Månadsarkiv: april 2011

by

Försvunnet #1 London after midnight.

1967 startade ett elektriskt fel en brand i valv 7 i MGM studios i Culver city, Los Angeles. Valv 7 innehöll framförallt stumfilm på nitratfilm. Alla som intresserat sig för film vet nog att nitratfilm är extremt brandfarligt så det är ingen överraskning att hela lagret brann ned till grunden.

Ingen skulle idag minnas den här händelsen om det inte vore för en film som fanns i valv 7. Där fanns nämligen det sista kända exemplaret av London after midnight av Tod Browning med Lon Chaney Sr i huvudrollen. Idag har den fått en nästan mytisk proportion och brukar anses vara den mest eftersökta ”försvunna” filmen, omsvärmad av rykten om skumma samlare och undangömda kopior.

Lon Chaney Sr kallades ” Man of a Thousand Faces” och var skräckfilmens första superstjärna.  Han slog igenom stort i The hunchback of Notre Dame 1923 och blev känd för sin extrema dedikation till sina roller. Sminkad till Quasimodo kunde Chaney bara jobba ett par timmar per dag på grund av den make up han bar och det sätt han förvred sin kropp. Hans mest kända roll kom 1925 när han spelade fantomen i  Rupert Julians version av Gaston Lerouxs Phantom of the opera. Legenden säger att publiken både skrek och svimmade när de såg Chaneys deformerade ansikte på vita duken.

1927 var det dags för Chaney att spela huvudrollen i MGM:s storsatsning London after midnight. Regissören var Tod Browning som arbetat med Chaney ett flertal gånger. Browning var vid den tiden ett realtivt okänt namn men han skulle snart göra sig känd som regissören till Dracula med Bela Lugosi  (1931) och den evigt kontroversiella Freaks (1932).

Berättelsen i  London after midnight verkar mer än lovligt rörig om man läser sammanfattningen på IMDB. Grundstoryn är att den rike affärsmannen  Roger Balfour hittas död i sitt hem. Inspektör Burke från Scotland Yard (spelad av Chaney) undersöker fallet och kommer fram till att det är ett självmord. Fem år senare upptäcker grannarna att Balfours hem nu bebos av en underlig man med huggtänder och och en ung blek kvinna i långklänning. Kan det vara Balfour som återkommit från de döda? Grannen, Sir James (Henry B. Walthall) kontaktar inspektör Burke för att han skall undersöka om det är en vampyr som flyttat in. När Burke anländer startar nåt som verkar vara en rejäl röra av händelser med försvunna kroppar, skottlossning, mystiska främlingar och hypnotism. När röken klarnar visar det sig att det minsann var inspektör Burke som klätt ut sig till vampyr för att avslöja Sir James som Roger Balfours mördare.  Nu har jag inte sett filmen och inte heller Tod Brownings remake av sin egen film, Mark of the vampire  från 1935 med Bela Lugosi, så min beskrivning är nog rörigare än vad filmen egentligen är.

Efter branden i Culver city har London after midnight´s rykte växt framförallt genom den legendariske skräcktidningsredaktören Forrest J. Ackerman. Han publicerade ett stort antal atmosfärrika bilder av en vampyrsminkad Chaney i sin tidning Famous monsters of filmland och byggde upp filmens status som mästerverk. Jag tror ”Uncle Forry” var en sann filmälskare och en man med stort hjärta men samtidigt var han tidningsman. Han hade en stor mängd bilder från filmen och tjänade en hel del på att höja dess status till förlorat mästerverk. Sanningen är den att kritiker som såg den så sent som på 50-talet ansåg att det inte var nån vidare bra film och att remaken, Mark of the vampire, var klart bättre.

