På English Russia finns det en otrolig massa inspirerande att titta på, här länkar jag till några bilder av Vsevolod Ivanov. Temat är det urgamla mytiska nordryssland. Mycket fina bilder.
/karl
Månadsarkiv: januari 2009
The Judging Eye, första kapitlet!
Hej!
The Judging eye av R Scott Bakker står högst upp på min önskelista och så fort det rasslar till i kontot blir det ett köp. Men än så länge kan jag trösta mig med att det första kapitlet finns att läsa här!
Svenska skräckförfattare del 2.
Uppdaterar listan lite snyggt och prydligt.
Tecknen runt huset – Martin Engberg
Styggelsen av Amanda Hellberg
Fjärilen från Tibet – CJ Håkansson
Kristoffer Leandoer
Låt den rätte komma in mf.l – John Ajvide Lindqvist
Djävulens kontrakt av Max Lundgren
Skördedrottningen – Andreas Marklund
Blodsugarna och Kyrkdjävulen av Mikael Niemi
Mörkrädd – Andreas Roman
Åsa Schwarz
Ungdomsböcker :
Magnus Nordin
Den femte systern av Mårten Sandén
Varulven och andra spökhistorier av John Nihlén
Skräck av svenska författare?
Jag försöker lite slarvigt knåpa ihop en lista på skräckböcker av svenska författare. Jag hittar följande:
Tecknen runt huset – Martin Engberg
Fjärilen från Tibet – CJ Håkansson
Låt den rätte komma in mf.l – John Ajvide Lindqvist
Skördedrottningen – Andreas Marklund
Mörkrädd – Andreas Roman
Kristoffer Leandoer, Åsa Schwarz?
Finns det äldre svenska skräckböcker?
/karl
En Jättelång lista!
Hej!
Jag gillar listor och nu har jag hittat en riktigt lång. The Guardian har lagt ut en lista på 1000 böcker man bör läsa innan man hamnar i Nangiala, här länkar jag tills deras lista med SF, Skräck och Fantasy! På sidan kan man läsa motiveringar och information om varje bok.
Här är listan i korthet:
Douglas Adams – The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy (1979)
Brian W Aldiss – Non-Stop (1958 )
Isaac Asimov – Foundation (1951)
Margaret Atwood – The Blind Assassin (2000)
Paul Auster – In the Country of Lost Things (1987)
JG Ballard – The Drowned World (1962)
JG Ballard – Crash (1973)
JG Ballard – Millennium People (2003)
Iain Banks – The Wasp Factory (1984)
Iain M Banks – Consider Phlebas (1987)
Clive Barker – Weaveworld (1987)
Nicola Barker – Darkmans (2007)
Stephen Baxter – The Time Ships (1995)
Greg Bear – Darwin’s Radio (1999)
Alfred Bester – The Stars My Destination (1956)
Poppy Z Brite – Lost Souls (1992)
Algis Budrys – Rogue Moon (1960)
Mikhail Bulgakov – The Master and Margarita (1966)
Edward Bulwer-Lytton – The Coming Race (1871)
Anthony Burgess – A Clockwork Orange (1960)
Edgar Rice Burroughs – A Princess of Mars (1912)
William Burroughs – Naked Lunch (1959)
Octavia Butler – Kindred (1979)
Samuel Butler – Erewhon (1872)
Italo Calvino – The Baron In the Trees (1957)
Ramsey Campbell – The Influence (1988 )
Lewis Carroll – Alice’s Adventures in Wonderland (1865)
Lewis Carroll – Through the Looking-Glass and What Alice Found There (1871)
Angela Carter – Nights at the Circus (1984)
Michael Chabon – The Amazing Adventures of Kavalier and Clay (2000)
GK Chesterton – The Man Who Was Thursday (1908 )
Arthur C Clarke – Childhood’s End (1953)
Susanna Clarke – Jonathan Strange and Mr Norrel (2004)
Michael G Coney – Hello Summer, Goodbye (1975)
Douglas Copeland – Girlfriend in a Coma (1998 )
Mark Danielewski – House of Leaves (2000)
Marle Darrieussecq – Pig Tales (1996)
Samuel R Delaney – The Enstein Intersection (1967)
Philip K Dick – Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968 )
Philip K Dick – The Man in the High Castle (1962)
Umberto Eco – Foucault’s Pendulum (1968 )
Michael Faber – Under the Skin (2000)
John Fowles – The Magus (1966)
Neil Gaiman – American Gods (2001)
Alan Garner – Red Shift (1973)
William Gibson – Neuromancer (1984)
Charlotte Perkins Gilman -Herland (1915)
