Lil’Cthulhu!

 

Naaaaaw! Gullit!

/karl

Frukost i skymningen (2009) av KG Johansson

Hela landet går och håller andan i väntan på att svininfluensan ska slå till på riktigt, samtidigt som jag drabbats av en helt vanlig förkylning. Störtlöjligt, som Baloo skulle ha sagt. I mitt omtöcknade tillstånd orkade jag iaf läsa färdigt Frukost i skymningen, som getts ut av det lilla entusiastiska förlaget Wela Förlag, som framför allt publicerar fantasy och science fiction för lite yngre läsare.

Frukost i skymningen är sf som enligt bokens baksida utspelar sig år 2068. Den ena huvudpersonen, Frank Dribble, är en ganska typisk nedgången-snut-figur, med begynnande alkoholproblem och ett stagnerat äktenskap. Det som är ovanligt är att han egentligen inte är snut, utan någon sorts handläggare på ett försäkringsbolag, vilka jobbar ungefär som privatdetektiver. I den framtid som beskrivs är det nämligen företagsvärlden som styr och den fysiska världen är uppdelad mellan tre enorma företag, varav ett är det som en gång var Katolska Kyrkan. Alla är uppkopplade till nätet via glasögon eller kontaktlinser och bombarderas av reklamjinglar och spam, när de inte ser på olika korkade dokusåpor vars största (enda , verkar det som) inslag officiellt är sex, men vars egentliga syfte är att sälja prylar med hjälp av produktplacering. Att lämna nätet är förbjudet  ”av säkerhetsskäl”.

Utanför nätet är det kvävande hett i Stockholm, där romanen inleds, på grund av klimatförändringarna. Oljan är slut,  så de solcellsdrivna tågen stannar efter att ha kört i mörker i några timmar och plast är ett minne blott.

Medan Frank Dribble drabbats av leda har den andra huvudpersonen, Selena Rashid, värre problem, då hennes hem just brunnit ned och det därför finns risk att det upptäcks att hon förskingrat mat åt sina föräldrar från äldreboendet där hon arbetar. Dribble skickas upp till Luleå, där Rashid bor, för att undrsöka försäkringsaspekterna av hennes fall. Sedan får vi följa deras försök att hitta en väg bort från det ytliga samhälle de lever i.

KG Johansson anges vara översättare av många av de klassiska sf-författarna och Frukost i skymningen infogar sig ganska lätt i den samhällskritiska delen av genren. Ibland lyckas den typen av sf-romaner nå någon sorts allmängiltighet, där naturligtvis Orwells 1984 är det bästa exemplet. Vid andra tillfällen är de mer tidsbundna. Frukost i skymningen tror jag hamnar i den senare kategorin. Om någon hade läst alla kvällstidningar och tittat på alla dokusåpor som vräks ut under, säg, 2008 och satt sig ned att skriva något som drar de tendenser som personen hittat till sin spets tror jag att resultatet skulle bli något i stil med denna roman. Ibland framstår Johansson som lite konservativ, ibland som mer sympatisk, men något han verkligen lyckas med är att skärskåda samhället han skriver om, liksom motståndet mot det, utan att det blir varken nattsvart eller blåögt. Han är ingen språklig virtuos, eller förenklar kanske språket för att det ska passa yngre läsare, men han inga misstag heller. Personteckningen är inte fantastisk, både Rashid och Dribble är mer av typer än personligheter, men samtidigt är de inte enbart stereotyper och dialogen flyter bra. Mina fördomar om svenska böcker utgivna på små förlag fick mig att under läsningen sitta och vänta på fadäser som aldrig kom. Dessutom blev jag åtminstone lite överraskad mot slutet.

Jag skulle säga att om den läses medan den ännu är aktuell är Frukost i skymningen en läsvärd satir över dagens samhälle. Kanske skulle den också vara en bra bok att sätta i händerna på unga bokslukare som är nyfikna på sf. Kanske tycker de att den är mossig, uppvuxna som de är med Internet och dokusåpor, men den väcker nog ändå en del tankar. Bara de står ut med det hemska omslaget.

