In the Ocean of Night (1976) och Across the Sea of Suns (1984) av Gregory Benford

In the Ocean of Night

Här har vi en bok som börjar spännande. En astronaut vid namn Nigel Walmsley har skickats upp till en asteroid som hotar att kollidera med jorden, i syfte att undersöka och eventuellt spränga den. Läget är desperat – beroende på om den är solid eller består av snö och is kan asteroiden komma att utplåna stora delar av jordens befolkning. Men när Nigel kommer innanför det stoftmoln som omger asteroiden upptäcker han att den inte bara är solid, utan dessutom tycks vara artificiell! Därmed ställs han inför ett svårt dilemma: Ska han spränga asteroiden direkt och utplåna det första tecknet på utomjordiskt liv, eller ska han undersöka den och  istället riskera livet på mängder av människor. Vad är mest värt, en chans att hitta teknologi som eventuellt kan bespara miljarder och åter miljarder framtida generationer av människor lidande och en förtida död, eller ska han utplåna det hoppet för att rädda faktiska människor här och nu?

Sedan dilemmat lösts hoppar handlingen framåt flera år i tiden och vi får träffa Nigel när han undersöker ett mystiskt, rörligt föremål, som anlänt till Solsystemet och av astronomerna på NASA döpts till Snarken, efter Lewis Carrols berättelse Snarkjakten. Samtidigt har en av hans partners (japp, i det år 2014 som romanen beskriver är trepartsförhållanden socialt accepterade) drabbats av en farlig sjukdom orsakad av luftföroreningar. Medan undersökningen av Snarken ger omvälvande information om universum och människans plats i det skapar partnerns sjukdom lika stora omvälvningar i Nigels uppfattning om sig själv. Det låter väl inte så dumt? Det är det inte heller, och boken är dessutom välskriven, både vad gäller stil och karaktärisering. Så vad är problemet?

Problemet är följande: Det blir lite tråkigt. Karl har tidigare recenserat Flood och Evolution av Stephen Baxter, en författare som, liksom Benford, skriver hård, vetenskaplig sf. Därifrån, och från den roman av Baxter som jag själv läst, The Light of Other Days, känner jag igen fenomenet att det blir spännande först mot slutet. För spännande och rejält svindelframkallande blir det även i In the Ocean of Night, men först då det återstår kanske femtio sidor. Kanske är det symptomatiskt för just hård sf, där vägen fram till de vetenskapliga upptäckterna ges lika mycket eller mer utrymme än upptäckternas inverkan på samhället? Hur som helst är In the Ocean of Night ändå klart värd att läsa, om inte annat så för att den leder fram till

Across the Sea of Suns

Utan att avslöja för mycket av den första delen kan jag säga att det inte direkt var någon gästvänlig galax som öppnade sig för mänskligheten i den. Därför skickar NASA genast ut ett rymdskepp för att undersöka mystiska, elektromagnetiska signaler som tycks härstamma från en relativt närbelägen stjärna, i förhoppningen att finna allierade. Vår vän Nigel lyckas mygla och charma sig in på passagerarlistan och vi får följa honom och resten av besättningen när de utforskar flera främmande planeter. Just utforskandet är det som är riktigt, riktigt bra. Torra, relativt trovärdiga skildringar av bisarra ekosystem och de planetära förhållanden som givit upphov till dem ger, paradoxalt nog, en riktigt vyvidgande och romantisk upptäckarroman!

Rymdäventyret varvas dessutom med en skildring av läget hemma på jorden, där märkliga varelser börjat dyka upp i haven, vilka, när romanen börjar, är på god väg att göra världshaven helt ofarbara för mänskligheten. Vi får följa några överlevande från ett havererat fartyg, när de kämpar för att överleva under  extrema förhållanden. Just desperat kamp för överlevnad visade sig Benford vara bra på att skriva om redan  i In the Ocean of Night, och här utnyttjar förmågan till fullo. Framtidsvisionen blir dessutom riktigt skrämmande, när själva ekosystemet vänder sig mot mänskligheten, som inte längre är vare sig de mest intelligenta jordborna eller högst i näringskedjan.

Sammantaget blir det riktigt bra sf. Det känns verkligen som om Benford prövade sina vingar i den första boken och upptäckt vad han är bra på i den andra! Trots att jag höll på att irritera mig sönder och samman på den alltmer gubbjävelaktiga Nigel älskade jag att läsa Across the sea of Suns. Det finns fler böcker i samma framtid och de lär hamna under läslampan så småningom.

Betyg ItOoN: 3/5 – helt okej

Betyg AtSoS: 5/5 – mästerverk

/Olov L

Om rymdolov

Science fiction and fantasy nerd from northern Sweden.

3 thoughts on “In the Ocean of Night (1976) och Across the Sea of Suns (1984) av Gregory Benford

  1. […] likhet med mig, gillar genomtänkta beskrivningar av främmande varelser (kanske till den grad att jag överskattar böcker med sådana) är Undertow en liten […]

  2. […] (flashbacks), numera är standardvara i Hollywoodfilmer. Han nämnde också att Gregory Benford, i Across the Sea of Suns använder sig av en berättarteknik som påminner om James Joyces inre monologer när han ska […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s