William Golding – Lord of the Flies (1954)
Joe Haldeman – The Forever War (1974)
M John Harrison – Light (2002)
Robert A Heinlein – Stranger in a Strange Land (1961)
Frank Herbert – Dune (1965)
Hermann Hesse – The Glass Bead Game (1943)
Russell Hoban – Riddley Walker (1980)
James Hogg – The Private Memoirs and Confessions of a Justified Sinner (1824)
Michel Houellebecq – Atomised (1998 )
Aldous Huxley – Brave New World (1932)
Kazuo Ishiguro – The Unconsoled (1995)
Shirley Jackson – The Haunting of Hill House (1959)
Henry James – The Turn of the Screw (1898 )
PD James – The Children of Men (1992)
Richard Jefferies – After London; Or, Wild England (1885)
Gwyneth Jones – Bold as Love (2001)
Franz Kafka – The Trial (1925)
Daniel Keyes – Flowers for Algernon (1966)
Stephen King – The Shining (1977)
Marghanita Laski – The Victorian Chase-longue (1953)
Joseph Sheridan Le Fanu – Uncle Silas (1864)
Ursula Le Guin – The Earthsea series (1968-1990)
Stanislaw Lem – Solaris (1961)
Doris Lessing – Memoirs of a Survivor (1974)
David Lindsay – A Voyage to Arcturus (1920)
Ken McLeod – The Night Sessions (2008 )
C S Lewis – The Chronicles of Narnia (1950-56)
Hilary Mantel – Beyond Black (2005)
Michael Marshall Smith – Only Forward (1994)
Richard Matheson – I Am Legend (1954)
Charles Maturin – Melmoth the Wanderer (1820)
Patrick McCabe – The Butcher Boy (1992)
Cormac McCarthy – The Road (2006)
Jed Mercurio – Ascent (2007)
China Miéville – The Scar (2002)
Andrew Miller – Ingenious Pain (1997)
Walter M Miller Jr – A Canticle for Leibowitz (1960)
David Mitchell – Cloud Atlas (2004)
Michael Moorcock – Mother London (1988 )
William Morris – News From Nowhere (1890)
Toni Morrison – Beloved (1987)
Haruki Murakami – The Wind-up Bird Chronicle (1995)
Vladimir Nabokov – Ada or Ardor (1969)
Audrey Niffenegger – The Time Traveler’s Wife (2003)
Larry Niven – Ringworld (1970)
Jeff Noon – Vurt (1993)
Flann O’Brien – The Third Policeman (1967)
Ben Okri – The Famished Road (1991)
Chuck Palahniuk – Fight Club (1996)
Thomas Love Peacock – Nightmare Abbey (1818 )
Mervyn Peake – Titus Groan (1946)
John Cowper Powys – A Glastonbury Romance (1932)
Terry Pratchett – The Discworld series (1983-)
Christopher Priest – The Prestige (1995)
Philip Pullman – His Dark Materials (1995-2000)
François Rabelais – Gargantua and Pantagruel (1532-34)
Ann Radcliffe – The Mysteries of Udolpho (1794)
Alastair Reynolds – Revelation Space (2000)
Kim Stanley Robinson – The Years of Rice and Salt (2002)
JK Rowling – Harry Potter and the Philosopher’s Stone (1997)
Salman Rushdie – The Satanic Verses (1988 )
Antoine de Sainte-Exupéry – The Little Prince (1943)
José Saramago – Blindness (1995)
Will Self – How the Dead Live (2000)
Mary Shelley – Frankenstein (1818 )
Dan Simmons – Hyperion (1989)
Olaf Stapledon – Star Maker (1937)
Neal Stephenson – Snow Crash (1992)
Robert Louis Stevenson – The Strange Case of Doctor Jekyll and Mr Hyde (1886)
Bram Stoker – Dracula (1897)
Rupert Thomson – The Insult (1996)
JRR Tolkien – The Hobbit (1937)
JRR Tolkien – The Lord of the Rings (1954-55)
Mark Twain – A Connecticut Yankee at King Arthur’s Court (1889)
Kurt Vonnegut – Sirens of Titan (1959)
Robert Walser – Institute Benjamenta (1909)
Sylvia Townsend Warner – Lolly Willowes (1926)
Sarah Waters – Affinity (1999)
HG Wells – The Time Machine (1895)
HG Wells – The War of the Worlds (1898 )
TH White – The Sword in the Stone (1938 )
Gene Wolfe – The Book of the New Sun (1980-83)
John Wyndham – Day of the Triffids (1951)
John Wyndham – The Midwich Cuckoos (1957)
Yevgeny Zamyatin – We (1924)
Vad tycker ni om listan? Jag har efter en snabb koll läst 51 poster på listan. En del av böckerna kan nog puritaner gnälla lite över om de hör till Fantastik. Hur som helst finns det massor med bra böcker på listan.
