vad skulle Ripley säga?

Alltså.. då menar jag inte hon ifrån Alien-serien, jag menar den här Ripley.  Nu för tiden kan man hitta ”riktiga” sjöjungfruar i Nya Zeeland då  en kvinna i Aukland har nu utrustats med en fungerande fiskstjärt med hjälp av modern teknik.  Hon miste sina underben vid en tidig ålder men hade en dröm om att simma.   Två år sedan tog hon kontakt med Weta Workshop (som bland annat gjort effekter till ”Sagan om Ringen”-filmerna och bad dom om hjälp med att göra sin dröm sann.  Länken till ursprungsartikeln är här. Tyvärr har jag inte hittat nån videoklipp av det hela men enligt artikeln fungerar stjärten utmärkt.

Om nån nu bara kunde uppfinna ett par fungerande vingar skulle jag vara riktigt lycklig:)

/AndreasG

har nu hittat lite video-snuttar som handlar om henne.  Här kommer del ett och del två🙂

Min syn på science fiction

planetearth1Jag tänkte slänga ut några synpunkter på vad som gör sf till sf och se om någon håller med eller protesterar. Rubriken visar vad det handlar om: Min syn på sf, inte ett försök till objektiv eller slutgiltig beskrivning eller definition. Samtidigt är rubriken bedräglig. Det är nämligen inte några direkt originella tankar jag kommer att presentera, utan ett litet hopkok och sållning av andras åsikter i frågan. Eftersom jag inte helt och hållet minns varifrån jag fått allt, vill jag rekommendera den som är intresserad att läsa John-Henri Holmbergs böcker Drömmar om evigheten och Inre landskap och yttre rymd (den senare i två volymer). Inte bara har jag snott mycket från Holmberg själv, utan du kan säkert hitta referenser till andra skrifter i ämnet i dessa två böcker. I den förstnämnda finns en rolig beskrivning av alla försök att definiera sf, vilken förklarar varför jag inte ger mig in i det projektet.

Jag gör en liten checklista över egenskaper (om ett så prosaiskt uttryck tillåts om något så individuellt, svårgripbart och nästan organiskt som människors läsupplevelser). Om alla egenskaperna finns hos ett verk tycker jag att det tveklöst är sf. Om bara en egenskap finns är det tveksamt om det är sf, men det är åtminstone något som borde kunna intressera en del sf-fans. Sen finns det förstås allt däremellan och verk som inte är sf öht.

1. Sf bygger på idéer

bulb3Detta är så självklart att jag min vana otrogen kanske skulle försöka låta bli att babbla så mycket om det. Du får en idé av typen ”Tänk om…”, drar ut konsekvenser av detta tänk-omande och har därmed grunden till en sf-novell. Ibland föder idén nya idéer tills du har ett stort, sammanhängande idénät och då är det kanske dags att skriva en roman.

2. Sf tar teknik och vetenskap på allvar

babbage-difference-engine2De författare som helt bortser från teknik i sina verk gör ett lika stort misstag som viktorianerna, som uteslöt sex, skrev Kurt Vonnegut Jr (ungefär, originalet finns i svensk översättning i En man utan land från 2006). Sf har åtminstone delvis sitt ursprung i insikten att den vetenskapliga metodens inträde i världen är viktig och förändrar människans miljö, syn på sig själv och inte minst vardag. Även om berättelser som bara handlar om teknik lätt blir tråkiga, så finns det en poäng i att en modern människa inte låter sig beskrivas utan åtminstone ett erkännande av att denna människa måste förhålla sig till teknik.

3. Sf handlar om förändring

liberty_bSf is a literature of change, konstaterade Frederick Pohl i inledningen till Political Science Fiction (red Clyde Wilcox). Det kan röra sig om en förändring av samhället, av människan eller något annat, men ett grundläggande antagande inom sf är att förändringar kommer att ske. Jag antar att det hänger samman med punkt 1. Efter Darwin är inte ens människan att betrakta som statisk. Men samtidigt som den här inställningen ger en föränderlig bild av samhället och människan ger det också sf-författaren ett utmärkt, kanske unikt, verktyg för att utforska essensen i dessa företeelser. Genom att ge en trovärdig bild av vad som kan förändras ger sf-författaren också en implicit bild av vad som inte kan förändras. Hur mycket kan ett samhälle sammanfalla innan det inte är ett samhälle längre? Hur mycket kan människor förändras innan de egentligen inte är att betrakta som människor längre? Och om människorna är som de är idag, vilka begränsningar sätter det för hur mycket samhället kan förändras?

