Kongressrapport från EuroCon 2011 – fredag

1. Bönder i sta’n

Resan ner till Stockholm var inte det minsta spektakulär. Allt gick smidigt och tåget avgick och anlände enligt tabellen (vilket iofs ska vara rätt anmärkningsvärt nuförtiden). När jag kom ut från stationen gick jag runt som en förvirrad bonnläpp och rörde mig i någon typ av zickzackmönster i riktning mot vandrarhemmet, som låg högst hundra meter bort. Väl framme kunde jag dock känna mig cynisk och världsvan, eftersom skyltar upplyste besökarna om att kranvatten är drickbart i hela Sverige, något som den som kommer från Östersund kan känna en viss skepsis inför.

Det sista jag gjorde i packningsväg hade varit att stå och titta på mitt ex av De döda fruktar födelsen och fundera på om jag skulle ta med den och kanske få den signerad av Pål Eggert, som ju var en av gästerna på kongressen. Dock bestämde jag mig för att låta bli, eftersom, resonerade jag, det skulle bli jobbigt att bära runt på den ända tills jag hittade Eggert. På vandrarhemmet satt en kille och läste Svavelvinter, så jag frågade om han möjligen var i staden för att gå på kongressen. ”Ja”, svarade han ”jag är gäst på kongressen. Jag har skrivit en bok som heter De döda fruktar födelsen.” Tablå! [1]

Under resten av förmiddagen fick nörden i mig stå tillbaka för hippien, då jag besökte Goodstore och samlade på mig skumma veganprodukter. Många som förespråkar veganism, särskilt sådana som inte själva är veganer, tycker att veganmat 1) ska vara nyttig och 2) inte ska se ut eller smaka som mainstreamföda, eftersom det är fusk. Att vara vegan ska vara att leva nära naturen, ta hand om moder jord, sprida den kosmiska kärleken och använda prima råvaror från spännande kulturer, tycker somliga. Jag är dock inte en av dem. Naturen är ond och ska bekämpas, moder jord är lika mycket en dumstrut som fader vår, den som tror på kärlek från världsrymden har skolkat från för många fysiklektioner och alla kulturer är lika fåniga och underbara). Så lyder mitt manifest och det är det sista jag skriver om veganism på denna blogg, så du kan lugnt fortsätta läsa.

2. Ankomst

Sedan jag stashat upp med sojaproteinölkorvar, gelatinfria godispersikor och annat motbjudande/underbart var det dags för min andra kongress någonsin. Det första jag gjorde var att träffa Peter (Den Mörke Lorden här på bloggen), vilket man kan tycka var på tiden. Karl hade antytt att Peter skulle vara minst 2,30 m lång, vilket inte stämde, men han var åtminstone längre än undertecknad. Vi hann inte prata så mycket innan jag kände att jag borde kolla upp det där med att vara gopher [2], vilket jag lovat att vara.

En av de många gopherrekryteringsaffischer som satt i lokalerna.

Jag hittade snart Gopherrummet och Helena Kiel, som var gophermamma. Det var rätt kort om folk när jag kom, särskilt till de programpunkter som skulle börja den närmaste halvtimmen, så jag anmälde mig genast. Jag valde att vara i rummet som kallades Nya matsalen, eftersom det där skulle finnas ett ”crew”, som ställt all teknisk utrustning i ordning och fortfarande var kvar. Väl framme i salen fick jag (av B-L) veta att det jag skulle göra var att fylla på vatten åt paneldeltagare, och framför allt se till att folk avslutade sina paneler i tid. Till min hjälp hade jag tre skyltar, en med 10, en med 5 och en med Stop! skrivet på sig. Dessa skulle jag alltså vinka med åt moderatorn när det var tio, fem och noll minuter kvar. Skyltarna stod inte att finna i mörkret (den programpunkt som pågick inbegrep filmvisning, då Carolina Gómez Lagerlöf visade sina favoritintron till olika filmer och tv-serier), men jag viftade med fem fingrar i luften när det var fem minuter kvar och tyckte att jag skötte mig utmärkt.