Bara att börja läsa! Men kom ihåg att äta och sova.
Mycket nöje.
/karl
Skuggan över Innsmouth
”Var upphör vansinnet och var tar verkligheten vid? Är det möjligt att till och med mina senaste farhågor är ren villfarelse?”
Läste precis klart Alastor press upplagan av Lovecrafts Skuggan över Innsmouth. Jag blir så glad att det nu har kommit två riktigt bra översättningar av Lovecraft de senaste åren. Först Fallet Charles Dexter Ward från Vertigo förlag och senast Skuggan över Innsmouth .
Skuggan över Innsmouth handlar om en arkitekturintresserad man som bestämmer sig för att besöka staden Innsmouth över dagen. Innsmouth har ett dåligt rykte och människorna är speciella på ett obehagligt sätt. Väl där får vår huvudperson reda på en hel del skumma saker och vill bara lämna de stinkande förfallna byggnaderna så fort som möjligt..
Det är olidligt spännande och det är min personliga favorit bland Lovecrafts lite längre noveller. Alastor press utgåva är en textkritisk utgåva, med författarens egna anteckningar samt innehåller strukna utkast och kommentarer. Utgåvan innehåller dessutom Lovecrafts sällan publicerade självbiografi “Some Notes on a Nonentity” samt hans historik över den fruktade “Necronomicon”.
Läs den! Känn galenskapen krypa in under skinnet och kolla dig sen i spegeln om du har drag av innsmouthfysonomin.
5/5 asbra!
/karl
Tanks, del 1 av Jesper Nordqvist
Svenska serier i mangastil ser vi bara fler och fler av, men de flesta verkar behandla hästar, fotboll och liknande normisintressen. Tanks, däremot, utspelar sig i en värld där ”ogrerna” och människorna levt i fred i många långa år, innan de förra plötsligt blev galna och blodtörstiga och omvandlade världen från en pre- till en postapokalyptisk sådan. Som titeln antyder är de fyra huvudpersonerna utrustade med tanks, vilka är en av de få rester av den högteknologiska eran som återstår. Dessa maskiner använder de i sitt sökande efter nya vattenrenare till sin hemstad, men uppdraget får snart större dimensioner, när det börjar antydas att ogrerna kanske inte enbart är de våldsamma monster man trott.
Måhända tycker någon att det låter klyschigt och då har denne tolkat klangen rätt. Jag fick verkligen en känsla av att serien byggde på formuläret Postapokalyptisk Historia 1B. Det som piggar upp en del är de relativt färgstarka karaktärerna. Truppen består av tre stridsvana kvinnor, som har tre olika personligheter, men som alla är uppfriskande starka, och en manlig rookie. Den senare får kämpa för att bli tagen på allvar och tänker vid ett tillfälle något i stil med ”jag ska visa dem att en kille också kan vara en stridis”. Lite enkelt och pekpinneaktigt, kanske, men det skulle ju faktiskt kunna läsas av någon 11-åring med sexistpotential, vilket skulle kunna väcka tankar hos honom eller henne om fördomar och förväntningar och kanske till och med inspirirera till att motverka dessa i vardagen. Så jag ska inte raljera för mycket över detta.
