Jag har egentligen ganska få konkreta barndomsminnen. När min syster läste pedagogik fick hon lära sig att när folk ska dra sig till minnes någon speciell situation ur sin barndom (här kan du testa själv genom att tänka på något tydligt barndomsminne) är det en förkrossande majoritet som beskriver något som skedde utomhus, eftersom det av någon anledning tycks vara lättare att minnas sådant. Alltså kanske mina få minnen beror på att jag ofta satt inne och nördade mig, medan mer sunda barn var ute och stångades? Det är nu inte så konstigt: På min tid var det standardpedagogik att säga ”Ät upp din mat! Tänk på barnen i Afrika, de skulle minsann inte säga nej till lasagne som består till 90% av bränd ost!” till födotrilskande ungar. Då är det förstås naturligt för ett intelligent (nåja) barn att utvidga detta solidaritetstänkande till andra utsatta grupper. Och att befinna sig utomhus frivilligt är ju ett rent hån mot alla hemlösa människor.
Istället för konkreta minnen har jag en del allmänna minnen, en sorts hopkok av flera situationer som sammanfattar en viss stämning som rådde under min uppväxt (och som jag möjligen inbillar mig). Ett sådant generellt minne är av kompisar som var extremt otåliga när vi tittade på film och ville att vi skulle snabbspola till de ställen där det ”händer något”. Om dessa människor läser böcker idag tror jag att de skulle gilla Takvärlden. Här känns det verkligen som om de flesta scener som inte innehåller våld, jakter eller liknande skurits bort av en pundteckenögonförsedd redaktör! Det är synd, för i grunden finns den mycket intressanta idén att en liten grupp av människor har bosatt sig på Londons tak och där byggt upp sitt eget lilla samhälle (alla som läst Un Lun Dun minns väl hur detta parodierades av China Miéville) med hjälp av listigt applicerade klätterverktyg. När boken börjar är detta samhälle hotat av en mystisk och mordisk sekt och vi får följa två insekter (som takvärldsmänniskorna kallar oss markbundna typer) som av en slump dras in i slutstriden mellan de två grupperna. Japp, slutstriden. Trots att det ”händer något” nästan hela tiden känns det som om det mesta av intresse redan hänt. Som fantasyfan skulle jag förstås ha velat följa takvärldens tillkomst från början, med tidiga etableringsförsök, splittringar i politiska fraktioner, tillkomsten av ritualer, etc, och jag skulle gärna ha sett att den färdiga romanen innehöll kartor, flaggor och gängsymboler. Men boken är skriven för thriller- och deckarfantaster (vi får även följa polisens utredning av taksektens olika rituella mord och den biten känns rätt klyschig).
Slutintrycket är alltså det av en briljant idé som inte förvaltats särskilt väl. Dock finns det en hel del som talar för Takvärlden som roman. Tempot gör den extremt snabb- och lättläst, så den funkar utmärkt som läsning på bussar och under kaffepauser på jobbet. Huvudpersonerna är sympatiska om än inte så levande beskrivna och några av kvinnorna är befriande kaxiga och starka. Sedan ges man en del bakgrundshistoria också, så fantasytarmen blir inte helt utan. Dessutom är Londons tak engagerat och noggrannt beskrivna och jag får intrycket att det skulle gå att sitta med en karta över staden och följa med i handlingen på den. Jag har inte testat, men det viktiga är ju att det känns som om det skulle gå. Sedan finns det en del övernaturliga inslag också, eftersom berättelsen är en sådan där som går att tolka som helt realistisk, även om en del saker då blir svåra att förklara, men även som innehållande övernaturliga inslag, vilket å andra sidan gör den lite långsökt.
Den som gillar thrillers (och snabbspolning) skulle jag helt klart rekommendera att läsa Takvärlden. Likaså den som tycker att själva idén låter fascinerande. Något direkt mästerverk är den dock inte.
Betyg: 3/5 – helt okej
/Olov L
”Tempot gör den extremt snabb- och lättläst, så den funkar utmärkt som läsning på bussar och under kaffepauser på jobbet.”