3. Min karriär inom televisionen

”The crew” visade sig vara ett tv-team från UR, som bevakade EuroCon! Detta är naturligtvis hur kul som helst och jag lovar att berätta var och när inslaget ska sändas så snart jag vet. B-L kom tillbaka till salen och visade mig var det fanns namnlappar, redan nämnda skyltar, etc, medan en något stressad tv-producent (tror jag det var) förklarade att hon ville att jag skulle hjälpa till att gå runt med en mikrofon i salen under publikens frågestund. Det där med att välja crewrummet för att det skulle vara lätt kändes allt mer som en missräkning, men visst, en mikrofon skulle jag väl orka bära på.

Panelen ifråga skulle handla om de mest inflytelserika verken inom sf under det senaste decenniet. Problemet med sådana paneler är att alla som vet tillräckligt mycket om fältet för att kunna svara på frågan även är medvetna om att det är omöjligt att göra det. Panelisterna (hedersgästen Jukka Halme, Kimmo Lehtonen, Kristina Hård och Niels Dalgaard, med Marianna Leikomaa som säker moderator) lyckades ändå skapa ett hyfsat intressant samtal. New weird nämndes förstås, men det är svårt att säga vad som vi i framtiden kommer att anse (inse?) vara de viktigaste verken under 00-talet.

Själv satt jag och förundrades över att det gick att bli så nervös över att behöva visa upp några skyltar, trots att Helena som en god gophermamma tittat förbi och klappat mig uppmuntrande på axeln, men hela tv-situationen kanske bidrog. När det var dags för frågor vände jag mig om för att se om någon räckte upp handen, vilket ingen gjorde (så vitt jag kunde se – jag ber om ursäkt om någon blev förbisedd och vill anföra en viss skumögdhet som förmildrande omständighet). Därför bestämde jag mig för att själv ställa en fråga för att få fart på saker och ting och valde att fråga om noveller idag kan vara lika inflytelserika som romaner. Panelen kom fram till att noveller ofta påverkar andra författare, men kanske inte får samma genomslag bland läsarna. Sen fanns det plötsligt en massa människor som ville ställa frågor, möjligen för att hindra mig från att prata mer, och jag rörde mig slumpmässigt och orättvist som ett meteornedslag genom publiken under de få minuter som återstod.

4. Blicken åt öster

Jag hade skrivit upp mig som gopher för två programpunkter på rad, så jag stannade kvar i salen under nästa programpunkt, som var Eastern European sf on the move. Detta innebar att jag missade både Lovecraftpanelen och den om EC Comics, men om kongresser fyller någon funktion så är det som illustration av fenomenet opportunity cost.

Panelen bestod av fem fans och/eller författare från länderna Rumänien, Kroatien, Polen, Ryssland och Ukraina. Även en tolk fanns på plats. Det var förstås intressant att få höra lite om situationen för genren i länder som jag ( och säkert de flesta svenska fans) vet ganska lite om vad gäller fandom och sf, även om det naturligtvis finns riktigt klassiska sf-författare som kommit från den delen av Europa, t ex bröderna Arkadij och Boris Strugatskij från Ryssland och naturligtvis Stanislaw Lem från Polen. Och ordet robot är, som bekant, tjeckiskt. Moderatorn Cristian M. Teodorescu från Rumänien berättade att under kommunisttiden var fantastik relativt stort i Östeuropa eftersom 1) det inte fanns så mycket annat roligt att hålla på med än att läsa böcker, 2) det var svårt eller omöjligt att få tag på västerländska böcker och 3) livet var så eländigt att det behövdes lite eskapism för att orka med allt.

Östeuropeiska panelen, Teodorescu närmast kameran.

