Farthing av Jo Walton

Rudolf Hess, den gamle nassen, genomförde som bekant en soloflygning till Skottland år 1941, enligt vad han själv påstod för att försöka åstadkomma fred mellan Tredje Riket och Storbritannien. Någon fred ville Churchill och gänget inte veta av, utan Hess burades in fram till krigsslutet, då det bestämdes att han skulle hållas inburad för gott. Men tänk om det verkligen hade blivit fred 1941? Om Churchill blivit utmanövrerad och en liten klick av mäktiga britter istället gått samman för att förhandla fram ett slut på kriget? Även om fredsavtalet innebar att Hitler i princip fick oinskränkt makt över det europeiska fastlandet?

Där har vi bakgrunden till Farthing av Jo Walton, en skrämmande roman som lyckas mycket bra med att frammana ett alternativt förflutet, där Storbritannien långsamt sjunker ner i fascistträsket.

Men det börjar som en deckare. Jag har svårt att förklara varför, men jag har aldrig riktigt förstått mig på deckargenren. Om man vill läsa om brott begångna i samtiden, varför plockar man inte bara upp en dagstidning? Jag kan förstå att det finns folk som vill både skriva och läsa om polisarbete, men hur gick det till när det blev den mest populära underhållningsgenren av dem alla? Kanske har jag bara försökt med fel författare, men sisådär 40 sidor in i Henning Mankells Mördare utan ansikte slog jag fast att poliser måste ha ett av de tråkigaste jobb som finns, och då har jag ändå ett par års erfarenhet av städbranschen! Och även om man kan tycka synd om de stackarna undrar jag hur det kan komma sig att man alltid oreserverat ska heja på snuten i den där genren?

Den sista frågan fick jag något oväntat en sorts svar på i Farthing: Eftersom snutarna, när de sköter sig, upprätthåller principen om likhet inför lagen! Även om det, som kommissarie Carmichael säger i boken, ”alltid kommer att finnas en lag för rika och en annan för fattiga” är det polisens jobb motverka den tendensen genom att finna den skyldiga utan att ta hänsyn till om den skulle vara luffare eller lord, konservativ eller socialist. Eller jude.

Men jag går händelserna i förväg! Boken inleds som en sådan där småputtrig mordhistoria på ett gods ute på den engelska landsbygden, där den småcyniske kommissarien tvingas tampas med inkompetent landsortspolis, en ärlig och uppmärksam men lätt fördomsfull assistent och adelsmänniskor som är YTTERST upprörda över att bli kvarhållna av polisen som om de vore VANLIGA människor. Men den alternativhistoriska miljön gör sig snart påmind. Det är 1949, åtta år sedan krigsslutet och den mördade är ingen mindre än Sir James Thirkie, huvudförhandlaren bakom fredsavtalet med Nazityskland, och han hittas med en gul davidsstjärna fastsatt på bröstet…

Det verkar alltså som om brottet har politiska implikationer och allteftersom mordutredningen fortskrider målas en skrämmande bild av hur Storbritannien är på väg mot ett allt hårdare politiskt klimat. Perspektivet alternerar mellan kommissarie Carmichael och dottern i adelsfamiljen som äger godset, Lucy Kahn, som, i stort sett mot den övriga familjens vilja, gift sig med en judisk man.

Walton har en fantastiskt bra känsla för att portionera ut bakgrundsinformation i lagom stora mängder och vid rätt tillfällen, en egenskap som jag antar är viktig för att kunna skriva en bra pusseldeckare. Det är ju också något som sf och deckare har gemensamt, detta att gradvis avslöja något okänt, hos deckaren vad som hände vid tillfället för brottet, hos sf-romanen vad som hänt mellan nuet och den skildrade framtiden. Walton ger oss iaf två mordgåtor, dels den om mordet på Sir James, dels den om det långsamma mordet på demokratin. Det är oerhört kusligt att läsa om hur personer i romanen slänger ur sig nedlåtande kommentarer om judar, med tanke på att man känner på sig varthän det barkar och vilka fasor som lurar bakom de ogenomtänkta orden. Kanske är det därför vissa av oss (när vi törs) är så jävla politiskt korrekta? För att det inte behövs särskilt djupa historiekunskaper för att tänka att den som inte ens ids byta namn på ett bakverk när vi bor i ett välmående, fredligt samhälle inte kommer att vara mycket att räkna med om (när?) det gäller att stå upp för andra folkgruppers rättigheter, i en framtid där ett sådant ställningstagande kanske belönas med en kula i nacken?

Förutom att vara tankeväckande innehåller boken vältecknade och sympatiska huvudpersoner. Särskilt mycket gillar jag hur Walton, utan att säga det rakt ut, gör det tydligt att Lucy Kahn är en ytterst modig, intelligent och handlingskraftig kvinna, men att de egenskaperna förminskas av det omgivande samhället, där hon själv ingår.

Nu ska jag inte skriva mer, för du ska ta en paus i bloggläsandet för att istället ägna dig åt Farthing. Påminner din smak det minsta om min kommer du inte att ångra dig.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L