Patrick Rothfuss och hans skägg.

Han har ett grymt fint skägg och en väldigt trevlig blogg. Patrick Rothfuss har ju som ni vet skrivit Vindens namn och jag gillade den skarpt. Nu äntligen har del två kommit på engelska och den ligger och pyr i min att-läsa-hög (Nu läser jag the Crippled god!). Det är ett tag sen första boken kom och minnet är ju som det är, hej guldfisk!

Rothfuss har fått flera förfrågningar från sina fans om det finns någon bra sammanfattning av boken att läsa nu så att du hänger med nu när den nya har kommit. Som svar på det här har Rothfuss och en tecknare gjort en fin och rolig  variant av historien. Humorn och kärleken till det egna verket är väldigt underhållande.

 Här kan ni titta själva.

/karl

Marianne.

Här är en teaser trailer för en kommande svensk skräckfilm signerad en viss Filip Tegstedt. Filmen beskrivs bl.a. som ”ett psykologiskt skräckdrama om en trasig familj i Östersund, som balanserar på gränsen mellan fantasi och verklighet.” Element från svensk folktro ska utöver detta utgöra en del av skräckkakan. Berättelsen utspelar sig i Östersund och är filmad på plats. Något som lär uppskattas inte minst av flera av mina medskribenter på denna blogg.

Filmens Facebooksida hittar ni här.

/Den Mörke Lorden

Arkiv X i love you.

Hittade första säsongen av Arkiv X för 99 spänn! Det är ett så härligt tidsdokument över tidigt 90-tal! Enorma kavajer, vida byxor och världens bredaste slipsar. Dana Scully är så tuff och Mulder är alltid ensam om att bevittna de allra skummaste sakerna. En del avsnitt har inte åldrats bra och en del är riktigt läskiga. Väl spenderade pengar.

Avsnittet Ice med äckliga parasiter och paranoia är lysande.

 

 

/karl

Gästspel av vampyr (1980) av Suzy McKee Charnas

 Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att tänka sig för när man skriver vampyrböcker, eftersom en så stor del av nöjet för läsaren ligger i att få vampyrens natur presenterad för sig. Enligt ett uttalande av Suzy McKee Charnas har hon haft stora ambitioner med denna roman, nämligen att ta vampyrmyten och utforska den så noggrannt och trovärdigt som möjligt. Resultatet är en vampyr som rent fysiskt är lite annorlunda än de flesta andra, samtidigt som författaren varit noga med att behålla många av de element som vi vampyrälskare går igång på. Resultatet påminner lite om I am Legend (som förresten Styxx nyligen givit ut i svensk översättning, massor av cred till dem för det) på så sätt att boken befinner sig i gränslandet till science fiction. Detta att kombinera blodsugare med (pseudo)vetenskaplig spekulation är förstås att stryka mig medhårs. Lägg till det faktum att vampyren beskrivs med förståelse, samtidigt som han ur mänsklig synpunkt är riktigt skrämmande, och vi har en riktigt läsvärd roman. Någon demon från helvetet är inte professor Weyland, utan en högst naturlig varelse.

Men vad är han då? Detta är frågan som upptar hela boken och inte minst huvudpersonen själv. Boken är egentligen inte någon roman (möjligen en episodroman), utan en samling av fem riktigt långa noveller, där vampyren hamnar i fem olika situationer med olika människor i sin omgivning. McKee Charnas är smart nog att att låta vampyren skildras ur människors synvinkel och dessutom ge något olika bilder av den beroende på vem som betraktar den. Så ser till exempel storviltjägaren vampyren som ett farligt rovdjur, medan den tonårige nörden med ständigt grälande föräldrar framför allt lägger märke till dess utanförskap.

Det som drar ner betyget är dels att detta är en övning vi sett förr, dels somliga lite svagare partier, i synnerhet en inte helt lyckad sexscen. Men för mig, som gillar vampyrer, var ändå Gästspel av vampyr en stunds trevlig läsning. Jag uppfattar den som hyfsat intelligent och vuxen, samtidigt som den tolvårige skräcknörden i mig fick sitt.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Jag skulle också barrikadera in mig på biblioteket..

