Månadsarkiv: januari 2010

by

The Cardinal’s Blades av Pierre Pevel (2009)

Nu har jag tagit ett djärvt steg utanför min normala mall för böcker. Det brukar te sig så att jag läser böcker, gärna SF eller Fantasy och som oftast är det en man från England eller USA som är författare. Men inte nu! Pierre Pevel är en fransk författare, franska författare har jag läst förut men aldrig fantasy. Det är alltså en fransk bok översatt till engelska, tydligen går det så pass bra för Pevel i Frankrike att man djärvt har satsat på en större publik.

Det är en väldigt fransk bok! Vi snackar1600-tal, musketörer, värjor, dueller, Paris och allt för kungen!  Kardinalen som titeln syftar på är en riktig spindel i nätet som har väldigt mycket makt och inflytande över kungen, ett verktyg som han använder sig av är en grupp med elitsoldater/spioner/mördare som kallas då The Cardinal’s Blades. När handlingen tar fart så har det gått fem år sen Kardinalen, för att rädda sitt och kungens anseende fick skylla ett stort misstag på The Cardinal’s Blades..

Vi får följa hur de kvarvarande medlemmarna i gruppen åter igen blir indragna i kardinalens planer, vare sig de vill eller inte. Men det är för rikets bästa, och vilken musketör kan säga nej till det? Vad är då det fantasyrelaterade? Jo, det finns drakar. Ett helt eget litet inslag av drakar, vi har riddrakar, husdjursdrakar, reptilmän och det värsta är att det finns drakar som har på något sätt tagit mänsklig skepnad. Förr i tiden hade vi de ohyggliga stora drakarna som spred skräck och levde rövare, nu har de tagit mänsklig skepnad och gör sitt bästa för att ta över alla ledande positioner inom Europa.  Spanien styrs till stor del av drakarna och nu står Frankrike på tur igen.  Tur då att våra hjältar musketörerna  åter är  i tjänst och kan ta upp kampen mot dessa ohederliga kryp. Det är en riktig äventyrsskröna med väldigt mycket konspirationer och intriger, stora inslag av fäktning och vitsiga ordföljder finnes också.

Det var roligt att läsa den här boken, roligt men rörigt. Mycket franska namn och att hålla reda på alla olika karaktärer blir lite knepigt. Men läser man mycket fantasy och SF så är det ingen nyhet. Kruxet är att det är väldigt korta kapitel, ett par sidor och sen ett hastigt avbrott till nästa del av intrigen. Då vi får ta del av över tio olika karaktärer så blev det väldigt rörigt till en början. Det är först i slutet man börjar få kläm på vem som är vem och då är boken slut!

Gillar du musketörer och snärtiga kommentarer i stridens hetta är det här en bok för dig. Det är ett roligt inslag med drakarna och det känns som en självklar del av miljöerna kring Paris. Det är väldigt charmigt med alla franska namn och det känns ut i tåspetsarna att det är en fantasy från Frankrike. Sen när ”Merde!” ekar som ett muskötskott över torget så glömmer man bort att man inte riktigt hänger med i handlingen och fokuserar på att det faktiskt fäktas (med drakbensvärjor!).

En rolig men rörig bok med hög charmfaktor.

3/5 helt ok.

/karl

by

Den västerländska kanon

Ett ofta omdiskuterat begrepp inom litteraturvetenskapen är den västerländska kanon, alltså den samling litterära verk som anses ha format västerländsk kultur och  vara av högsta konstnärliga värde. De böcker som i vardagstal kallas klassiker är också de som är en del av kanon, om vi förenklar något. Frågan om vilka böcker som är de allra bästa är förstås kontroversiell och det finns många sätt att förhålla sig till kanon, varav några är följande:

1. Kanon har sammanställts av de skarpaste hjärnorna under, bokstavligt talat, årtusenden och består av de verk som ställer sig över trender och politiska kontroverser. Istället lär de oss något om de, eventuellt biologiska, egenskaper som förenar mänskligheten, som utgör den mänskliga naturen. Därför är verken i kanon objektivt bättre läsning än icke-kanoniska verk och de som påstår annat saknar tillräcklig bildning för att förstå sitt eget bästa, alternativt har påverkats av illvilliga politiska demagoger.

