Moon

Moon har jag velat se sen den kom härom året, blev omtalad och fick finfina recensioner. Det är en science fiction historia med pretention att vara något annat än ännu ett krigsäventyr i rymden. Bakom historien och regin står Duncan Jones. Har ni inte hört talas om honom så beror det säkert på att detta var hans regidebut på långfilmsplanet. Han råkar, vid sidan om detta, vara son till David Bowie. Kände ni hur filmens hippfaktor steg?

Snudd på ensam skådespelare i filmen är Sam Rockwell. En skådis man oftast har fått se i excentriska och slemmiga roller. Inte här dock. Sam spelar här Sam Bell. Ensam arbetare på en utvinningsanläggning för ett miljövänligt energialternativ belägen på månens baksida. Fråga inte hur det går ihop. Det är heller inte filmens kärna. I vilket fall närmar sig Sam slutet på ett tre år långt kontrakt och han ser fram emot att få återvända till jorden och sin fru och barn. Under åren på anläggningen har hans sociala stimuli bestått av färdiginspelade medelande från jorden samt anläggningens mobila AI Gerty. En hjälpsam maskin som kommunicerar med Sam via smileys och Kevin Spaceys dispassionerade röst. Men med två veckor kvar på kontraktet råkar Sam ut för en olycka som kastar hela hans verklighet över ända och leder honom in i en existensiell mardröm.

Som jag skrev ovan är detta något så trevligt som en film som inte nöjer sig med att vara Pocahontas in space. Inte heller strävar den efter att vara omöjligt kvasi och otillgänglig. Det är en historia med en vibbar av Philip K Dick som lyckas gå sin egen väg och vara tillräckligt spännande och oförutsägbar för att hålla hela vägen i mål. Ju mindre ni vet om handlingen i förväg desto bättre.

Vid sidan av historien så är filmen snygg och håller ett högt produktionsvärde. Sam Rockwell agerar sig igen stora delar av filmen på egen kvist och mot AIn Gerty. Det gör han i stort med ära även om jag tycker mig se regissörens oerfarenhet lysa igenom personregin emellanåt. Slutligen kan jag bara säga att det här är en bra film. För er bosatta i Göteborg med omnejd kan jag meddela att den inom kort på nytt finns att låna på stadsbiblioteket.

Betyg: 4/5

/Den Mörke Lorden

A kingdom besieged – Raymond Feist.

En snabb koll på bloggen Walk into Mordor berättar att Ray Feists Midkemiacykel nu klockar in på 11873 sidor. 24 böcker och nästan 12000 sidor och jag läser den fortfarande. Karl här på Drömmarnas berg gjorde ju slut med Feist för ett tag sen. Till skillnad från honom så håller jag ut som en strävsam make och intressant så har det givit lite payout i hans senaste bok, A kingdom besieged. Ska man vara ärlig så har ju Feist haltat lite grann efter The serpentwar saga. Han har aldrig nått höjdrerna från sina tidigare böcker. Det har varit mycket filler och lite äkta action. Det har dessutom saknats hjärta och äkta känslor i de senare böckerna. Nu chockar han mig genom att skriva en riktigt spännande och engagerande bok så här på upploppet. Om ni har missat det så är Mr Feist inne på det som ska bli den sista trilogin i hans episka historia om världen Midkemia. Storyn den här gången är att Kesh gör sig redo att invadera The kingdom samtidigt som ännu en  våg av demoner vill invadera Midkemia (Nähä?).

Man kan tycka att det blir lite tjatigt eftersom Feist i ärlighetens namn har skrivit samma bok sen 1982 men helt plötsligt funkar det igen. Boken är nog omöjlig för de som inte vadat genom 11000 sidor av förhistoria men för oss som orkat med så är det en kul åktur genom hela serien. En ny belägring av Crydee ger ekon tillbaka till Magician och en hel del gamla karaktärer, en del oväntade, ger sig tillkänna. I slutändan är det en underhållande bok men ENBART för fansen. Är man ny till Feist bör man börja från början med Magician.