Det finns flera böcker där apokalyps och bibliotek är viktiga inslag.I blytunga Efter Floden av Jersild hittar huvudpersonen en riktig skatt, ett folkbibliotek under en sanddyn. När Zombierna kommer och Internet slås ut så spikar jag igen alla fönster på närmaste bibliotek och väntar på det oundvikliga.

Vilket ställe vill du barrikadera?

/karl

Mer Wizard Rock i Östersund!

Två gånger tidigare har vi rapporterat om Wizard Rock-spelningar i Sverige och nu är det dags igen. Ikväll på Gamla tingshuset i Östersund spelar följande band:

Solitary Snape

Waddiwazi

Are you sirius?

Peeved

Detta enligt Östersundsposten. Lumos-tjejerna är outtröttliga, verkar det som.

/Olov L

The Road (2006) av Cormac McCarthy

Det går att dra upp en tidslinje över apokalypsen, som den beskrivs i science fiction. Något i stil med bakgrund – varningstecken – panik – katastrof – krig om resurser – kringvandrande överlevande – samling – återuppbyggnad. Släng in mutanter eller vampyrer någonstans om det är en sådan bok. För att vara rättvis mot alla som inte är Cormac McCarthy är det bäst att påpeka att denne i The Road på ett sätt gör det lätt för sig. Någon bakgrund eller beskrivning av själva katastrofen presenteras inte. I princip hela berättelsen utspelar sig under fasen kringvandrande överlevande. Eftersom hela persongalleriet är en far och en son och allt vi vet är vad de funderar på, och knappt ens det, är det inte mycket vi får veta om vad som egentligen hänt. Landskapet är täckt av grå aska, skogarna är brända, solen syns inte. Vi snackar inte någon mesig växthuseffekt eller ens efterspelet av de värsta oljekrönsscenarierna, utan något som påminner om hur världen skulle sett ut efter att ha drabbats av Guds vrede, som om hela planeten varit Sodom och Gomorra. Eld från himlen, i form av en jättelik meteorit, är också det enda jag kan tänka mig som skulle kunna ha en sådan drastisk effekt. Men vi vet inte.

Med det sagt är det så att McCarthy i princip gör sin sak så bra det överhuvudtaget är möjligt. Han har skalat bort allt oväsentligt tills bara ett koncentrat av undergången är kvar. Faderns och sonens relation är så enkel den kan bli och samtidigt är den inte stiliserad så mycket som destillerad. När allt annat är borta syns essensen så mycket bättre. Var de överlevande kommer från är inte viktigt, det enda som betyder något är var de är här och nu. Den frånvaro av samhälle de rör sig genom ställer frågor om moral och medmänsklighet på sin spets och i romanens beskrivning av gott och ont ligger det minst en avhandling och lurar. Till och med prosan är lika minimalistisk som allt annat. McCarthy tänjer gränserna för hur mycket som går att skildra med en dialog på fyra eller fem ord. Apostroferna försvann med fågelsången. Avsaknaden av natur visar upp dess betydelse för vår mänsklighet, samtidigt som dess funktion som skafferi blir väldigt uppenbar. En mycket tydligare beskrivning av människans plats i universum är svår att tänka sig.

Men inte bara de stora idéer som ligger och vältrar sig under ytan får dig att vilja läsa The Road. Nöden hos huvudpersonerna är högst påtaglig och inlevelsen är sådan att jag kom till en punkt där jag nästan inte brydde mig om det skulle sluta i frälsning eller undergång, bara tröstlösheten fick ett slut.

Som alla förstår är detta ett mästerverk, som kommer att vara mycket svåröverträffat. Så länge författaren inte rör sig till andra delar av tidslinjen.

Betyg: 5/5 – Mästerverk

/Olov L