Hôtel Transylvania (1978) av Chelsea Quinn Yarbro (svenska utgåvan)

Det är många beslut som ska fattas när man ska skriva en vampyrberättelse. Som varande både gammal, mytisk varelse och figur i populärkulturen har vampyren samlat på sig en mängd styrkor och svagheter, som det gäller att välja klokt från. De flesta vampyrer kan, t ex, dödas med en påle genom hjärtat, men måste den vara av ädelträ eller räcker det med vilket stolsben som helst? Är det okej att skjuta pålar på vampyrerna, eller är det nödvändigt att slå in den bit för bit med en hammare? När den väl är inne, är det möjligt att väcka vampyren till nytt liv genom att dra ut den? Eller ska den stackars vampyrjägaren dessutom vara tvungen att hugga av huvudet, proppa munnen full med vitlök, slänga det i en flod vid middagstid och sedan bränna floden?

Vitlök, ja, hur reagerar vampyren på det? Är det lukten eler någon annan egenskap hos vitlök som den skyr? Och hur är det med kors? Om kors är jobbiga, duger det med just ett kors, eller ska det vara ett krucifix? Kan vampyren korsa rinnande vatten, och i sådana fall vid vilka tidpunkter på dygnet? Hur är det med silver? Nej, jag blandar inte samman vampyrer och varulvar, men ibland är vampyrer känsliga för silver, även om det inte direkt dödar dem.

Hur är det med solskenet? Räcker det med ett rejält parasoll eller en bred hatt, eller ska det till mörkläggningsgardiner och övernattning (-dagning) i garderoben? Ska vampyren behöva ligga i en kista, eller, ännu värre, sitt hemlands jord?

De sista frågorna sätter fingret på ett mer grundläggande val du behöver göra: Ska dina vampyrer vara en del av ett rationellt universum eller ej? Om svaret är ja gör du bäst i att läsa på om den transylvaniska jordmånen. Annars bör du komma med en mer mystisk förklaring. Var det någon som en gång lade en förbannelse över landet? Det är, hur som helst, tydligt att ditt svar på rationalitetsfrågan kommer att vara avgörande för alla andra frågor, samt för om din berättelse kommer att vara en ren skräckhistoria, en sorts fantasy med skräckrekvisita eller till och med science fiction.

Om du kisar kan du se konturerna av en vampyr i dimman.

Varje val har dessutom berättartekniska effekter. Om du ger vampyren för få svagheter blir den lika ointressant som Stålmannen i en värld utan kryptonit. Det är förmodligen frestande att strunta i en del svagheter av praktiska skäl (hur ska din vampyr kunna ragga upp blyga tjejer på den lokala gymnasieskolan om den inte får röra sig i dagsljus), men tänk på att i Staden som försvann, som jag och Karl skrivit en del om här på bloggen, ger Stephen King vampyren nästan alla svagheter den kan ha, men den är ändå en fruktansvärd fiende. Vampyrer har ju en massa fördelar som kompensation. De kan kontrollera vargar och råttor (ingen vill möta en ilsken varg och råttor är ju så himla många. Jag har för mig att det i en stad där man inte ser råttor till vardags brukar finnas ”bara” en råtta per människa), är starkare än Arnold och Sylvester tillsammans och kan ibland till och med förvandla sig till dimma. Dimma! Vi stackare som gjorde misstaget att läsa Marvels version av Dracula minns tydligt den totala brist på spänning som uppstår när huvudpersonen är i princip omöjlig att vidröra eftersom han kan förvandla sig till dimma när som helst, hur som helst och snabbare än tanken.

Dracula möter "Dr Suns" hejdukar. Classy...

Om du tycker att jag skrivit och skrivit och skrivit om detta så tänk på att jag bara tagit upp en bråkdel av allt du behöver ta ställning till och bara funderat på det ytligt narrativa innehållet. Vi har ju även sådant som tema och symbolik. Vad ska din vampyr representera? Ondska (traditionellt men effektivt)? Utanförskap (intressant, men känns sååååå nittiotal)? Någon smittsam sjukdom (känns också gammalt, men kanske åter aktuellt i och med alla dessa pandemier)? Den där snygga killen som aldrig lägger märke till mig (märkligt, men något som verkar gå hem i stugorna)?

(Infoga lamt skämt om vitlök och första dejten.)