2. Idén att vissa verk skulle vara objektivt bättre än andra är en tankemässig relik från tiden då den breda allmänheten föraktades av överheten. Det kan ha uppstått konventioner om vad som utgör ”god litteratur”, men kanon är i grund och botten ett subjektivt urval med liten om någon förankring i verkligheten.

3. Det kan finnas praktiska fördelar, åtminstone inom högre utbildning, med att ha en lista över standardverk, men kanon har tyvärr utformats av de dominerande grupperna i samhället, det vill säga i stort sett av vita, europeiska män, som också valt ut verk av andra vita, europeiska män. Därför bör kanon vidgas för att innefatta skildringar av t ex kvinnors erfarenheter, alternativt kan den monolitiska kanon erättas av flera alternativa listor.

4. Kanonkonceptet är jättebra, men har fått dåligt rykte på grund av att ingen frågat den som vet bäst, nämligen mig!

Om vi har som hypotes att inställning nummer 4 är den mest sansade blir det lätt att definiera den västerländska kanon: Den består av de verk som fått högsta betyg i recensioner på Drömmarnas berg.

Här nedan presenterar jag med glädje, för första gången i världshistorien, den nyligen påbörjade västerländska kanon. Dessa verk är de som det är vår moraliska plikt att påtvinga barbariska folk sedan vi invaderat dem och lagt beslag på deras naturresurser infört fred, frihet och demokrati i deras hemländer.

Romaner:

Bakker, Scott: Neuropath

Benford, Gregory: Across the Sea of Suns

Chabon, Michael: The Yiddish Policmen’s Union

Joyce, Graham: Memoirs of a Master Forger

Lovecraft, Howard Phillips: Skuggan över Innsmouth

Mieville, China: The City and the City

Samuelsson, Tony: Jag var en arier

Noveller:

Sheldon, Alice: ”Ett ögonblicks kort smak av varande” (finns i nr 10-11 av Nova Science Fiction)

Sheldon, Alice: ”Parasitflugelösningen” (finns i nr 10-11 av Nova Science Fiction)

Icke-fantastik:

Díaz, Junot: The Brief Wondrous Life of Oscar Wao

Leve kanon! Leve oss!

/Olov L

by

Jag var en arier (2009) av Tony Samuelsson

I Jag var en arier möter vi det klassiska Hitler vann-scenariot ännu en gång, vilket förmodligen är den alternativhistoriska utgångspunkt som använts flest gånger av alla. Och varför skulle den inte användas om och om igen? I efterordet till Jag var en arier talar Tony Samuelsson om tiden efter andra världskriget som en moralisk omdaning av samhället. Jag är ingen historiker, men utifrån det lilla jag vet tycker jag att det är mycket träffande beskrivet. Nazismen och Hitler uppfattas som inte bara hemska, utan som  Ondskan Själv, på en närmast metafysisk nivå. Att de nazistiska idealen är självklara avskräckande exempel är för de flesta av oss närmast en truism. I diskussioner, särskilt på nätet, talas det om reductio ad hitlerum, misstaget att tro att något är förkastligt bara för att det kan jämföras med Hitler. Både min och mina föräldrars generation är födda i en värld som är kvalitativt annorlunda än den som mina mor- och farföräldrar växte upp i.

