Farthing av Jo Walton

farthingcoverRudolf Hess, den gamle nassen, genomförde som bekant en soloflygning till Skottland år 1941, enligt vad han själv påstod för att försöka åstadkomma fred mellan Tredje Riket och Storbritannien. Någon fred ville Churchill och gänget inte veta av, utan Hess burades in fram till krigsslutet, då det bestämdes att han skulle hållas inburad för gott. Men tänk om det verkligen hade blivit fred 1941? Om Churchill blivit utmanövrerad och en liten klick av mäktiga britter istället gått samman för att förhandla fram ett slut på kriget? Även om fredsavtalet innebar att Hitler i princip fick oinskränkt makt över det europeiska fastlandet?

Där har vi bakgrunden till Farthing av Jo Walton, en skrämmande roman som lyckas mycket bra med att frammana ett alternativt förflutet, där Storbritannien långsamt sjunker ner i fascistträsket.

Men det börjar som en deckare. Jag har svårt att förklara varför, men jag har aldrig riktigt förstått mig på deckargenren. Om man vill läsa om brott begångna i samtiden, varför plockar man inte bara upp en dagstidning? Jag kan förstå att det finns folk som vill både skriva och läsa om polisarbete, men hur gick det till när det blev den mest populära underhållningsgenren av dem alla? Kanske har jag bara försökt med fel författare, men sisådär 40 sidor in i Henning Mankells Mördare utan ansikte slog jag fast att poliser måste ha ett av de tråkigaste jobb som finns, och då har jag ändå ett par års erfarenhet av städbranschen! Och även om man kan tycka synd om de stackarna undrar jag hur det kan komma sig att man alltid oreserverat ska heja på snuten i den där genren?

Den sista frågan fick jag något oväntat en sorts svar på i Farthing: Eftersom snutarna, när de sköter sig, upprätthåller principen om likhet inför lagen! Även om det, som kommissarie Carmichael säger i boken, ”alltid kommer att finnas en lag för rika och en annan för fattiga” är det polisens jobb motverka den tendensen genom att finna den skyldiga utan att ta hänsyn till om den skulle vara luffare eller lord, konservativ eller socialist. Eller jude.

churchill_main1Men jag går händelserna i förväg! Boken inleds som en sådan där småputtrig mordhistoria på ett gods ute på den engelska landsbygden, där den småcyniske kommissarien tvingas tampas med inkompetent landsortspolis, en ärlig och uppmärksam men lätt fördomsfull assistent och adelsmänniskor som är YTTERST upprörda över att bli kvarhållna av polisen som om de vore VANLIGA människor. Men den alternativhistoriska miljön gör sig snart påmind. Det är 1949, åtta år sedan krigsslutet och den mördade är ingen mindre än Sir James Thirkie, huvudförhandlaren bakom fredsavtalet med Nazityskland, och han hittas med en gul davidsstjärna fastsatt på bröstet…

Det verkar alltså som om brottet har politiska implikationer och allteftersom mordutredningen fortskrider målas en skrämmande bild av hur Storbritannien är på väg mot ett allt hårdare politiskt klimat. Perspektivet alternerar mellan kommissarie Carmichael och dottern i adelsfamiljen som äger godset, Lucy Kahn, som, i stort sett mot den övriga familjens vilja, gift sig med en judisk man.

Walton har en fantastiskt bra känsla för att portionera ut bakgrundsinformation i lagom stora mängder och vid rätt tillfällen, en egenskap som jag antar är viktig för att kunna skriva en bra pusseldeckare. Det är ju också något som sf och deckare har gemensamt, detta att gradvis avslöja något okänt, hos deckaren vad som hände vid tillfället för brottet, hos sf-romanen vad som hänt mellan nuet och den skildrade framtiden. Walton ger oss iaf två mordgåtor, dels den om mordet på Sir James, dels den om det långsamma mordet på demokratin. Det är oerhört kusligt att läsa om hur personer i romanen slänger ur sig nedlåtande kommentarer om judar, med tanke på att man känner på sig varthän det barkar och vilka fasor som lurar bakom de ogenomtänkta orden. Kanske är det därför vissa av oss (när vi törs) är så jävla politiskt korrekta? För att det inte behövs särskilt djupa historiekunskaper för att tänka att den som inte ens ids byta namn på ett bakverk när vi bor i ett välmående, fredligt samhälle inte kommer att vara mycket att räkna med om (när?) det gäller att stå upp för andra folkgruppers rättigheter, i en framtid där ett sådant ställningstagande kanske belönas med en kula i nacken?

Förutom att vara tankeväckande innehåller boken vältecknade och sympatiska huvudpersoner. Särskilt mycket gillar jag hur Walton, utan att säga det rakt ut, gör det tydligt att Lucy Kahn är en ytterst modig, intelligent och handlingskraftig kvinna, men att de egenskaperna förminskas av det omgivande samhället, där hon själv ingår.

Nu ska jag inte skriva mer, för du ska ta en paus i bloggläsandet för att istället ägna dig åt Farthing. Påminner din smak det minsta om min kommer du inte att ångra dig.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Annonser

Om rymdolov

Science fiction and fantasy nerd from northern Sweden.

10 thoughts on “Farthing av Jo Walton

  1. drommarnasberg skriver:

    Den här boken har jag varit sugen på länge. Mitt hjärta klappar extra varmt för alternativhistoria och just nu läser jag en annan grymt bra bok i samma genre.
    The Yiddish Policemen’s Union av Michael Chabon, där det judiska folket har sin egen stat i Alaska. Mkt bra.