När diskussionen kom in på dagens situation sa kroaten att han lovat sf-folket hemmavid att inte säga någonting negativt, men så småningom kröp det fram att flera av de mindre forna öststaterna har problemen att folk hellre tittar på amerikanska tv-program än läser böcker, att det finns en ganska liten marknad för böcker på det lokala språket samt att en del inhemska författare hellre skriver västinfluerad standardfantasy än inspireras av sin egen kulturs fascinerande folktro. Samma problem som i de flesta europeiska småländer, alltså, med något undantag hit eller dit.

Den ryske representanten, däremot, kallade Ryssland självförsörjande på fantastik och berättade att det i Ryssland ges ut 650 titlar inom fantastiken per år. 650 titlar! Vårt nästa projekt på Drömmarnas Berg blir att tvinga vår egen russofil Karl att lära sig ryska och bli vår korrespondent i Moskva! Panelen avlöpte iaf väl, även om det hade varit trevligt om vi fått höra lite mer om specifika verk som givits ut i dessa länder. Teodorescu var, efter panelen, vänlig nog att överräcka en present från rumänsk fandom till svensk! Den bestod av två statyetter, reproduktioner av fynd från en mycket tidig kultur i vad som nu är Rumänien. Dessutom fanns där en riktig skatt, nämligen ett USB-minne med en massa rumänska sf-verk, i improviserade, engelska översättningar utförda av Teodorescu själv! Det tackar vi djupast för!

5. Laminera mera!

När jag säkrade presenternas fortlevnad i gopherrummet fick jag veta att det var akut brist på personal i receptionen, så jag hasade dit och mötte mycket riktigt en lätt jäktad Anders Reuterswärd, som ändå tog sig tid att visa mig hur det går till att laminera en kongressbadge. Japp, laminera! Finns det något mer underbart än att hålla ett rykande varmt, nylaminerat medlemskort i händerna och veta att det nyss var en papperslapp och en plastficka? Jag vill ha en egen laminator hemma.

Vy från receptionen.

Att sitta i kassan var okej, särskilt som det dök upp diverse bloggfigurer (-idoler?) som t ex Socialistsimon och Sara BE från Glorybox. Tjomen som satt där med mig var också trevlig, en förstagångsbesökare som studerar på KTH, men tyvärr minns jag inte hans namn (Rasmus?). Roligast var kanske besökaren som inte kunde bestämma sig för badgenamn, så att jag fick laminera och laminera om flera gånger. Tala inte om detta för någon inköpsansvarig, bara.

Therese Norén anslöt sig när nykomlingen ville gå på ”As you know, Bob”-panelen, vilket så småningom ledde till att jag kunde smyga iväg till ännu en panel, denna gång en som lovade att bli riktigt högbrynt.

6. Modernistisk science fiction

Is sf modernism dead?, frågade nästa panel. Under denna panel passade jag faktiskt på att göra en del anteckningar, så jag ska försöka att återge vad som sades. Dock är mina kråkfötter inte alltid helt lätta att tolka. Jag återger alltså andras åsikter, filtrerade genom min usla handstil  och svaga minne. Ha det i åtanke och påpeka gärna om du vet att något är uppåt väggarna fel.

Merja Polvinen var moderator och presenterade sig som en litterär akademiker vilken bland annat hållit i en universitetskurs i science fiction. John-Henri Holmberg var hedersgäst på kongressen och inte helt obekant i övrigt, efter att ha skrivit om, publicerat och översatt sf i flera decennier. Just nu är han kanske mest aktuell som redaktör för Nova Science Fiction. Dock nämnde han med stillsam ironi att han för första gången sedan han började syssla med litteratur hade bjudits in att hålla föredrag i USA – för att han råkar vara en av Stieg Larssons gamla vänner… Johan Jönsson är också välkänd, om inte annat så för sina insatser på Vetsaga. Stig W. Jørgensen presenterade sig som kritiker, ”occasional sf writer” mm.

Fr v: Merja Polvinen, John-Henri Holmberg

Polvinen tog programbokens beskrivning av panelen som utgångspunkt och frågade om de exempel på modernistiska sf-författare som nämndes där (J. G. Ballard, Samuel R. Delany, Barry N. Malzberg, Thomas M. Disch och Joanna Russ) kunde sägas ha något gemensamt.

