The Road (2006) av Cormac McCarthy

Det går att dra upp en tidslinje över apokalypsen, som den beskrivs i science fiction. Något i stil med bakgrund – varningstecken – panik – katastrof – krig om resurser – kringvandrande överlevande – samling – återuppbyggnad. Släng in mutanter eller vampyrer någonstans om det är en sådan bok. För att vara rättvis mot alla som inte är Cormac McCarthy är det bäst att påpeka att denne i The Road på ett sätt gör det lätt för sig. Någon bakgrund eller beskrivning av själva katastrofen presenteras inte. I princip hela berättelsen utspelar sig under fasen kringvandrande överlevande. Eftersom hela persongalleriet är en far och en son och allt vi vet är vad de funderar på, och knappt ens det, är det inte mycket vi får veta om vad som egentligen hänt. Landskapet är täckt av grå aska, skogarna är brända, solen syns inte. Vi snackar inte någon mesig växthuseffekt eller ens efterspelet av de värsta oljekrönsscenarierna, utan något som påminner om hur världen skulle sett ut efter att ha drabbats av Guds vrede, som om hela planeten varit Sodom och Gomorra. Eld från himlen, i form av en jättelik meteorit, är också det enda jag kan tänka mig som skulle kunna ha en sådan drastisk effekt. Men vi vet inte.

Med det sagt är det så att McCarthy i princip gör sin sak så bra det överhuvudtaget är möjligt. Han har skalat bort allt oväsentligt tills bara ett koncentrat av undergången är kvar. Faderns och sonens relation är så enkel den kan bli och samtidigt är den inte stiliserad så mycket som destillerad. När allt annat är borta syns essensen så mycket bättre. Var de överlevande kommer från är inte viktigt, det enda som betyder något är var de är här och nu. Den frånvaro av samhälle de rör sig genom ställer frågor om moral och medmänsklighet på sin spets och i romanens beskrivning av gott och ont ligger det minst en avhandling och lurar. Till och med prosan är lika minimalistisk som allt annat. McCarthy tänjer gränserna för hur mycket som går att skildra med en dialog på fyra eller fem ord. Apostroferna försvann med fågelsången. Avsaknaden av natur visar upp dess betydelse för vår mänsklighet, samtidigt som dess funktion som skafferi blir väldigt uppenbar. En mycket tydligare beskrivning av människans plats i universum är svår att tänka sig.

Men inte bara de stora idéer som ligger och vältrar sig under ytan får dig att vilja läsa The Road. Nöden hos huvudpersonerna är högst påtaglig och inlevelsen är sådan att jag kom till en punkt där jag nästan inte brydde mig om det skulle sluta i frälsning eller undergång, bara tröstlösheten fick ett slut.

Som alla förstår är detta ett mästerverk, som kommer att vara mycket svåröverträffat. Så länge författaren inte rör sig till andra delar av tidslinjen.

Betyg: 5/5 – Mästerverk

/Olov L