Numera är filmens egentliga kvalité ointressant. Den ÄR den mest eftersökta försvunna filmen Då och då surrar internet till av rykten om att nån har hittat den. Senast var det skribenten Sid Terror på sidan Horrordrunx som påstod att han många år tidigar funnit den i ett filmlager under dess alternativa titel The hypnotist men att kopian försvunnit innan han fick en andra chans att titta på den. Jag gissar att det är bullshit men det är rolig läsning (länk nedan). Nätets konspirationsmaskin gör gällande att nefariska samlare gömmer filmen till dess att dess copyright går ut 2022 men jag är tveksam. OM filmen fanns att tillgå fortfarande så hade vi sett en kopia dyka upp. Nu händer det dock ibland att försvunnet material faktiskt återfinns. Senast var det ju en ordentlig bit av Langs Metropolis som återfanns och restaurerades. Den som lever får se…

Länkar:

http://www.imdb.com/title/tt0018097/

http://en.wikipedia.org/wiki/London_After_Midnight_%28film%29

http://thehorrordrunx.yuku.com/topic/753

http://www.michaelgebert.com/lam/lam1.html

//Stefan

by

Ny podcast om serier

Glad långfredag (eller stilla och värdig långfredag eller plågsam och tråkig långfredag, beroende på hur traditionell du är)!

Jag såg i förbifarten att butiken Staffars serier startat en podcast med det charmiga namnet Geeksnack, som ska handla om tecknade serier. Det första avsnittet är en intervju med Johannes Klenell från Galago med Utopi-manifestet som utgångspunkt. Även X-Men och SPX avhandlas.

Det låter intressant och jag ska lyssna när det blir tillfälle. Gå in på Geeksnacks hemsida eller sök på iTunes om du vill göra detsamma!

Jag lovar förresten att aldrig mer använda ordet newsflash. Det råkade bara stå på listan över ord jag aldrig använt. Och man ska smaka på allt, fick jag lära mig i förskolan.

/Olov L

by

Game of thrones S01Ep01 Winter is coming

Äntligen stod familjen Stark i Winterfell…. Det finns produktioner som man som fanboy/girl inte riktigt vågar tro på innan man verkligen SER den i verkligheten. Till exempel så ville jag inte till 100% tro att Peter Jacksons LOTR verkligen existerade innan mörkret föll i biosalongen och jag såg de första bilderna av Fylke. Lite på samma sätt har jag känt inför HBO:s dramatisering av George RR Martins A song of ice and fire. Jag tror att de första ryktena började gå på nätet för typ fem år sen. Det kommer bli verklighet…. Inte en jävla chans tänkte jag. Böckerna är för långa, för komplicerade, för många karaktärer. Nu blev det av och i måndags såg jag det första avsnittet. Nu när jag haft tid att tänka på det så känner jag mig redo att skriva om saken.

Det första som slog mig var hur förbannat SNYGG serien var. Vi snackar produktionsvärden i nivå med HBO:s tidigare svindyra succé Rome. Kulisserna är perfekta och kläder och vapen ser verkligen äkta ut. En hel del CGI används för att visa slott och dylikt och allt såg helt ok ut. Faktiskt undrar jag om man inte använt klassisk matte painting för en del scener. Nåt som oroat mig och andra fans är att man inte ska få till The Wall. Den korta glimt vi fick säger mig att vi inte behöver oroa oss. Den ser precis så massiv och överväldigande ut som den bör.

För den som läst böckerna kommer handlingen kännas bekant men för någon som är obekant med materialet så känns det nog som att hoppa i den djupa ändan av poolen utan att riktigt kunna simma. Avsnittets svaghet ligger i att en så stor mängd karaktärer ska introduceras på så kort tid. Man bombarderas av namn och familjeförhållanden och dessutom en mängd backstory som behövs för att förstå händelserna i serien.