Just det här gör gärna en roman extra intressant, speciellt om man pendlar 2 timmar varje dag. Det är inte alla böcker som funkar att ha med sig i rockfickan, lagom lättsmälta och snabba att dyka in i på tjuvade minuter. Sen bör den inte vara för tjock heller! Nu släpar jag runt på Kings IT, känns som att hålla i ett cementblock.
intressant! Har du möjligen även läst ”Djävulens böner” av samma författare? Jag gillar _de senare_ (läs: de tidigare) skräckförfattarna från Storbritannien såsom Fowler och James Herbert. Intressanta böcker att studera även om de inte alltid – vilket du också påpekar – kanske inte direkt är det bästa man läst.
Har du läst Djävulens böner av Fowler, så skriv gärna en kommentar om vad du tyckte. Det skulle jag uppskatta..
Bästa!
F. G.
Hej Fredrik!
Nej, ”Takvärlden” är det enda jag läst av Fowler. Men James Herbert är väl han som skrivit om David Ash? Jag läste den första (”Ondskans hus”?) som barn och den andra (”The ghosts of Sleath”) som tonåring. Det var väl en period under åttiotalet då det översattes en del skräck till svenska, kanske pga Stephen Kings framgångar.
Har du skrivit något om ”Djävulens böner”? Jag går in på din blogg ibland, men mitt bloggläsande är sporadiskt och osorterat.
/Olov L
Olov –
Jag har förstås ingen aning om hur gammal du är och när du var barn och läste James Herberts Ondskans hus. Skriv gärna vad du anser om denna bok och den andra du nämner nu i efterhand, även om det var länge sedan du läste dem. Jag instämmer för övrigt om det övriga rörande 80-talets skräckpublicering. Herbert lanserades såsom Englands Stephen King, och personligen finner jag en del av hans romaner intressanta; kanske främst Råttorna och uppföljaren (Råttboet, tror jag) i Kalla Kårar-serien.
Dessvärre har jagi nte skrivit något om Djävulens böner på min blogg, men jag är en bibliofil och samlar på förstaupplagor och fann den nyligen (tillsammans med takvärlden, som jag ännu inte läst (fy skäms!)) för någon tia, och visste inte ens att Fowler hade fått fler romaner än Takvärlden översatt – blev närmast ytterligt förvånad.
Bästa
F. G.
Hej igen, Fredrik!
Jag glömmer alltid att jag trots allt kan vara hyfsat anonym här på nätet och att alla som läser DB inte automatiskt vet allt om mig. Men jag gör liknande saker i vardagen, när jag drar interna skämt och är alltför sarkastisk inför folk som inte känner mig och blir förvånad när de missförstår.
Nåja, jag är född 1980 och läste Ondskan hus i tredje eller fjärde klass, så det borde ha varit ungefär 1989-91. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av den, men författaren lyckades iaf överraska mig mot slutet. Den handlar om David Ash, som har specialiserat sig på att finna naturliga förklaringar bakom spökerier och sådant. Han kommer till ett hus på den engelska landsbygden för att avslöja de märkliga fenomen som tilldrar sig där som bluff. Naturligtvis blir det svårare och svårare för honom att förklara hur saker hänger ihop. Han måste också konfrontera sitt förflutna och inse varför han så desperat vill bevisa för sig själv att det inte finns något liv efter döden. Jag minns den som en ganska stämningsfull gengångarhistoria som blev otäck först på slutet. Men det är svårt att säga vad jag skulle ha tyckt idag, eftersom vi talar om en av de första renodlade vuxenböcker jag läste.
”The Ghosts of Sleath” läste jag senare, när jag var åtminstone 12-13 år. I den undersöker David Ash märkliga händelser i en liten by. Jag tyckte att den var klart sämre, med en inte alltför engagerande berättelse och ganska ordinär prosa. Men så var jag ju äldre. Det var iaf roligt att läsa om David Ash igen, men slutintrycket är ändå det av en ganska onödig uppföljare.
(Inom parentes sagt tyckte jag att en sexscen i ”The Ghosts of Sleath” var rätt, ehm, ”het”, vilket jag kanske skulle tycka var otroligt fånigt om jag läste om den nu. Men det inom parentes sagt.)
Inte skämmas för att du inte läst allt! Känn dig nöjd över det du gör istället. Eller så.
Allt gott,
Olov L