Hemmagjorda tolkningar

Jag har sett två avsnitt av tv-serien The Handmaid’s Tale, som bygger på Margaret Atwoods roman med samma namn, och är hittills mest glad att en så bra sf-roman fått en välgjord, påkostad och seriös filmatisering. Det känns också roligt, men lite konstigt, att för en gångs skull titta på något när det är nytt istället för att som vanligt ligga tio år efter alla tv-referenser.

Ola Söderholm

Ett forum där sådana referenser förekommer är den vänstersatiriska podcasten Lilla Drevet. I avsnitt 149, Gråterskor, tar Ola Söderholm upp tv-serien och pratar om att olika svenska journalister kallat den extra aktuell i vår tid, med tanke på vem som är president i USA, etc. Han menar att det är konstigt att många verkar tro att kvinnoförtrycket i Trumps USA ligger på nästan samma nivå som i tv-serien, när allt Trump gjort är att återinföra den så kallade munkavleregeln, vilket är något som alla republikanska presidenter gör så fort de tar makten, medan demokratiska presidenter alltid tar bort den igen. Dessutom finns det demokratiska institutioner och maktdelning i USA som gör det extremt osannolikt att Trumps regering skulle kunna införa något som är ens halvvägs till diktaturen i The Handmaid’s Tale under de kommande åtta åren. Söderholm är naturligtvis ingen anhängare av Trump, utan menar snarare att det är konstigt att överdriva hans farlighet, när det han gör och står för är illa nog ändå. Dessutom påpekar han att det finns andra samhällen i dagens värld, som till exempel de ISIS-kontrollerade områdena i Irak, där det faktiskt finns ett förtryck som är väldigt likt det i tv-serien.

Liv Strömquist

I avsnitt 151, Kapitalism och hegemoni, utvecklar Liv Strömquist resonemanget och påpekar dessutom att tv-serien snarast arbetar för makten hos råkapitalister som Trump, genom att symbolerna för frihet är sådant som påminner om dagens konsumtionssamhälle, som till exempel en modetidskrift från tiden innan maktskiftet.

Jag har ingenting i sak att invända mot Strömquists och Söderholms resonemang. Däremot skulle jag vilja dela med mig av en liten observation: När tv-serien skulle börja sändas dök det upp reklam för den i mitt facebookflöde. Jag gjorde det lätt korkade valet att läsa några av kommentarerna till reklaminlägget och naturligtvis fanns där några trumpna typer som gnällde över att tv-serien skildrar en kristen diktatur ”när det är islam som står för 100% av allt våld i världen” och blablabla. Det är naturligtvis oerhört korkat att inte fatta att kraften i dystopiska visioner sällan ligger i att de kritiserar en speciell ideologi, utan i mer allmänna resonemang om vad som är ett gott liv och hur olika typer av maktutövning hindrar oss att leva det. De dystopier som har budskapet att kristna är dumma i huvudet blir snart bortglömda, medan de som, i likhet med Atwoods roman, visar på att vissa makthandlingar är fel oavsett vem som utför dem har en chans att bli klassiker. Atwood skrev en kritik av ISIS trettio år innan ISIS fanns, samtidigt som hon inte blundade för obehagliga tendenser i USA. Det deprimerande är naturligtvis att liberala och vänsterinriktade journalister inte verkar ha större insikt i detta än anonyma kommentarsfältherrar, åtminstone om man får tro Söderholm.

”What side you on?”, som Public Enemy skulle ha sagt.

Sen vill jag även göra några, kanske onödiga, betraktelser utifrån olika intervjuer med Atwood som jag tyvärr har ganska vaga minnen av. Hon växte till stor del upp i den kanadensiska vildmarken och har därför större möjlighet än de flesta andra västerlänningar att betrakta konsumtionssamhället utifrån. Däremot får man gå till hennes senare sf-romaner för att hitta kommentarer till det. Inte minst i The Year of the Flood finns det tydliga budskap om det goda i andra sätt att organisera samhället än det kapitalistiska. I The Handmaid’s Tale använder hon dock en berättare från den amerikanska medelklassen och jag upplever huvudpersonens längtan tillbaka till modemagasinens era som att Atwood solidariserar sig med amerikanska medelklasskvinnor i deras jämlikhetssträvanden. Om vi nu lever i ett samhälle där grotesk konsumtion framställs som den enda vägen till lycka är det väl ändå rimligt att tycka att extremt kvinnligt kodade konsumtionsvaror ska ha samma status som sina manliga motsvarigheter?