Det första avsnittet är rätt begränsat på så sätt att det nästan bara utspelar sig på två platser. Tyngdpunkten ligger i Winterfell där Ned Stark (Sean Bean) tar emot kungen Robert Baratheon (Mark Addy) och får frågan om han vill bli hans främste rådgivare, The kings hand, efter att den tidigare handen dött under mystiska förhållanden.  Den andra delen av historien vi får se utspelar sig på en annan kontinent där Daenerys Targaryen (Emilia Clarke) gör sig redo att gifta sig med klanledaren Khal Drogo (Jason Momoa). Bröllopet är en del av hennes brors, Viserys Targaryen ( Harry Lloyd), politiska manövrerande för att återta sin fars tron som togs av kung Robert ett decennium tidigare. Ni icke insatta, hänger ni med? Helt ärligt så förstår jag att nån som inte känner till böckerna kan drabbas av en stor matthet inför alla de händelser och karaktärer som paraderas framför tittaren.  Ni som läst böckerna vet att man skall ha förtröstan. När man väl kommit in i världen belönas man med en underbart komplicerad och detaljerad historia med en moralisk gråskala och ett karaktärsgalleri där man aldrig kan vara säker på vem som kommer överleva. Håll ut är min uppmaning.

Skådisarna då? Funkar de? Det är för tidigt att säga efter bara ett avsnitt men ingen kändes helt felplacerad i sin roll. Inte helt oväntat så sticker Peter Dinklage ut som dvärgen Tyrion och verkar till fullo njuta av sina scener. Faktiskt så anser jag att hela serien står och faller på just den här castingen. Tyrion är fruktansvärt viktig för serien och Dinklage var den enda kortvuxna skådis som kändes rätt för rollen. Det ska bli underbart att se vad han kan göra med den. Emilia Clarke spelar Daenerys som en ung och sårbar kvinna, precis som hon skall göra men hon har en glöd i ögonen som visar att det finns plats för karaktären att växa som hon bör. En kul överraskning var Jason Momoa som Khal Drogo. Han spelar karaktären tyst och hotfull och helt plötsligt blir jag hoppfull över att hans kommande Conan-film kanske inte blir den katastrof jag befarat. Sean Bean då? Jo Bean fixar sin roll. Allt annat hade väl varit underligt då han är under kontrakt att medverka i all fantasyfim som produceras.

Som slutbetyg sätter jag en svag 4/5. Jag är nog färgad av min kärlek till böckerna så det ska bli intressant att höra vad ni som inte läst dem tycker. Jag kommer inte recensera varje avsnitt utan återkommer till den här serien när hela säsongen är slut. Jag kan dock säga redan nu att jag nästan garanterat kommer äga dvd-boxen 🙂

//Stefan

by

I’ll be back! Eh..

Igår den 19 April 2011 aktiverades Skynet och i morgon den 21 april 2011 är det alltså Judgement Day! Bara så att ni vet. Det är alltid lite läskigt när populärkulturens framtid blir vår dåtid. Så ta det säkra före det osäkra och kryp ner i närmsta skyddsrum.

Länk: http://terminator.wikia.com/wiki/2011/04/21

/karl

by

Newsflash! Wyndhams senaste i Svenska Dagbladet!

”Wyndhams senaste” är väl kanske mer skämt än allvar, eftersom det rör sig om en tidigare refuserad roman från 1951, som nu givits ut som Penguin-utgåva. Wyndham är mest känd för Triffidernas dag, som i sin tur kanske är mest känd som förlaga till filmen med samma namn (som faktiskt är en av mina favoriter bland sf-filmer, trots det lite plötsliga slutet).

Anmärkningsvärt nog tycks den refuserade romanen vara ett extremt tidigt exempel på naziklonberättelse, långt innan nazikloner blev en sådan klyscha att William Gibson kunde beskriva en av sina figurer som någon som såg ut som, just det, en naziklon! Vår akademiska hjälte Jerry Määttä skriver utförligt och intressant om Plan for Chaos, som romanen heter, i Svenska Dagbladet. Håll till godo!

/Olov L

by

American Gods på HBO?!! (Lyssnar HBO på mina drömmar?)

Mindre än en vecka kvar till årets TV-happening med premiären av A Game of Thrones på HBO och nu fick jag det twittrat för mig att HBO kanske ska göra en miniserie av Gaimans, i mitt tycke, bästa bok American Gods. Det har fladdrat runt lite indikationer på en filmatisering av boken, men en tv-serie skulle vara så mycket bättre.

