Efter att ha haft ett meningsutbyte med en kompis om filmen Avatar började jag fundera på hur icke-mänskliga varelser porträtteras i media. Vad vi båda fann som en tråkighet var hur oftade de, som i Avatar, skildras som en humanoid, homogen kultur med få variationer.
Tanken är ju så klart inte ny. Vad säger ni? När och var (i fiktion!?) har ni stött på aliens som känns riktigt alien?
/Den Mörke Lorden
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 
I litteratur tycker jag att aliens tillåts vara riktigt alien-aktiga. Naturligtvis kommer jag inte på några exempel nu men men…
I film blir det svårare eftersom man vill att publiken ska kunna känna något för alien-figuren. Och då måste den likna något som vi kan relatera till – något som finns på jorden. Svårt att känna känna något – vare sig skräck eller värme – inför en flygande broskbit utan vidare attribut. Däremot något som liknar en jättestor insekt eller en humanoid katt…
De mest fantasifulla alienfigurerna i böcker skulle bara bli skrattretande på film.
En klassiker där är utomjordingarna i Enders spel. De är ju tillräckligt alien för att människorna inte ska kunna kommunicera med dem över huvud taget, och deras närmaste släktingar på jorden är ju getingar snarare än människor.
De i Stephen Kings Drömfångare är väl egentligen också rätt så alien (minns inte riktigt hur de fungerade, men de manifesterade sig bara i fysisk form för att människorna behövde något att titta på?) Något som förstås inte översattes till filmatiseringen.
Varelserna i The Algebraist av Iain M. Banks kändes riktigt främmande.
Det var en novell av Michael Swanwick som var Hugo-nominerad härom året, med riktigt underliga aliens, som är det första exemplet jag kommer att tänka på. ”From Babel’s Fallen Glory We Fled”.
Fast vänta nu, varelsen i ”The Things” av Peter Watts var också ruggigt bra, och väldigt främmande.
Kan säkert komma på fler om det kniper 😉
En annan klassiker är ju den främmande varelsen i ”Solaris” av Stanislaw Lem. Den är ju så främmande att ingen vet vilka delar av dess beteende som är kommunikation…
I Solaris är George Clooney främmande för mig. Inte för att jag har sett den versionen, men är man lite high brow så är man.