Det är alltså inte konstigt att Hitler vann-scenariot är så intressant. Samuelsson lyckas dock tillföra något väsentligt, tycker jag. Romanen utspelar sig på 1970-talet i ett Sverige som villigt uppgick i Tredje Riket sedan nazisterna krossat Sovjetunionen, även om det fanns motståndsfickor, där bl a Stig Dagerman och grupper av ”kvinnosakskvinnor” var viktiga noder. Sedan krigsslutet har Hitler avlidit, som i Mannen i det höga slottet av Philip K Dick, men den efterföljande maktkampen är i Samuelssons roman sedan länge över och den som gick segrande ur striden var – Albert Speer! Javisst, arkitekten som var den av nazistledarna som fick mildast straff under Nürnbergrättegångarna, är i Jag var en arier Führer över Tredje Riket och i praktiken det kontinentala Europas envåldshärskare. Detta gör Samuelssons vision intressant, eftersom nazismen under Speer är annorlunda än ”Hitlerismen”. Våldsdyrkan och anti-intellektualism är nedtonade och i Sverige finns ett parlament som består av handplockade ledande forskare och konstnärer. Genom att göra nazismen till en fraktionerad och nyanserad ideologi lyckas Samuelsson få sin skräckvision ovanligt trovärdig.

Inte sedan just Mannen i det höga slottet, som ju är den självklara jämförelsepunkten, har jag läst en sådan insiktsfull och därmed skrämmande skildring av hur det skulle vara att leva vardagsliv i en nazistisk diktatur. Men till skillnad från Dicks roman utspelar sig Jag var en arier nästan helt och hållet bland det ledande skiktet, som inte behöver bekymra sig alltför mycket över att bli skickad till arbetsläger, så länge de är artiga och håller käften inför sina överordnade, så fasorna kommer bara i glimtar.

I SvD:s recension muttras det om att namngivna, offentliga personer ”skrivs in i det nazistiska sammanhanget”, men sådant är enligt mig nödvändigt för att fullfölja tanke-experimentet. När vi läsare konfronteras med att Eva Rydberg skulle ha kunnat göra nazifars är det nästan omöjligt att inte fundera över vilken roll vi själva skulle ha spelat. Sådant är viktigt, inte minst eftersom en ny framtid skapas hela tiden. Vilken roll ska du spela där?

För den som kan tänkas gilla en roman om en ung mans sökande efter sitt ursprung, skrivet på en stillsam men mycket ledig och i bästa bemärkelsen lättläst prosa är Jag var en arier ett fynd! Övriga kan gott läsa den ändå, för sådan här bra, svensk alternativhistoria är vi inte bortskämda med.

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L

by

Djävulens Märke av Magnus Nordin (2009)

Saken är sådan att jag har läst en hel hög med Nordins böcker under de senaste veckorna i förberedelse för att prata med ungdomar i Västerås om hans böcker. Magnus Nordin skall komma till Västerås Stadsbibliotek och prata med högstadieelever om hans författarskap, mitt jobb är då att prata med eleverna innan så att de får en chans att läsa nån av hans böcker. Nordin skriver nästan bara spänningsromaner och gärna med övernaturliga och skräckfyllda inslag. Det har varit riktigt kul att få gotta ner sig rejält i en enskild författares verk. Jag tänkte dela med mig av mina intryck av hans, enligt mitt tycke, absolut bästa bok.

Djävulens märke kom nu i höstas och har fått ett gott mottagande och jag blev absolut inte besviken. Bokens målgrupp är unga vuxna men jag skulle säga att den absolut också passar för vuxna som gillar skräck och spänning. Handlingen kretsar kring klass 9c i en skola på söder i Stockholm. Det är en riktigt stökig och tjatig klass som betar av lärare efter lärare, deras senaste lärare Hannah fick psykbryt under en lektion och är nu sjukskriven. Nästa vikare som hoppar in är en ung,snygg och cool tjej från USA, närmare bestämt Salem, massachusetts. Hon lyckas med det omöjliga att på rekordkort tid få ordning på den stökiga klassen. Till och med klassen stora buse Jonathan börjar sköta sig och blir nästan en mönsterelev, man kan säga att hon trollbinder alla i sin närhet med sin charm.

Men det är självklart något skumt med vikarien, hennes ögon skiftar ibland färg och eleverna hör ibland hennes röst som peppar i bakhuvudet. Saken är också så att hela klassen går med på att lägga ner hela sin själ mot att hon skall få de att lyckas i skolan.