    /karl

  2. rymdolov skriver:

    Nu måste jag erkänna att jag blir himla avundsjuk när du säger att du börjat läsa YPU! Den står på min ”MÅSTE-läsa-snartlista”. Jag älskade verkligen Kavalier och Clay och höll på att få stora dåndimpen när jag hörde att Chabon skrivit alternativhistoria! Farthing finns hur som helst på Länsbiblioteket i Östersunfd om du har något ärende dit någon gång…

    /Olov L

  3. drommarnasberg skriver:

    YPU håller hög klass!

    Farthing finns bara på biblioteken i östersund och luleå! Galet. Får lösa det på något annat sätt.
    /karl

  4. Joe Organ skriver:

    Höll faktiskt YPU i handen och funderade över om den var värd några av mina surt ihoplånade studentkronor när jag råkade hamna på SF-bokhandeln härförleden. Bestämde mig dock för att i bokhandelns anda angripa genren SF, eller sado-fascicism som ordet utskrives i dess fulla längd. Valet föll på en viss Gibsons Neuromancer som jag förstått ska vara något av ett portalverk, återstår att se om det är en god introduktion för en novis. Påbörjade den idag och har väl bara hunnit tjugotalet sidor (studielitteratur om upphovsrätt, digitala resurser, copyright och yadda yadda upptar dyrbar nördtid), men jag uppskattar den hårdkokta noirstilen, machismo som jag är.

    Gillade också Kavalier och Clay väldans mycket, en stor del av en resa till Kreta försvann i den boken. Solklåda och sjösjuka är de andra bestående minnena från den resan tror jag bestämt. Nå, poängen var väl att även jag vill läsa YPU. Eller så ville jag bara skriva något. Vadå, läser ni fortfarande?

  5. rymdolov skriver:

    William Gibson är en sådan där författare som jag läst så mycket av och framför allt i en så mottaglig ålder att han känns mer som en släkting som skriver böcker än en anonym författare. En avlägsen och förskjuten släkting förvisso. De äldre delarna av familjen vill inte veta av honom och även om morsan bekrätat att, jo, han tillhör samma klan, blir hon märkligt förtegen närhelst han kommer på tal. Fadern muttrade bara något den enda gång jag vågade fråga och mina systrar tycker att jag ska tiga still för att inte rubba den osäkra familjebalansen. Endast jag smyger iväg till biblioteket och smygläser intervjuer och essäer, romaner och noveller i förhoppningen att det ska säga något om mig, att kändisskapet hos en som delar mitt blod ska rinna över och fylla den märkliga tomhet jag känner i bröstet. Ibland, när natten sänkt sig över fjäll och sjö, vågar jag släppa fram fantasin att han egentligen är min far, att ett fruktansvärt drama utspelat sig med det foster som skulle bli jag i centrum. Om bara släktskapet vore mer offentligt, så att de grovhuggna klasskamraterna skulle tro mig när jag säger att jag har en släkting i Amerika, en känd sådan, visserligen för ett föraktligt fjolleri som bokskrivande, men ändå… att för en dag sprida en doft av något annat, att ha en gratisbiljett till något friare än denna mullbruna jordbruksbygd som vaggat och stöpt mig.

    Ja, alla har väl känt så någon gång. Trevligt att du är på väg in i sf-världen iaf. Den som bor i Uppsala och liknande orter kan lätt få ett socialt umgänge på köpet. Du ska se att du om ett par år har glömt hur det var att prata om annat än sf med dina vänner! Varför skulle du göra det, förresten, när ingen du känner är intresserad av annat?!

    Jag tillbringade också en resa med K&C, förresten, men den gick till Hakkas. Och där tror jag att jag har ett naturligt slut på detta inlägg.

  6. Per CJ skriver:

    Trivelig at du likte Farthing. Jeg syntes også den var interessant.

    The Yiddish Policemen’s Union er nok verdt studentkroner (kommentar nr. 4), men er vel heller ikke så vanskelig å finne på bibliotek.

    Ellers avslutter jeg med at jeg synes dette er en riktig interessant blogg!

    PC

  7. […] Japp, Walton har skrivit en uppföljare till den förträffliga Farthing som jag recenserade nyligen. Den tredje delen gavs ut i augusti 2008 och har, såvitt jag förstår, inte kommit i pocket än, […]

  8. rymdolov skriver:

    Per CJ: Trevligt att du gillar bloggen. Om du inte har något emot att jag kommenterar utifrån din nationalitet så undrar jag om en bok som Farthing kan ha olika inverkan på en svensk respektive en norsk läsare. Scenarier av typen ”det kunde ha hänt här” är nyttigare, tänker jag mig, för oss som inte kan titta på gamla bilder från vår hemstad och se rådhuset draperat av naziflaggor.

    Men mycket av budskapet är förstås universellt och det är naturligtvis stor skillnad mellan det som beskrivs i boken och det som hände i Norge, ett land som ju invaderades och blev påtvingat nazismen.

  9. […] i mer än ett halvår, ha väntat dumsnålt på att den här boken, som utgör fortsättningen på Farthing och Ha’penny, skulle komma i pocket har jag nu köpt och läst den med hårda pärmar. Detta […]

  10. […] förresten rum i Stockholm, heter Fantastika 2013 och kommer att ha Jo Walton som hedersgäst! Jo Walton! Aaaargh, jag måste dit! Är det någon som vill köpa en […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s