Jørgensen menade att modernismen framför allt tog plats inom science fiction under 60- och 70-talen. Då började han lägga märke till en ökad metaforisk kvalitet i många verk, exempelvis kunde en berättelse handla om en främmande planet, men samtidigt om mänsklig längtan och ensamhet och sålunda fungera bra på många nivåer. Denna kvalitet tyckte han var gemensamt för de nämnda författarna.

Jönsson å sin sida tyckte att det som förenade författarna inte nödvändigtvis var det som var bra med dem. Russ gav uttryck för en ilska och en stark vilja att förändra världen, medan Disch är läsvärd för mognaden i sina verk, där världen beskrivs som mörk, men inte hopplös.

Holmberg sa att mycket förändrats sedan sf tog sig ur det pulpghetto det suttit i under 1920-talet. Den första generationen författare var framför allt intresserade av naturvetenskap och hade en didaktisk agenda. Senare skiftade fokus mot effektivt  historieberättande. Före 50-talet var så gott som alla sf-författare också sådana som rekryterats internt inom rörelsen och aldrig läst annat än sf. Under 50-talet dök dock mer belästa författare upp, med Kurt Vonnegut som en av de första. På 60-talet började litteraturstudenter intressera sig för sf. En av dessa var Joanna Russ, som börja med att studera naturvetenskap, men senare bev Nabokovs elev inom litteraturvetenskap. Hon var också en extremt beläst person. Hon och andra författare introducerade sf med olika lager av ett slag som inte synts till tidigare och knappt senare heller.

Polvinen undrade om denna typ av verk är något som saknas idag, eller om det finns exempel på författare som fortfarande skriver så.

Några gör det, menade Holmberg och nämnde Jennifer Pelland som ett exempel. Tyvärr har hon bara skrivit ett fåtal noveller [men flera av dem finns på svenska i Nova sf / Olovs anm]. Holmberg berättade vidare att han för några år sedan skrev en bok om science fiction [3] och då läste om väldigt många böcker varvid han upptäckte att han tyckte att just 70-talet var den allra mest intressanta perioden för sf. Andra kritiker är dock ofta vaga när det gäller just 70-talet, förmodligen för att de inte uppfattar den litterära kvalitéen hos mycket som skrevs då. Den standardiserade historieskrivningen nämner Nya Vågen under 60-talet, och därefter ingenting alls förrän cyberpunken kom och rörde om i grytan. På detta sätt, sa Holmberg sarkastiskt, råkar feministisk sf glömmas bort. Efter cyberpunken märks två rörelser, dels den nya rymdoperan, som gör pastisch på 50-talsberättelserna, dels posthumanisterna som först skrev om varelser som var hälften maskin och hälften människa, för att sedan övergå till att skriva om varelser som bara är maskiner…

Jørgensen påpekade att det finns två sätt att se på modernism. Dels kan man säga att ”alla är modernister nuförtiden”. Han nämnde t ex att en del av det som inom filmen brukade ses som mycket experimentellt och ”arty”, t ex återblickar (flashbacks), numera är standardvara i Hollywoodfilmer. Han nämnde också att Gregory Benford, i Across the Sea of Suns använder sig av en berättarteknik som påminner om James Joyces inre monologer när han ska återge diskussionen på ett rymdskepp. Detta hade inte varit möjligt innan Nya Vågen på 60-talet. Det andra sättet att se på modernism är att anse att den ska vara revolutionerande och innovativ. Och var finns då innovation idag? Hos t ex hedersgästen Ian Mcdonald, menade Jørgensen. Han nämnde också en antologi vid namn Red Shift, som var en hyllning till en äldre antologi, Dangerous Visions, där redaktören publicerade noveller som inte kunde publiceras annorstädes, på grund av för starka vänsteråsikter, för starka högeråsikter, alltför explicita sexscener, språkexperiment, etc. Vad gjorde då den nya antologin? Jo, den kopierade revolutionen, genom att publicera samma typ av noveller igen, bara flera decennier senare. Antologin blev okej, men inte det minsta revolutionerande, menade Jørgensen.

