Moon

Moon har jag velat se sen den kom härom året, blev omtalad och fick finfina recensioner. Det är en science fiction historia med pretention att vara något annat än ännu ett krigsäventyr i rymden. Bakom historien och regin står Duncan Jones. Har ni inte hört talas om honom så beror det säkert på att detta var hans regidebut på långfilmsplanet. Han råkar, vid sidan om detta, vara son till David Bowie. Kände ni hur filmens hippfaktor steg?

Snudd på ensam skådespelare i filmen är Sam Rockwell. En skådis man oftast har fått se i excentriska och slemmiga roller. Inte här dock. Sam spelar här Sam Bell. Ensam arbetare på en utvinningsanläggning för ett miljövänligt energialternativ belägen på månens baksida. Fråga inte hur det går ihop. Det är heller inte filmens kärna. I vilket fall närmar sig Sam slutet på ett tre år långt kontrakt och han ser fram emot att få återvända till jorden och sin fru och barn. Under åren på anläggningen har hans sociala stimuli bestått av färdiginspelade medelande från jorden samt anläggningens mobila AI Gerty. En hjälpsam maskin som kommunicerar med Sam via smileys och Kevin Spaceys dispassionerade röst. Men med två veckor kvar på kontraktet råkar Sam ut för en olycka som kastar hela hans verklighet över ända och leder honom in i en existensiell mardröm.

Som jag skrev ovan är detta något så trevligt som en film som inte nöjer sig med att vara Pocahontas in space. Inte heller strävar den efter att vara omöjligt kvasi och otillgänglig. Det är en historia med en vibbar av Philip K Dick som lyckas gå sin egen väg och vara tillräckligt spännande och oförutsägbar för att hålla hela vägen i mål. Ju mindre ni vet om handlingen i förväg desto bättre.

Vid sidan av historien så är filmen snygg och håller ett högt produktionsvärde. Sam Rockwell agerar sig igen stora delar av filmen på egen kvist och mot AIn Gerty. Det gör han i stort med ära även om jag tycker mig se regissörens oerfarenhet lysa igenom personregin emellanåt. Slutligen kan jag bara säga att det här är en bra film. För er bosatta i Göteborg med omnejd kan jag meddela att den inom kort på nytt finns att låna på stadsbiblioteket.

Betyg: 4/5

/Den Mörke Lorden

A kingdom besieged – Raymond Feist.

En snabb koll på bloggen Walk into Mordor berättar att Ray Feists Midkemiacykel nu klockar in på 11873 sidor. 24 böcker och nästan 12000 sidor och jag läser den fortfarande. Karl här på Drömmarnas berg gjorde ju slut med Feist för ett tag sen. Till skillnad från honom så håller jag ut som en strävsam make och intressant så har det givit lite payout i hans senaste bok, A kingdom besieged. Ska man vara ärlig så har ju Feist haltat lite grann efter The serpentwar saga. Han har aldrig nått höjdrerna från sina tidigare böcker. Det har varit mycket filler och lite äkta action. Det har dessutom saknats hjärta och äkta känslor i de senare böckerna. Nu chockar han mig genom att skriva en riktigt spännande och engagerande bok så här på upploppet. Om ni har missat det så är Mr Feist inne på det som ska bli den sista trilogin i hans episka historia om världen Midkemia. Storyn den här gången är att Kesh gör sig redo att invadera The kingdom samtidigt som ännu en  våg av demoner vill invadera Midkemia (Nähä?).

Man kan tycka att det blir lite tjatigt eftersom Feist i ärlighetens namn har skrivit samma bok sen 1982 men helt plötsligt funkar det igen. Boken är nog omöjlig för de som inte vadat genom 11000 sidor av förhistoria men för oss som orkat med så är det en kul åktur genom hela serien. En ny belägring av Crydee ger ekon tillbaka till Magician och en hel del gamla karaktärer, en del oväntade, ger sig tillkänna. I slutändan är det en underhållande bok men ENBART för fansen. Är man ny till Feist bör man börja från början med Magician.

