The Road (2006) av Cormac McCarthy

Det går att dra upp en tidslinje över apokalypsen, som den beskrivs i science fiction. Något i stil med bakgrund – varningstecken – panik – katastrof – krig om resurser – kringvandrande överlevande – samling – återuppbyggnad. Släng in mutanter eller vampyrer någonstans om det är en sådan bok. För att vara rättvis mot alla som inte är Cormac McCarthy är det bäst att påpeka att denne i The Road på ett sätt gör det lätt för sig. Någon bakgrund eller beskrivning av själva katastrofen presenteras inte. I princip hela berättelsen utspelar sig under fasen kringvandrande överlevande. Eftersom hela persongalleriet är en far och en son och allt vi vet är vad de funderar på, och knappt ens det, är det inte mycket vi får veta om vad som egentligen hänt. Landskapet är täckt av grå aska, skogarna är brända, solen syns inte. Vi snackar inte någon mesig växthuseffekt eller ens efterspelet av de värsta oljekrönsscenarierna, utan något som påminner om hur världen skulle sett ut efter att ha drabbats av Guds vrede, som om hela planeten varit Sodom och Gomorra. Eld från himlen, i form av en jättelik meteorit, är också det enda jag kan tänka mig som skulle kunna ha en sådan drastisk effekt. Men vi vet inte.

Med det sagt är det så att McCarthy i princip gör sin sak så bra det överhuvudtaget är möjligt. Han har skalat bort allt oväsentligt tills bara ett koncentrat av undergången är kvar. Faderns och sonens relation är så enkel den kan bli och samtidigt är den inte stiliserad så mycket som destillerad. När allt annat är borta syns essensen så mycket bättre. Var de överlevande kommer från är inte viktigt, det enda som betyder något är var de är här och nu. Den frånvaro av samhälle de rör sig genom ställer frågor om moral och medmänsklighet på sin spets och i romanens beskrivning av gott och ont ligger det minst en avhandling och lurar. Till och med prosan är lika minimalistisk som allt annat. McCarthy tänjer gränserna för hur mycket som går att skildra med en dialog på fyra eller fem ord. Apostroferna försvann med fågelsången. Avsaknaden av natur visar upp dess betydelse för vår mänsklighet, samtidigt som dess funktion som skafferi blir väldigt uppenbar. En mycket tydligare beskrivning av människans plats i universum är svår att tänka sig.

Men inte bara de stora idéer som ligger och vältrar sig under ytan får dig att vilja läsa The Road. Nöden hos huvudpersonerna är högst påtaglig och inlevelsen är sådan att jag kom till en punkt där jag nästan inte brydde mig om det skulle sluta i frälsning eller undergång, bara tröstlösheten fick ett slut.

Som alla förstår är detta ett mästerverk, som kommer att vara mycket svåröverträffat. Så länge författaren inte rör sig till andra delar av tidslinjen.

Betyg: 5/5 – Mästerverk

/Olov L

Om rymdolov

Science fiction and fantasy nerd from northern Sweden.

17 thoughts on “The Road (2006) av Cormac McCarthy

  1. Pål Eggert skriver:

    Kan bara hålla med.

  2. Karolina skriver:

    Håller med fullständigt! Vägen är en av de absolut bästa böcker jag har läst. Den är perfekt. Det avskalade språket, det ”lilla” samspelet, det geniala att vi inte ens vet vad mannen och pojken heter. ”Mästerverk” summerar det hela bra!

    • drommarnasberg skriver:

      Jag har inte sett filmen än. Jag vill inte paja min egen bild av handlingen från boken. Bra skit är det!

      /karl

      • rymdolov skriver:

        Jag har inte heller sett den. Dock har jag läst i någon diskussion någonstans att slutet ska skilja sig en aning från det i boken, vilket gör mig nyfiken (och lite orolig). Men jag minns inte om det var händelseförloppet eller bara stämningen som var annorlunda. Jag läste diskussionen med ena ögat stängt, rädd för att det skulle dyka upp spoilers.🙂

      • Filmen skiljer sig inte nämnvärt från boken. Det är på många sätt en bra film. Men för de som har läst boken tillför den inte mycket mer än prov på skickligt skådespeleri. Lägg hellre tid på att se en av alla andra bra filmer därute.

  3. Nike Bengtzelius skriver:

    Fantastiskt skriven recension😮

    (Minns själv hur jag inte kunde få ur mig ett vettigt ord om den, förutom, typ, ”eek, skitbra! läs!”)