Sf:s förhållande till förändring är anledningen till att jag utan större problem placerar alternativhistoriska romaner bland sf. Klassisk sf beskriver en framtid utifrån att någon förändring inträffar strax efter nuet. I alternativhistorier görs samma sak, men författaren flyttar punkten där förändringen inträffar bakåt i tiden, så att datorn uppfanns under 1800-talet eller Tredje Riket vann andra världskriget, för att ta några klassiska exempel. Men samtidigt verkar det som om alternativhistoria, liksom fantasy en gång i tiden, är på väg att bli en egen genre. Om läsare, kritiker och förlag anser att alternativhistoria är en egen genre så är den det. Och den har ju t ex sitt eget pris numera. Men åter till listan!

4. Sf är rationalistisk

mariecurie_big2Nu kanske någon filosofistudent knäpper mig på näsan och säger att jag menar materialistisk (eller något annat, jag har inte så bra koll på terminologin), snarare än rationalistisk. Det jag vill säga är att sf dels beskriver fenomen som skulle kunna existera i universum som vi känner det idag, dels utgår från att universum är möjligt att förklara rationellt. Detta är vad som skiljer sf från fantasy, för även om en fantasyförfattare förväntas vara hyfsat konsekvent i beskrivningen av sin påhittade värld, så finns det i fantasy en möjlighet att föra in element som går stick i stäv mot det vetenskapen säger oss om hur verkligheten ser ut och fungerar. Sf-författaren kan iofs lägga fram extremt långsökta idéer i en tänkt framtid, men förväntas ändå ge en åtminstone pseudovetenskaplig förklaring till hur framtiden kan kopplas till nuet. Sedan kan det ju också hända att en del koncept som föreföll vara mer sf än fantasy för några decennier sedan framstår som mindre trovärdiga idag. Telepati är kanske det mest uppenbara exemplet. Men även i modern sf där telepati beskrivs tycks regeln om rationell förklaring gälla. I David Brins Uplift-böcker, t ex, förekommer fungerande telepati, men det beskrivs inte som någon mystisk förmåga, utan ett resultat av en för oss oupptäckt naturkraft, eller elementarpartikel, psi. Och implikationen är att om det går att bygga en neutronbomb går det även att bygga en psibomb…

Intressant nog finns det ju också mellanformer, som Miévilles Bas-Lagböcker, där magi fungerar, men beskrivs ungefär som psi i Brins böcker. Även magin i Discworldserien beskrivs ungefär så, men då kanske mest för att uppnå en komisk eller satirisk effekt.

5. I sf förekommer vissa yttre attribut.

robbie-the-robot-20020500Jag har full förståelse för att folk vill öka sf:s status genom att lägga tonvikten vid sådant jag nämnt i de fyra första punkterna, men på samma sätt som t ex ett mediokert brädspel kan lyftas av häftiga små plasttillbehör tycker jag att en relativt viktig del av sf är vissa yttre attribut, såsom rymdskepp, robotar, utomjordingar, tidsmaskiner, etc. Utan sådana ingredienser skule t ex en teknologisk thriller kunna räknas som sf, eftersom den, om den är bra, skulle kunna stämma in på punkterna 1-4.

6. En punkt som fylls med dina synpunkter.

questionmarkGår sf att sammanfatta i fyra punkter? Knappast, så vad har jag glömt? Vilken av punkterna tycker du är viktigast? Jag har tagit upp litterär sf, hur skiljer sig den från filmatiserad? Har du exempel på böcker som behandlar någon av punkterna extra bra? Jag vill veta, så skriv en kommentar!

 

/Olov L

penis?

