Vi brukar tjata om Mievillé här på drömmarnas berg, han är hård och har stora armar. Det gillar vi. Sen att han skriver väldigt bra är en bonus. Via den här länken kan man höra karln snacka om sin ny bok the city & the city.
Här har vi China med sitt Arthur C Clarke pris som han fick 2001 för Perdido Street Station.
/karl
Kärlek och Zombies! Kan nog inte bli bättre.
/karl
Det är nästan så att jag gjorde i brallan när jag läste att HBO’s tv-serie om George RR Martins böcker äntligen blir av! De ska tydligen börja spela in nu snart i Nordirland. Martins böcker är en av de absolut bästa fantasyserierna, kanske t.om den bästa! Första boken kom ut 1996 och nu när jag läser om den nu så sopar den banan med det mesta inom fantasy. Para ihop Martin med HBO som ligger bakom en jäkla massa bra tv så blir det nog kanon! Fokus i Martins böcker ligger också på människan och hur elak hon kan vara. Vi behöver heller inte oroa oss för att det skall dyka upp fult gjorda orcher eller annat oknytt då det inte finns speciellt mycket sådant i böckerna.
Mina förväntningar är skyhöga nu, bäst att lugna ner sig lite 😉
/karl
En kanadensisk produktion som lyckas resa sig över den låga medelpunkt som plågar skräckfilmsgenren.
En ung, kvinnlig (och, ja, snygg) mentalsköterska tänker ta den sena tunnelbanevagnen hem efter en tuff dag på jobbet. Föga anar hon att helvetet väntar runt knuten när tokreligiösa, mordiska kultister får för sig att världen är på väg ner i skiten och att endast de kan frälsa mänskligheten med sina skarpslipade knivar.
Det kanske inte låter så hett. Men den här filmen är en välberättad, oförutsägbar undergångsskildring där mänskligt vanvett, blandat med övernaturliga antydningar, får ersätta zombierna i liknande filmer. Just det mänskliga tonfallet, blandat med det oförutsägbara berättandet, ger kvalité till den här filmen som inte helt kommer undan klassiska skrämseleffekter. Ett tajt, komprimerat berättande och välagerat utförande gör dock den här filmen till en bra skräckrulle som är väl värd en titt.
/Den Mörke Lorden
Sevärda skräckfilmer växer inte på träd. Ett trist faktum ni säkert är medvetna om. När det då dyker upp en film som levererar något utöver billiga skrämseleffekter och trötta manér blir man glad. The Objective spelar på rätt sida av stängslet.
En fd soldat, nu lydandes under CIA, skickas till Afghanistan för att samla information om en underlig energiemission som har upptäckts av övervakningssatelliter. Tillsammans med en grupp erfarna elitsoldater skickas han ut i det gudsförgätna ökenlandskapet i den norra delen av landet för att ta reda på vad som egentligen har hänt.
Jag ogillar utdragna, avslöjande trailers om filmer. Tänker därför lämna resten av filmens handling i mörkret för er att utforska på egen hand. Tre saker vill jag dock säga om den här filmen för att inte lämna er helt i blindo.
För det första så tyckte jag väldigt bra om den. Som jag redan har skrivit så tycker jag att bra skräckfilmer är sällsynta. Genren i sig är svår. Många har svårt för skräckfilmer. Dels för att de primärt går in för att skrämma sin publik. Dels för att de ofta, inte alltid, innehåller referenser till övernaturliga fenomen. Lätt att se hur det kan ställa till det för den genomsnittlige filmtittaren. Själv är jag inte okritiska. Jag vill se en bra film även när det rör sig om genrer där jag råkar ha en mjuk ådra.