Hôtel Transylvania publicerades 1978, bara två år sedan Anne Rice publicerat En vampyrs bekännelser, den första delen i hennes bästsäljande bokserie Vampyrkrönikan och därmed startat trenden med romantiserade, ”goda” vampyrer på allvar. Även Yarbro väljer att låta sin vampyr vara av sympatisk karaktär. Med tanke på mitt tidigare gnäll kanske det förvånar något att jag trots det gillar romanen. Till stor del beror det på att jag tycker att Yarbro gjort ett bra jobb med alla de val som jag nämnt. Medan jag fick intrycket att Rice bara behållit de vampyregenskaper som har en mörk och gotisk touch, oavsett hur töntiga de råkar vara, får jag klar fantasykänsla av Yarbros vampyrbygge, lite som när Miéville faktiskt anstränger sig att ge sina vandrande kaktusar en trovärdig och genomarbetad kultur. Det ska iofs nämnas att grejen med hemlandsjorden får en lösning som balanserar på gränsen till det löjliga, men i övrigt funkar allt fint.

"Här står jag och symboliserar aids."

Dessutom känns godheten hos vampyren inte malplacerad, eftersom man får veta att den är mycket, mycket gammal och helt enkelt tycks ha tröttnat på ondska. Romanens fokus ligger dock på Madelaine de Montalia, en ung adelsdam som flyttar från den franska landsbygden in till Paris vid mitten av 1700-talet. Som nykomling finner hon sig omsvärmad av diverse adelsmän och dras snart in i ränker smidda av de djävulsdyrkare som hennes far flydde från när han lämnade Paris för lantlivet. Till hjälp har hon den mystiske greve Saint-Germain som, i hemlighet, driver Hôtel Transylvania, som inte är ett hotell i modern bemärkelse, utan ett slags sällskapshus där adeln träffas för att avnjuta överdådiga middagar, spela hasardspel och utkämpa en och annan duell. Greven sticker ut genom att, till skillnad från övriga adelsmän, faktiskt bry sig om de Montalia som den starka personhon är och inte bara ett gott kap, vilket känns ganska uppfriskande i dessa ”I feel very protective about you”-tider.

"Ond vampyr eller sexig vampyr? Eller?! Jag är ond OCH sexig!"

Själva djävulsdyrkarintrigen passar också bra in i Yarbros världsbild, där det finns en sorts urkraft som går att användas av både vampyrer och människor till antingen gott eller ont. Dessutom är Hôtel Transylvania en riktigt mustig äventyrsberättelse med hastiga rytter i månens sken, mörka riter, hemliga gångar och sirliga brev som skickas hit och dit mellan gods och kloster.

Så trots att jag snarare fick känslan av en sjysst pendlarbok än något som stannar kvar länge efter läsningen är jag mycket nöjd. Den som är intresserad av 1700-talet ska absolut läsa den! Dessutom tror jag att den kan vara en utmärkt bok att sätta i händerna på den som läst ut Twilight-böckerna och nu har vampyrabstinens. Sedan den publicerades har Yarbro skrivit en imponerande mängd böcker om samma vampyr i olika historiska miljöer, men såvitt jag vet är det bara Hôtel Transylvania som översatts till svenska. Dock är den helt fristående, så det är bara att börja snoka runt efter den på bibliotek och antikvariat!

Betyg: 3/5 – helt okej

/Olov L

P. S. Bilderna föreställer, uppifrån och ned: Omslaget till Hotel Transylvania, vampyren i åttiotalsskräckisen Fright Night, Marvels version av Dracula från tidningen Tomb of Dracula, Bella och Edward i den första (?) Twilightfilmen, Dracula i Bram Stoker’s Dracula (som borde ha hetat Francis Ford Coppola’s Dracula) och slutligen Gerard Butler som Dracula i Dracula 2000. D. S.

Om rymdolov

Science fiction and fantasy nerd from northern Sweden.

7 thoughts on “Hôtel Transylvania (1978) av Chelsea Quinn Yarbro (svenska utgåvan)

  1. Fredrik skriver:

    Den bästa vampyrboken är ”vampyrboken”, utgiven av fakta och fantasi. 8)

    Mitt inlägg i debatten…

    http://fredrik-d.blogspot.com/2008/10/vampyrer-som-gr-flickor-kta.html

  2. rymdolov skriver:

    Ah, jag måste läsa ”vampyrboken”. Har för mig att Lundwall skrev ett bra förord till ”Carmilla”, som du nämner i ditt inlägg, också.

  3. Fredrik skriver:

    Jopp. Mycket bra läsning! Båda böckerna är bra!

  4. rymdolov skriver:

    Nu ska det göras en remake av Fright Night också. Se http://noje.se.msn.com/nyheter/article.aspx?cp-documentid=152936911

    Ah, Hollywood, kreativitetens hemvist på jorden.🙂

  5. Prinzessin skriver:

    Jag har haft den där boken i hyllan i år och inte läst. Kanske ska göra det nu då om den inte är så dålig som jag fått intrycket av.

  6. […] har tidigare skrivit om hur viktigt det är att tänka sig för när man skriver vampyrböcker, eftersom en så […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s