Vi är med en sväng på Elin och Siskas fina blogg!

kolla själva! Vi är med och skriver om vilka böcker vi längtar efter 2010.

http://elinochsiska.blogspot.com/2010/01/drommarnas-berg-2010-ars-basta-bocker.html

Läs sedan vidare och trivs sedan med att få ta del av en bra blogg.

/karl

Annonser

The Cardinal’s Blades av Pierre Pevel (2009)

Nu har jag tagit ett djärvt steg utanför min normala mall för böcker. Det brukar te sig så att jag läser böcker, gärna SF eller Fantasy och som oftast är det en man från England eller USA som är författare. Men inte nu! Pierre Pevel är en fransk författare, franska författare har jag läst förut men aldrig fantasy. Det är alltså en fransk bok översatt till engelska, tydligen går det så pass bra för Pevel i Frankrike att man djärvt har satsat på en större publik.

Det är en väldigt fransk bok! Vi snackar1600-tal, musketörer, värjor, dueller, Paris och allt för kungen!  Kardinalen som titeln syftar på är en riktig spindel i nätet som har väldigt mycket makt och inflytande över kungen, ett verktyg som han använder sig av är en grupp med elitsoldater/spioner/mördare som kallas då The Cardinal’s Blades. När handlingen tar fart så har det gått fem år sen Kardinalen, för att rädda sitt och kungens anseende fick skylla ett stort misstag på The Cardinal’s Blades..

Vi får följa hur de kvarvarande medlemmarna i gruppen åter igen blir indragna i kardinalens planer, vare sig de vill eller inte. Men det är för rikets bästa, och vilken musketör kan säga nej till det? Vad är då det fantasyrelaterade? Jo, det finns drakar. Ett helt eget litet inslag av drakar, vi har riddrakar, husdjursdrakar, reptilmän och det värsta är att det finns drakar som har på något sätt tagit mänsklig skepnad. Förr i tiden hade vi de ohyggliga stora drakarna som spred skräck och levde rövare, nu har de tagit mänsklig skepnad och gör sitt bästa för att ta över alla ledande positioner inom Europa.  Spanien styrs till stor del av drakarna och nu står Frankrike på tur igen.  Tur då att våra hjältar musketörerna  åter är  i tjänst och kan ta upp kampen mot dessa ohederliga kryp. Det är en riktig äventyrsskröna med väldigt mycket konspirationer och intriger, stora inslag av fäktning och vitsiga ordföljder finnes också.

Det var roligt att läsa den här boken, roligt men rörigt. Mycket franska namn och att hålla reda på alla olika karaktärer blir lite knepigt. Men läser man mycket fantasy och SF så är det ingen nyhet. Kruxet är att det är väldigt korta kapitel, ett par sidor och sen ett hastigt avbrott till nästa del av intrigen. Då vi får ta del av över tio olika karaktärer så blev det väldigt rörigt till en början. Det är först i slutet man börjar få kläm på vem som är vem och då är boken slut!

Gillar du musketörer och snärtiga kommentarer i stridens hetta är det här en bok för dig. Det är ett roligt inslag med drakarna och det känns som en självklar del av miljöerna kring Paris. Det är väldigt charmigt med alla franska namn och det känns ut i tåspetsarna att det är en fantasy från Frankrike. Sen när ”Merde!” ekar som ett muskötskott över torget så glömmer man bort att man inte riktigt hänger med i handlingen och fokuserar på att det faktiskt fäktas (med drakbensvärjor!).

En rolig men rörig bok med hög charmfaktor.

3/5 helt ok.

/karl

Den västerländska kanon

Ett ofta omdiskuterat begrepp inom litteraturvetenskapen är den västerländska kanon, alltså den samling litterära verk som anses ha format västerländsk kultur och  vara av högsta konstnärliga värde. De böcker som i vardagstal kallas klassiker är också de som är en del av kanon, om vi förenklar något. Frågan om vilka böcker som är de allra bästa är förstås kontroversiell och det finns många sätt att förhålla sig till kanon, varav några är följande:

1. Kanon har sammanställts av de skarpaste hjärnorna under, bokstavligt talat, årtusenden och består av de verk som ställer sig över trender och politiska kontroverser. Istället lär de oss något om de, eventuellt biologiska, egenskaper som förenar mänskligheten, som utgör den mänskliga naturen. Därför är verken i kanon objektivt bättre läsning än icke-kanoniska verk och de som påstår annat saknar tillräcklig bildning för att förstå sitt eget bästa, alternativt har påverkats av illvilliga politiska demagoger.

