Takvärlden (1988) av Christopher Fowler

Cristopher Fowler

Jag har egentligen ganska få konkreta barndomsminnen. När min syster läste pedagogik fick hon lära sig att när folk ska dra sig till minnes någon speciell situation ur sin barndom (här kan du testa själv genom att tänka på något tydligt barndomsminne) är det en förkrossande majoritet som beskriver något som skedde utomhus, eftersom det av någon anledning tycks vara lättare att minnas sådant. Alltså kanske mina få minnen beror på att jag ofta satt inne och nördade mig, medan mer sunda barn var ute och stångades? Det är nu inte så konstigt: På min tid var det standardpedagogik att säga ”Ät upp din mat! Tänk på barnen i Afrika, de skulle minsann inte säga nej till lasagne som består till 90% av bränd ost!” till födotrilskande ungar. Då är det förstås naturligt för ett intelligent (nåja) barn att utvidga detta solidaritetstänkande till andra utsatta grupper. Och att befinna sig utomhus frivilligt är ju ett rent hån mot alla hemlösa människor.

Istället för konkreta minnen  har jag en del allmänna minnen, en sorts hopkok av flera situationer som sammanfattar en viss stämning som rådde under min uppväxt (och som jag möjligen inbillar mig). Ett sådant generellt minne är av kompisar som var extremt otåliga när vi tittade på film och ville att vi skulle snabbspola till de ställen där det ”händer något”. Om dessa människor läser böcker idag tror jag att de skulle gilla Takvärlden.  Här känns det verkligen som om de flesta scener som inte innehåller våld, jakter eller liknande skurits bort av en pundteckenögonförsedd redaktör! Det är synd, för i grunden finns den mycket intressanta idén att en liten grupp av människor har bosatt sig på Londons tak och där byggt upp sitt eget lilla samhälle (alla som läst Un Lun Dun minns väl hur detta parodierades av China Miéville) med  hjälp av listigt applicerade klätterverktyg. När boken börjar är detta samhälle hotat av en mystisk och mordisk sekt och vi får följa två insekter (som takvärldsmänniskorna kallar oss markbundna typer) som av en slump dras in i slutstriden mellan de två grupperna. Japp, slutstriden. Trots att det ”händer något” nästan hela tiden känns det som om det mesta av intresse redan hänt. Som fantasyfan skulle jag förstås ha velat följa takvärldens tillkomst från början, med tidiga etableringsförsök, splittringar i politiska fraktioner, tillkomsten av ritualer, etc, och jag skulle gärna ha sett att den färdiga romanen innehöll kartor, flaggor och gängsymboler. Men boken är skriven för thriller- och deckarfantaster (vi får även följa polisens utredning av taksektens olika rituella mord och den biten känns rätt klyschig).

Slutintrycket är alltså det av en briljant idé som inte förvaltats särskilt väl. Dock finns det en hel del som talar för Takvärlden som roman. Tempot gör den extremt snabb- och lättläst, så den funkar utmärkt som läsning på bussar och under kaffepauser på jobbet. Huvudpersonerna är sympatiska om än inte så levande beskrivna och några av kvinnorna är befriande kaxiga och starka. Sedan ges man en del bakgrundshistoria också, så fantasytarmen blir inte helt utan. Dessutom är Londons tak engagerat och noggrannt beskrivna och jag får intrycket att det skulle gå att sitta med en karta över staden och följa med i handlingen på den. Jag har inte testat, men det viktiga är ju att det känns som om det skulle gå. Sedan finns det en del övernaturliga inslag också, eftersom berättelsen är en sådan där som går att tolka som helt realistisk, även om en del saker då blir svåra att förklara, men även som innehållande övernaturliga inslag, vilket å andra sidan gör den lite långsökt.

Den som gillar thrillers (och snabbspolning) skulle jag helt klart rekommendera att läsa Takvärlden. Likaså den som tycker att själva idén låter fascinerande. Något direkt mästerverk är den dock inte.

Betyg: 3/5 – helt okej

/Olov L