3/5

//Stefan

Kongressrapport Eurocon 2011 – lördag

1. Morgon mellan boktravar

Lördagen kändes lite lugnare ur programsynpunkt. Jag hann strosa omkring lite i lokalerna innan jag hjälpte till med att flytta stolar som annars skulle ha varit i vägen för den medeltida dansen och hann titta lite på Alvarfondens antikvariat, där folk köpte böcker i massor. Det är alltid kul när folk köper böcker därifrån och eftersom jag lovat att lasta det som blev kvar i en skåpbil på söndagen kändes det lite extra roligt denna gång. Själv knep jag Ancient Light av Mary Gentle, en bok som jag haft ögonen på ett tag. Jag frågade närmaste person, som råkade vara Jukka Halme, om han läst den. ”Jag har den hemma, men har inte läst den än”, blev svaret, ett mycket vanligt svar bland bokmalar som lägger mycket av sin tid på att anordna kringaktiviteter.

Sen gick jag till Fantasy: Research and definitions, en trevlig panel. Den Läs mer

Kongressrapport från EuroCon 2011 – fredag

1. Bönder i sta’n

Resan ner till Stockholm var inte det minsta spektakulär. Allt gick smidigt och tåget avgick och anlände enligt tabellen (vilket iofs ska vara rätt anmärkningsvärt nuförtiden). När jag kom ut från stationen gick jag runt som en förvirrad bonnläpp och rörde mig i någon typ av zickzackmönster i riktning mot vandrarhemmet, som låg högst hundra meter bort. Väl framme kunde jag dock känna mig cynisk och världsvan, eftersom skyltar upplyste besökarna om att kranvatten är drickbart i hela Sverige, något som den som kommer från Östersund kan känna en viss skepsis inför. Läs mer

Mer om American Gods som tv-serie.

Läser i en artikel från The Hollywood Reporter att Tom Hanks produktionsbolag Playtone Productions ska producera American Gods för HBOs räkning. Gaiman är involverad som executive producer och manusförfattare. Anmärkningsvärt är att serien är tänkt att löpa över sex säsonger där varje säsong består av 10-12 en timme långa avsnitt. Räcker verkligen materialet verkligen till det? Vi pratar trots allt om endast en medellång roman här.

Serien ska utvecklas runt frasen: ”Are you a god if no one believes in you?”. Kanske är det så att det är tänkt att Gaiman ska utöka den befintliga romanen med nyskrivet material? Vore inte det en smaskig karamell? Sen finns ju den besläktade, och i min mening mycket roliga Anansi Boys att plocka material från. Varje säsong kommer att ha en budget på maffiga 35-40 miljoner dollar. Spännande utveckling att se fram emot.

/Den Mörke Lorden

Sorgligt..

Terry Pratchett har som ni säkert vet Alzheimers, det är hemskt! Pratchett propagerar också för rätten att ta sitt eget liv, något som är förbjudet i Storbritannien. Däremot är det lagligt i Schweiz och Pratchett har vänt sig till en klinik där. Gubben är bara ett par år äldre än 60 och hade säkert haft ett gäng till böcker i sig innan han skulle få träffa Döden, nu med sin sjukdom blir det kanske bara en bok till. 

Pratchett, whose BBC2 film about the subject of assisted suicide is to be shown on BBC2 tomorrow, revealed he had been sent the consent forms requesting a suicide by the clinic and planned to sign them imminently.

”The only thing stopping me [signing them] is that I have made this film and I have a bloody book to finish,” he said during a question-and-answer session following a screening at the Sheffield documentary festival Doc/Fest.

Guardian

Men författaren påpekar att bara för att han har skickat efter lite blanketter så behöver han inte ta livet av sig. Vi får läsa om alla böcker och glädjas åt hans verk.

/karl