Mat i fantasy?

Hallå, vi måste prata om maten i fantasylitteraturen. Finns det inte mustiga skildringar från gästabud och grillade galtar så är det inte riktig fantasy, eller? En del författare tar verkligen i så att de spricker när de ska beskriva maten andra är lite mer sansade och låter inte sina karaktärer utsättas för de mest galna kulinara upplevelserna.

…”Vad är det där? Te! Nej tack! Litet rött vin blir nog bra till mig.”
Till mig också , sade Thorin
Och hallonsylt och äppelkaka, sade Bifur
Och fruktpastejer och ost, sade Bofur
Och fläskpaj och sallad, ade Bombur
Och mer sötebröd –och öl- och kaffe, om det går bra, ropade de andra dvärgarna”

-Hobbiten av Tolkien sida 17.

Att prata om mat och dryck är ett väldigt effektivt knep för att få oss läsare att sjunka in i berättelsen och relatera till karaktärerna, alla äter vi mat. Det brukar kunna kurra rätt bra i min mage när jag läser vissa böcker, en favoritförfattare när det gäller mat (och svordomar!) är Scott Lynch som alltid brer på rejält i sina beskrivningar.

Calo och Galdo drog bort fuktiga dukar från serveringsfat och skålar så att måltiden för första gången uppenbarades i sin helhet. Där fanns verkligen korvar, prydligt skivade och stekta i olja med päron skurna i fyra bitar. Där fanns halva röda paprikor fylda med mald mandel och spenat; knyten av tunt bröd vikta kring kycklingbitar och friterade tills brödet var genomskinligt som papper; kalla svarta bönor i vin och senapssås. (det fortsätter i en halv sida till!)

-Locke Lamoras lögner av Scott Lynch sida 118.

En annan författare som jag älskade som ung, Brian Jacques, hade alltid fantastiska måltider i sina böcker. Samlade i klostret Redwall ägnade sig allsköns skadedjur åt otroligt mysiga middagsbjudningar och det var ett tydligt tecken på att de snälla djuren åt vegetariskt medan de elaka mårddjuren struntade helt i sina matvanor.

Eftermiddagsteet på Redwall var alltid mycket gott. De möss som var klosterbröder och klostersystrar satt bland de andra i stora hallen. Det gjordes aldrig någon åtskillnad på rang eller släkte: alla var Redwallbor och alla var vänner, och de umgicks fritt med varandra och delade den utsökta måltiden. Varma scones, hasselnötsbröd, äppelgele, ängsgrädde, rödvinbärstårta, myntate och jordgubbsdryck avnjöts i stora mängder.

-Salamandastron av Brian Jacques sida 22.

När vi pratar mat i böcker så går det ej att hoppa över George RR Martin, den gubben beskriver mat nästan lika ofta som han skriver om bröst. Han har dessutom inspirerat till riktiga kokböcker så att du själv kan laga maten. The inn at the crossroads (http://www.innatthecrossroads.com/) är en fantastisk sida och kokbok med imponerande många recept från Martins böcker, mat att både bli sugen på och äcklad av om du frågar mig.

Ölet var brunt, brödet svart och grytan gräddvit. Hon serverade den i en tallrik av urholkat bröd. Grytan bestod av purjolök, morötter och korngryn, vita och gula rovor och dessutom musslor, bitar av torsk och krabbkött i en tjock sås gjord på grädde och smör. Det var mat av det slag som värmer ända in i märgen, precis rätt mat för en våt, kall kväll.

-Drakarnas dans av George RR Martin sida 152.

Har jag missat någon som är duktig på matfantasy? Går det skriva bra fantasy utan mat?

/karl

Fyra och en halv!