2. Idén att vissa verk skulle vara objektivt bättre än andra är en tankemässig relik från tiden då den breda allmänheten föraktades av överheten. Det kan ha uppstått konventioner om vad som utgör ”god litteratur”, men kanon är i grund och botten ett subjektivt urval med liten om någon förankring i verkligheten.

3. Det kan finnas praktiska fördelar, åtminstone inom högre utbildning, med att ha en lista över standardverk, men kanon har tyvärr utformats av de dominerande grupperna i samhället, det vill säga i stort sett av vita, europeiska män, som också valt ut verk av andra vita, europeiska män. Därför bör kanon vidgas för att innefatta skildringar av t ex kvinnors erfarenheter, alternativt kan den monolitiska kanon erättas av flera alternativa listor.

4. Kanonkonceptet är jättebra, men har fått dåligt rykte på grund av att ingen frågat den som vet bäst, nämligen mig!

Om vi har som hypotes att inställning nummer 4 är den mest sansade blir det lätt att definiera den västerländska kanon: Den består av de verk som fått högsta betyg i recensioner på Drömmarnas berg.

Här nedan presenterar jag med glädje, för första gången i världshistorien, den nyligen påbörjade västerländska kanon. Dessa verk är de som det är vår moraliska plikt att påtvinga barbariska folk sedan vi invaderat dem och lagt beslag på deras naturresurser infört fred, frihet och demokrati i deras hemländer.

Romaner:

Bakker, Scott: Neuropath

Benford, Gregory: Across the Sea of Suns

Chabon, Michael: The Yiddish Policmen’s Union

Joyce, Graham: Memoirs of a Master Forger

Lovecraft, Howard Phillips: Skuggan över Innsmouth

Mieville, China: The City and the City

Samuelsson, Tony: Jag var en arier

Noveller:

Sheldon, Alice: ”Ett ögonblicks kort smak av varande” (finns i nr 10-11 av Nova Science Fiction)

Sheldon, Alice: ”Parasitflugelösningen” (finns i nr 10-11 av Nova Science Fiction)

Icke-fantastik:

Díaz, Junot: The Brief Wondrous Life of Oscar Wao

Leve kanon! Leve oss!

/Olov L

Jag var en arier (2009) av Tony Samuelsson

I Jag var en arier möter vi det klassiska Hitler vann-scenariot ännu en gång, vilket förmodligen är den alternativhistoriska utgångspunkt som använts flest gånger av alla. Och varför skulle den inte användas om och om igen? I efterordet till Jag var en arier talar Tony Samuelsson om tiden efter andra världskriget som en moralisk omdaning av samhället. Jag är ingen historiker, men utifrån det lilla jag vet tycker jag att det är mycket träffande beskrivet. Nazismen och Hitler uppfattas som inte bara hemska, utan som  Ondskan Själv, på en närmast metafysisk nivå. Att de nazistiska idealen är självklara avskräckande exempel är för de flesta av oss närmast en truism. I diskussioner, särskilt på nätet, talas det om reductio ad hitlerum, misstaget att tro att något är förkastligt bara för att det kan jämföras med Hitler. Både min och mina föräldrars generation är födda i en värld som är kvalitativt annorlunda än den som mina mor- och farföräldrar växte upp i.

Det är alltså inte konstigt att Hitler vann-scenariot är så intressant. Samuelsson lyckas dock tillföra något väsentligt, tycker jag. Romanen utspelar sig på 1970-talet i ett Sverige som villigt uppgick i Tredje Riket sedan nazisterna krossat Sovjetunionen, även om det fanns motståndsfickor, där bl a Stig Dagerman och grupper av ”kvinnosakskvinnor” var viktiga noder. Sedan krigsslutet har Hitler avlidit, som i Mannen i det höga slottet av Philip K Dick, men den efterföljande maktkampen är i Samuelssons roman sedan länge över och den som gick segrande ur striden var – Albert Speer! Javisst, arkitekten som var den av nazistledarna som fick mildast straff under Nürnbergrättegångarna, är i Jag var en arier Führer över Tredje Riket och i praktiken det kontinentala Europas envåldshärskare. Detta gör Samuelssons vision intressant, eftersom nazismen under Speer är annorlunda än ”Hitlerismen”. Våldsdyrkan och anti-intellektualism är nedtonade och i Sverige finns ett parlament som består av handplockade ledande forskare och konstnärer. Genom att göra nazismen till en fraktionerad och nyanserad ideologi lyckas Samuelsson få sin skräckvision ovanligt trovärdig.