Nordqvist nämner i efterordet att ungefär allt är inspirerat av Dominion, en serie jag inte läst, så kanske brister även persongalleriet i originalitet. Men de övriga bristerna, särskilt den stereotypa bakgrunden, minskar allt eftersom och Nordqvist slänger in antydningar om att det pågår en hel del bakom kulisserna. Så även om första delen inte imponerar alltför mycket, utom möjligen vad gäller teckningarna, har serien potential att fördjupas, och det vore ett misstag att avfärda den redan nu. Uppföljaren är aviserad att komma ut under 2009, så den som lever får se.
Betyg: 2/5 – knappt godkänd
/Olov L
Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson
God morgon!
En kommande bok som jag är nyfiken på är Kalle Dixelius bok Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson. Den släpps den 27 januari och är något så sällsynt som en svensk dystopi. Så här står det om boken på förlagets hemsida:
”Toffs bok utspelar sig i ett Sverige som inte finns – än. Det är ett Sverige där Stockholm, förlåt, Ståkkålm, mestadels bebos av förtryckta trashankar som hostar lungorna ur sig i dragiga ruiner. I detta Ståkkålm bor Toff ensam med sin mamma i ett stenhus i Hornschtull. Han är 25 år och han längtar efter något som han inte riktigt kan fånga. Hans hjärta är stort och hans huvud är fullt av ännu större drömmar. En dag börjar han skriva. Om livet, staden och kärleken. Han vet inte varför, men det känns rätt. Så han fortsätter trevande att skriva, trots att det är förbjudet och trots att han riskerar allt. Två hundra år senare, år 2460, hittas Toffs manuskript. Det blir snart en av den svenska historiens viktigaste texter. Ett av de fåtal dokument från den kanske mest gåtfulla och sägenomspunna tiden i vår historia – den mörka tiden. »Toffs bok« blir en självklar del av inte bara den svenska litteraturhistorien, utan av hela den svenska historiebeskrivningen. Och för första gången finns nu denna klassiker publicerad i sin helhet, kommenterad av en av de ledande experterna på nutidshistoria: Muham Bentson.”
Det verkar onekligen vara intressant! Kalle Dixelius har även tillsammans med två andra debutanter en blogg om hela karusellen kring att släppa en bok och att vara författare.
/karl
The Devil Ororon (4 delar) av Hakase Mizuki
Det måste påpekas att detta är en recension av den svenska översättningen. Varför i hela friden svenska förlag envisas med att återanvända de engelska titlarna när de ger ut manga är för mig obegripligt. Bildligt talat, alltså, i själva verket förstår jag ju att det beror på att deras målgrupp består av högstadieungar som riskerar att bli ihjälmobbade om någon kommer på dem med att läsa något som heter Demonens dagbok eller Demondagböckerna snarare än Demon Diaries. Jag menar, det låter ju som litteratur, något som alltid kommer att hatas och föraktas av den breda massan. Och i väntan på att en lämplig diktator ska ta över och krossa tryckfriheten låter pöbeln arbetet skötas i mindre skala av gräsrotsmobben, dvs mobbarna. Det jag menar är att jag tycker att det är irriterande med en massa engelska titlar överallt. Men kanske lär sig ungarna några glosor av det. Jag lärde mig själv det mesta jag kan av engelska genom de oöversatta superhjältenamnen i marvelserierna jag plöjde som ung och i färd med att fördärvas. Men så är också mitt vuxna liv en framgångssaga, med den nuvarande lokalvårdaranställningen som höjdpunkt.
Djävulen Ororon (eller varför inte Ororon, den jäveln?) kunde de gott ha översatt, tycker jag. Men kanske vill de inte förolämpa den kristna vänstern genom att antyda att deras traditioner är relevanta för dagens kultur, vad vet jag? Övriga moralväktare lugnas genom att serien har en rekommenderad åldrsgräns på 16 år (tror jag att det var), förmodligen pga att den innehåller scener där småknytt skriker efter sin mamma medan de släpas bort för att ätas av diverse demoner, medan hjältarna tittar på och tänker ”hellre dem än vi”, typ. Och det kan väl vara lämpligt, antar jag.