Confuse häromveckan satt jag i en panel där vi rekommenderade olika böcker. Socialistsimon var moderator och har lagt upp hela listan på sin blogg, så där kan ni gå in och få tips. Dock säger en lista med bara titlar och författare inte särskilt mycket om varför vi rekommenderar dessa böcker, så jag tänkte skriva lite om de lästips som jag hade med mig till panelen. Efter den långa hugoresan har jag bestämt mig för att försöka gnälla mindre och agera mer, vilket innebär att läsa fler nyskrivna romaner och noveller för att (förhoppningsvis) ha något att nominera till priset nästa år. Därför är alla verk på listan ganska nya. Läs mer

De svarta banden – en podcast för dig som gillar skräck.

black tapes podcastConfuse, årets nationella sf-kongress, har kommit och gått och vi får se om det blir någon kongressrapport. I väntan på detta vill jag passa på att tipsa om något som jag lyssnade på i anslutning till kongressen, inte minst medan jag försökte somna på vandrarhemmet.

Det kanske inte var världens bästa podcast att somna till, för The Black Tapes Podcast är en ruskig historia. Den är uppbyggd som det som kallas ”spoof”, ”docudrama” och andra utländska ord – den låtsas vara dokumentär, men är uppenbarligen fiktion. Huvudpersonen Alex Reagan är en entusiastisk reporter som tidigare jobbat med public service-radio i nordvästra USA. Nu vill hon göra sin egen podcast á This American Life, där hon träffar människor med intressanta levnadsöden. Under första säsongen tänker hon prata med spökjägare, medium och liknande, vilket leder henne till en känd skeptiker (som beskrivs ganska stereotypt, men på ett roligt sätt), vilken ger henne tillgång till de svarta band som gett podden dess namn. På banden finns de fall som Dr Strand i sitt korståg mot vidskepelse inte kunnat avfärda som bluff, där slutsatserna ännu är osäkra.

2010-talets Mulder och Scully? Från vänster: Alex reagan och Dr Richard Strand

2010-talets Mulder och Scully? Från vänster: Alex reagan och Dr Richard Strand

Det blir riktigt spännande lyssning, särskilt som kontrasten mellan den naiva och lite småhurtiga Alex Reagan och de vansinniga, ockulta fall hon undersöker blir så stor. Samtidigt är Dr Strand nästan outhärdligt torr och arrogant. Som en person som gillar både amerikansk public service-radio och skeptiker blir jag riktigt förtjust i dessa parodier. Jag skulle även rekommendera podden till alla som gillar låtsasdokumentärer som Ghostwatch, eller ”found footage”-genren i stort.

Nu har man avslutat en kickstarterkampanj och försäkrat sig om att resten av första säsongen blir av, så följ med på resan du också! Finns på iTunes och andra ställen där poddar finns.

/Olov L

Hugobevakning 2015 – Seriealbum

conan_reading_by_gianna10624Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att Läs mer

Hugobevakning 2015 – Podcasts (eller, ja, fancasts)

boy_in_headphones_by_mitchellf-d4ti4qs

Vi kör med samma bild som förra året.

På grund av olika omständigheter har jag tillfälle att lyssna en hel del på poddar, så jag vill förstås skriva något kort om fancastkategorin. Det jag är mest orolig för är att inte tillräckligt många ska rösta i kategorin för att den ska vara giltig (om färre än 5% av det totala antalet röstande bryr sig om en kategori så delas inget pris ut). Förra året var det bara de som röstade No Award och inget annat som gjorde att kategorin hamnade över gränsen. Tydligen är det många som tycker att fancastdelen är överflödig. De har inte fattat att en podcast är ”ett fanzine som går att läsa medan du diskar”. Nåja, folk gör som de vill.

Galactic Suburbia

Galactic Suburbia logoCitatet om fanzines och diskande kommer från just denna podcast. Det är ingen direkt hemlighet att detta är en av mina absoluta favoritpoddar, med en skön blandning av analyser, fanniska nyheter och tips och recensioner. Alex, Alisa och Tansy är en sådan där perfekt kombination av personligheter som radioproducenter drömmer om att hitta. Dessutom täcker de in hela sff-fältet med Alisa som är förläggare, Tansy som är författare och Alex som är krönikör och recensent.

