innehåller våld, jakter eller liknande skurits bort av en pundteckenögonförsedd redaktör! Det är synd, för i grunden finns den mycket intressanta idén att en liten grupp av människor har bosatt sig på Londons tak och där byggt upp sitt eget lilla samhälle (alla som läst Un Lun Dun minns väl hur detta parodierades av China Miéville) med hjälp av listigt applicerade klätterverktyg. När boken börjar är detta samhälle hotat av en mystisk och mordisk sekt och vi får följa två insekter (som takvärldsmänniskorna kallar oss markbundna typer) som av en slump dras in i slutstriden mellan de två grupperna. Japp, slutstriden. Trots att det ”händer något” nästan hela tiden känns det som om det mesta av intresse redan hänt. Som fantasyfan skulle jag förstås ha velat följa takvärldens tillkomst från början, med tidiga etableringsförsök, splittringar i politiska fraktioner, tillkomsten av ritualer, etc, och jag skulle gärna ha sett att den färdiga romanen innehöll kartor, flaggor och gängsymboler. Men boken är skriven för thriller- och deckarfantaster (vi får även följa polisens utredning av taksektens olika rituella mord och den biten känns rätt klyschig).
Slutintrycket är alltså det av en briljant idé som inte förvaltats särskilt väl. Dock finns det en hel del som talar för Takvärlden som roman. Tempot gör den extremt snabb- och lättläst, så den funkar utmärkt som läsning på bussar och under kaffepauser på jobbet. Huvudpersonerna är sympatiska om än inte så levande beskrivna och några av kvinnorna är befriande kaxiga och starka. Sedan ges man en del bakgrundshistoria också, så fantasytarmen blir inte helt utan. Dessutom är Londons tak engagerat och noggrannt beskrivna och jag får intrycket att det skulle gå att sitta med en karta över staden och följa med i handlingen på den. Jag har inte testat, men det viktiga är ju att det känns som om det skulle gå. Sedan finns det en del övernaturliga inslag också, eftersom berättelsen är en sådan där som går att tolka som helt realistisk, även om en del saker då blir svåra att förklara, men även som innehållande övernaturliga inslag, vilket å andra sidan gör den lite långsökt.
Den som gillar thrillers (och snabbspolning) skulle jag helt klart rekommendera att läsa Takvärlden. Likaså den som tycker att själva idén låter fascinerande. Något direkt mästerverk är den dock inte.
Betyg: 3/5 – helt okej
/Olov L
Geminae av Anton Sund (2009)
Geminae är en liten bok som är frukten av ett projektarbete som Antun sund genomförde på sitt gymnasium våren 2009. Tänk dig själv att skriva en bok som sitt specialarbete! Väldigt imponerande och roligt. Sen att boken är något så ovanligt som svensk SF är ännu roligare.
Det har kommit lite svenska böcker som skulle kunna klassas som SF under de senaste åren, men då är vi väldigt vida när det gäller att definera SF. Att Geminae av Anton Sund är SF är det absolut ingen tvekan om!
I boken får vi följa Hikari och Misaki Shirakawa ett tvillinpar med genetiskt manipulerade krafter och andra fräcka förmågor. Imperiet ligger i krig med både kristna fanatiker och Morgonstjärnan, tur då att Imperiet har Änglarna på sin sida. Änglarna är hemliga agenter/ninjor/spioner och agerar som en slags hemlig polis i Imperiet.
Boken inleds med att de kristna påbörjar sitt tolfte korståg för att återta Heliga Terra (jorden) och vi får följa tvillingarna i kamp mot de Kristna. Det är en kort och actionfylld historia med stora svärd och enorma rymdstrider. Bokens knappa 200 sidor är fyllda av en jämn ström av explosioner och flygande kroppsdelar.
Det finns tydlig inspiration från anime, warhammer 40k, Mutant Chronicles och en massa annat fräckt. Det är skoj att läsa och Anton Sund har en tydlig bild av det han vill förmedla och det mesta flyter på bra. Det ända som sticer mig i ögonen är att dialogen ibland verkar vara dubbad på engelska från japanska och sen översatt till svenska. Lite knöligt och stelt ibland med fraser som ”DÖ SLYNA!”.
Men jag hurrar för svensk SF och hoppas och vet att det kommer bli förbättring om nu Anton Sund fortsätter att skriva böcker utöver Geminae. Vi behöver lite mer militärisk SF med stora robotar och japanska tvilling ninjor.
