The Child That Books Built av Francis Spufford

childbooksbuiltFör oss som har en lågstatushobby som läsning som passion kan det förstås kännas bra att få veta att det finns andra med samma intresse, framför allt om dessa på något sätt är mer besatta än vad vi är. Det kan iofs invändas att läsning har hög status i det svenska samhället och visst, officiellt är det så: Läsrörelsen går flera gånger i veckan ut på gator och torg och sedan in på McDonalds för att slå sönder barnens leksaker och istället trycka böcker i händerna på dem, samtidigt som de skriker smädelser åt de småbarnsföräldrar som misstänks läsa mindre än de lagstadgade 22 minuterna per dag för sina barn. Läsning, heter det officiellt, gör oss till goda medborgare, lydiga skattebetalare och framför allt besparar den oss från det hemska ödet Arbetslöshet [infoga domedagsmusik]. Men i den hårda verkligheten, dvs utanför hamburgerrestaurangerna, är läsning ett bespottat fenomen. Att läsa böcker innebär att under längre perioder sitta still och hålla käften, något som naturligtvis bara pensionärer, utvecklingsstörda, arbetslösa och andra samhällsparasiter har tid med. Och som t ex Gabriella Håkansson påpekat tycks det viktiga vara att vi köper böcker, inte att vi läser dem. Offentliga bibliotek läggs ned på löpande band, samtidigt som momsen på böcker är mycket lägre än på andra lyxartiklar.

Alltså är det skönt att få veta att  det finns andra som är lika galna som en själv, eller helst galnare, som i Francis Spuffords fall. Nog för att jag kan vara svårkontaktbar när jag läser, men aldrig har jag varit så djupt försjunken i en baksidestext att jag tappat kontrollen över saliven och dreglat på biblioteksgolvet (eller har jag bara förträngt det?). Nog läser jag i tid och otid, men jag har inte ordnat hemmet så att det alltid ska finnas skönlitteratur inom räckhåll (men jag tänkte spontant ”Vilken bra idé!” när jag läste om det).

Spufford beskriver sig som beroende av fiktion i textform och har skrivit en bok om hur han läser om sin barndoms böcker för att svara på den eviga frågan ”Hur blev jag såhär?”. Spufford hade två historiker till föräldrar och växte upp på ett campusområde. När han var tre år gammal fick han ett syskon. Det kan ju vara nog så jobbigt att i en känslig ålder (alla åldrar mellan noll och arton är känsliga) plötsligt upptäcka att de som varit ens värld och stöd har en del av sin uppmärksamhet riktad mot någon annan. Men den unge Francis lillasyster föddes dessutom med en obotlig sjukdom som krävde att föräldrarna matade henne med pipett en gång i timmen dygnet runt i hopp om att den medicinska vetenskapen skulle hinna ifatt och ta fram ett botemedel innan systern hann dö. I ett sådant läge är det knappast förvånande om storebror medvetet eller omedvetet uppmuntras av föräldrarna när han sitter tyst i ett hörn och läser, tydligen lycklig utan att kräva särskilt mycket uppmärksamhet.

Detta är alltså utgångspunkten. Men förutom att vara en självbiografi är The Child That Books Built en rolig och självironisk betraktelse över läsande och läsare som utan att vara särskilt sentimental tar upp för- och nackdelar med att viga sitt liv åt litteraturen. Igenkänningsfaktorn är ofta mycket hög, trots att det ibland verkligen känns att Spufford är sisådär två decennier äldre än jag.

Vad har då detta med fantastik att göra? Jo, olika typer av fantastik råkar bli Spuffords favoritläsning genom åren. Han lär sig läsa på allvar genom att plöja Tolkiens The Hobbit, han blir ett senare ett narniabarn och i tonåren läser han Le Guins The Dispossessed och bestämmer sig för att han är anarkist!

Boken är fantastiskt läsvärd, men har en svaghet: Ett av de tidiga kapitlen består till stor del av att Spufford med alltför stort allvar går igenom olika teorier om barns läsande, från ganska vaga teorier och illa genomtänkta vetenskapliga studier till rent trams, som t ex psykoanalytiskt inspirerade teorier [spypaus]. Det kan iofs vara rätt roligt att läsa om vuxenvärldens skepsis inför barns läsning; t ex var boken om vildingar som Karl skrivit om tidigare mycket kontroversiell när den gavs ut och ansågs vara rent skadlig för barnen. Anledningen minns jag inte, och jag undrar om någon av kritikerna gör det heller.

När det kapitlet väl är överstökat finns det iaf en massa självutlämnande och intressanta betraktelser kvar att läsa om, liksom vissa intressanta utläggningar om specifika böcker och författare, bl a C S Lewis kristendom och den libertarianska grunden i Lilla huset på prärienböckerna. Det jag minns bäst är förstås Spuffords beskrivning av sitt första möte med tankesvindlande science fiction: Could you do this? Was it allowed? Ja, det är ju det, som tur är.

Boken finns även på svenska, då under titeln Hur jag läste böcker och lärde mig leva, en översättning som tycks stödja min hypotes om att den svenska kulturen är undermålig.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Annonser

Om rymdolov

Science fiction and fantasy nerd from northern Sweden.

6 thoughts on “The Child That Books Built av Francis Spufford

  1. drommarnasberg skriver:

    Det verkar som en ypperlig bok, nu när jag jobbar ytterst nära böcker så blir det en hel del klurande på egen läsning. Just nu så försöker jag hitta böcker som läsovana killar i 8:e klass kan gilla. För många är det en spärr innan du upptäcker att det kan vara lustfyllt att läsa.

    Funderade över mitt eget läsande och utöver det jag läser på jobbet (ganska mycket!) så blir det i snitt 3 timmar varje dag!

  2. rymdolov skriver:

    Jag var och lyssnade på Niklas Krog en gång, som berättade att han en gång försökte skriva en bok som skulle passa till den typ av mäniska som han en gång varit: En ung kille som aldrig någonsin läst en bok. Han skrev den, fick den utgiven och fick ovanligt dåliga recensioner. Men sen fick han ett brev från en ung kille som skrev ungefär ”jag hade aldrig läst en bok förut, men jag läste din bok och den var skitbra!”…

    Tyvärr minns jag inte vad Krogs bok heter. Men den går säkert att hitta för en bookaneer. 🙂

    För mig blir det mindre än tre timmar om dagen, eftersom jag har barn och så. Om man inte räknar det jag läser för dottern, för då landar jag nog däromkring, jag också.

  3. Maria skriver:

    Låter som en bok jag vill läsa. 🙂

  4. […] Något annat jag tyckte om i första delen var hur den förmedlade kärleken till böcker. Det kändes verkligen som en hälsning från en bokmal till alla hennes själsfränder världen över. Den delen är inte lika närvarande i Bläckmagi, även om den dyker upp en aning mot slutet och varje kapitel fortfarande inleds med ett citat ur barn- och ungdomsböcker eller därtill relaterade skrifter. Bl a hittar vi ett av hedersbokmalen Francis Spufford. […]

  5. […] enda) som recenserat en bok av den jurymedlem som inte själv är fantastikförfattare, nämligen The Child that Books Built av Francis Spufford. På listan finns en massa länkar till olika recensioner av de nominerade […]

  6. […] enda) som recenserat en bok av den jurymedlem som inte själv är fantastikförfattare, nämligen The Child that Books Built av Francis Spufford. På listan finns en massa länkar till olika recensioner av de nominerade […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s