Månadsarkiv: mars 2010

by

Justina Robson kommer till Göteborg!

Justina Robson

Nu har arrangörerna av Condense, årets nationella sf-kongress, avslöjat sin andra hedersgäst, den brittiska författaren Justina Robson. Själv har jag bara läst någon novell av henne, men den var så bra att hon hamnade på den kilometerlånga listan över författare jag måste läsa någon gång. Enligt hennes hemsida har hon skrivit cyberpunkinfluerad sf, utforskat artificiell intelligens och kontakt med utomjordingar och på senare tid drämt till med Quantum Gravity, en serie böcker om en cyborgagent i en framtid där det uppstått en reva mellan vår värld och någon (eller några?) sorts demon- och alvbefolkade värld. En skön blandning av allvar och action, sf och fantasy, alltså.

Det finns dessutom ett preliminärt program på kongressens hemsida, så klicka på länken ovan och börja planera resan till Götet i juni!

/Olov L

by

Forest of hands and teeth av Carrie Ryan (2009)

Först och främst, vilken fantastisk titel! Forest of hands and teeth skapar omedelbart mentala bilder i huvudet. Sen att det är en post-apokalyptisk zombie bok om olycklig kärlek gör inte titeln sämre. Ryan målar upp en otroligt deppig miljö där en ung tjej berättar i jag-form om sina upplevelser i en by inhägnad av metallstängsel. Ett rejält stängsel då för att hålla horderna av Osmörjda utanför. Byfolket lever konstant i närheten av zombies och det är ett ständigt arbete för att hålla stängslen i trim och bakgrundsljudet av stönande odöda ligger som en ständig påminnelse om att allt har ett slut.

Systerskapet håller den lilla byn i schack med hjälp av religion och tradition. Mary drömmer om ett liv utanför byn och lyssnar på sagor om havet. Jag ska inte avslöja något, förutom att det alltid är som det är när det gäller zombies, de kommer sakta men säkert ta livet av allt och alla. De har ju tiden på sin sida. Det ohyggliga kommer att hända, det vet vi, och det gör det hela bara ännu mer spännande.

Boken är riktad mot unga vuxna och det är inte speciellt blodigt eller slafsigt. Men det är stundtals olidligt spännande! Carrie Ryan varvar väldigt effektivt stunder av lugn med hårresande skräck. En ok bok och en fantastisk zombie-bok! Det är svårt att få till det bra när det gäller zombies, seriealbumen The Walking dead är fantastiska och jag gillade World War Z. Forest of Hands and Teeth är nästan lika bra.

3/5

(4/5 när det gäller zombie-böcker!)

/karl

by

First contact…

När du tillbringar dagarna i telefonköer för att tigga om uppskov hos Skatteverket och en inkomst från Försäkringskassan, möglet sprider sig under golvmattan, ungarna skriker dygnet runt och du inte vet om dina domnade fötter beror på trötthet eller diabetes kan det vara svårt att koncentrera sig på livets djupare frågor, som t ex vad du skulle ta dig till om du blev den första mänskliga varelsen att möta utomjordingar. Därför är det förstås tacksamt att Någon På Internet har tänkt igenom det åt dig och skapat följande lilla guide (om det är svårt att se vad det står så spara den på din dator och öppna den med ett bildprogram som har zoomfunktion):

Bilden hämtad från http://i.imgur.com/vf279.gif.

by

Omslagsnostalgi

Inledning

Bilden här bredvid är hämtad från en internetauktion och väckte starka minnen hos mig. För mig är detta det Riktiga Omslaget till Sagan om ringen. När jag var sju eller åtta år fick hela lågstadieklassen, en och en, gå till en talpedagog, en rest från tiden då dialekter och minoritetsspråk skulle utplånas och barnen fick stryk av läraren om de pratade jamtska eller tornedalsfinska under skoltid. På min tid slapp vi sådant, men vi skulle ändå lära oss uttala ”riktig svenska”. Vilket säkert hade sina fördelar, inte minst för de som slapp stigmatiserande egenheter som t ex läspning. Att kunna uttala många ljud har säkert andra fördelar också, så det är inte min mening att på något sätt dissa talpedagogik, även om det kan vara bra att minnas att den, liksom det mesta, kan ges en lätt imperialistisk tillämpning.