/karl
Frukost i skymningen (2009) av KG Johansson
Hela landet går och håller andan i väntan på att svininfluensan ska slå till på riktigt, samtidigt som jag drabbats av en helt vanlig förkylning. Störtlöjligt, som Baloo skulle ha sagt. I mitt omtöcknade tillstånd orkade jag iaf läsa färdigt Frukost i skymningen, som getts ut av det lilla entusiastiska förlaget Wela Förlag, som framför allt publicerar fantasy och science fiction för lite yngre läsare.
Frukost i skymningen är sf som enligt bokens baksida utspelar sig år 2068. Den ena huvudpersonen, Frank Dribble, är en ganska typisk nedgången-snut-figur, med begynnande alkoholproblem och ett stagnerat äktenskap. Det som är ovanligt är att han egentligen inte är snut, utan någon sorts handläggare på ett försäkringsbolag, vilka jobbar ungefär som privatdetektiver. I den framtid som beskrivs är det nämligen företagsvärlden som styr och den fysiska världen är uppdelad mellan tre enorma företag, varav ett är det som en gång var Katolska Kyrkan. Alla är uppkopplade till nätet via glasögon eller kontaktlinser och bombarderas av reklamjinglar och spam, när de inte ser på olika korkade dokusåpor vars största (enda , verkar det som) inslag officiellt är sex, men vars egentliga syfte är att sälja prylar med hjälp av produktplacering. Att lämna nätet är förbjudet ”av säkerhetsskäl”.
Utanför nätet är det kvävande hett i Stockholm, där romanen inleds, på grund av klimatförändringarna. Oljan är slut, så de solcellsdrivna tågen stannar efter att ha kört i mörker i några timmar och plast är ett minne blott.
Medan Frank Dribble drabbats av leda har den andra huvudpersonen, Selena Rashid, värre problem, då hennes hem just brunnit ned och det därför finns risk att det upptäcks att hon förskingrat mat åt sina föräldrar från äldreboendet där hon arbetar. Dribble skickas upp till Luleå, där Rashid bor, för att undrsöka försäkringsaspekterna av hennes fall. Sedan får vi följa deras försök att hitta en väg bort från det ytliga samhälle de lever i.
KG Johansson anges vara översättare av många av de klassiska sf-författarna och Frukost i skymningen infogar sig ganska lätt i den samhällskritiska delen av genren. Ibland lyckas den typen av sf-romaner nå någon sorts allmängiltighet, där naturligtvis Orwells 1984 är det bästa exemplet. Vid andra tillfällen är de mer tidsbundna. Frukost i skymningen tror jag hamnar i den senare kategorin. Om någon hade läst alla kvällstidningar och tittat på alla dokusåpor som vräks ut under, säg, 2008 och satt sig ned att skriva något som drar de tendenser som personen hittat till sin spets tror jag att resultatet skulle bli något i stil med denna roman. Ibland framstår Johansson som lite konservativ, ibland som mer sympatisk, men något han verkligen lyckas med är att skärskåda samhället han skriver om, liksom motståndet mot det, utan att det blir varken nattsvart eller blåögt. Han är ingen språklig virtuos, eller förenklar kanske språket för att det ska passa yngre läsare, men han inga misstag heller. Personteckningen är inte fantastisk, både Rashid och Dribble är mer av typer än personligheter, men samtidigt är de inte enbart stereotyper och dialogen flyter bra. Mina fördomar om svenska böcker utgivna på små förlag fick mig att under läsningen sitta och vänta på fadäser som aldrig kom. Dessutom blev jag åtminstone lite överraskad mot slutet.
Jag skulle säga att om den läses medan den ännu är aktuell är Frukost i skymningen en läsvärd satir över dagens samhälle. Kanske skulle den också vara en bra bok att sätta i händerna på unga bokslukare som är nyfikna på sf. Kanske tycker de att den är mossig, uppvuxna som de är med Internet och dokusåpor, men den väcker nog ändå en del tankar. Bara de står ut med det hemska omslaget.
Betyg 3/5
/Olov L
Jag tänkte skriva om Evolution av Stephen Baxter, men det blev inte så.
Evolution är en väldigt deppig bok, 800 sidor med elände. Första 500 sidorna går att hoppa över, sen händer det lite saker men i stort sett är det ingen kul bok. Både tråkigt skrivet och en deppig syn på mänskligheten. Lite väl svårt att skriva en spänningsroman om något så långsamt som evolutionen kanske.
Mänskligheten, eller däggdjuren bara förstör och blir utplånade som dominant ras ganska så kort in i framtiden. Det ligger något i det hela när man ser Lu Guangs foton från industristäder i Kina. Bilderna ser ut att vara ifrån Fallout 3 eller nån liknande apokalypshistoria.
/karl
Värsta feta listan!