3/5

//Stefan

Kongressrapport Eurocon 2011 – lördag

1. Morgon mellan boktravar

Lördagen kändes lite lugnare ur programsynpunkt. Jag hann strosa omkring lite i lokalerna innan jag hjälpte till med att flytta stolar som annars skulle ha varit i vägen för den medeltida dansen och hann titta lite på Alvarfondens antikvariat, där folk köpte böcker i massor. Det är alltid kul när folk köper böcker därifrån och eftersom jag lovat att lasta det som blev kvar i en skåpbil på söndagen kändes det lite extra roligt denna gång. Själv knep jag Ancient Light av Mary Gentle, en bok som jag haft ögonen på ett tag. Jag frågade närmaste person, som råkade vara Jukka Halme, om han läst den. ”Jag har den hemma, men har inte läst den än”, blev svaret, ett mycket vanligt svar bland bokmalar som lägger mycket av sin tid på att anordna kringaktiviteter.

Sen gick jag till Fantasy: Research and definitions, en trevlig panel. Den Läs mer

Kongressrapport från EuroCon 2011 – fredag

1. Bönder i sta’n

Resan ner till Stockholm var inte det minsta spektakulär. Allt gick smidigt och tåget avgick och anlände enligt tabellen (vilket iofs ska vara rätt anmärkningsvärt nuförtiden). När jag kom ut från stationen gick jag runt som en förvirrad bonnläpp och rörde mig i någon typ av zickzackmönster i riktning mot vandrarhemmet, som låg högst hundra meter bort. Väl framme kunde jag dock känna mig cynisk och världsvan, eftersom skyltar upplyste besökarna om att kranvatten är drickbart i hela Sverige, något som den som kommer från Östersund kan känna en viss skepsis inför. Läs mer

Mer om American Gods som tv-serie.

Läser i en artikel från The Hollywood Reporter att Tom Hanks produktionsbolag Playtone Productions ska producera American Gods för HBOs räkning. Gaiman är involverad som executive producer och manusförfattare. Anmärkningsvärt är att serien är tänkt att löpa över sex säsonger där varje säsong består av 10-12 en timme långa avsnitt. Räcker verkligen materialet verkligen till det? Vi pratar trots allt om endast en medellång roman här.

Serien ska utvecklas runt frasen: ”Are you a god if no one believes in you?”. Kanske är det så att det är tänkt att Gaiman ska utöka den befintliga romanen med nyskrivet material? Vore inte det en smaskig karamell? Sen finns ju den besläktade, och i min mening mycket roliga Anansi Boys att plocka material från. Varje säsong kommer att ha en budget på maffiga 35-40 miljoner dollar. Spännande utveckling att se fram emot.

/Den Mörke Lorden

Sorgligt..

Terry Pratchett har som ni säkert vet Alzheimers, det är hemskt! Pratchett propagerar också för rätten att ta sitt eget liv, något som är förbjudet i Storbritannien. Däremot är det lagligt i Schweiz och Pratchett har vänt sig till en klinik där. Gubben är bara ett par år äldre än 60 och hade säkert haft ett gäng till böcker i sig innan han skulle få träffa Döden, nu med sin sjukdom blir det kanske bara en bok till. 

Pratchett, whose BBC2 film about the subject of assisted suicide is to be shown on BBC2 tomorrow, revealed he had been sent the consent forms requesting a suicide by the clinic and planned to sign them imminently.

”The only thing stopping me [signing them] is that I have made this film and I have a bloody book to finish,” he said during a question-and-answer session following a screening at the Sheffield documentary festival Doc/Fest.

Guardian

Men författaren påpekar att bara för att han har skickat efter lite blanketter så behöver han inte ta livet av sig. Vi får läsa om alla böcker och glädjas åt hans verk.

/karl

Mer om EuroCon

För vissa är detta första veckan på sommarlovet, andra har börjat nedräkningen till semestern. Viktigast av allt är dock att det är EuroCon-vecka! Den som av någon anledning inte varit inne på EuroCons hemsida varje dag den senaste veckan kanske har missat att det nu finns ett mer detaljerat program upplagt, med tider och allt. Alltså är det möjligt att planera sitt besök, även om det säkert dyker upp ändringar under kongressens gång.