Om jag ska nyansera mig lite så finns det några svagheter att peka på. Framför allt har inte 2014 varit GS:s allra bästa år. Efter svackan har de kommit tillbaka, men den riktiga comebacken skedde efter årsskiftet.

Dessutom kan jag ifrågasätta innehållet i den ”typepisod” som de lämnat till Hugo-paketet. Mycket av det avsnittet handlar om Gamergate och även om jag till en början tyckte att det var coolt och kaxigt att lyfta fram just det avsnittet (med tanke på att det finns åtminstone en viss överlappning mellan gamergaters och Sad Puppies), men problemet är förstås att de inte själva är gamers. Det kan bli lite svårt att prata om något man inte själv är en del av, vilket synts på hur Sad Puppies-kontroversen presenterats i mainstream-media, där åtminstone någon tidning fått ta tillbaka sådant de skrivit om valparna. GS-gänget är helt öppna och ärliga med sin brist på förstahandskunskap, men med tanke på hur många andra intressanta och roliga avsnitt de gjort, så… kanske inte det bästa valet.

Adventures in SciFi Publishing

AiSFPloggaDetta är en allmän nyhets- och intervjupodd med ett professionellt anslag. Problemet är att den är lite tråkig. De valde, föredömligt nog, att låta båda sidor i SP-kontroversen komma till tals, men genom att de valde att bara låta representanterna berätta om sina perspektiv utan att ställa några svårare frågor blev det sterilt och ointressant, som en vanlig bloggpost av någon inblandad, förutom att det blir lite mindre genomtänkt i muntlig form.

I stort vill jag påstå att detta är en riktigt bra podd, men att den verkligen inte passar mig. Den är alldeles för allmän, opersonlig och onischad. Men om de till exempel intervjuar någon av mina favoritförfattare kommer jag garanterat att lyssna. De är bara inte intressantare än sitt ämne för dagen.

Lite intressant är det iofs att de använder det motbjudande stavfelet sci-fi, men utan bindestreck. En av anledningarna att jag ogillar felstavningen är ju att den inför onödiga streck i löpande text (ja, jag vet att jag själv ofta syndar på samma sätt), men nu vet vi att det inte blev det minsta bättre utan. Intressant.

The Sci Phi Show

sciphishowloggaDesto mer nischad är The Sci Phi Show. Den tar upp olika filosofiska frågor runt sf-troper, figurer eller enskilda verk. Några intervjuer hinns också med. Idén är ju fin, men i avsnitten om enskilda frågor blir det lite väl tråkigt att lyssna på en persons röst som pratar på om olika filosofiska frågor, oftast utan att tillföra något som jag inte kunnat komma på själv.

Tea and Jeopardy

teaandjeopardy_2014_300x300Precis som Galactic Suburbia har Tea and Jeopardy varit nominerad förr. Det är en intervjupodd med en otroligt charmig och mycket engelsk inramning – Emma Newman spelar rollen av en fin, engelsk dam som bjuder in olika sff-författare till sina olika hemliga baser och läskiga hålor, där det bjuds te och artig konversation. Ibland blir det mycket intressanta intervjuer och ibland mindre lyckat. Även här känner jag att den sällan är mer intressant än sitt intervjuobjekt. Skådespelet är underbart, men intervjutekniken är halvbra, helt enkelt.

Dungeon Crawlers Radio

DCRloggaJag brukar fnysa när folk klagar på ljudkvalitén i poddar (gnäller de på papperskvalitén i hemmakopierade fanzines också?), men när brusljudet kombineras med en enorm kommitté av programledare som pratar i munnen på varandra blir det faktiskt väldigt svårt att uppfatta vad de säger. När man någon gång hör vad de säger verkar de mest prata om teknikaliteter i olika rollspelssituationer, vilket inte intresserar mig. Detta är lite synd, då kommittémedlemmarna verkar vara rätt sköna och roliga människor. Som det nu är känns DCR som årets klart sämsta val och den enda podd som tveklöst kommer att hamna under No Award på min röstsedel.