Jag blir alldeles varm i hjärtat av en riktigt bra lista på böcker. Nu har jag hittat den ultimata listan på böcker med det apokalyptiska temat. Kolla här! 420 böcker!
/karl
The Girl Who Leapt Through Time (2006)
När vi nu är framme vid den tredje och sannolikt sista delen i sagan ”Olov tittar på tecknad film” är det glädjande att jag för en gångs skull sett en film som är riktigt, riktigt bra.
En ung tjej, Makoko, upptäcker att hon plötsligt kan resa i tiden. Som den helsköna slacker hon är använder hon förmågan till att slippa småbekymmer och ha det allmänt bra, t ex snor hon tillbaka en pudding som hennes syster ätit upp. Men samtidigt är hon i en ålder där det finns större saker att tänka på än pudding och tidshoppandet börjar utvecklas till ett beroende.
Filmen har flera (bara?) styrkor. Dels är huvudpersonen en av de mest intressanta ungdomar jag mött i en film. Paradoxalt nog är det intressanta med henne just att hon inte är särskilt intressant. ”Konstiga personer som råkar ut för konstiga saker blir en konstighet för mycket” lyder ett råd till författare, (tyvärr glömt vem som ligger sa det). Detta tycks manusförfattaren ha tagit fasta på, med mycket lyckat resultat. Makoko är en helt vanlig tonåring, som är lite klantig, inte alltför smart men heller inte korkad, etc, helt enkelt en sådan där ”pojkflicka” (för att använda ett extremt löjligt och sexistiskt ord) som tycks vara ganska vanligt förekommande i anime och manga och framför allt i verkligheten. Dessutom svänger hon mellan att vara ett tjurigt barn och en överidealistisk vuxen, precis som tonåringar ofta gör. Samtidigt talar filmen till oss alla, oavsett ålder. Vi som inte kan resa bakåt i tiden får allt se till att finna oss i och lära oss av de misstag vi gör och ibland är det bättre att välja och välja fel än att inte välja alls. Detta enkla, men just därför så allmängiltiga och viktiga, budskap utforskas med hjälp av tidsresandet. The Girl Who Leapt Through Time är helt enkelt den bästa tonårsfilm jag sett och då blir jag förstås glad när den även är en sf-film.
Dessutom är filmen tekniskt välgjord, med duktiga skådespelare, (såvitt jag, som inte kan ett ord japanska, kan avgöra), snygga animationer och en del bakgrunder som verkligen är bländande vackra. Det kanske mest imponerande är att filmen har så många olika stämningar som inte krockar med varandra. När relationer, tidsreseparadoxer, ungdomsvåndor och ren slapstickhumor förekommer i samma film utan att något av dem får stryka på foten blir jag imponerad!
Om filmen har någon svaghet så skulle det vara att tidsresetemat inte utnyttjas till fullo. Det finns en gammal tradition i sf-romanvärlden att ta en idé och sedan utforska den ur precis alla vinklar som författaren kan komma på. Ofta blir resultatet imponerande för oss dödliga, som inte tänkt på riktigt alla konsekvenser av att någon uppfinner ett gråstensbaserat drivmedel, eller vad det nu kan vara. Om den traditionen ses som norm är The Girl Who Leapt Through Time dålig science fiction. Men det finns ju även sf som utnyttjar sf-inslag till att berätta om något annat, och åtminstone jag tycker inte att det är sämre, lika lite som en fantasyvärld blir sämre bara för att huvudpersonerna inte besökt precis varje litet världshus på kartan. Så länge det inte rör sig om filmer där sf-miljön bara klistrats på en historia som lika gärna skulle kunna utspela sig var som helst, vill säga, men det är det inte fråga om här. En annan svaghet skulle kunna vara att den som spelar huvudpersonen låter väldigt konstig när hon ska härma gråt, men att jag bara kommer att tänka på en sådan petitess visar bara än mer hur lite det finns att klaga på.
Kort sagt är detta en film som alla bör se. Den finns med engelska undertexter, men såvitt jag vet inte med svenska, så om någon filmdistributör läser detta är det dags att för dig att ordna den saken. Kom igen och visa lite entrepenörsanda! Sassa brassa mandelmassa, Holstein! Holstein! Holstein!
Betyg: 5/5 – mästerverk
/Olov L
Transition av Iain Banks (2009)
Banks är en av mina favorit författare, både när han skriver SF som Iain M. Banks eller när han som Iain Banks skriver böcker åt det mer realistiska hållet. Consider Phlebas och the Wasp Factory är tidiga verk och tunga favoriter hos mig. Transition är inte en Culture-roman men likväl en SF-bok!
