The Heroes av Joe Abercrombie

 

Abercrombie har verkligen kokat ner sin fantasy i en stor och smutsig kastrull av obehagligt våld och becksvart humor. Det är inget gulli-gull och trots titeln så finns det inga hjältar i The Heroes, bara mer eller mindre elaka män (bara två kvinnor i boken! fyy!). Författaren har byggt upp sin historia kring ett slag mellan Unionen och Nordmännen under Black Daw, striden kulminerar kring en kulle med några stenbumlingar som kallas just the heroes. Jag gillar verkligen hur Abercrombie skriver och speciellt hur han beskriver sina karaktärer. En Nordman beskrivs som att ha en haka som ett arsle som dinglar upphängt från den kraftiga mustaschen.

Du får följa en hel rad karaktärer där de flesta har figurerat i någon av hans tidigare böcker, det har gått nästan tio år sedan händelserna i hans första trilogi. Roligast att följa är fäktmästaren Bremen dan Gorst som är en gud på att fäktas men har hamnat i onåd hos kungen och har fått ”äran” att vara kungens observatör under slaget, något som han hatar och som inte alls märks i hans ack så trevliga skildringar i hur livet vid fronten är. Trots att han ser ut som världens biff så har Gorst en extremt ljus och skrikig röst som han skäms något oerhört över och det underlättar inte att han är olyckligt kär i generalens dotter. Det är absolut inget nobelt eller förskönande över författarens krigsskildringar, jag börjar bli lite mätt nu på allt våld (men i den här boken är det nog meningen).

I ett väldigt underhållande parti mitt i boken så får vi under de värsta stridigheterna följa nån stackars soldat och när han dör så går skildringen över till att skildra den person som dödade honom och så vidare på ett finurligt sätt får vi ta del av hur det går i striden. Hela handlingen utspelar sig under bara några dagar så det är absolut inget episkt över The Heroes.  Största praktarslet av alla är magikern Bayaz som på ett riktigt underhållande och oepiskt sätt visar sina mest osmickrande sidor.

Det är inte hans bästa bok och att begränsa handlingen till ett par dagar blir det trots att det händer mycket, något segt i längden. Men han skriver grymt bra och det är en väldigt underhållande skildring av hur meninglöst det är med krig. Gillar du Abercrombie så är det en given bok men det är inte hans bästa, Best served cold är ett bättre val om du är nyfiken.

4/5 rekommenderas.

/karl

Nytt av Christopher Paolini

Om Scott Lynch inte försvunnit in i sin depression och istället lyckats hålla sitt utsatta släppdatum så hade 2011 blivit ihågkommet som året då ALLA stora namn släppte nytt.
Hittills har vi fått nytt av Abercrombie, Erikson, Rothfuss och Feist (fast han släpper alltid en per år). Kvar har vi släpp som Richard Morgan, Martin och Canavan. Antagligen har jag missat flera.
Igår blev det officiellt att även fantasyns strykpojke/underbarn Cristopher Paolini kommer med en ny bok i sin Inheritance-cykel. 8/11 dimper den avslutande delen i sagan om Eragon ner i bokhandeln.

 

Många fnyser åt Paolini och hans nästan löjligt curlande föräldrar. Ingen kunde ju missa att Eragon var ett rent plagiat av Star Wars fast med drakar istället för rymdskepp. Att tidningarna gärna skrev spaltmeter om denne aningens nördige 15-åring som minsann spottat ur sig en tjock bok med hjälp av sina stöttande föräldrar gav dessutom många fantasyfans en dålig smak i munnen. Det är sällan vår genre får uppmärksamhet och när det väl händer är det antingen hober, Rowlings eller sånt här trams. Så tänkte i alla fall jag.

När boken väl kom på svenska läste jag den av rent professionella skäl. Jag jobbar på ett skolbibliotek och vill hålla mig a´jour med vad som händer inom ungdomsfantasyn. Till min stora förvåning tyckte jag den var helt ok, t.o.m underhållande. Visst var plagiatet nästan skrattretande men det störde mig inte så mycket.

När bok två sen kom var jag hooked. Paolini hade hittat en egen röst och börjat berätta en egen historia. Visst plockade han vilt från en uppsjö av andra författare men det funkade på nåt sätt. Trean slukade jag på en helg och jag gissar att även sista delen kommer att glida ner utan större motstånd.

//Stefan

Undertow (2007) av Elizabeth Bear

Oftast när jag ska recensera en bok här på Drömmarnas Berg sätter jag mig och skriver ned mina intryck spontant och hastigt, för att sedan gå tillbaka och ändra de värsta dumheterna. Om jag ids. Dock är jag en sådan som tänker på diskussionsämnen och recensionsmöjligheter medan jag läser en bok. Jag har hört att vissa tycker att det förstör läsningen att göra så, men för mig är det en viktig del av läsupplevelsen och jag har i princip alltid gjort så.