Betyg 3/5

/Olov L

FEL science fiction (2009) av Joel Andersson, Christina Källstrand och Viktor Nilsson (redaktörer)

FEL förlag är ett liiiitet, icke-kommersiellt förlag som plötsligt gett ut en sf-antologi med ett underbart omslag och lätt anarkistiskt anslag. Redaktörerna säger sig, i förordet,  inte vara några direkta experter på sf, vilket de ser som en styrka. Där ringer en varningsklocka hos mig. I en idébaserad litteraturform som sf är det inte konstigt att originalitet i innehållet skattas högt, och för att undvika att publicera sådant som alla hardcorefans redan läst behövs det en viss beläsenhet inom genren. Sedan slutade klockan äntligen med sitt irriterande plingande så att jag kunde inse att just den lätt maniska originalitetsfetischismen inom sf (som jag iofs inte ska överdriva förekomsten eller betydelsen av, även om den finns) är något som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Visst är det fantastiskt att läsa om idéer man aldrig skulle ha kunnat få själv, men samtidigt kan det finnas ett värde i att läsa om en gammal idé som getts en ny twist eller helt enkelt presenteras på ett nytt eller mer njutbart sätt. Alltså behöver det varken vara en styrka eller svaghet att inte ha stenkoll på genren som redaktör. Det viktiga är ju att publicera bra verk. Vilket det känns lite pinsamt att jag varit tvungen att resonera mig fram till, så jag tar istället och tittar på novellerna en och en:

De blommande trädgårdarna på Månens baksida av Pia Lindestrand

Det börjar hyfsat med en stillsam historia som har ett ganska typiskt överraskningsslut. Novellen skildrar fint en relation med förhinder. Något direkt fel (ursäkta om någon tar detta som en ordvits) finns det inte på novellen, men den är inte så speciell heller.  Lindestrand kan uppenbarligen skriva, men skulle kanske behöva lite mer plats på sig för att fördjupa beskrivningen av huvudpersonerna, som förblir en aning avlägsna, vilket gör att det är svårt att engagera sig i deras problem.

Insider av A. R. Yngve

Nästa novell är desto mer rakt berättad och handlar om den medborgerliga statusen hos framtida tjänarandroider. Berättelsen förlorar lite på att de idéer som presenteras förs fram lite väl övertydligt. Men den flyter på bra och både stilen och känslan jag får av att läsa den påminner mig om någon sådan där gammal mysig sf-novell som oftast är skriven av Isaac Asimov. Bra för stunden, men tyvärr inget som stannar kvar särskilt länge efter att sista raden lästs, blir mitt omdöme.

ESP av Björn Mattson

Denna novell känns också som om den kunde vara skriven av någon av de gamla mästarna. Mattson ska ha en eloge för att han inte drar ut på novellen mer än nödvändigt – novellen är ungefär tre sidor lång. Han har fått en idé (och en ganska angelägen sådan skulle jag vilja påstå) och presenterat den kompetent. Ett fint exempel på hur sf kan ge nya perspektiv på tillvaron och andras situation.

Beröring av Maria Nygård

Nästa novell är nästan lika kort som ESP, men ger snarare mersmak, framför allt beroende på  Nygårds språk. ”Nu börjar det likna något”, var min spontana tanke när jag läste Beröring. Så professionellt skriven var novellen att jag blev lite förvånad när den tog slut. Den kändes som prologen i en lovande sf-roman snarare än en novell. Tydligen skrevs den under en kurs i kreativt skrivande, så kanske gör de där kurserna nytta ibland. Jag hoppas iaf på att få läsa mer av Nygård i framtiden.

Den rätta ägaren av Erika Harlitz

Även denna novell tyckte jag mycket om. Den är mer traditionell i prosan än Beröring, men upplägget är intressant: Den rätta ägaren utspelar sig i vad som tycks vara en fantasyvärld, men en där utvecklingen nått fram till en tid som liknar vår. Huvudpersonen arbetar på ett museum där ett mystiskt svärd väntar på sin rätta ägare… Harlitz är historiker (författarpresentationer ingår i antologin, vilket kanske framgått) och lyckas verkligen förmedla fascinationen inför svunna tider. Men det är klart att det skulle vara extra häftigt att plugga historia om de gamla slagen stått i en sword & sorceryvärld. Tyvärr skäms novellen något av att styckeindelningen gått åt fanders. Att byta rad när perspektivet skiftar mellan två olika personer, men inte på andra, slumpmässsigt valda ställen i texten borde vara standardförfarande. Men det är redaktörernas uppgift att kontrollera sådant och novellen är fullt läslig ändå, så ingen skugga må falla över Harlitz.