Iain Banks har gett sig in på gungflyt parallella världar, och det är inte helt lätt när det finns lika många världar som det finns universum. Alltså en jädra massa. Någon gång i forntiden upptäckte någon att det gick att ta sig från en värld till en annan värld. Vi snackar nu varianter av samma gamla jordklot, allt från oändlig istid till att Elvis lever. Vi får följa en radda olika karaktärer som på olika sätt är kopplade till en organisation som lyckas fungera över flertalet av världar. Lönnmördare, torterare, knarklangare och psyksjuka karaktärer fladdrar runt i de olika världarna, arbetandes mot olika skumma mål.
Organisationen hjälper och stjälper utvecklingen av hela världar, oftast räcker det med att viska några ord i rätt öra för att undvika ett atomkrig eller utveckla något trevligt biobränsle. Givetvis är inte allt klockrent med organisationen och det är där det hela börjar bli intressant.
Boken är en intressant och virrig röra av parallella världar, karaktärer med olika mål och kroppar(!). Det är inte helt lätt att hänga med och det tog en hel del energi att läsa ut boken. Det är dock väldigt roligt att läsa och inspireras av alla infall som Banks hittar på med ett så stort spektrum som ett multiversum. Fint ord, multiversum. Det är en något skakig och snurrig läsupplevelse men som i ändå levererar en fin upplevelse. Skönt är då också att Transition är mycket bättre och roligare än den förra SF-romanen Matter.
Gillar du din SF kufisk och udda så är Transition något för dig! Det som kan uppfattas som störande är den komplicerade handlingen och ett snurrigt perspektiv, men det är kanske något man får räkna med i ett multiversum. Jag gillade boken men tyckte samtidigt att det var ganska så skönt att den inte var för lång.
3/5 helt ok
/karl
Science fiction- och fantasykongress i Stockholm!
Snart är det dags för den årliga nationella sf-kongressen, SweCon, som i år kommer att hållas i Stockholm den 16-18 oktober! Att det är den nationella kongressen innebär bl a att vissa priser delas ut där, samt att arrangörerna fläskar på (om jag nu vågar använda det uttrycket, med tanke på vad det verkar innebära för t ex Karl) lite extra för att det ska bli en maffig kongress.
Det har de gjort också, och har hittat två internationella hedersgäster. Dels sf-författaren Liz Williams, som jag inte läst något av, men som enligt uppgift ska skriva space opera-romaner, dels fantasyförfattaren Graham Joyce, som jag, dilettant som jag är, inte heller läst, men som kanske andra kan berätta något om. (Här får alla läsare av detta inlägg tänka sig att jag kastar hoppfulla blickar i riktning mot Karl. Alla läsare, inklusive Karl.)
Dessutom kommer en riktig veteran från fantastikfantastvärlden (eller fandom, om vi nu ska göra det enkelt för oss) dit: Jörgen Forsberg, en av grundarna av SF-bokhandeln.
Själv har jag bara varit på en sf-kongress, i Uppsala, men det var hur kul som helst och den arrangerades av delvis samma personer som har hand om ImagiCon 2 (som alltså årets SweCon heter, tjorv tjorv), så jag vill å det starkaste uppmana alla som har någon som helst möjlighet att ta sig till huvudstaden denna helg och är det minsta intresserad av fantastik eller författande i någon form att gå dit. Jag vågar påstå att du inte kommer att ångra dig! Är du blyg eller folkilsken kan du sitta i ett hörn och lyssna på författare och läsare som diskuterar intressanta aspekter av det de älskar och kan bäst, är du tvärtom en social figur kan du hänga i baren och snacka med likasinnade, knyta kontakter och kanske funkar det bra att ragga också, jag vet inte riktigt. Alla är naturligtvis välkomna!
Mer information hittar du på kongressens hemsida.
/Olov L
Kristina Hård om sin debut.
Kristina Hård kom i år ut med sin SF-bok Alba och här på Drömmarnas Berg så gillade vi den! På Debutantbloggen, där tre nya författare berättar om sina upplevelser kring att få sin första bok släppt, har Hård gjort ett inhopp. Det är en bra blogg och extra kul att Kristina Hård delar med sig av lite tankar.
/karl
Space Hulk.
Det är en hel del brädspelsnördar som får en tår i ögat när de tänker på Space Hulk. Nu nitton år senare kommer en ny upplaga, det tål dock att noteras att det är en begränsad upplaga! Run fools run!
Nya upplagan kommer i september! Space Hulk år 2009
Själv gillar jag mer Drakborgen, det var tider det.
/karl