Jag ska delta i två paneler, dels Swedish Fandom Today på lördag klockan 18.00, dels Neofanniska tribunalen på söndag klockan 14.00. Den som vill se mig live vet alltså vart den ska bege sig och den som helst vill undvika mig har här ett gyllene tillfälle – det är inte ofta det går att veta exakt vilket rum jag befinner mig i en viss tid. 🙂

Särskilt den senare panelen kan vara kul för den som besöker en sf-kongress första gången, då du där har chansen att ge synpunkter och tipsa om förbättringar. Johan J på Vetsaga har även skrivit ned några tips som jag helt fräckt klistrar in (eftersom jag inte hittar originalartikeln…).
*) Ta med kontanter. Det kommer att finnas billiga böcker, tidskrifter
och annat roligt att köpa. De som säljer kommer inte att ha
kortläsare.

*) En sf-kongress är inte strikt uppdelad i arrangörer och besökare.
Man köper medlemskap i, inte inträde till, kongressen. Det är mer än
ett ord: vi som anordnar sådana här saker ser det som att vi gör det
tillsammans med medlemmarna. Man kan betrakta det som en stor,
litterär fest: alla hjälper till att dela på kostnaden med hjälp av
medlemsavgiften, och precis som med vilken fest som helst så finns det
några som tar på sig huvudansvaret för att allt skall fungera – men
alla som vill får dra sitt strå till stacken. Kan du hjälpa till? Gör
gärna det. Det är din kongress också.

*) En sf-kongress är en social tillställning. Det finns naturligtvis
inget krav på att umgås, och om man vill kan man komma när programmet
öppnar, följa det och gå när det stänger utan att ha sagt ett ord till
någon annat än i receptionen när man kommer – men om man vill är man
alltid välkommen. Det kommer förstås som i alla andra sammanhang
finnas gamla vänner som står och pratar om privata spörsmål, men det
är helt okej att slå sig ned vid ett bord där det sitter ett gäng
personer och ta del av samtalet. De behöver inte heller nödvändigtvis
känna varandra sedan tidigare.

*) Författargäster är precis som andra människor. Var inte rädd för
att ta kontakt om du vill prata med dem, men respektera deras
personliga sfär.

*) Om du har ett ambitiöst kongresschema med många programpunkter och
saker du hade tänkt hinna med och sådant du definitivt inte vill
missa: glöm inte att planera när du skall äta. Kongressen blir bättre
med mat.

*) Håll utkik på anslagstavlan i ingången till baren. Enstaka
programpunkter kommer garanterat att flyttas eller ställas in
allteftersom deltagare blir sjuka eller SJ sviker dem, och nya kan
tillkomma. Programändringar kommer förmodligen även att annonseras i
nyhetsbladet och på twitterkanalen @eurocon2011.

Arrangörerna har påpekat att det dock finns flera bankomater väldigt nära kongressen, så kontanter kanske inte är det viktigaste just på euroCon. Däremot kommer Alvarfonden att sälja massvis med böcker till priser som 15 och 25 kronor, så den som vill vara snäll mot den som tar betalt kan ta med sig en bunt tjugor och en påse mynt. Annars går det ju att göra det till en sport att bara handla för jämna hundringar…

Vad gäller andra och tredje punkten finns det ett samband, eftersom det ofta är ett utmärkt sätt att lära  känna folk att hjälpa till. De flesta av oss har väl börjat i en ny skolklass eller liknande och generat gått igenom en rad lära-känna-varandraövningar som bara varit stela och konstiga, bara för att lära känna alla på några timar när det väl är dags att ta itu med själva arbetet.

Vi ses på EuroCon!

De ickesynliga – Fredrik Härén

När man pysslat med fantastik ett tag så finns det en del saker man blir lite less på. Själv är jag skittrött på vampyrer, varulvar, änglar och zombies. Det känns som om idébanken sinat och vi bara har kvar författare som hela tiden härmar varandra. Det här gjorde att jag till en början blev väldigt positiv till Fredrik Häréns roman De ickesynliga. Den föll ner i knät på mig på jobbet och nyfiken som man är började jag läsa den. Baksidestexten är mer än lovligt kryptisk så som läsare är man i mörkret när man ger sig i kast med boken. Det är nåt som verkligen kan irritera mig med bokomslag. Varför inte berätta vad den handlar om på baksidan? Ska jag spendera pengar på en bok vill jag ha ett hum om vad den handlar om. Att förlaget sen valt den ovanliga vägen att inte inkludera titel eller författare på framsidan gör mig ännu mer konfunderad.