Hur som helst verkade baksidestexten lovande när jag läste den på biblioteket. En ung förädralös tjej med slumrande magiska krafter råkar rädda en djävul från att dö, tar med saten ifråga hem, blir blixtkär, får önska sig en sak som tack för räddningen och önskar (med den typiska tonåringens eftertanke och respekt för andras känslor) att djävulen ska stanna hos henne för alltid.
Därmed har hon hamnat i dåligt sällskap, eftersom djävulen Ororon (som du, klipsk som alltid, redan räknat ut är demonens namn) råkar vara prins av Helvetet (abd.) och därför eftersökt av prisjägare och annat slödder, däribland hans egen familj, som pga arvsrättsfrågor gärna vill lägga vantarna på honom. Och angående familjen så kommer vi in på en av seriens stora nackdelar, eftersom Ororons bror, den vikarierande prinsen av Helvetet, råkar se exakt likadan ut som sin bror, förutom några prickar under ena ögat. Tecknaren tycks dock inte ha begripit att den som envisas med att ha t ex några prickar på högra sidan av ansiktet som enda kännetecknande drag hos en figur också gör bäst i att låta just den figuren vända högra kinden till, oavsett om det sabbar den häftiga bild som du längtat efter att få se i tryck. Kanske skulle The Devil Ororon kunna användas som avskräckande exempel på en av alla dessa serietecknarutbildningar som startats lite här och var i landet. Den är nämligen ett praktexempel på hur illa det kan gå när en tecknare så att säga bara är tecknare och låter berättandet komma i andra hand. Vissa av bilderna är mycket vackra, och hade kanske uppskattats ännu mer av den som är åt det svartklädda svårmodsposerande hållet, men vad hjälper det när man måste bläddra fram och tillbaka, vrida hela boken 360 grader och gissa i största allmänhet för att få reda på vad som försiggår? Den som dessutom föröker räkna ut vem som säger vad står snart vid vansinnets brant.
Det är fan inte undra på att serier får dåligt rykte hos bildat folk när sådant här släpps igenom redaktionsfiltren! Men det skyldiga förlaget tycks ha drivits av folk från Seriefrämjandet och den fraktionen av seriefandom har alltid haft slagsida åt teckningarna-framför-manushållet. Slagsidor är förkastliga i sig; serier är en kombination av bild och text och de bör skapas av människor som vill berätta något, inte av folk som vänder sig till serier när de misslyckats som renodlade konstnärer.
Som försonande drag ska jag nämna att det görs ansatser till diskussioner kring vad som kan försvara våld, om det går att älska någon som använder våld och liknande. Tyvärr hamnar det på en ganska grundläggande nivå, så att alla som passerat 16-årsgränsen troligen redan kommit fram till en åsikt och inte behöver tröska sig igenom fyra volymer av prettomanga för att bilda sig en uppfatting.
Jag skulle alltså inte rekommendera The Devil Ororon till någon. Naturligtvis skadar det inte att läsa den, men om du har något som helst alternativ kan du låta bli. Läs något annat istället.
Betyg: 0/5 – bajs
/Olov L
Efterord: Sedan jag skrev ovanstående har jag upptäckt att serien heter The Demon Ororon på engelska. The Devil Ororon är alltså en ”svensk” översättning och förlagets agerande kan därmed en gång för alla klassas som totalt obegripligt.
Svavelvinter av Erik Granström
Nu när jag skriver min tredje bokrecension på bloggen kanske någon undrar om jag bara ska recensera gammal skåpmat. Som ren konsumentupplysning betraktad är recensioner naturligtvis bäst om de antingen behandlar väldigt nya verk, som ingen hunnit läsa, eller riktigt gamla, som de flesta glömt bort. Att, som jag, recensera sådant som gavs ut för 4-5 år sedan kan tyckas vara det sämsta möjliga förfarandet. Anledningen till att jag ändå gör det beror helt enkelt på att jag recenserar det jag läser allt eftersom och att jag, såvitt jag kan förstå sedan födseln, ligger ca 4-5 år efter resten av världen.