Elisabeth Moss spelar huvudrollen i The Handmaid’s Tale

Vad gäller de demokratiska institutionernas styrka i USA så är Atwood i romanen noga med att visa att de utsatts för extremt tryck. Science fictions credo är ju att det alltid är de materialistiska förutsättningarna som sätter gränserna för mänsklighetens sociala och politiska institutioner, ett credo som genren delar med så olika ideologier som marxism och libertarianism. En kristen sekt skulle inte kunna ta över USA utan att störta många institutioner genom öppna krigshandlingar, men frågan är vad som krävs för att det ska gå så långt. Ytterst få människor bryr sig om att lyssna på domedagsprofeter som yrar om Guds vrede idag, men vad skulle hända om 50% av mänskligheten blev infertil? 80%? 90%? Det återstår att se hur väl tv-serien skildrar det.

Till sist vill jag också kommentera det Strömquist sa om att det är knasigt att det är först när förtryck mot vita kvinnor visas på tv som många reagerar på hur fruktansvärt det är, vilket såklart är en superrimlig vinkel. Jag tror att Atwood känner till den inställningen och fullt medvetet använde det som ett berättarknep. Utan att spoila för mycket tycker jag att de sista sidorna i The Handmaid’s Tale gör det jättetydligt att budskapet inte bara är att det kan hända här utan även att det är fel att utifrån kulturrelativistiska resonemang förminska problemet när det händer någon annanstans.

Detta är dock inget som motsäger eller försvagar Söderholms eller Strömquists resonemang, utan ska ses som att jag inte kan låta bli att försvara Atwood eftersom som hon, enligt min ödmjuka åsikt, är så jävla ball.

Till sist vill jag påpeka att mina referat av resonemangen i Lilla Drevet inte gör dem rättvisa och att jag rekommenderar alla att lyssna på podden, i synnerhet de nämnda avsnitten. Det är alltid roligt när realismnördar analyserar normal kultur, som till exempel dystopier!

/Olov L

P.S. Jag kanske ska tillägga att jag vet att det blir lite märkligt när jag blandar kommentarer kring tv-serien med kommentarer till romanen. Tv-serien verkar följa romanen nära, men det återstår som sagt att se hur nära. D.S.

Annonser

En sekund i taget (2013) av Sofia Nordin

För hundra år sen tipsade jag om Natthimmel här på bloggen, då jag tyckte att den verkade högintressant. Med min vanliga energi hade jag i början av 2017 fortfarande inte tagit mig för att läsa den, men när jag såg Läs mer

Fyra små nyheter

Vad händer egentligen med den här bloggen? Tja, på sistone inte så mycket, kanske mest beroende på att vi haft annat för oss (grattis till nyförvärvet, Karl). Jag börjar dock känna mig sugen på att recensera böcker igen, så kanske kommer det att komma något inlägg då och då i framtiden. Men innan dess är det dags att Läs mer

Radiodramats återkomst via De dödas röster

Jag har tidigare tipsat om The Black Tapes, ett av flera exempel på hur poddvärlden återuppväckt det klassiska radiodramat, efter insikten att just ljudmedia passar fantastiskt bra för skräck. Därför är det glädjande att Sveriges Radio fångar upp trenden och tillför resurser som en vanlig, sketen poddare bara kan drömma om. Det innebär att man anlitat Sara Bergmark Elfgren, en av de inte helt okända författarna till böckerna om Engelsfors, som skapat De dödas röster. Smart som hon är har hon valt att presentera berättelsen som det som svenska folket älskar allra mest – en dokumentär om ett brott!

Fanart till De dödas röster av Karl Johnsson (känd för Vei och Berättelser från Engelsfors)

Fanart till De dödas röster av Karl Johnsson (känd för Vei och Berättelser från Engelsfors)

För tjugo år sen mördades Jessica Lundh i en stuga i trakten av Täby. Hennes bästa kompis Emma Nylander har sen dess blivit journalist och beslutat sig för att göra en radiodokumentär om mordet, dess efterspel och de urbana myter som uppstått kring det. Till sin hjälp har hon fördelen att känna alla inblandade och även ett antal kassettband inspelade av Jessica själv på 90-talet.

För undertecknad, som älskar mockumentärer och found footage, är det förstås rena julafton. Det är nog ingen slump att det jag valt att skriva om här på bloggen är bland annat Ghostwatch och Paranormal Activity. Jag älskar helt enkelt skräckberättelser som tillåts byggas upp långsamt och där det dröjer lång tid innan det blir riktigt otäckt och de övernaturliga inslagen börjar skymta i hörnen. Alltså sitter jag och myser när de första avsnitten av De dödas röster låter som ett avsnitt av P3 Dokumentär, om än med en liten krydda av moderna spökhistorier – Jack Werner från Creepypodden dyker till exempel upp och pratar om internetålderns myter.