Inte sedan just Mannen i det höga slottet, som ju är den självklara jämförelsepunkten, har jag läst en sådan insiktsfull och därmed skrämmande skildring av hur det skulle vara att leva vardagsliv i en nazistisk diktatur. Men till skillnad från Dicks roman utspelar sig Jag var en arier nästan helt och hållet bland det ledande skiktet, som inte behöver bekymra sig alltför mycket över att bli skickad till arbetsläger, så länge de är artiga och håller käften inför sina överordnade, så fasorna kommer bara i glimtar.

I SvD:s recension muttras det om att namngivna, offentliga personer ”skrivs in i det nazistiska sammanhanget”, men sådant är enligt mig nödvändigt för att fullfölja tanke-experimentet. När vi läsare konfronteras med att Eva Rydberg skulle ha kunnat göra nazifars är det nästan omöjligt att inte fundera över vilken roll vi själva skulle ha spelat. Sådant är viktigt, inte minst eftersom en ny framtid skapas hela tiden. Vilken roll ska du spela där?

För den som kan tänkas gilla en roman om en ung mans sökande efter sitt ursprung, skrivet på en stillsam men mycket ledig och i bästa bemärkelsen lättläst prosa är Jag var en arier ett fynd! Övriga kan gott läsa den ändå, för sådan här bra, svensk alternativhistoria är vi inte bortskämda med.

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L

Djävulens Märke av Magnus Nordin (2009)

Saken är sådan att jag har läst en hel hög med Nordins böcker under de senaste veckorna i förberedelse för att prata med ungdomar i Västerås om hans böcker. Magnus Nordin skall komma till Västerås Stadsbibliotek och prata med högstadieelever om hans författarskap, mitt jobb är då att prata med eleverna innan så att de får en chans att läsa nån av hans böcker. Nordin skriver nästan bara spänningsromaner och gärna med övernaturliga och skräckfyllda inslag. Det har varit riktigt kul att få gotta ner sig rejält i en enskild författares verk. Jag tänkte dela med mig av mina intryck av hans, enligt mitt tycke, absolut bästa bok.

Djävulens märke kom nu i höstas och har fått ett gott mottagande och jag blev absolut inte besviken. Bokens målgrupp är unga vuxna men jag skulle säga att den absolut också passar för vuxna som gillar skräck och spänning. Handlingen kretsar kring klass 9c i en skola på söder i Stockholm. Det är en riktigt stökig och tjatig klass som betar av lärare efter lärare, deras senaste lärare Hannah fick psykbryt under en lektion och är nu sjukskriven. Nästa vikare som hoppar in är en ung,snygg och cool tjej från USA, närmare bestämt Salem, massachusetts. Hon lyckas med det omöjliga att på rekordkort tid få ordning på den stökiga klassen. Till och med klassen stora buse Jonathan börjar sköta sig och blir nästan en mönsterelev, man kan säga att hon trollbinder alla i sin närhet med sin charm.

Men det är självklart något skumt med vikarien, hennes ögon skiftar ibland färg och eleverna hör ibland hennes röst som peppar i bakhuvudet. Saken är också så att hela klassen går med på att lägga ner hela sin själ mot att hon skall få de att lyckas i skolan.

De få som börjar ana oråd på skolan råkar ut för diverse hemska olyckor, den enda som verkar stå emot Malin Lärkas charm är Ella, en blyg tjej i klassen. Mot slutet av boken har Ella nästan alla emot sig..

Det är en riktigt bra ungdomsroman och en helfestlig skräckbok. Bra inblickar i skolans värld samsas med skräck och häxor. Det flyter på fint och är helt klart min favorit av Nordins böcker. Det är en riktig bladvändare och en guldklimp att sätta i näven på läshungriga ungdomar. Sen som grädde på moset avslutas boken i sant skräckfilms manér på skolbalen! Väldigt underhållande.

4/5 rekommenderas.

/karl