Haha! Den mest använda söktermen förutom ”drömmarnas berg” som folk har använt för att hitta hit är Penis! Svällda manslemmar är inte riktigt var fokus ligger här på drömmarnas berg dock.. 😉

Kanske kan göra något inlägg om snusk i SFF böcker?

/karl

Coq Rouge rollspelet.

På bloggen den raljerande nanoapan kan man läsa om det extremt sällsynta Coq Rogue rollspelet. Det är alltså ett rollspel baserat på Guillous romaner om agenten Hamilton! Sjuukt! Tyvär blev det inte några spel utgivna då det blev strul med förlaget som gav ut de riktiga Hamilton böckerna. Rollspelet trycktes men fick sorgligt nog brännas innan det ens kom ut på marknaden. Nanoapan har dock fått tag på ett exemplar. Intressant värre!

/karl

En Legend från Redwall.

redwall_20th_big

Hej!

Jag blev tipsad om en författare för tio-tolv år sedan som heter Brian Jacques. Då läste jag en del av hans böcker på engelska och idag såg jag att mitt bibliotek har hela raddan med böcker nu översatta och allt!

De mycket mysiga och trevliga fantasyböckerna kretsar kring klostret Redwall. Det finns 12 böcker översatta till svenska och alla är löst knutna till något som har hänt kring Redwall.  I första boken får vi följa legenden om hur den mäktiga krigaren Martins svärd återfinns och Redwall räddas undan en hord med onda råttor. Böckerna är väldigt brittiska och humoristiskt varma med en massa spänning. I och med översättningen har de tappat lite av den högsta charmen men de är fortfarande mycket väl värda att läsa.

Tvisten med Jacques värld är att våra hjältar är små skogsdjur. Första bokens hjälte Matthias är en skogsmus, andra snälla djur är mullvadar, ekorrar och sparvar. Sen har vi även de tappra och heroiska grävlingarna och de gerrilla liknande näbbmössen. Antagonisterna består av onda svartråttor, lömska rävar och vesslor. Den skönaste ondingen är general Ironbeak som leder sina korpar i ett anfall mot klostret!

Extremt hög mysfaktor och perfekt ungdomsfantasy som även vuxna kan förlora sig i. Finns på ett bibliotek nära dig. Första boken heter Redwall: Cluny Gisslaren och följs av Mattimeo osv.

/karl

Rogue Trader

rt-cover1

Redan i augusti kommer uppföljaren till Dark Heresy, 2008 års bästa rollspel. Där man i Dark Heresy tar rollen medhjälpare/slav/hantlangare till en inkvisitor så ger man sig i Rogue Trader ut i rymden. Allt i kejsarens namn givetvis, Dark Heresy var riktigt bra och jag hoppas att Fantasy Flight Games kan föra fanan minst lika högt.

/karl

Boktjuven av Markus Zusak

boktjuvenEländesskildringar matades min generation gärna och ofta med under uppväxten. Realism ansågs förstås vara bra, ty läser (eller tittar på tv eller vad det nu kan vara) gör man förstås för att bli en produktiv och väloljad del i samhällsmaskineriet och då bör förstås fiktionens uppgift vara att lura ungar att ägna sig åt att läsa sådant som ger dem hårda fakta. En typisk berättelse som läraren läste för oss gick ungefär så här:

Kapitel 1: Ett frejdigt avsnitt om hur roligt det är att leka på isen.

Kapitel 2: Ett spännande avsnitt om att hjälpa sin bror upp ur en vak.

Kapitel 3-10: En realistiskt och färgstark skildring av hur brodern plågas ihjäl av lunginflammationen som blev följden av att ramla i vaken. Slut.

Varför det skulle fokuseras så mycket på lidande barn förstår jag inte. Sådant är bra för vuxna, som behöver bli påminda om hur värnlösa barn är och att det är vår uppgift att beskydda och stötta dem, men barn vet redan hur jobbigt det är att vara liten och utsatt, utan att få veta att barnen ”förr i tiden” minsann hade det sååå mycket jävligare. Kanske var det alla dessa historier om barn som drabbats av krig, imperialism, föräldralöshet, sjukdom och fattigdom som fick mig att dras till fantasy från början? Det är inte undra på att jag ville läsa något där de goda vinner till slut.