4009 av Joel Andersson

Här försöker författaren kombinera två typer av berättelser, dels en mer surrealistiskt filosofisk betraktelse över några individers vardag år 4009, dels en mer humoristisk satir över våra förväntningar på framtiden i allmänhet. Tyvärr blir kombinationen inte särskilt lyckad. Att skriva suggestivt, utan att det blir självrefererande eller helt enkelt tråkigt, är mycket svårt och kräver framför allt stilkänsla. Den känsla som finns förstörs tyvärr av de mer skojfriska inslagen. Å andra sidan skrattade jag faktiskt högt en gång under läsningen, vilket är ovanligt. Humorn dränks dock i surrealistflummet. Andersson kan säkert skriva något bra om han håller sig till en typ av berättelse, kanske helst (om min smak ska styra) den roliga. Den här blev dock inte särskilt njutbar.

Folke och Fia av Annika Jägerbrand

Först suckade jag lite över den här novellen, som verkade väl klyschig utan att uppväga med andra kvalitéer, men snart fastnade jag i den satiriska berättelsen om kärlek och vår syn på den. Extra roligt är det att både de värsta cynikerna och de mest hopplösa romantikerna får sin världsbild satt under lupp. Bra satir och godkänd sf blir mitt omdöme.

Bergtagen av Anders Nilsson

Denna novell påminner mig om två andra verk, dels Bara sen solen sjunkit av Johanna Sinisalo, dels Odens öga av Håkan Strömberg. I den förstnämnda är troll ett slags landlevande rovdjur och i den andra lever asatron kvar i ett nutida Sverige. Anders Nilsson har helt sonika kombinerat de två och skrivit en thrillernovell om en resa in i ett reservat för intelligenta troll (eller ”råfolk”, som den politiskt korrekta termen lyder) någonstans i skogarna mellan Örebro och Karlskoga. Kanske har Nilsson också inspirerats av Trollen – deras liv, land och legender av Jan-Öjvind Swahn, med illustrationer av Bo Lundwall, som är en folkloristisk bok om troll, skriven som om sägner och myter var baserade på verkligheten, alltså en sorts mockumentary i bokform. Bergtagen är hur som helst precis lika kul/galen som det låter, i positiv bemärkelse! Intrigen är nästan identiskt med den i Odens öga, men vad gör det? I sådana här berättelser är det miljön som är det viktiga, inte den yttre handlingen. Min invändning mot Bergtagen är att den är för kort. Det känns som om den är omarbetad från ett mycket längre format och att inte alla essentiella delar kommit med. Men om Nilsson någon gång skriver en roman om den här alternativa verkligheten kommer jag att läsa den! Det behövs nog lite längre berättelser än såhär för att utforska alla aspekter av skillnaden mellan trollvärlden och vår. Underhållande är den hur som helst.

Soldat i framtiden av Lennart Svensson

Alla ni som slaviskt följt denna blogg och memorerat varje ord under det senaste halvåret eller så känner igen Lennart Svenssons namn. Jag har tidigare recenserat hans roman Antropolis och han har även gett ut en novellsamling vid namn Eld och rörelse, som jag läst men inte skrivit om. Den sista novellen i samlingen var en realistisk novell om ett icke namngivet krig. Eftersom den var välskriven och framför allt visade att Svensson sitter inne med en del kunskap om krigsföring hade jag ganska höga förväntningar på den här novellen. Ett framtidskrig med nanodräkter, etc, beskrivet av någon som vet vad han talar om! Låter det inte hur kul som helst?! Tyvärr blev jag besviken, då novellen beskriver markstrider, visserligen på en främmande planet och mot en främmande art av utomjordingar, men utan särskilt mycket framtidskänsla. Sf-detaljerna känns påklistrade, som om Svensson bara tagit ett stycke ur sin gamla krigsnovell och lagt till en enstaka fundering om framtida kamouflagedräkter. Berättelsen skulle ha vunnit på att vara mindre enkelspårig, alltså tvärtemot Joel Anderssons berättelse, som försökte förena för många (2) koncept. Av detta kan vi lära oss två saker: 1) Det krävs fingertoppskänsla för att skriva en bra novell och 2) det är ingen hejd på mitt gnäll. Antropolis är fortfarande det bästa skönliterrära verk jag läst av Svensson, men jag hoppas på mer och bättre i framtiden.