Sentimentala barndomsminnen (kan hoppas över av känsliga läsare)

Istället ville jag berätta att talpedagogen jag träffade hade, sig ovetande, en tämligen stark inverkan på min läsning. För att avgöra om jag hade några talfel var han ju tvungen att få mig att prata och när han fick höra att jag tyckte om att läsa (sedan jag nämnt att jag gillade Trollkarlens hatt och han genast vetat att det är en muminbok hade han vunnit mitt förtroende) nämnde han att hans tonårige son, som också gillade muminböckerna, just hade läst en bok som hette Sagan om ringen och höll på med någon av uppföljarna.

Jag hade för mig att jag sett den där ringboken i mina föräldrars bokhylla och när jag kom hem letade jag upp den. Den hade ett suggestivt men inte abstrakt omslag (se ovan), som tilltalade en liten knatte på väg att utveckla full nördighet, och utmärkte sig i övrigt genom att vara i mycket dåligt fysiskt skick. Jag fingrade försiktigt på den nästan lossnade baksidan och slog upp den på det ställe som föll sig naturligt, nämligen där den delats på mitten.

Några personer hade slagit läger bland en massa vidunderliga statyer och någon skulle till sjunga en visa med händerna på ryggen ”som en skolpojke som ska till att läsa upp något inför klassen”. Själv förknippade jag händer på ryggen med Professor Balthazar snarare än läxförhör, men att få inblick i andra seder var något av det jag gillade med att läsa skönlitteratur.

Sedan öppnade jag boken för att läsa i början av den (vilket var nästan omöjligt utan att förstöra den ännu mer) och vad fann jag där om inte kartor?! Talpedagogen hade förvisso sagt att böckerna var bra, men att upptäcka att någon kunde gå så långt som till att rita kartor över sina påhittade länder var en omtumlande upptäckt! Med tanke på hur klyschig kartgrejen är inom fantasygenren känns det nästan lite genant att det var den som tilltalade mig så mycket från början. Lite märkligt är det också att det kändes så nytt och fräscht. Slår du upp de första sidorna i Trollkarlens hatt så finner du  ju en karta över Mumindalen. Icke desto mindre var det en stor upplevelse och, om man inte räknar sådant som har med direkt interaktion med verkliga personer att göra, som t ex att bli förälder, den mest svindlande upplevelsen i mitt liv. Vilka möjligheter!

Bilbo Baggins, talpedagog

Alltså satte jag så småningom igång med att läsa trilogin, vilket, pga att jag dels var ovan vid att läsa Tjocka Böcker, dels hade den som bok att plocka upp när jag inte läste något annat, tog nästan två år, ungefär lika lång tid som Frodo och Sam behövde för att ta sig från Fylke till Orodruin. Sen ville jag förstås läsa mer av samma sort och här sitter jag nu, cirka två decennier senare, och bloggar om fantastik. Talpedagogen fick, i min fantasi, låna ut sitt utseende till Bilbo, vilket av en slump gjorde honom rätt lik Bilbo i Ralph Bakshis filmatisering av Sagan om ringen.

I efterhand kan jag tycka att omslaget inte är det bästa. Faktum är att jag får svåra svensexevibbar av det. ”Höhöhö, nu får vi se hur han klarar sig hem med en plastsäck över huvudet.” Dessutom förstår jag att jag hade kommit in på fantasyspåret ändå. Boken stod ju där i föräldrarnas bokhylla och bara väntade, medan den stora vågen av fantasyutgivning stod och stampade av sig snön på bron. Men romantikern i mig vill förstås ändå tro att det en dag dök upp en hobbitättling på en skola i norra Sverige  och öppnade magins dörrar framför ett storögt barn.

Huvudfrågan (bör läsas och kommenteras av samtliga)

Nu undrar jag följande: Finns det andra som har starka relationer till en viss upplaga av en bok, eller en punkt som kan beskrivas som en vattendelare i läslivet? Hur kom du in på just fantastik?

/Olov L

by

The Caryatids (2009) av Bruce Sterling

När jag började läsa den här boken visste jag inte riktigt hur fett hajpad den blivit, inte minst av olika sf-författare, vilket förstås var tur, eftersom jag när alla andra hyllar något har en olycklig tendens att tvinga mig själv att ogilla det, så att jag kan verka avvikande och insiktsfull och därigenom cool, vilket aldrig är en bra idé. Dels gör man våld på sig själv, dels fungerar det dåligt. Man blir inte cool av att vara motvalls. Om någon vet hur man egentligen gör för att bli cool får denne gärna berätta det i kommentarsfältet nedan.