De få som börjar ana oråd på skolan råkar ut för diverse hemska olyckor, den enda som verkar stå emot Malin Lärkas charm är Ella, en blyg tjej i klassen. Mot slutet av boken har Ella nästan alla emot sig..

Det är en riktigt bra ungdomsroman och en helfestlig skräckbok. Bra inblickar i skolans värld samsas med skräck och häxor. Det flyter på fint och är helt klart min favorit av Nordins böcker. Det är en riktig bladvändare och en guldklimp att sätta i näven på läshungriga ungdomar. Sen som grädde på moset avslutas boken i sant skräckfilms manér på skolbalen! Väldigt underhållande.

4/5 rekommenderas.

/karl

by

In the Ocean of Night (1976) och Across the Sea of Suns (1984) av Gregory Benford

In the Ocean of Night

Här har vi en bok som börjar spännande. En astronaut vid namn Nigel Walmsley har skickats upp till en asteroid som hotar att kollidera med jorden, i syfte att undersöka och eventuellt spränga den. Läget är desperat – beroende på om den är solid eller består av snö och is kan asteroiden komma att utplåna stora delar av jordens befolkning. Men när Nigel kommer innanför det stoftmoln som omger asteroiden upptäcker han att den inte bara är solid, utan dessutom tycks vara artificiell! Därmed ställs han inför ett svårt dilemma: Ska han spränga asteroiden direkt och utplåna det första tecknet på utomjordiskt liv, eller ska han undersöka den och  istället riskera livet på mängder av människor. Vad är mest värt, en chans att hitta teknologi som eventuellt kan bespara miljarder och åter miljarder framtida generationer av människor lidande och en förtida död, eller ska han utplåna det hoppet för att rädda faktiska människor här och nu?

Sedan dilemmat lösts hoppar handlingen framåt flera år i tiden och vi får träffa Nigel när han undersöker ett mystiskt, rörligt föremål, som anlänt till Solsystemet och av astronomerna på NASA döpts till Snarken, efter Lewis Carrols berättelse Snarkjakten. Samtidigt har en av hans partners (japp, i det år 2014 som romanen beskriver är trepartsförhållanden socialt accepterade) drabbats av en farlig sjukdom orsakad av luftföroreningar. Medan undersökningen av Snarken ger omvälvande information om universum och människans plats i det skapar partnerns sjukdom lika stora omvälvningar i Nigels uppfattning om sig själv. Det låter väl inte så dumt? Det är det inte heller, och boken är dessutom välskriven, både vad gäller stil och karaktärisering. Så vad är problemet?

Problemet är följande: Det blir lite tråkigt. Karl har tidigare recenserat Flood och Evolution av Stephen Baxter, en författare som, liksom Benford, skriver hård, vetenskaplig sf. Därifrån, och från den roman av Baxter som jag själv läst, The Light of Other Days, känner jag igen fenomenet att det blir spännande först mot slutet. För spännande och rejält svindelframkallande blir det även i In the Ocean of Night, men först då det återstår kanske femtio sidor. Kanske är det symptomatiskt för just hård sf, där vägen fram till de vetenskapliga upptäckterna ges lika mycket eller mer utrymme än upptäckternas inverkan på samhället? Hur som helst är In the Ocean of Night ändå klart värd att läsa, om inte annat så för att den leder fram till

Across the Sea of Suns

Utan att avslöja för mycket av den första delen kan jag säga att det inte direkt var någon gästvänlig galax som öppnade sig för mänskligheten i den. Därför skickar NASA genast ut ett rymdskepp för att undersöka mystiska, elektromagnetiska signaler som tycks härstamma från en relativt närbelägen stjärna, i förhoppningen att finna allierade. Vår vän Nigel lyckas mygla och charma sig in på passagerarlistan och vi får följa honom och resten av besättningen när de utforskar flera främmande planeter. Just utforskandet är det som är riktigt, riktigt bra. Torra, relativt trovärdiga skildringar av bisarra ekosystem och de planetära förhållanden som givit upphov till dem ger, paradoxalt nog, en riktigt vyvidgande och romantisk upptäckarroman!