För det andra är filmen snyggt gjord, väl berättad och, efter att ha konsulterat andra recensenter, smart berättad. Med det sista menar jag att soldaterna skildras trovärdigt ur synvinkeln hur soldater är tränade och beter sig. Utan att ha djupgående kunskaper om det själv kan jag bara nicka och hålla med. Skådespelarna sköter sig även i att frammana trovärdiga människor. Bra regi, kameraarbete och godkända specialeffekter dessutom. Ett välgjort hantverk alltså.
För det tredje så kommer slutet på filmen att störa en del tittare. Att få till ett värdigt avslut i en historia är notoriskt svårt och inte minst inom skräckgenren. För er som tittar och blir besvikna så kan jag skänka en liten tröst i att det finns en kunnig herre som skrivit en förklaring på IMDB där han beskriver vilka ”fenomen” som filmen antyder till. Kika där and you wil find.
Jag ogillar alltför uttömmande filmrecensioner. Det här är en film med kvalitet och jag vill inte förstöra nöjet för eventuella tittare. Bra, annorlunda skräck. I en genre där det tyvärr går brist på talang och kvalitet.
/Den Mörke Lorden
Den här verkar bli riktigt läskig! Lars von Trier gör skräck och vi vet att han kan skrämma brallorna av en. Hoppas den blir minst lika läskig som Riket!
http://www.youtube.com/watch?v=P_8XTZTo75E&eurl
/karl
Den eminenta tidskriften Nova science fiction har som bekant temanummer ibland, vanligtvis runt någon enskild författare. Just detta nummer bygger dock på en ”enkel men genialisk idé”, som det heter: Att sammanställa de noveller som, genom att komma med nya idéer eller en ny vinkling på en gammal idé, format och förändrat sf, . Sådant är förstås viktigt inom sf, en litteraturform där idéerna står i fokus. Det gäller i synnerhet för sf från den tid som dessa noveller kommer från; den nyaste av dem publicerades 1955 och det rör sig alltså om sf från en tid då formen var outvecklad och framför allt höll till i de billiga pulptidskrifterna, där sådant som personteckning och vackert språk inte ansågs vara särskilt viktigt. Hur har de då stått sig? Är de fortfarande läsvärda av annat än litteraturhistoriska skäl?
Marsiansk odyssé av Stanley G Weinbaum
Den allra äldsta av novellerna publicerades redan 1934 och är också den som känns mest primitiv. Det nya i den består i att detta tydligen var första gången som utomjordingar framställdes som verkligt främmande varelser istället för glosögda monster eller grönsminkade människor. Lyckade beskrivningar av utomjordingar är förstås extremt svåra att genomföra, men också något av det jag uppskattar mest i sf, så det är bara att tacka Weinbaum för att han startade trenden. Här finns också lyckade beskrivningar av flera verkligt främmande utomjordingar, men i övrigt är den ganska dålig. Bl a är en av rymdfararna av franskt ursprung och har en brytning som det tydligen ansågs vara höjden av humor att driva med. En intressant novell, men också tröttsam.
Betyg 3/5 – helt okej
Natten faller av Isaac Asimov
Tänk dig att du bor på en värld där det alltid finns en eller flera solar på himlen, där stjärnorna är en legend och bara en och annan grottforskare upplevt verkligt mörker. Där har du miljön i en av de noveller som är så berömd att till och med jag hört talas om den många gånger. Även här är det fråga om ganska enkelt berättande, men grundidén är så väl genomförd att det lätt går att bortse från. En novell med välförtjänt klassikerstatus.
Betyg 4/5 – rekommenderas
Någon kvinna född av C L Moore
Ibland känner jag mig mindre stolt över att vara ett sf-fan, t ex när jag får veta att de få kvinnor som tidigt skrev sf använde antingen bara sina initialer eller pseudonymer som författarnamn för att läsekretsen skulle slippa konfrontera det faktum att även kvinnor kan skriva om sådant som vetenskap, rymden, etc. Catherine Lucille Moore var en av dem och redan 1944 skrev hon den novell som jag nog skulle säga är numrets bästa. I ledaren nämns att den är en tidig novell med ett mycket subtilt feministiskt budskap, men framför allt tycker jag att den är ett paradexempel på hur bra sf kan vara när den fokuserar på människors reaktioner på ny teknik, snarare än tekniken i sig.