Det jag hade att gå på var vissa iofs ganska hajpande citat på bokens pärm, bl a av någon (Cory Doctorow? Varför lägger jag aldrig sådana saker på minnet ordentligt? Om någon vet, kommentarsfältet, etc) som sa ungefär att ”av alla böcker som skrivits om kloner är det denna som slår huvudet på spiken”. Det tycker jag är att ta i. De klonade systrar som är romanens huvudpersoner är visserligen ganska bra utformade karaktärer, men deras relationer till varandra tycker jag bara är en förstärkt version av hur ständigt gnabbande, uppmärksamhetssvultna syskon behandlar varandra, som någon sorts ”syskonrivalitet plus”.

The Caryatids är en postapokalyptisk berättelse, men inte en som beskriver själva katastrofen och inte heller en som utspelar sig i ruinerna efter civilisationens undergång, utan en där handlingen förlagts till en senare tidpunkt, då saker och ting så smått börjat fungera igen. Katastrofen ifråga är det vi brukar kalla den globala uppvärmningen, vilken runt år 2060 haft enorma effekter på jordens tillstånd och mänsklighetens livsvillkor, bl a beskrivs hela Australien som en sönderbränd öken. Nästan alla nationalstater har kollapsat och de främsta organiserande krafterna utgörs av två konglomerat av ”civilsamhällesgrupper”, som heter the Dispensation och the Acquis. Genom de olika klonade systrarna får vi bekanta oss med dessa grupper samt den kvarvarande staten, Folkrepubliken Kina.

Tyvärr tycker jag att Sterling är ganska vag i beskrivningen av de civila grupperna och det är inte helt självklart på exakt vilket sätt de skiljer sig från federationer av stater. Dessutom känns hela upplägget lite väl klyschigt, av två anledningar: För det första liknar världsläget kalla kriget, fast med Europa och Amerikas vänsterfästen (Kanada, Austin i Texas, etc) på ena sidan och mer ohämmade kapitalister på den andra. För det andra påminner upplägget lite väl mycket om Sterlings Shapers vs Mechanics-konflikt i Schismatrix. Är han någon sorts kryptokommunist som tror att tes/antites/syntes oundvikligen är den funktion som leder mänskligheten framåt? Till råga på allt är dialogen ofta krystad, med folk som pratar i slogans snarare än repliker, även om det ibland kan vara ett medvetet grepp från Sterlings sida för att visa att de översättningsapparater som används är långt ifrån perfekta.

Nu kanske det verkar som om jag inte gillade The Caryatids, men då ska du veta att det ovanstående framför allt är mina motiv att inte ge boken högsta betyg, något som vore alltför lättvindigt. Men trots allt är den mycket läsvärd. Att placera ut de olika klonade systrarna i olika samhällssystem är ett snyggt sätt att visa hur samhället påverkar individen och framför allt lyckas Sterling fantastiskt bra med att hålla sig ambivalent till de olika samhällena, så att läsaren själv får fundera och ta ställning. Det är fascinerande att läsa om den grupp som tycks vara mänsklighetens hopp, för att sedan få den beskriven ur en annan synvinkel, från vilken den snarare framstår som en obehaglig sekt.

Den underliga dialogen uppvägs med råge av Sterlings ständigt intresseväckande och ibland nästan poetiska miljöbeskrivningar (annars brukar det ofta vara tvärtom, tycker jag, dvs att dialogen är underhållande och snärtig, medan olika beskrivningar kan bli aptråkiga). Dessutom finns en hel del sådant som tilltalar nörden i mig. Jättelika mechadräkter! Galna survivalister med lika galna planer! Projekt som omformar hela landskap!