För den som betraktar recensionen som en form av underhållning i sig är däremot min metod idealisk, eftersom det alltid är roligast att läsa recensioner av böcker som man redan läst. Den som håller med recensenten kan tänka något i stil med ”Ja, det var ju ett sätt att formulera det jag redan vetat i flera år. Pffft, vilken sucker!”, medan den som inte håller med kan tänka ”Det där puckot har ju fattat noll och intet! Sicken nolla!”. En lagom gammal recension lockar fram och suger åt sig det sämsta i läsaren så att omvärlden slipper utsättas för den!
Svavelvinter av Erik Granström kom ut 2004 och torde ha lästs av de flesta som tillhör målgruppen. Nu ska den tydligen vara välförtjänt slutsåld från förlaget, men den går att låna som e-bok från e-lib, bara du har ett lånekort från något av de anslutna biblioteken. Annars går det ju att fråga efter ett fysiskt exemplar på ett fysiskt bibliotek, om du är en fysisk person.
Har du inte läst boken än är det dags att göra det, eftersom författaren enligt uppgift (från Kontext 2008) nu kommit en bit på vägen i del 2 i trilogin och dessutom börjat skriva på heltid (lite aktuell är den ändå, denna recension). Om du lyder det rådet får du stifta bekantskap med Trakorien, ett rike lätt inspirerat av Italien. Baksidestexten talade om en längre båtresa för att försvara rikets svavelmonopol, vilket verkade lovande. Ångfartyg och socioekonomiska intriger tycker jag gärna får ingå i fantasy, trött som jag är på det gamla vanliga Tolkien-questandet. Vad gäller ångkraften blev jag besviken (här är det segel som gäller), men vad gör det när jag ändå fick läsa en lätt cynisk svärd-och-svartkonstaktig skröna, där personerna inte delas in i hjältar och skurkar utan snarare i ”hjältar”, som försöker öka sin makt och rikedom, och ”vanligt folk”, som bara försöker överleva furstarnas hjältenycker?
Men romanens allra största styrka är språket. Här har vi äntligen en författare som inte tänker på engelska och sedan skriver en halvtafflig svensk översättning utan som står fast förankrad i hemspråket från första början. Jag hade hört att Granströms språk var något extra och även imponerats av minst en kortare text av honom (det kan ha varit i Enhörningen eller Minotauren jag läste den), men blev ändå positivt överraskad. När Granström broderar ut språket gör han det inte genom att fläska på med adjektiv eller andra anglosaxiska metoder, utan vet att använda sig av svenskans särdrag (främst detta att vi sätter samman ord lite hur som helst) för att piffa upp anrättningen.
Dessutom går den redan nämnda resan till Marjura, vars geografi snarast påminner om Island och Granström väver här in mer nordiska element i sin skröna. (Måhända överanvänder jag ordet skröna, men detta är verkligen en skröna i ordets allra mest positiva bemärkelse.) Det är helt enkelt ett vinnande drag att använda sig av det man har på hemmaplan istället för att snegla för mycket över Atlanten eller mot de där öarna som invaderats så ofta.
Lägg till allt detta ett varierat persongalleri, vars öden knyts ihop ovanligt smidigt (även om lite lämnas öppet till uppföljaren) och att Granström som sagt kommer ihåg att låta ekonomiska förhållanden påverka berättelsen och du har en riktigt bra svensk fantasyroman, vilket är ytterst välkommet!
Ska jag ta upp något som kan sänka betyget så är det kanske att det trots allt handlar om vanlig fantasy. Granströms originalitet ligger i språket och engagemanget, inte i att han flyttar fram gränserna för vad som ingår i genren. Men det är som med pasta och tomatsås: Du har ätit det så många gånger i så många taffliga, framstressade former att det är lätt att glömma att det faktiskt kan vara en riktigt, riktigt god maträtt bara den tillagats enligt konstens alla regler.
Granström är en skicklig kock med förstklassiga råvaror, så om du förstår svenska och gillar fantasy har du ingen anledning att inte läsa Svavelvinter.
Betyg: 4/5 – rekommenderas
/Olov L
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 