Det är ingen tvekan om att det bästa som hänt filmkonsten, åtminstone sen ljudfilmen kom, är utvecklingen av den animerade filmen. Äntligen kan duktiga skådespelare slippa hämmas av sitt utseende, alternativt sminkas och kläs upp tills de liknar skyltdockor med julgranspynt, och koncentrera sig på sitt viktigaste redskap, rösten! Dessutom går det att infoga magi, utomjordingar, etc, utan att tittarna behöver undra varför människorna i filmen plötsligt fick sällskap av en gummidocka. Bara formen tas på allvar och ges lika stor budget som en spelfilm är det självklart att den animerade filmen är överlägsen den klassiska spelfilmen.
Därför trodde jag att det skulle bli roligt att få se anime i steampunkmiljö. Det skulle vara den dyraste animerade filmen som någonsin gjorts i Japan och manusförfattare och regissör var tydligen Katsuhiro Otomo (som bl a skrivit Akira). Stor budget och en erfaren regissör och författare i kombination, kan det bli dåligt? Ja, naturligtvis, åtminstone om det är fråga om en film från Hollywood. Men det var det nu inte och dessutom hade jag läst att filmen skulle handla om en ung mans försök att finna sig själv mot en bakgrund av social oro. Social oro, för tusan bövlar! Jag kommer genast att tänka på strejkande grodvarelser á Perdido Street Station. Vi snackar alltså om ett alternativt artonhundratal, det artonhundratal då Marx och Engels plitade ner sina skrifter och manifest, Nietzsche fantiserade om övermänniskoideal, Herman Melville åkte runt på valfångst och fraterniserade med kannibaler, Mary Shelley skrev om den förste galne vetenskapsman världen känt, etc, etc. Lägg till gigantiska kugghjul av mässing och pysande ventiler och möjligheterna tycks vara oändliga!

Coola ångrustningar
Jag antar att det inte är bra att ha för höga förväntningar. Att ständigt förvänta sig allmän sunk för att slippa bli besviken är ett dåligt råd i vardagen och kan säkert fördärva livet om det följs neurotisk, men när det gäller film tycks det vara en sund inställning. Den sociala oron visade sig ha mer att göra med herrskapets planer för ny teknik än med någon form av egentlig social förändring. Visst förekom det häftiga ångrustningar och liknande, men tyvärr tog de alltför stor plats. Faktum är att det mest fascinerande med filmen är den visar att en film inte behöver någon förlaga för att framstå som en dålig filmatisering av en bok. Huvudpersonen presenteras bara med hjälp av ett kort slagsmål innan den första jakten kommer igång, visserligen med ångtåg och luftskepp, men ändå bara en standardjaktscen. Mina förhoppningar hade inte dött, eftersom t ex Laputa – Castle in the Sky börjar på ett liknande sätt och sedan tar sig. Men jakten visade sig bara vara början. Visserligen gjordes en del försök att starta en diskussion om teknikens roll i samhället och huvudpersonens bryderier var åtminstone lite engagerande, då hans ursprungliga dilemma, valet mellan familjelojalitet och samvete, komplicerades av att olika familjemedlemmar stod på olika sidor i konflikten, men mycket gick tyvärr förlorat pga att karaktärerna, bildligt och bokstavligt, fick skrika för att höras över dånet från effekterna.
Missförstå mig inte nu; jag är ingen dogmatisk motståndare till högljudda effekter, maffiga maskiner och explosioner (eller allra helst exploderande maskiner), men riktigt bra tycker jag att de blir först när spänning och action kombineras med lite djupare budskap och funderingar. Och om man drar ut på klimax i 60 minuter så är det liksom inget riktigt klimax längre.
För att sammanfatta mitt intryck av filmen kan jag tänka mig att riktiga steampunkfans reagerar på den här filmen på samma sätt som tolkienistas reagerade på Steve Jacksons LoTR-filmer: Det är roligt att någon bygger snygga och påkostade miljöer, men framför allt blir man besviken över att så mycket tappades bort på manussidan. Om du verkligen, verkligen gillar ångbaserad teknik kan du säkert underhållas för stunden av den här filmen, men annars kan jag tyvärr inte komma på någon direkt anledning att se den.
Betyg: 1/5 – dålig
/Olov L