Carnival (2006) av Elizabeth Bear

Det känns som om jag läst alltför många sf-noveller som utspelar sig i en dekadent framtid eller på en dito planet där det finns nya droger men allt annat är som hämtat ur en historisk beskrivning av Venedig i slutet av 1300-talet eller så. Jag kan inte nämna några exempel, men det är känslan som räknas och jag vill förklara varför titeln och omslaget till Carnival gjorde mig skeptisk. Jag är trött på flum, jag vill ha gnistrande stålytor, nanoteknik och ordning och reda!

Lyckligtvis pågår själva karnevalen mest i bakgrunden och även om husen på planeten New Amazonia inte direkt gnistrar är de intressanta på andra sätt, som den som läser får se.

Annars är ordning och reda något som det finns lite väl mycket av i den framtid som Bear skapat. Jag har på sistone tänkt en del på att det egentligen är ganska få åtgärder som skulle krävas för att lösa de flesta av mänsklighetens problem på några generationer, t ex barnbegränsning och totalförbud mot alla former av droger, särskilt alkohol. Nackdelen med sådana bestämmelser är förstås att det skulle krävas så drakoniska lagar och metoder för att genomdriva dem att man lugnt kan säga att de skulle skapa ännu större problem än de löser.

I Carnival har man dock valt den drakoniska vägen. Eller ja, valt och valt, det är terrorister som skapat enormt mäktiga maskinintelligenser som håller Jordens befolkning i trim med sträng eugenik och i schack med omedelbar avrättning som straff för t ex miljöbrott. Som tur är hann några smågrupper kolonisera andra planeter i sista sekunden och det är på en sådan planet som romanen utspelar sig.

Två sändebud från Koalitionen som styr Jorden, med de fascinerande namnen Michelangelo Kusanagi-Jones och Vincent Katherinessen, anländer till New Amazonia, nominellt för att återlämna stulna konstverk men i själva verket med andra planer. De är spioner som hamnat i onåd hos Koalitionen, men fått en chans till ett sista uppdrag, eftersom koalitionen knappt har några kvinnor i deras position och de båda är homosexuella, de enda män som de härskande kvinnorna på New Amazonia släpper in.

Man, typ A

Bears vision av ett samhälle där kvinnor lever utan rädsla för överfall, våldtäkt, etc, är strängt biologistisk: Heterosexuella mäns sexualitet är så intimt förknippad med aggressivitet att det enda sättet att kunna ha dem i möblerade rum är att låta kvinnorna vara ständigt beväpnade, medan männen är obeväpnade, livegna avelsdjur. Rätten att fortplanta sig vinner de genom framgång i blodiga gladiatorspel, eftersom våld är det enda de duger till. Bögar kan däremot leva som medborgare, om än andra klassens sådana.

Här känns det lite förmätet av mig att klaga, jag menar, det är inte som om det är värre än det förtryck som kvinnor utsatts för genom världshistorien. Någon gång ska de väl få en chans att andas ut? Det som gör mig obekväm är den rena självbevarelsedrift som säger mig att en värld där man (män) måste vara antingen aggrobiff eller hundra procent bög är en värld där det inte riktigt finns någon plats för mig. Här hör jag emellertid världens kvinnor resa sig upp och säga ”Jaså, du känner att har få roller att välja mellan? Är det lite svårt att passa inomgivningens förväntningar? Välkommen till vår vardag, ditt gnällo!”

Man, typ B

I vilket fall är det en styrka hos romanen att den väcker en massa tankar. Jag blir påmind om när jag läste Ursula Le Guins The Dispossessed (på svenska som Shevek), som har undertiteln en tvetydig utopi, om det perfekta anarkokommunistiska samhället och dess kapitalistiska granne, där man gradvis blir varse att allt inte är så enkelt som det verkar. I Bears fall är det istället fråga om en tvetydig dystopi, där alla samhällen som presenteras kan verka obehagliga för en modern, demokratisk människa, men där de har olika tyranniska drag, så att man måste ta ställning. Pest och frihet eller kolera och jämställdhet, vilket får det lov att vara?

Sen innehåller romanen en massa andra intressanta inslag, som jag inte ska avslöja. Förutom ett kort parti som var lite segt flöt läsningen på bra, med olika vändningar och nya idéer med jämna mellanrum. Det känns som om Bear hade kunnat skriva en svit på tre eller tio böcker om denna framtid och grundligt gå igenom alla detaljer i de olika samhällssystemen. Istället har hon valt att fokusera på en historia och på relationen mellan huvudpersonerna (inte heller interplanetära spionbögar tycker alltid att det är kul att arbeta med sitt ex), medan bakgrunden visserligen är utarbetad men ändå håller sig i just bakgrunden. Det känns ganska djärvt och mycket lyckat!

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

About these ads

Om rymdolov

Science fiction and fantasy nerd from northern Sweden.

8 reaktioner på “Carnival (2006) av Elizabeth Bear

  1. drommarnasberg skriver:

    Jag måste läsa mer SF. /KG

  2. åka skriver:

    Jag minns inte riktigt, men jag har för mig att alla världarna i koalitionen verkade vara baserade på var sin extrem ideologivariant. Var det så? Kul föreställningar att leka med, om än inte så realistiskt kanske. Jag gillade att de personliga/sociala problemen i Carnival var så hopplöst omöjliga att reda ut, det blev inget sliskigt över det.

    Fast jag tycker fortfarande att den där osynlighetsfunktionen i nanotek-dräkterna verkar termodynamiskt omöjlig! (Men hela idén är ju lite magi i slarvig förklädnad från början, så jag ska inte klaga.)

    • rymdolov skriver:

      Jo, de världar som nämndes. Men deras originalideologier hade välan undertryckts när de inkorporerades (hm, svengelska?) i själva koalitionen? Sen fanns det fortfarande fria världar som inte koalitionen kommit åt. Men kanske skulle jag ha skrivit MÅNGtydig snarare än TVEtydig. Dock var det ju konflikten och mellan koalitionen och New Amazonia som det lades tyngd på, genom den kulturkrock och -chock som drabbade ambassadörerna. Även det ganska Le Guinskt, tycker jag.

      Det är inget fel i att ”klaga”, särskilt som jag antar att du har bättre koll på termodynamiken än jag… Men jag skulle kanske inte ha räknat in nanoteknologi bland oflummighetsingredienserna. Det verkar som om sf-författare i gemen sätter nano- framför allt som de vill ha med för att det är häftigt, men inte kan hitta någon särskilt trovärdig förklaring till. Ungefär som radioaktivitet i gamla superhjälteserier. :-)

  3. Sara BE skriver:

    Det låter väldigt spännande det här! Tack för tipset!

  4. [...] igen, härnäst väntar fler böcker av Octavia E Butler och jag ska även ge mig på lite mer SF, Elizabeth Bear [...]

  5. Maria skriver:

    Intressant text. Har haft Carnival i bokhyllan rätt länge, men ack, så många böcker, så lite tid. ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s