Nu när det råder Twilight-feber i Sverige så blev jag sugen på att läsa en äkta vampyr-bok proppfull med känsla, dekadens och obehagliga vampyrer. Edward kan slänga sig i väggen om man jämför med vampyrer som Zillah, Molochai och Twig, några av huvudkaraktärerna i Lost Souls. Zillah och hans kumpaner driver runt i USA på en ständig turné i blod, orgier och våld. Då och då stannar de i New Orleans och träffar Christian en äldre vampyr som driver en egen liten bar. Lite norr om stan får vi stifta bekantskap med Ghost och Steve, musiker med bandet Lost Souls?, bästa vänner med ett invecklat förhållande. Steve är ett supande svin och Ghost är för fin för den här världen. Till sist har vi den apatiske punk-goth ungen Nothing som skolkar, skär sig och eventuellt rymmer hemmifrån. Ghost är synsk och känner på sig att han snart kommer dras in i hemskheter. .
Boken är som en köttig soppa av mustighet och känsla, varje ord dryper av mening och fantasi. Det är en obehaglig bok med mycket våld, snusk och hemskheter. Ghost är tacksamt nog en ljusglimt i ett galleri av trasiga och onda varelser. Poppy Z Brites beskriver den amerikanska södern som dekadent och smutsig, med New Orleans som ett trasigt nav. Det jag upplevde som mest skrämmande med hela boken är en kort beskrivning av ett par bonnläppar som dyker upp på en öde bensinmack. (Squeeel like a pig!)
Boken släpptes 1992 och de tuffa vampyrerna ser alla ut som Sandman, Edward Scissorhands eller som sångaren i the Cure gjorde på den gamla goda tiden. Vilket gör att vampyrerna i dagens ögon ser ganska så gulliga ut. Men låt er inte luras av det, de är hemska! Hemska! De må se ut som the Crow men det är ändå 100 gånger bättre än ett helt ton med Twilight-böcker.
Det här är andra gången jag läser Lost Souls, första gången var för tio år sedan och då älskade jag boken. Idag så gillar jag fortfarande Zillah och de andra men lite av tjusningen har försvunnit. Fortfarande en bra bok som alla borde läsa någon gång.
4/5 -Rekommenderas!
/karl