Vadslagningsbyrån

Förra året trodde jag att Tea and Jeopardy skulle vinna, vilket var fel. Jag tycker att AiSFP verkar vara den typ av allmänt hållna pod som röstarna gillar, men kanske tappar den en del röster på att vara nominerad av SP-gänget. Samtidigt har AiSFP försökt att ge båda sidor en röst i etern, så kanske överser vissa anti-SP:are med deras plats på SP-listan. Så jag gissar på att AiSFP vinner i år, om det inte blir No Award.

/Olov L

Bild av Mitchellf på Deviant Art.

Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av romanerna

hugo_smVad säger man om en besvikelse till uppföljare, ett stycke Jönssonligan-fanfic och en 650 sidor lång prolog? Det är bara att förbigå dem med tystnad (okej, Ancillary Sword är läsvärd) och koncentrera sig på det faktum att kategorin innehöll två riktigt sköna upplevelser. Problem uppstår förstås när jag ska välja vad jag ska rösta på, med två så värdiga vinnare. Dock är den ena mycket bra på det sätt som är typiskt för sin genre, medan den andra i något högre grad besitter kvalitéer som skulle funka bra även som realism. Jag är ingen genrenostalgiker och sannerligen ingen puritan, men samtidigt finns frågan i bakgrunden – om inte hugoröstarna belönar genrespecifika verk, vem ska då göra det?

Den som har läst de båda romanerna förstår nog vad jag kommer att rösta på, men det skulle absolut inte göra mig något om den andra vinner. Inte heller skulle jag ha något emot om Ancillary Sword vann och för all del är det ingen katastrof om Skin Game får årets roman-Hugo. Butcher har roat många genom åren och vill de ge honom ett pris så är det helt okej. Däremot skulle det skapa starkt illamående om The Dark Between the Stars vann. Isf är det bevisat att en hyfsat välprogrammerad bot skulle kunna skriva en Hugo-vinnande roman.

Vadslagningsbyrån

Även om Butcher och Anderson har många fans så tror jag dessa fans om bättre än att rösta på blint på sina idoler i detta fall. Den ena romanen är trots allt en tråkig uppföljare till en serie som verkar ha stelnat för länge sen, medan Skin Game ska vara något av en mellanlandning för Harry Dresden. Ancillary Sword har nackdelen att vara en uppföljare till förra årets vinnare och därmed ett lite tråkigt val, men samtidigt är serien en av den senaste tidens stora succéer. De två kandidater som saknar uppenbara nackdelar är The Goblin Emperor och The Three-Body Problem. Vad väljer röstarna? Fantasy eller science fiction, kammarspel eller kosmiska perspektiv, hjärta eller hjärna? Jag vet inte riktigt varför men jag tror starkt på The Three body Problem och skulle bli uppriktigt förvånad om den inte vann. Men det återstår att se!

Vi får se om jag skriver något om övriga kategorier. Jag är ju en podcastnörd, så det vore förstås trevligt att uttala sig om fancastkategorin, om inte annat. Det står skrivet i stjärnorna. Jag hoppas iaf att fler än jag kommer att bry sig om att rösta i år, trots alla kontroverser.

/Olov L

Hugobevakning 2015 – The Three-Body Problem av Cixin Liu (roman 5)

threebodyproblemDen sista romanen halkade in på ett bananskal – författaren Marko Kloos ville inte vinna en Hugo genom valparnas försorg och tackade nej till sin nominering. In kom nummer sex på listan, The Three Body Problem, som är något så ovanligt som en kinesisk roman som översatts till engelska. Översättaren är den förträfflige novellförfattaren Ken Liu, som själv vunnit Hugon ett par gånger.