De dödas röster officiell

Något som är till stor hjälp för att skapa dokumentärstämningen är de duktiga skådespelarna. Jag ska villigt erkänna att jag vet minst i världen om skådespelande, men just därför är det talande att till och med jag märker att skräckpoddar ofta görs av människor som är bättre på ljudteknik och manusförfattande än att låta trovärdiga. SR har förstås haft råd att anlita ”riktiga” skådisar och jag imponeras bland andra av Johanna Ringbom som mamman till tonåringen som blev misstänkt för mordet och Måns Nathanaelson som kompisen som vägrar tro att hans gamla vän är en mördare. Men egentligen skulle jag kunna droppa ett helt exceldokument med skådespelarnamn, för även de mindre rollerna gestaltas imponerande. Det känns inte alls konstigt att vissa (tydligen) till en början trott att dramat är på riktigt när jag hör Johan Ehn som polis – exakt alla stockholmspoliser över 35 som jag någonsin hört uttala mig om gamla fall har låtit exakt sådär. Ett namn till: Sanna Sundqvist har perfekt tonträff som journalisten som försöker behålla sin reporterinställning (och sitt lugn) medan hon rapporterar om sådant som egentligen ligger lite för nära henne själv.

Några av de duktiga skådespelarna, samt Sara BE i egen hög person

Några av de duktiga skådespelarna, samt Sara BE i egen hög person

Men utan ett bra manus står sig skådespelarna slätt. Även här blir jag imponerad. Litegrann ser det ut som om man plockat ihop ett dream team på P3 (bland andra är Judith Kiros, i min personliga kanon känd som ”den roliga och smarta i Flumskolan”, med och skriver några avsnitt). Handlingen kretsar kring vänskap, ungdom och skuld, men under ytan rör sig även frågor om etnicitet, klass och kön för att ibland blomma upp. Kompisarna i gänget kring den mördade flickan har olika förutsättningar och olika liv trots att de bor i samma ort och umgås varje dag.

Till allt detta härliga kan vi lägga att handlingen delvis kretsar kring rollspelet Kult och krydda med en stor dos 90-talsreferenser så blir De dödas röster en riktig nerdgasm för en 36-årig nördfilur. Men skräcken drabbar alla och frågorna som väcks är allmängiltiga, så jag rekommenderar oreserverat De dödas röster till hela den svenskspråkiga delen av mänskligheten!

/Olov L

Marilyn Manson är en av flera 90-talsikoner som dyker upp i dramat

Marilyn Manson är en av flera 90-talsikoner som dyker upp i dramat

P.S. Du hittar De dödas röster under namnet P3 Serie – vilket kanske är det bästa av allt! Det antyder att detta bara är den första satsningen på underhållningsdrama av många från SR:s sida. En ny gryning skymtas vid horisonten. D.S.

The Sorcerer of the Wildeeps (2015) av Kai Ashante Wilson

The Sorcerer of the WildeepsAtt placera en mjukis bland tuffingar är ett gammalt grepp, så det kanske inte låter så spännande med en eftertänksam magiker som tagit anställning hos ett band legosoldater. Skillnaden jämfört med många andra liknande skildringar är att huvudpersonen i The Sorcerer of the Wildeeps inte bara är en utböling, utan även en genuint medkännande del av gänget. Även om han betraktar de övriga soldaterna, som anlitats för att försvara en karavan på väg genom det sägenomspunna och farliga Vilddjupet, med fascination och ibland viss uppgivenhet råder det inget tvivel om att han står på deras sida när det gäller, något som accentueras av att de alla beskrivs med ordet bröder.

Detta för oss till det riktigt härliga med denna kortroman – språket! Kai Ashante Wilson har försökt förmedla stämningen bland de oborstade soldaterna genom att använda mer moderna ordvändningar än jag är van vid från klassisk äventyrsfantasy i deras dialoger. Samtidigt är berättarrösten sofistikierad och ironiskt självmedveten. Det låter förstås helt fruktansvärt, men det otroliga är att det fungerar hur bra som helst! Vad är Kai Ashante Wilson för ett geni, egentligen?

Världsbygget är inte superoriginellt, med en värld som tycks befinna sig på sen bronsåldersnivå, eller möjligen i tidig medeltid, men som i själva verket är en högteknologisk värld som drabbats av någon stor katastrof. Magikern i huvudrollen har också sina krafter tack vare genetisk manipulation och är medveten om detta faktum, även om mycket av kunskapen gått förlorad. Kunskapen som vi som läsare får om världen pytsas däremot ut i lagoma doser tills vi fått en riktigt bra bild av världen, dess ekonomi, historia och filosofier.

Det är bara att konstatera att det är sådana här författare som genren behöver och hoppas att Kai Ashante Wilson har en lång och produktiv karriär framför sig!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Of Sorrow and Such (2015) av Angela Slatter

Of Sorrow and SuchJag är inte den som är jättebra på högtider och traditioner, men idag kan jag göra ett lite påskigt inlägg – jag har nämligen läst en berättelse med en häxa i huvudrollen!

Of Sorrow and Such bjuder dock på en stämning som ligger långt från påsklustigheter och lösgodis, som titeln antyder. Den berättas av Läs mer