Betyg 4/5 – rekommenderas
Att med glädje världen försaka av Theodore Sturgeon
Ett annat område som är värt att fokusera på är sf:s förmåga att skildra inte bara ny teknik, utan även nya sätt att leva, oavsett om dessa ny livsstilar beror på den tekniska utvecklingen eller något annat. ”Att med glädje världen försaka” finns med i numret för att den är den första sf-novell som skildrar homosexualitet som något positivt. Novellen är välskriven och har en intressant premiss som utnyttjas väl, om än ej uttömmande. Ändå är det en av de svagare novellerna i numret. Tiden har sprungit ifrån den en aning, karaktärerna är en liten aning för karikatyraktiga och den är en liten aning för tråkig. Bara lite, märk väl, men tillsammans tillräckligt för att den inte ska bli något som stannar i minnet. Annars är Sturgeon en sjysst författare, som bl a skrivit Mer än människa, en lyckad roman om telepater och övermänniskor.
Betyg 3/5 – helt okej
Ett dån av åska av Ray Bradbury
Det finns vissa som tycker att det är jobbigt att läsa sf och när det gäller tidsresehistorier kan jag faktiskt hålla med dem. Att betrakta något för oss så intuitivt enkelriktat och bergfast som tiden som något det går att flytta runt i och manipulera är jobbigt. Men för vissa av oss är det mer av arbetsglädje än slitgöra över det hela. Här har vi iaf den novell som mer än någon annan spred tanken att den som skildrar tidsresor måste ta hänsyn till paradoxer och kumulativa effekter av eventuella förändringar av det förflutna. Den är dessutom välskriven och handlar om dinosauriejakt. För mig räcker det långt!
Betyg 4/5 – rekommenderas
Som bara en mor av Judith Merrill
Här har vi en intressant berättelse som på ett mycket skickligt sätt skildrar den spänning och förväntan det innebär att bli förälder och utspelar sig i en framtid där skadliga mutationer blir vanligare och vanligare. Den lider lite av att den är skriven som en atomkrigsvarning, men är ändå läsvärd, inte minst för att den mellan raderna kritiserar den emotionella och psykologiska effekten av att pappor inte är lika närvarande som mammor under barnens första år (sug på den, Orson Scott ”de minns ändå inget från de första två åren” Card!). För de av oss som är eller vill bli föräldrar kanske den är mer intressant än för andra, men den torde vara läsvärd även för övriga.
Betyg 3/5 – helt okej
Kalla ekvationer av Tom Godwin
Här har vi en novell som jag, i likhet med ”Natten faller”, har hört talas om tidigare. Att den är med beror på att den betraktas som det ultimata exemplet på ”hård”, dvs naturvetenskapligt korrekt sf. Detta beror inte så mycket på att den innehåller tekniska detaljer, utan på att handling och budskap går ut på att naturlagarna är just lagar och att vi människor, trots att vi övervunnit så många av våra biologiska begränsningar, till slut kommer till en punkt där själva verkligheten sätter en gräns för vad som är möjligt, oavsett vad vi tycker om det. Snillrika människor har lärt sig flyga, men de har lärt sig det trots gravitationen, inte genom att upphäva den.
När någon säger ”hård sf” tänker jag spontant på lite träig och tråkig sf, där det iofs går att hitta riktigt svindlande perspektiv, men där individer och deras känslor hamnar i skymundan. Så är dock inte fallet med ”Kalla ekvationer”, tvärtom finns det nog få sf-noveller som bjuder på en sådan känslomässig intensitet. Godwin har inte glömt individen, känslorna eller, för den delen, hur viktiga vårt inre liv kan vara för oss. Men han har heller inte glömt vilken direkt inverkan önskningar, känslor och förhoppningar har på materien: Ingen alls. Dessutom är den en sorts grundkurs i utilitarism. Vore jag filosofilärare på gymnasiet eller högstadiet skulle jag kräva att skolan köpte in en klassuppsättning av detta novanummer och sedan använda ”Kalla ekvationer” som diskussionsunderlag. Även Bradburys och Moores noveller skulle förstås kunna användas så.