Många amerikaner har gjort ett stort nummer av att det är en översättning, men för en svenne är det naturligtvis inget ovanligt att läsa översatta böcker, så strunt i det! Jag kan iofs nämna att en översättaren har lagt in en del fotnoter som förklarar vissa begrepp som kanske inte är så kända utanför Kina, vilket var mycket praktiskt.

Hyfsat känd även för oss européer är den period som kallas Kulturrevolutionen, då fraktionsstrider inom det kinesiska kommunistpartiet resulterade i att en mängd intellektuella stämplades som kontrarevolutionärer och utsattes för fruktansvärda övergrepp. Även i mer reguljära strider mellan olika politiska grupper dog en stor mängd människor.

Tydligen är det inte alltför känsligt att kritisera denna epok i Kinas moderna historia, för Cixin Liu låter den bilda bakgrund till sin berättelse och beskriver den som ett anfall av irrationalitet som höll tillbaka Kinas utveckling och kostade mycket i mänskligt lidande. Ett av offren för vansinnet är Ye Wenjie, en vetenskapskvinna som stämplas som politiskt suspekt och tvångsplaceras på en hemlig forskningsbas, där det antyds att hon kommer att spela en avgörande roll i en fråga som rör hela mänsklighetens framtid.

Handlingen växlar till en hyfsat närliggande framtid, där Wang Miao, en forskare som utvecklar nanomaterial, kommer i kontakt med en grupp högt uppsatta militärer som undersöker en rad självmord bland framstående forskare – de tycks ha drabbats av motsatsen till Lovecrafts vansinne, som kommer sig av att man ser det kalla kosmos som det verkligen är. Istället har de förlorat tron på att universum är begripligt eller konsekvent och har därför tagit livet av sig.

Den första tredjedelen påminner om ett ganska långsamt avsnitt av Arkiv X, med stora konspirationer och mäktiga grupper i bakgrunden. Jag är inte jätteförtjust i sådana upplägg, men Cixin Liu balanserar på rätt sida av tråkighetsgränsen. I den andra tredjedelen dras Wang in i ett virual reality-spel som tycks gå ut på att lösa gåtan om den märkliga värld det utspelar sig i – en gåta som har att göra med titelns trekropparsproblem. Till sist vidgas vyerna, allt får sin förklaring och mitt sinne drabbades av en explosion av sense of wonder och spreds långt ut i kosmos.

Detta är helt enkelt mycket, mycket bra science fiction av den typ som ibland kallas hård – berättelser där någorlunda vetenskaplig korrekthet eftersträvas och där handlingen kretsar kring vetenskap och ny teknologi. Nidbilden av hård sf visar att den brukar sakna välutvecklade karaktärer – tyvärr stämmer detta ganska bra på The Three-Body Problem. Ye Wenjie är cool och hennes agerande får sin förklaring i hennes bakgrund, men Wang Miao är desto plattare. Vill man vara snäll kan man säga att han är en Tintin-figur – en medvetet tråkig person som det mer karismatiska persongalleriet kan spegla sig i. Han har en fru och ett barn, men de dyker bara upp som hastigast för att sen försvinna. Måhända är de bara där för att det skulle vara orealistiskt att en man i Wang Miaos ställning skulle vara ogift, men det framstår ändå som ganska klumpigt skrivet.

Därför säger det en hel del om idéernas kraft att de väger upp romanens svagheter så väl. Om jag blev småkär i The Goblin Emperor så är The Three-Body Problem mer som en stor upplevelse i livet, något man minns för all framtid. Den står stadigt på egna ben, men jag kommer definitivt att läsa uppföljaren. Det var skönt att Hugo-eländet fick avslutas med något så fantastiskt bra. Tack för det, herrar Liu, Liu och Kloos!

/Olov L

Betyg: 4/5