Med detta sagt händer det ändå att jag tänker ut så gott som en hel recension medan jag gör annat. Det beror lite på hur tråkiga många aktiviteter jag sysslar med för tillfället. I fallet Undertow hade jag tagit detta ett steg längre än nödvändigt – jag hade skrivit en så pass detaljerad recension i mitt huvud att jag fått för mig att jag redan bloggat klart om den. Till min förvåning hittar jag den dock inte i arkivet.

Nu har jag tyvärr glömt vad jag skulle skriva om den, men det var förmodligen riktigt, riktigt bra. Jag vill att ni arkiverar Undertow under rubriken ”Böcker som Olov på DB skrivit en briljant recension av”. Eller kanske något mer välformulerat. Nyckelorden är ”Olov”, ”Drömmarnas Berg” och ”briljant”.

Trots att jag glömt det väsentliga vill jag berätta om det lilla jag minns, för jag tyckte om boken. Det får bli en punktlista.

Miljö: En flytande stad, påminnande lite om Armada i The Scar, men ägd av ett jättelikt företag, på en planet långt ute i den kända delen av galaxen.

Personer: En lönnmördare, lönnmördarens flickvän (som har ett dunkelt förflutet), två hippietyper varav den ena är en mästare på conjuring, förmågan att manipulera sannolikheter. Dessutom ett antal medlemmar av den inhemska, grodliknande rasen på planeten, som exploateras av storföretaget.

Teknologi: Conjuringen tyckte jag verkade löjlig när jag hörde om den, ungefär som magi förklädd till teknik (magi är magi och teknik är teknik, därmed basta!), men Bears förklaring av hur den fungerar var så elegant att jag förlät henne allt. Visst, det är säkert 100% nys, men välformulerat nys.

Dessutom är alla som inte är galna hippies uppkopplade på nätet, med gränssnittet inkopplat direkt i synfältet. Typ som i Accelerando. Eller Frukost i skymningen.  Sen finns det interstellär drift som kräver ett ämne som av någon anledning finns i stora mängder på planeten där Undertow utspelar sig.

Handling: En blandning av personernas relationer till varandra och sitt förflutna och storpolitik kopplad till det där värdefulla ämnet, inte så lite likt dagens oljepolitik (och om någon tycker att jag överdriver går det alltid att googla nigerdeltat och ta reda på vad folket där försörjer sig på). Efterhand avslöjas planetens, liksom dess invånares, hemligheter, samtidigt som människorna måste tänka över sådant som vänskap, lojalitet, skuld, etc.

Styrkor: Bra fokus på relationer (det är inte alltid så roligt att dejta en lönnmördare); inte för lång för sitt inehåll; mycket bra beskrivning av utomjordingarna. Det sista är bokens största styrka och för den som, i likhet med mig, gillar genomtänkta beskrivningar av främmande varelser (kanske till den grad att jag överskattar böcker med sådana) är Undertow en liten pärla.

Svagheter: Inte särskilt originell teknik; ett stycke mot slutet som blev lite segt.

Jag hoppas att detta åtminstone kan duga som konsumentupplysning. Elizabeth Bear kommer till Stockholm på EuroCon 2011, vilket är ännu en god anledning att läsa Undertow. Sen har du ju chansen att berätta personligen vad du tycker om den för författaren!

Annars är jag lite nyfiken på hur ni övriga bloggare gör. Tänker ni ut era inlägg i förväg eller är det improvisation som gäller?

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Cirkeln

Vår blogg-kompis Sara Bergmark Elfgren har tillsammans med Mats Strandberg skrivit en ungdomsroman, skräckig sådan! I april får vi dödliga läsa resultatet, det låter onekligen spännande. Läskigheter i skolmiljö..

”Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt – förutom att en uråldrig ondska jagar dem.

Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen.

En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva.

De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död – bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem.”

Det finns en boktrailer också, dataanimerade läskigheter i skolmiljö..

 

/karl

 

Feberdrömmar.

Hej!

Har varit i Rom en vecka och det var fint. Inte lika kul är att bli smittad av förkylning alá Doom, har varit helt däckad ett par dagar nu. Det är illa när du inte ens orkar läsa! Trots godbitar som Abercrombie och Rajaniemi hemma har det knappt ens lästs en baksida.

Under semestern läste jag klart Legend av Richard Matheson, jag fick det stora nöjet att läsa nyöversättningen från förra året. Det var en riktigt bra översättning av Lisa J. Isaksson och jag njöt i fulla drag av klassikern. Såpass att jag drömde hemskt i feberyran om pandemi, vitlök och att Ben Cortman bodde granne med mig här i Sala.

Nu skall sjukdom krossas, bara inte med vitlök.

(Är det någon som har läst Wahlströms översättning av samma bok? Den som heter Varulvarnas natt?!)

/karl

 

Bomb!

I juli kommer A Dance With Dragons!