Helt sjukt bra om det blir av! Åh, jag blir helt matt..

Källan!

by

Samlade svenska kulter – Anders Fager

Det är lite underligt att så få svenska skräckförfattare använt Cthulhu-mytologin i sina berättelser. På rak arm kan jag bara komma på antologin Necronomicon i Sverige från Aleph förlag där Lovecraft varit en uttalad källa innan Andreas Fager publicerade Svenska kulter 2009. Jag gissar att den aningens torra titeln anspelar på den infama Unaussprechlichen kulten av Friedrich Wilheim von Juntz (Düsseldorf 1839). Som Lovecraft-nörd var jag ju illa tvungen att läsa boken insåg jag efter att ha läst några recensioner. Jag blev inte besviken, inte det minsta. Debuten innehåller ett par av de bästa svenska skräcknoveller jag läst. Jag minns fortfarande det obehag jag kände när jag läste den hypnotiska Mormors resa första gången. Det är som att läsa en mardröm sa jag till min sambo.

Jag ska erkänna att jag kliade i mig i huvudet en smula när jag läste att Fager skulle ge ut debutboken en gång till i en utökad volym. Lite onödigt tyckte jag. Nu när jag läst Samlade svenska kulter inser jag att det inte alls är onödigt. Boken behöver alla novellerna från den första för överhuvudtaget fungera. Halvvägs in i bokens andra del insåg jag att det inte är en novellsamling jag läser, det är en roman. Visst funkar de enskilda berättelserna som noveller men helheten är större än delarna. Halvvägs in börjar nämligen de olika berättelserna haka i varandra. Karaktärer och händelser återkommer och man inser att Fager skapat en helt egen värld som han delger läsaren fragment för fragment. Han tecknar ett Sverige bedrägligt likt vårt egen men med en mörk underström. Hemliga sällskap dyrkar mörka gudar från urtiden. Odödliga vandrar på Stockholms gator, i skärgården finns kolonier av fiskmänniskor och på en mosse utanför Borås sliter unga flickor sina offer i stycken till Shub-Nigguraths ära. Stilen är intressant då han blandar diskbänksrealism med splatterpunk och surrealism. Influenserna från Lovecraft är såklart tydliga men han hemfaller aldrig till pastisch vilket är skönt. Lovecraft-pastischer har jag läst nog av i mina dagar. Han tar helt enkelt mythos-materialet och gör till sitt eget.

Ju fler pusselbitar Fager delar med sig desto djupare dras man in i den större berättelsen. I normala fall brukar jag dra ut läsandet av novellsamlingar över ett par veckor. Jag tar en novell här och där ungefär som smågodis. I det här fallet funkade det inte utan jag var tvungen att begrava mig i boken och läsa den som en roman. När jag väl läst ut den la jag mig den ifrån mig med sorg i hjärtat. Jag vill ju ha mer! Det finns så mycket antytt, så mycket mellan raderna som jag vill veta mer om. Jag skulle lätt ha kunnat läsa 550 sidor till om det innebar att jag fick tillbringa mer tid i den värld Andres Fager har skapat. Jag vill veta mer om Skarvfolket. Jag vill ha hela Fredmans historia och jag vill veta om Strindberg verkligen är död. Jag hoppas verkligen att vi kommer få fler installationer i den Fagerska världsbilden.

Funkar alla noveller då? Nja. Om boken har en svaghet så ligger det i att ett par av berättelserna inte riktigt fångar eller skrämmer. Å andra sidan kan jag inte komma på någon novellsamling som varit 100%-ig i alla sina beståndsdelar. Helhetsintrycket är storartat och ni gör bäst i att strunta i de jämförelser med John Ajvide Lindqvist som ofelbart kommer komma. Fagers röst och stil är hans egen och unik i Sverige.

*Trivia: Anders Fager skrev det klassiska Drakar & Demoner äventyret Spindelkonungens pyramid. Det har inte ett skit med den här boken att göra men jag tycker det är coolt.

4/5

//Stefan