Rymdäventyret varvas dessutom med en skildring av läget hemma på jorden, där märkliga varelser börjat dyka upp i haven, vilka, när romanen börjar, är på god väg att göra världshaven helt ofarbara för mänskligheten. Vi får följa några överlevande från ett havererat fartyg, när de kämpar för att överleva under  extrema förhållanden. Just desperat kamp för överlevnad visade sig Benford vara bra på att skriva om redan  i In the Ocean of Night, och här utnyttjar förmågan till fullo. Framtidsvisionen blir dessutom riktigt skrämmande, när själva ekosystemet vänder sig mot mänskligheten, som inte längre är vare sig de mest intelligenta jordborna eller högst i näringskedjan.

Sammantaget blir det riktigt bra sf. Det känns verkligen som om Benford prövade sina vingar i den första boken och upptäckt vad han är bra på i den andra! Trots att jag höll på att irritera mig sönder och samman på den alltmer gubbjävelaktiga Nigel älskade jag att läsa Across the sea of Suns. Det finns fler böcker i samma framtid och de lär hamna under läslampan så småningom.

Betyg ItOoN: 3/5 – helt okej

Betyg AtSoS: 5/5 – mästerverk

/Olov L

by

Wizard Rock i Åre!

På fanaclistan (som är en gammal hederlig e-postlista för svenska sf-fans) diskuterades för en tid sedan om det heter ”ett fan” eller ”en fan”. Det verkar som om folk i sf-fandom säger ”ett fan” om fans av annat än sf, men ”en fan” om sig själva och andra sf-fans, vilket verkar vettigt. ”Ett fan” betraktas ju som den normala formen ute i samhället, men att vara sf-fan är väl inte betraktat som normalt i samma samhälle, så där kan vi väl lika gärna använda det traditionella ”en fan”.

Det jag vill komma till är att jag är både en fan och ett fan, det senare eftersom jag är fylld av beundran inför Elin och Emma, två 18-åriga Harry Potterfans som tagit sig för att anordna en Wizard Rock-festival i Åre! Jag är inte så insatt i Harry Potterfandom, men Wizard Rock ska tydligen vara musik med texter insprierade av HP-universat.

Arrangemanget kallas Lumos 2010 och kommer att gå av stapeln den 13:e februari i Åre Gymnastiksal. Åtminstone ett internationellt band, Roonil Wazlib, är bokat. Så tveka inte utan skriv in en tur till Åre i Hogwartsalmanackan. Jag har för mig att det ska gå att göra annat där också, typ någon vintersport eller så, om det känns långt att åka för bara en grej. Personligen tycker jag att det är underligare att åka tiotals mil för en vintersport än för en konsert, men så skulle jag väl inte betraktas som normal ute i samhället heller.

All info du behöver finns på Lumos 2010:s hemsida.

/Olov L

P. S. I de trakter jag kommer från (där bl a Åre ingår) är ”en fan” synonomt med ”en jävel”. D. S.

by

Aahrgh!! It’s ALIIVE!

Nu så sakteliga börjar man släpa sig upp ur julens mat-koma och tillhörande horisontella välbehag.  Nån bok har jag lyckats ta mig igenom men läsning har inte legat högt upp på listan. A E Moorats Queen Victora: Demon Hunter var en trevlig bagatell, lite liknande en roande b-film med mycket splatter och risig humor. Passar bra att mjuka upp hjärnan med inför terminens prövningar.

Inspirerad av Piruett.se  kommer här förra årets lista över sökord för att  hitta till oss på Drömmarnas Berg:

1. Robbie the robot

2. penis

3. rasputin

4. skräck

5. till vildingarnas land

6. a song of ice and fire

7. drömmarnas berg

8. vildarnas land

9. vildingarnas land

10. till vildarnas land

En mycket populär barnbok som dominerar listan. Däremot är det väldigt kul att just ordet ”penis” med små bokstäver lockar in så mycket folk till bloggen. Det är väldigt dåligt med den varan här, endast ett inlägg om Rasputins penis genererade all den trafiken. Knepigt.

Ha det!

/karlg