Detta är välförtjänt en klassiker och, möjligen med undantag för ”Någon kvinna född”, numrets bästa novell.
Betyg: 4/5 – rekommenderas
Att spela Råtta och Drake av Cordwainer Smith
Något av det roligaste med sf är att kastas in i en obegriplig framtid där alla personer använder obegripliga ord och talar om obegripliga saker för att sedan gradvis få reda på vad som hänt. Tydligen var Cordwainer Smith en pionjär på det området, då han skrev en massa noveller från en sammanhängande framtid, men utan att i varje novell redogöra så noga för bakgrunden. Det tackar vi naturligtvis för, men det jag läst av honom tidigare (en novell vid namn ”Alpha Ralpha Boulevard”) har lidit lite väl mycket av det som var hans andra pionjärsinsats: Ett högtravande och närmast myt-och legendinspirerat språk. Staketet mellan legendlandet och flumighetens förort är mycket lågt byggt och det är lätt att trilla över. I den här novellen håller sig dock Smith på rätt sida och även om han använder sig av in medias res-greppet (eller vad man ska kalla det; det är ju inte fråga om att kastas in i handlingen, utan om att kastas in i en miljö. Kunde jag latin skulle jag passa på att hitta på ett nytt begrepp) får vi tillräckligt med förklaringar för att det ska bli begripligt och roligt att läsa.
Betyg: 4/5 – rekommenderas
Förutom novellerna innehåller numret några recensioner och en ledare, där redaktören lagom kortfattat ger lite historisk bakgrund till novellerna och sätter in dem i ett sammanhang, något som tillåtit mig att verka mer insatt än jag är i denna recension. För att besvara frågorna jag ställde inledningsvis så är detta ett nummer som går att läsa både för skojs skull och för att få inblick i en del av 1900-talets litteraturhistoria. Att ha gett ut detta får ses som en kulturgärning av novaredaktionen!
/Olov L
Mannen bakom en hel del tunga dystopier har somnat in idag. Mest känd för verk som Crash och Empire of the Sun.
Mina favoriter är de post-apokalyptiska The drowned world, The burning World och the Crystal World.
/karl
Nu är jag osäker om så många andra har växt upp med G.I.Joe på film eller som leksaker men jag kan glädja dom som har med ”nyheten” att Adult Swim just ska visa ett antal kortare tecknade filmer med just den ovannämnda serien med start den17:e April till den 25:e April. Det är tänkt att det ska vara tio femminuters avsnitt och ett längre finalavsnitt som går på tio minuter. Samtliga avsnitt är skrivna av Warren Ellis och kan då i mina ögon inte bli dåliga^^ Tyvärr så tycker inte Adult Swim om oss utlänningar särskilt mycket så man får leta lite på Youtube för att hitta avsnittena och det är värt att se dom i HD.
Hittills har tre avsnitt släppts och här är ettan, tvåan, och trean. Enjoy!
/AndreasG
Deadliest warrior är ett tv-program som just nu går på nån knepig kanal i USA, men vi svenskar kan helt lagligt titta det för veckan aktuella programmet. Vad handlar det om då? Jo, på ett väldigt nördigt sätt så bestäms vilken krigare som är the deadliest warrior. Upplägget är att 2 olika krigartyper möts och via en rad olika mer eller mindre fantasifulla test så bestäms det en vinnare. Just den här veckan möts en Samurai och en Viking 😀
Nördigt värre och kul!
/karl
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 