Så även om The Caryatids har några brister är den klart värd att rekommendera. Lagom lång för sitt innehåll är den också.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P. S. Genom hela läsningen intalade jag mig att jag visste på ett ungefär vad en ”Caryatid” egentligen är, men min stolt- och lathet förbjöd mig att slå upp det. För att bespara andra detta dilemma kan jag tala om att det avslöjas exakt vad en ”Caryatid” är och att du inte behöver veta vad det är innan det avslöjats. D.S.

by

Hôtel Transylvania (1978) av Chelsea Quinn Yarbro (svenska utgåvan)

Det är många beslut som ska fattas när man ska skriva en vampyrberättelse. Som varande både gammal, mytisk varelse och figur i populärkulturen har vampyren samlat på sig en mängd styrkor och svagheter, som det gäller att välja klokt från. De flesta vampyrer kan, t ex, dödas med en påle genom hjärtat, men måste den vara av ädelträ eller räcker det med vilket stolsben som helst? Är det okej att skjuta pålar på vampyrerna, eller är det nödvändigt att slå in den bit för bit med en hammare? När den väl är inne, är det möjligt att väcka vampyren till nytt liv genom att dra ut den? Eller ska den stackars vampyrjägaren dessutom vara tvungen att hugga av huvudet, proppa munnen full med vitlök, slänga det i en flod vid middagstid och sedan bränna floden?

Vitlök, ja, hur reagerar vampyren på det? Är det lukten eler någon annan egenskap hos vitlök som den skyr? Och hur är det med kors? Om kors är jobbiga, duger det med just ett kors, eller ska det vara ett krucifix? Kan vampyren korsa rinnande vatten, och i sådana fall vid vilka tidpunkter på dygnet? Hur är det med silver? Nej, jag blandar inte samman vampyrer och varulvar, men ibland är vampyrer känsliga för silver, även om det inte direkt dödar dem.

Hur är det med solskenet? Räcker det med ett rejält parasoll eller en bred hatt, eller ska det till mörkläggningsgardiner och övernattning (-dagning) i garderoben? Ska vampyren behöva ligga i en kista, eller, ännu värre, sitt hemlands jord?

De sista frågorna sätter fingret på ett mer grundläggande val du behöver göra: Ska dina vampyrer vara en del av ett rationellt universum eller ej? Om svaret är ja gör du bäst i att läsa på om den transylvaniska jordmånen. Annars bör du komma med en mer mystisk förklaring. Var det någon som en gång lade en förbannelse över landet? Det är, hur som helst, tydligt att ditt svar på rationalitetsfrågan kommer att vara avgörande för alla andra frågor, samt för om din berättelse kommer att vara en ren skräckhistoria, en sorts fantasy med skräckrekvisita eller till och med science fiction.

Om du kisar kan du se konturerna av en vampyr i dimman.

Varje val har dessutom berättartekniska effekter. Om du ger vampyren för få svagheter blir den lika ointressant som Stålmannen i en värld utan kryptonit. Det är förmodligen frestande att strunta i en del svagheter av praktiska skäl (hur ska din vampyr kunna ragga upp blyga tjejer på den lokala gymnasieskolan om den inte får röra sig i dagsljus), men tänk på att i Staden som försvann, som jag och Karl skrivit en del om här på bloggen, ger Stephen King vampyren nästan alla svagheter den kan ha, men den är ändå en fruktansvärd fiende. Vampyrer har ju en massa fördelar som kompensation. De kan kontrollera vargar och råttor (ingen vill möta en ilsken varg och råttor är ju så himla många. Jag har för mig att det i en stad där man inte ser råttor till vardags brukar finnas ”bara” en råtta per människa), är starkare än Arnold och Sylvester tillsammans och kan ibland till och med förvandla sig till dimma. Dimma! Vi stackare som gjorde misstaget att läsa Marvels version av Dracula minns tydligt den totala brist på spänning som uppstår när huvudpersonen är i princip omöjlig att vidröra eftersom han kan förvandla sig till dimma när som helst, hur som helst och snabbare än tanken.

Dracula möter "Dr Suns" hejdukar. Classy...

Om du tycker att jag skrivit och skrivit och skrivit om detta så tänk på att jag bara tagit upp en bråkdel av allt du behöver ta ställning till och bara funderat på det ytligt narrativa innehållet. Vi har ju även sådant som tema och symbolik. Vad ska din vampyr representera? Ondska (traditionellt men effektivt)? Utanförskap (intressant, men känns sååååå nittiotal)? Någon smittsam sjukdom (känns också gammalt, men kanske åter aktuellt i och med alla dessa pandemier)? Den där snygga killen som aldrig lägger märke till mig (märkligt, men något som verkar gå hem i stugorna)?