  4. Nike Bengtzelius skriver:

    (Har för mig att slutet var likadant i boken som i filmen? Tyckte näästan att författaren fegade där, ändå…)

  5. Prins Hatt skriver:

    Jag läste den när den kom för några år sedan och kommer därför inte ihåg den väl. Efter en olycka var jag sängbunden och i smärtor vilket förstärkte eländet i boken. Jag vill minnas att jag imponerades av författarens bruk av det engelska språket, men suckade över bristen på originalitet och den tvivelaktiga ideologin. Det hyllade eländet, eller den mentala tortyren, kändes som ett högst effektivt men ack så billigt författarknep.

    • rymdolov skriver:

      Att ideologin är tveksam kan jag hålla med om, vad gäller pappans syn på gott och ont, men det briljanta är att man inte vet om det är tänkt att beskriva en återgång till det väsentliga i livet eller om det bara är en skrämmande skildring av hur primitiva vi kan bli i kristider.

      Sen har jag inget emot knep om de lyckas så bra som i den här boken.

      • Prins Hatt skriver:

        Det är svårt för mig att diskutera en bok jag så vitt kommer ihåg, så varför skrev jag till att börja med? Hmm… Hur som helst, skam den som ger sig. Jag har för mig att mycket av det som störde mig var författarens typiska tilltro till civilizationen i kontrast till hans människosyn, samt dikotomin av rättfärdiga och kannibaler. Missförstå mig rätt, det var underhållande fiktion med intressant språk men inte mer. Jag gillar Mad Max också!🙂 Earth Abides är, enligt mig, ett exempel på litteratur som ställer viktiga och störande frågor om människans moral i apokalypsens tider. T ex..

  6. rymdolov skriver:

    Prins Hatt: Då förstår jag lite bättre hur du menar. Jag tycker att även The Road ställer tankeväckande frågor, men då kanske mest ifråga om föräldraskap, snarare än etik och moral i vidare bemärkelse.

    Earth Abides har jag inte läst, men det verkar som ett bra tips!

  7. Prins Hatt skriver:

    Hmm, blev inte författaren också förälder (igen?) vid gammal ålder? Man kan kanske läsa boken som en skildring av en gammal mans hybris över det arv han ska föra vidare till sitt barn? Är det så du menar? Blir ju onekligen intressantare om man slänger in personen McCarthy i leken…

    • rymdolov skriver:

      Ursäkta senkommet svar. Hybris och hybris. Jag tycker att boken väldigt väl skildrar hur pappan slits mellan viljan att skydda sitt barn till varje pris och att föra vidare någon sorts moral (som gör dem värd att skydda). I den extrema situation de befinner sig i skalas det mesta av etiken ner till att ”vi är goda, de är onda”. Pga den misstänksamhet som måste finnas mellan alla överlevande blir det bara det mest grundläggande samhällskontraktet, att inte äta varandra, som blir kvar. Och det tycker jag verkar realistiskt; trots allt är ju människor sociala varelser och det är uppenbart hur barnet inte bara lider brist på näring, utan också på samvaro, åtminstone med andra barn. Att hålla fast vid någon sorts moral som kan användas som grund till att bygga ett nytt samhälle verkar som ett hyfsat rationellt, men kanske inte helt lätt, beslut att ta.

      Hsh tror jag att du är något på spåren när du talar om att McCarthy var nybliven far när han skrev boken (det visste jag inte). I mångt och mycket är The Road en bok om just föräldraskap. Om de överlevande varit två nykära tonåringar skulle det varit en bok om förhållanden. Det är fascinerande att postapokalyptiska berättelser inte bara går att använda till att diskutera samhällsfrågor, utan även mer privata relationsfrågor.

  8. Prins Hatt skriver:

    Earth Abides är fantastisk, den kan du köpa med gott samvete!🙂 Likt många andra noveller inom samma genre är den aningen daterad vad gäller vissa begrepp och uppfattningar, dock inte så pass att det förstör helheten.

  9. […] finns där mörker, även i de som brukar betraktas som de lite enklare äventyren. Jag läste t ex The Road samtidigt som min dotter ville höra Kometen kommer om och om igen och kan, vid en jämföreelse, […]

  10. […] hack’n'slashfantasy, fast bra: The Blade Itself. något asdeprimerande men skitbra: The Road. en läsupplevelse som får dig att må fysiskt illa: American Psycho. machomilitäramerikanism […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s