Handlingen i korthet: Alexandra Johansson är journaliststuderande som jobbar på ett projekt om barn med fantasikamrater. Hennes intervjuer med barnen ger ett intressant resultat då flera av barnen beskriver liknande personer. Detta och flera andra slumpartade händelser leder till att Alex inser att det finns en osynlig människoras som lever parallellt med oss och hela tiden observerar oss. Skillnaden är att deras molekylära struktur är annorlunda så ljus reflekteras annorlunda så vi inte kan se dem. En rätt nifty idé eller hur? De ickesynliga kallar sig själva för yingying och oss vanliga människor för yangyang. Sen finns det mellanting som är resultatet av sex mellan osynliga och människor som kallas yangying och yingyang.  Jag ska erkänna att jag blev förförd av de första hundra sidorna. Det känns fräscht och inte som nåt man läst tidigare. En cool sak är att människornas synvinkel skrivs på vita sidor medan de ickesynligas interfolieras på svarta sidor med vit text. Very stylish.

Efter hundra sidor börjar nyheten tappa sitt behag. Ju mer Härén beskriver de ickesynligas kultur desto tröttare blir jag. Lite halvsmält buddhism, hinduism, taoism och transcendentalism. Härén vill att vi ska tro på att en ras osynliga naturälskare tillbringar all sin tid med att övervaka oss så att vi inte fattar att de existerar. Just i detta finner jag en stor logisk lucka. Om det nu är så viktigt att vi inte vet att de finns så varför hänga över axeln på alla? Varför visa sig för bebisar som kan se en? Det funkar inte logiskt. Bättre hade varit att ta sina uppochnervända helium-pyramider (jag skämtar inte) och dra till sibirien där man kan dyrka naturen ifred. Riktigt korkat blir det när vi får mer glimtar av de ickesynligas filosofi och klokskap. Det talar som om de skulle vara motiveringscoacher och powerpointcharlataner hela bunten. Smaka på detta:

”Lycka är ett liv kryddat med variation. Inte alltid nya upplevelser utan förvåning. Inte alltid att bli överrumplad men att bli överraskad.”

Det är den typen av plattityder som Härén kryddar hela sin bok med. Jag ska erkänna att det gick upp ett ljus för mig när jag i efterordet läste att han är en av landets mest eftertraktade föreläsare om kreativitet. Jotack. Jag har varit ivägtvingad på ett gäng såna föreläsningar där charlatanerna babblar om lycka för 80000 i timmen.

Vad vi har här är en bra idé förstörd av new age-stickspår. Ännu en efterföljare till Redfield och hans Nionde insikten och Millmans Den fredlige krigaren. Jag är högst medveten om att den här typen av skönlitteratur har en stor och trogen skara följare. Jag är dessutom säker på att Härén kommer sälja bra och bli älskad i en del mer kristallorienterade kretsar men för mig funkar det inte. Kinakrogsvisdom kombinerat med en oförmåga att få läsaren att känna för huvudpersonerna eller i vissa fall ens förstå deras motivation gör att jag INTE kommer läsa hans utlovade uppföljare trots att det faktiskt finns ett driv i texten som talar för en viss talang.

Betyg 2/5. Boken slipper en etta p.g.a en förbannat rolig grundidé som kunde ha gjorts bra.

//Stefan

Leslie Nielsen är tillbaka från de döda!!!

Nja, inte riktigt kanske. Men som den stora komiker har var (är!?) lyckas han roa även från andra sidan graven. På kyrkogården Evergreen Cemetary i Fort Lauderdale, Florida, finns denna gravsten att beskåda:

För er som undrar så är ”Let’er rip” i sammanhanget en referens till Leslies förkärlek till fisskämt och fjärtkuddar. Oh, den här bilden fick mig att garva hejdlöst för att i nästa stund snudd på fälla en tår. Mitt väderspända hjärta puttrar av kärlek. Det är i sanning en stor man som inte bara vågar stå för att han tycker brakskitar är det roligaste som finns utan dessutom begär att få det inskrivet på sin gravsten så att framtidens barn också kan ta del av hans ställningstagande. Nu ska jag gå och öppna en burk med bönor till hans ära. Vila i frid, Leslie.

/Den Mörke Lorden