(Infoga lamt skämt om vitlök och första dejten.)

Hôtel Transylvania publicerades 1978, bara två år sedan Anne Rice publicerat En vampyrs bekännelser, den första delen i hennes bästsäljande bokserie Vampyrkrönikan och därmed startat trenden med romantiserade, ”goda” vampyrer på allvar. Även Yarbro väljer att låta sin vampyr vara av sympatisk karaktär. Med tanke på mitt tidigare gnäll kanske det förvånar något att jag trots det gillar romanen. Till stor del beror det på att jag tycker att Yarbro gjort ett bra jobb med alla de val som jag nämnt. Medan jag fick intrycket att Rice bara behållit de vampyregenskaper som har en mörk och gotisk touch, oavsett hur töntiga de råkar vara, får jag klar fantasykänsla av Yarbros vampyrbygge, lite som när Miéville faktiskt anstränger sig att ge sina vandrande kaktusar en trovärdig och genomarbetad kultur. Det ska iofs nämnas att grejen med hemlandsjorden får en lösning som balanserar på gränsen till det löjliga, men i övrigt funkar allt fint.

"Här står jag och symboliserar aids."

Dessutom känns godheten hos vampyren inte malplacerad, eftersom man får veta att den är mycket, mycket gammal och helt enkelt tycks ha tröttnat på ondska. Romanens fokus ligger dock på Madelaine de Montalia, en ung adelsdam som flyttar från den franska landsbygden in till Paris vid mitten av 1700-talet. Som nykomling finner hon sig omsvärmad av diverse adelsmän och dras snart in i ränker smidda av de djävulsdyrkare som hennes far flydde från när han lämnade Paris för lantlivet. Till hjälp har hon den mystiske greve Saint-Germain som, i hemlighet, driver Hôtel Transylvania, som inte är ett hotell i modern bemärkelse, utan ett slags sällskapshus där adeln träffas för att avnjuta överdådiga middagar, spela hasardspel och utkämpa en och annan duell. Greven sticker ut genom att, till skillnad från övriga adelsmän, faktiskt bry sig om de Montalia som den starka personhon är och inte bara ett gott kap, vilket känns ganska uppfriskande i dessa ”I feel very protective about you”-tider.

"Ond vampyr eller sexig vampyr? Eller?! Jag är ond OCH sexig!"

Själva djävulsdyrkarintrigen passar också bra in i Yarbros världsbild, där det finns en sorts urkraft som går att användas av både vampyrer och människor till antingen gott eller ont. Dessutom är Hôtel Transylvania en riktigt mustig äventyrsberättelse med hastiga rytter i månens sken, mörka riter, hemliga gångar och sirliga brev som skickas hit och dit mellan gods och kloster.

Så trots att jag snarare fick känslan av en sjysst pendlarbok än något som stannar kvar länge efter läsningen är jag mycket nöjd. Den som är intresserad av 1700-talet ska absolut läsa den! Dessutom tror jag att den kan vara en utmärkt bok att sätta i händerna på den som läst ut Twilight-böckerna och nu har vampyrabstinens. Sedan den publicerades har Yarbro skrivit en imponerande mängd böcker om samma vampyr i olika historiska miljöer, men såvitt jag vet är det bara Hôtel Transylvania som översatts till svenska. Dock är den helt fristående, så det är bara att börja snoka runt efter den på bibliotek och antikvariat!

Betyg: 3/5 – helt okej

/Olov L

P. S. Bilderna föreställer, uppifrån och ned: Omslaget till Hotel Transylvania, vampyren i åttiotalsskräckisen Fright Night, Marvels version av Dracula från tidningen Tomb of Dracula, Bella och Edward i den första (?) Twilightfilmen, Dracula i Bram Stoker’s Dracula (som borde ha hetat Francis Ford Coppola’s Dracula) och slutligen Gerard Butler som Dracula i Dracula 2000. D. S.

by

Så fruktansvärt kul!

Jag blir helt fnissig av nördglädje när jag läser på George RR Martins icke-blogg att hans bokserie A song of ice and fire ska bli TV-serie och det är mästerliga HBO som ligger bakom. Det har redan gjorts ett pilotavsnitt och nu är det officiellt att det ska bli av! Martin + HBO är en så extremt lyckad kombination så jag vill jubla!

Första bilden:

/karl