Elände är iaf något som drabbar Lisel, huvudpersonen i Boktjuven. Tio år gammal i nazityskland står hon i begrepp att lämnas till en fosterfamilj, eftersom hennes mamma är fattig och hennes pappa försvunnit ur hennes liv i ett tidigt skede, troligen till Gestapos förhörslokaler pga kommunistsympatier. På väg till fosterfamiljen dör brodern och begravs i all hast, varefter Lisel är helt ensam i en ny stad och ny familj. Hon stjäl dock med sig en liten bok från begravningen, en handbok i grävning av gravar. Detta visar sig bli bestående inslag i hennes uppväxt, både böcker och död.

Det blir iaf inte bara elände för henne, eftersom hon så småningom får en mycket god vän i ett av barnen från gatan där hon bor med sina fosterföräldrar, av vilka åtminstone fadern visar sig vara en riktigt bra förälder och allmänt sympatisk figur, som senare tar sig för att gömma en jude i källaren. Faktum är att boken till och från ger en sorts Tom Sawyer och Huckleberry Finn på äventyr i Nazityskland-känsla. Men ändå trivialiseras inte ämnet, eftersom vi ständigt påminns om att de här busungarna inte bara måste akta sig för mobbare, utan att mobbarna dessutom getts officiell makt (genom Hitlerjugend) och att de lever i ett samhälle där mobbandets princip är statsideologi. Ändå är de tyska barn i nazityskland och har det relativt bra, för, som berättaren konstaterar, allt var bättre än att vara jude.

Berättaren är också det som gör att berättelsen är fantastik och alltså hör hemma på Drömmarnas berg. Det är nämligen ingen annan än Döden som berättar. Frågan infinner sig förstås om det går att skriva en seriös bok där en antropomorf död tas på allvar av läsaren i det postpratchettska samhället. Svaret är faktiskt ja. Zusaks död har en del gemensamt med Pratchetts, eftersom det är en engagerad död, som bryr sig om människorna den arbetar med. Framför allt är det en död som understryker att det inte är döden i sig det är fel på, utan den plåga som gärna är dess följeslagare och det faktum att den ofta kommer för tidigt till människor, innan deras liv egentligen tagit slut. Och den delen är det ju ofta vi människor som orsakar, inte minst under den tid då Boktjuven utspelar sig.

Men Zusak skildrar förstås inte bara människors jävlighet. Framför allt visar den oss att medkänsla och modet att hjälpa andra finns även i riktigt hopplösa situationer. Idag, när tyskar ibland utsätts för fördomar pga av något som deras förfäder från två eller tre generationer tidigare gjorde är det förstås lovvärt att Zusak påpekar att det inte var alla tyskar som stödde Hitler och att många faktiskt hjälpte judar så gott de kunde, med fara för sina liv. Zusak visar tom sin respekt genom att låta en del tyska fraser följa med i dialogen, alltså inte bara Achtung! och heilande, utan även fraser som uttrycker ömhet och annat som ligger en bit från stereotyp filmtyska.

Så om du inte har något emot att läsa något som befinner sig i fantastikens utkanter rekommenderar jag gärna Boktjuven!

Betyg: 4/5 – rekommenderas (som sagt)

/Olov L

Naturen slår tillbaka! Eller? Eller?!

Inspirerad av Karls recension av Svärmen vill jag tipsa om denna artikel från Telegraph. Det verkar som om det inte behövs några utomjordiska intelligenser för att djuren ska börja slå tillbaka mot oss människor, utan att det räcker med att de är tillräckligt pressade i sin ekologiska nisch. Iofs blev jag fetdissad (kändes det som) när jag postade den här länken på fandom.se, med argumentet att detta inte är det minsta vetenskapligt, etc, men förhoppningsvis (?) är läsarna av denna blogg mindre kritiskt lagda. Jaja, läs om traumatiserade elefanter och annat och döm själva.

/Olov L