Sagor och nostalgi.

För länge, länge sedan i ett land långt, långt borta. Fast i verkligheten var det i slutet av åttiotalet strax utanför Borås. På SVT visas ett barnprogram som på svenska fick heta Sagor för Stora Barn. Kanske för att accentuera att det inte riktade till sig de allra minsta visade man det på sitt originalspråk engelska. För mig, en kille på 10+, född 1978, som fortfarande älskade serier om superhjältar och som precis upptäckt magin i litteraturgenren fantasy och inte minst i rollspel, var det snudd på en kärleksförklaring. Jag älskade genast serien och kikade på repriserna när jag fick chansen.

Ni har säkert upplevt det själva. Filmer och tv-serier som i ens barndom och ungdoms år trollband en och därefter lade sig som nostalgiska moln i minnets himmel för att där glida med genom livet. Kanske har ni också upplevt att, när man fått chansen att titta på samma filmer och serier flera år senare med det äldre jagets ögon, de inte levt upp till dina minnens flärd. Smaken mognar ju och förändras hos en person. Men så händer det ju också ibland att en gammal kärlek visar sig hålla. Ett barndomsminne får bestå och skina ljus över en vuxen människas ibland bistra tillvaro. Är inte de stunderna fantastiska?

Låt mig återgå till Sagor för Stora Barn. Seriens originaltitel är The Storyteller och den premiärvisades i Storbritannien den 15:e maj 1988. Kreatören bakom serien var Jim Henson vilken flera av er säkert känner igen som skaparen av de fantasy doftande filmerna The Dark Crystal (1982), Labyrinth (1986) och, inte minst, tv-serierna The Muppet Show och Fragglarna, för att nämna en del. Mannen var en stor begåvning och gick tyvärr alldeles för tidigt bort år 1990 vid den ringa åldern 54 år.

storyteller041

Liksom i många av sina tidigare och senare produktioner använder sig Henson även i The Storyteller av kombination levande skådespelare och dockor och dräkter i olika storlekar. Tillsammans med Anthony Minghella omvandlade han nio klassiska sagor av keltiskt, germanskt och ryskt ursprung till manus och iscensatte dessa i nio drygt tjugo minuter långa avsnitt. Varje saga börjar med att en sagoberättare, spelad av en lätt maskerad John Hurt, sitter och myser i en gammal dammig fåtölj framför en brinnande brasa. Vid sin sida har han sin hund som kan prata och är en karaktär i sig själv. Sagoberättaren vänder sig mot kameran och pratar direkt till tittaren och efter en kort inledning tar sagan vid. Hans röst följer oss sen genom sagan där andra skådespelare och olika dockor får gestalt rollerna till både kropp och röst. Sagorna är som ovan nämnt av gammal härkomst och en del känner man igen från annorstädes även om upplägget ibland inte är vad man har hört och sett förut.

characterstoryteller-hurt1

Det här återupplevde jag för en tid sedan efter att av en slump råkat mig på en DVD-utgåva i en lokal filmaffär och utan att knussla lagt rabarber på den. Hur höll sig detta material nu nästan tjugo år efter det att jag satt i föräldrahemmet och storögt kikade? Mina intressen idag liknar de jag hade då. Jag sysslar fortfarande med rollspel och jag läser mer än gärna texter och grafisk litteratur med fantastiska inslag. Nu är dock The Storyteller fortfarande ett barnprogram. Kanske inte för de allra minsta men samtidigt sällan riktigt läskigt för den delen heller. Att film och tv-serier som enligt de allmänna mallarna riktar sig till barn och/eller ungdomar också kan ha ett värde för vuxna vet inte minst de som har sett några av Hayao Miyazakis filmer. Listan kan göras längre. Nå, tycker jag om The Storyteller idag eller inte. Jo, det göra jag. I mina ögon är det fortfarande en fantastisk serie.

Sagorna berättas med kärlek och inlevelse av samtliga medverkande, så väl skådespelare som regissör och dockor. John Hurts sagoberättare sticker givetvis ut som den enda återkommande karaktären och att han gör en fin insats förvånar väl inte de som känner till honom. Hunden, som i undantag för en av sagorna, är hans enda motspelare faller inte heller den till korta. Med sitt loppbitna utseende och röst av Brian Henson, Jims son, får även den karaktär och kan leverera ett muntert och inte sällan sarkastiskt spel med Johns filur. Förutom den sistnämnde medverkar en del andra idag inte helt okända skådespelare i olika roller. Sean Bean (Boromir i Sagan om Ringen filmerna) och Jane Horrocks (Little Voice, Absolutely Fabulous) är två exempel. Understrykas bör att det inte rör sig om en stående cast vilken återkommer i avsnitt efetr avsnitt. Varje roll har sin egna skådespelare. Manuset är välskrivet och produktionen i det hela är tekniskt väl genomförd. Glöm dock ej att vi pratar om en engelskt producerad tv-serie med tjugo år på nacken. Vissa av specialeffekterna håller givetvis inte dagens mått. Svarta ränder kring varelser som har klippts in är ett exempel. Förvånansvärt ofta kommer man dock undan med hedern i behåll även på det här området. Delvis med hjälp av finurlighet och det faktum att skådespelarna oftast spelar direkt emot dockor och aktörer klädda i dräkter när fantastiska element ska in. Utan att starta upp en stor diskussion om CGI-effekters för- och nackdelar så kan jag konstatera att de fysiskt närvarande ”effekterna” levererar både charm och närvaro.

the-storyteller03

För att avrunda det här innan kärleksförklaringen spårar iväg mot evighetens branter kan jag kort och koncist säga att jag älskar den här serien och kommer att återkomma till den med jämna mellanrum en lång tid framöver. Har man att intresse av klassiska sagor och kanske även fantasy så tycker jag definitivt att man ska spana in den. Sen kan jag absolut inte garantera att alla kommer att fastna för det. En del av min personliga tjusning för serien är född ur egna minnen och nostalgi. I grunden rör det sig sen om ett barnprogram och många vuxna har ju svårt för sådant som är klassificerat som under deras nivå. Folk är så fördomsfulla. 🙂

Serien fick en uppföljning två år senare med The Storyteller: Greek Myths. Samma upplägg som sin föregångare med den distinkta skillnaden att John Hurts tillbakalutade sagoberättare nu var ersatt med en lite mer dynamisk, arkeologinspirerad variant spelad av Michael Gambon. Även han en idag anrik skådespelare bl.a. känd som Professor Albus Dumbledore i filmerna om Harry Potter (med undantag för de två första där Richard Harris gestaltar rollen). Den här serien är också klart sevärd.

Som en sista notis vill jag tillägga att Jim Hensons medförfattare till manuset för The Storyteller, Anthony Minghella, senare gick vidare och blev en framgångsrik filmregissör. År 1997 vann han en Oscar för sina regi av The English Patient. Han gick efter det vidare och regisserade väl bemötta filmer som bl.a. The Talented Mister Ripley och Cold Mountain. I mars 2008 avled Anthony i sviterna efter en operation och dog, likt sin gamle arbetskamrat Jim Henson, alltför ung, blott 54 år fyllda.

/Peter ”Den Mörke Lorden” Björklund

Advertisements

2 thoughts on “Sagor och nostalgi.

  1. H C Barregren skriver:

    Vilket bra tips! Den måste jag se!

  2. ELMAR JUKIC skriver:

    Känner samma nostalgi inför ”Sagoberättaren”, tycker det är ett måste för barn. I Jugoslavien fanns både dubbad och odubbad version.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s