Universums gåva av Johan Hemmingsson

universumsgavaI min hemstad, liksom, antar jag, i alla småstäder i Sverige dräller det av mer eller mindre nystartade gratistidningar, eftersom alla tycks vilja ha en del av den kakan, men få verkar klara det i mer än ett halvår eller så. Författaren till Universums gåva är krönikör i en av dessa tidningar och som sådan har han slagit mig som ambitiös för en krönikör, med både förmågan att tänja lite på krönikespråket och ta upp vardagsfilosofiska frågor utan att det blir alltför trivialt eller flummigt. Därför vädrade jag ivrigt i luften när jag såg att han skrivit en bok, och när det visade sig att det var fråga om en skräckroman övergick vädrandet i ett hungrigt ylande, eller möjligen i ett Ferdinand-på-julaftonskt utrop av ”Honom ska vi ha!”. Du får välja den bild som känns minst störande såhär på morgonkvisten, eller när du nu läser detta.

Titeln är förstås oroväckande new age-aktig;  jag var själv aningen förförd av den kulturen under en kort period i, ungefär, 12-årsåldern och vet, vis av skadan, alltså att sky sådant som talar om kosmos, kundalini, delfiner, kristaller eller annat di Leva-trams. Det visade sig att min känsla stämde, eftersom ett viktigt element i berättelsen består i att huvudpersonens bästa kompis är allmänt nyandlig, som det kallas ibland. Men så länge alla inblandade medger att det är fråga om fiktion ska det väl gå bra ändå, resonerade jag.

Det dröjer lite innan skräckinslagen dyker upp, faktum är att handlingen och miljön är mycket vardaglig i berättelsens början: Lova är några år över tjugo och har äntligen fått ett jobb, köper ut sprit åt sin lillasyster och umgås med sin redan nämnda new age-polare. Det enda orosmomentet är att hon har mycket svårt att sova pga mardrömmar, något som hon går i samtalsterapi för att reda ut. När skräckinslagen dyker upp är de inte heller alltför spektakulära, vilket förstås är klokt. Det många skräckförfattare missar, enligt min ganska begränsade erfarenhet, är att man som läsare behöver sjunka in i den fiktiva världen och framför allt lära känna karaktärerna för att bli rädd. Om personerna i verket framstår som lika nyanserade som Tom och Jerry så blir det lika otäckt när deras huvud hotas att klyvas (eller vad det nu kan vara) som när Toms huvud gör det, men om man hunnit börja sympatisera med dem kan man känna sig hotad bara de riskerar att missa bussen när det regnar.

Hemmingsson är mycket bra på att beskriva vardagstjafsig dialog, men desto sämre när han ska återge ett mer formellt samtal. Det är lite underligt, men kanske tillbringar han sina dagar med vänskapligt gnabb med kompisarna och är förskonad från att prata med arbetsgivare och byråkrater och då är det förstås bara att gratulera och hoppas på att han filar lite på den senare delen inför nästa roman.

Något annat som bör nämnas angående stil är den starka förvåning jag kände när jag upptäckte den, åtminstone i min del av världen, vanligt förekommande talspråkliga vanan att lägga till ett att efter ordet eftersom, som i ”hon tog på sig den brandgula sydvästen, eftersom att det regnade”. Jag valde dock att ha överseende med det eftersom det förekom i en dialog och alltså kunde vara ämnat att ge lite lokalfärg. Det dröjde dock inte länge innan det dök upp i själva berättartexten och där tog min tolerans slut. En aning som svävat i de bakre regionerna av mitt medvetande började också få fast form: Jag lade ihop faktorerna (1) brist på korrekturläsning, (2) en okänd författare och (3) ett för mig okänt förlag och kunde snart, medelst internetsökning, få min farhåga bekräftad. Det rör sig om en självutgiven bok.

Universums gåva är alltså utgiven på Recito, som driver sidorna bokutgivning.se och litenupplaga.se. Visst, det är bra att dessa möjligheter finns, eftersom det faktiskt kan hända att någon skriver en bok som det finns ett litet men begränsat intresse för, t ex Min idrottsförenings historia eller liknande. Jag är dock skeptisk till inställningen att självutgivning skulle vara mer rebelliskt eller bra för författaren eller så.

Jag minns att jag en gång satt i en hörsal och lyssnade på Katarina Mazetti som berättade att Grabben i graven bredvid skulle komma i pocket och att hon fick 8 kr per bok, medan förlaget fick 32 (jag är osäker på de exakta siffrorna, men proportionerna är ungefär rätt). Det gick ett upprört sus genom salen inför det djupt orättvisa i detta utnyttjande av en stackars författarsjäl. Själv funderade jag mest på hur många som jobbade på förlaget (Ordfront, i detta fall) och om Mazetti och framför allt den upprörda publiken menade att de inte skulle ha betalt. Eller är det så att Mazetti själv sköter tryckeriet, typsätter, ritar omslag, lagrar hela upplagan hemma i källaren, driver en bokklubb och själv ringer till bokhandlarna och övertalar dem att ta in hennes böcker? Och det är bara det mest uppenbart nyttiga arbetet som utförs av dessa giriga förlagsmänniskor för 32 kronor per exemplar. De överflödiga atten i Universums gåva pekar på vikten av att ha korrläsare och redaktörer som läser manuset och funderar på hur det kan bli bättre. Eller är det inte ansträngande eller tidskrävande att läsa ett hundratal manus om författarens kamp mot sin svåra sjukdom och försöka avgöra vilken av dem som är tillräckligt välskriven, intressant och har tillräcklig kommersiell potential för att bli en faktisk bok?

Det går förstås att göra som Recito rekommenderar och låta släkt och vänner korrläsa, komma med kommentarer, etc, men den enda skillnaden jämfört med att skicka boken till ett förlag och hoppas på det bästa är att författaren då lagt över en massa arbete på okvalificerade människor som jobbar gratis! Dessutom gör ett förlag (om det är bra och drivs av verkliga entusiaster) så att de använder vinsten från storsäljare som Grabben i graven bredvid för att täcka förlusterna från mer riskfyllda satsningar, kanske på en författare som har potential, men bedöms behöva skriva några böcker innan genombrottet kommer, eller på en genre (lyrik, science fiction eller så) som för tillfället är otrendig, men som gärna får finnas ändå. Betänk sedan att Bokus säljer Mazettis bok för 39 kronor i pocket och 81 kronor i kartonnage, medan Universums gåva kostar 219 kronor på samma ställe och frågan som infinner sig är följande: Vad är egentligen fördelen?

Det var väl iofs inte så noga med det där och inget av detta ska naturligtvis tolkas som ett angrepp på Mazetti. Jag vill bara säga att om din bok blir refuserad av förlag efter förlag kan det förstås bero på att du är alltför kontroversiell, ett missförstått geni, bosatt i Nordkorea eller något annat orättvist, men det kan även bero på att din bok inte är särskilt bra. Isf ska du vara glad om du får kommentarer från en professionell förlagslektör (som avlönas med de där 32 kronorna) så att du kan använda dig av den konstruktiva kritiken när du skriver ditt stora mästerverk i framtiden.

Nåväl, ingen skugga ska falla över Universums gåva pga detta och om du gillar skräck och är intresserad av new age (det spelar ingen roll om du är för eller emot) rekommenderar jag den gärna, eftersom Hemmingsson åstadkommer en fin twist på grunden i hela andligheten. Och att jag är så vag beror på att jag inte vill förstöra läsupplevelsen.

Betyg: 3/5 – helt okej

/Olov L

Annonser

Om rymdolov

Science fiction and fantasy nerd from northern Sweden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s