I framtiden, när allt är bra av Gustav Källstrand

Den här novellen är nog den som fångade mig mest och var nära att få mig att glömma att lunchrasten på jobbet var slut. Den är lågmäld och vardaglig, vilket får det mysterium som rullas upp att framstå som desto mer fantastiskt. Annars är temat klassiskt och jag får inte riktigt alla svar jag skulle vilja ha (eller skulle jag verkligen det?) på slutet, men vägen dit är byggd av ren berättarglädje och ett engagemang i karaktärerna som smittar av sig på mig. En lyckad novell, helt enkelt!

Nusse av KG Johansson

Sen kommer en till välberättad historia, om fyra systrar i en blek, primitiv framtid, där en av dem visar sig ha en mycket speciell förmåga. Även denna är klassisk, både till innehåll och upplägg, men det gör inte särskilt mycket, eftersom Johansson har den där magiska förmågan att få läsaren att identifiera sig med och bry sig om påhittade figurer. Det verkar som om novellen utspelar sig i samma framtid som Johanssons bokserie om Glastornen som jag nu är riktigt sugen på att läsa. Om de håller denna klass kan de vara riktigt bra mellanålders- eller ungdomsböcker.

Flickan och den gamla av Fredrik Almqvist

Den här novellen är, i likhet med ESP, en kort presentation av en klassisk idé. Den är kompetent genomförd, men lämnar inga djupare avtryck hos mig. Almqvist lyckas iaf med twisten på slutet, även om den som är mycket van vid twistspotting nog ser den komma ganska tidigt.

På jakt efter ideosfären av Love Kölle

Till sist finner vi något så välkommet som en steampunkberättelse på svenska. Kölle tar sig an genren, försvenskar den genom att placera ut tidstypiska svenskar som Nobel, L M Ericsson och Strindberg och lyckas alldeles utomordentligt bra! Han tycks ha förstått det drag av självironisk humor som genomsyrar ångpunken och fläskar ogenerat på med allt som hör genren till, från luftskepp till esoterism och slänger till och med in en antydan om en förlorad dinosaurievärld. Det enda inslag som haltar lite är språket. Novellen är skriven i brevform, vilket naturligtvis är helt rätt för en 1800-talspastisch. Men brevskrivaren är (självklart) engelsman, så Kölle måste så att säga ”översätta” texten till svenska. Oftast går det bra, men ibland blir det väl mycket av ordagrann översättning, särskilt i uttrycket ”kriget att få slut på alla krig”, alltså ”the war to end all wars”. Dock är detta förstklassig underhållning och jag vill rikta en uppmaning till Kölle och i förlängningen till (faktiskt) alla medverkande novellförfattare: Skriv mer, skriv längre, skriv kortare, fortsätt att skriva! Det som är dåligt kan ansas bort med tiden och det som är bra lovar gott för svensk fantastik i framtiden.

För att säga något om antologin i sin helhet är den oväntat bra. Här tycks finnas flera oslipade diamanter och även under de flesta svagare partier är det fråga om underhållande läsning. Jag ser gärna mer sf (och fantasy och skräck) från FEL Förlag, men hoppas att redaktörerna slutar lyssna på sin idol Derrida och inser att det inte är totaliserande, eller ett naivt antagande om språkets transparens, att ha en vettig styckeindelning och stryka sådant som är dåligt. Tänk på en annan av era förebilder, Nietzsche, släpp slavmoralen och forma andras texter i den store Zarathustras efterbild!

FEL science fiction kan, såvitt jag vet, bara beställas från förlagets hemsida.

/Olov L

The Gathering Storm, äntligen! (?)

Nu har Robert Jordans fru och författaren Brandon Sanderson efterlängtade slut på Wheel of time serien kommit. Har någon hunnit läsa den? Är det ens någon som orkar? Vi kommer få in boken till biblioteket och jag tänker slänga ett öga i den för att se hur det hela funkar med Sanderson. Nu kan vi prata om att jobba under extremt hög nörd-press, det måste vara otaliga horder med fans som kommer granska hans version med lupp! Kul att det blir ett avslut i alla fall..

Tant-vampyr-snusk.

Vem är den frodiga och fina tanten på bilden? Jo det är Charlaine Harris, som ligger bakom Southern Vampire böckerna. Det är alltså böckerna som som tv-serien True Blood är baserade på. Det som har gnagt på mig länge nu är att jag sitter och plöjer en serie med tant-snusk böcker! Jag som fnyser åt både Sheldon och Isfolket, jag som helst läser tunga och mörka fantastik-böcker. Nu sitter jag här och läser om skoinköp, pulserande skrev och kärleksbekymmer! Jag försöker komma undan med det hela genom att frenetiskt inbilla mig själv att det handlar om vampyrer och varulvar, det är fräckt! Men det handlar egentligen om en sprallig och redig tjej från södern som råkar ut för en lång radda med kärleksbekymmer och det råkar bara utspelas i en värld där vampyrer och annat oknytt finns. Jag läser de här böckerna när tid finns, på lunchen eller hem från jobbet, det är lättsmält och otroligt charmigt. Det är så mycket amerikansk söder så att det dunstar iste och lemonad om böckerna.  Det är underhållande och bara något skämmigt med klassiska tant-snusk formuleringar som ”vibrerande mellangärde” och ”hettande länder” .

Nu när True Blood går på tv är det lite mer rumsrent att gilla Charlaine Harris, men jag började läsa böckerna långt innan serien kom. Men det var min kusin som började, det är han som är tanten! ha! Nä, vill man ha något lättsamt och trevligt med lite inslag av mord och det övernaturliga så är Harris din kvinna.  Nu är det officiellt jag är en tant-snusk lover.

/karl

Nu blir det mörkare..

och det firar vi skräcklovers med lite Danzig!

/karl

Jag tänkte skriva om Evolution av Stephen Baxter, men det blev inte så.

Evolution är en väldigt deppig bok, 800 sidor med elände. Första 500 sidorna går att hoppa över, sen händer det lite saker men i stort sett är det ingen kul bok. Både tråkigt skrivet och en deppig syn på mänskligheten. Lite väl svårt att skriva en spänningsroman om något så långsamt som evolutionen kanske.

Mänskligheten, eller däggdjuren bara förstör och blir utplånade som dominant ras ganska så kort in i framtiden. Det ligger något i det hela när man ser Lu Guangs foton från industristäder i Kina.  Bilderna ser ut att vara ifrån Fallout 3 eller nån liknande apokalypshistoria.

/karl

Science fictionfandom år 1951 och fanspeak

Via Anna på Landet Annien fick jag länken till en artikel om science fictionfans i LIFE Magazine från år 1951. Det är mycket fascinerande, tycker jag, att läsa om sf från en tid då Ray Bradbury var en av nykomlingarna på sf-scenen och artikelförfattaren påpekar att det nu faktiskt finns åtminstone en teoretisk möjlighet att åka till månen. Dessutom får vi se en bild av kostym- och klänningsklädda sf-fans, tagen på en sf-kongress i New York 1950, läsa om ”the Shaver hoax” och lite annat.

En annan rolig länk är denna ordlista över fanspeak, den slang som utvecklats inom fandom genom åren. Se särskilt ”Gay Nazis for Christ”.

/Olov L

Talk show intervju med Bruce Campbell

Hittade den här intervjun med Bruce Campbell från The Late Late Show with Craig Ferguson. Alla nerdars favorit Bruce Campbell levererar några av sina insikter och åsikter om film i stort och skräckfilm i synnerhet. Åh, Bruce. Han verkar inte bara sympatisk och rolig utan även ha en hel del innanför pannbenet. Fast det visste vi ju redan. Förutom att bjuda på en alltid lika njutbar dos Bruce Campbell så lade jag upp det här för att sätta Karls världsbild i gungning en smula. Bruce Campbell verkar nämligen inte dela Karls monumentala kärlek till zombies. Håll till godo. 😉

/Den Mörke Lorden

2 nya länkar i bloggrollen.

2 relativt nya blogger har jag lagt till i Drömmarnas bergs bloggroll, Zmeu och Spektakulärt.

Zmeu är ”ohälsosamt besatt av Neil Gaiman, Hellboy, Psychonauts & Guillermo del Toro. You’ve been warned.” Men hon skriver om en hel del annat också, mammutar t.ex.

Spektakulärt är en blogg som siktar på att skriva om ny svensk Science Fiction, och det initiativet gillar vi.

/karl