Moderatorn undrade om någon av de nämnda författarna kanske egentligen är postmodernister?

Jönsson tyckte, utifrån den vanliga beskrivningen av skillnaden mellan modernism och postmodernism, att modernisterna ser en splittrad värld och vill göra något åt den, medan postmodernisterna tänker ”Yay, kaos!”, att Russ och de andra snarare var modernister, just på grund av deras engagemang.

Holmberg höll med och sa att ironi, att aldrig ta det man säger på allvar hela vägen, är ett grundläggande drag hos postmodernister, medan modernisterna pratade om sådant de tyckte var viktigt.

Jørgensen nämnde en definition av postmodernism som säger att den är modernism, bara senare… Den verkliga förändringen kom med modernismen, medan postmodernismen snarare var ett nytt synsätt inom samma paradigm. Han tyckte sig se att när nuet framstår som obegripligt har vi en tendens att utropa en ny tidsålder istället för att försöka förstå den tid vi lever i.

Jönsson påpekade även att definitioner bara är viktiga om de hjälper oss att förstå faktiska författare och deras verk.

Fr v: Johan Jönsson, Stig W. Jørgensen

Moderatorn sa att modernismen ofta betraktas som inåtvänd, att den tittar på människans inre snarare än hennes yttre. Pågår något sådant fortfarande inom sf?

Jönsson sa att det alltid går att hitta exempel på allting. Frågan är snarare om det är något som är vanligt.

Holmberg tyckte att sf inte så mycket är en genre utan just en litteraturform som behandlar hur människans omvärld förändras. Men det kan samtidigt handla om hur dessa förändringar påverkar människors inre världar. Några sf-författare gjorde det redan innan modernisterna. Theodore Sturgeon, t ex, och Ray Bradbury, som ”under hela sin författarbana skildrat känslolivet hos en 11-åring”.

Jørgensen berättade att skiftningen mot den inre världen hade uppfattats av kritikerna när den pågick. En som inte gillade detta hade skrivit att ”vi brukade drömma om galaktiska imperier. Nu läser vi om utsläpp och smutsdisk”. Dock tyckte sig Jørgensen hitta åtminstone någon sorts ”metaforisk känsla” hos vissa nutida författare, förvånande nog bland hård sf. Han nämnde Greg Egan och (ibland) Stephen Baxter som exempel på detta.

I vilket fall gillar inte Jørgensen sf som inte skulle behöva vara sf. Tyvärr rörde sig vissa modernister i den riktningen.

Att något utspelar sig på en annan planet gör det alltså inte automatiskt till sf?, undrade moderatorn.

Nej, miljön måste bidra till berättelsen, svarade Jørgensen.

Författaren måste skapa en situation som inte är trovärdig utan sf-inslaget, inflikade Jönsson.

Men om kritiker påstår att sf vänder sig inåt till den grad att genren inte drar till sig nya läsare, vilka läsare menas då, undrade moderatorn.

Jönsson tyckte att det var en annan diskussion.

Men menas mainstreamläsare? Litterära läsare?, förtydligade moderatorn.

Frågan hänger på det, svarade Holmberg. Det är i varje fall ett statistiskt faktum att sf som säljs som sf har lägre försäljningssiffror nu än tidigare. Samtidigt har en ordning etablerats där det finns många läsare som bara läser sf. Dessa är tillräckligt många för att det ska ge tillräckligt stora upplagor för att ges ut på ett litet förlag. Därför emigrerar nu många sf-författare till just småförlagen.

Jørgensen påpekade att det samtidigt finns en del sf som förlagen inte marknadsför som sf och som har en mycket stor publik, med Margaret Atwood och Cormac McCarthy som exempel på sådana författare.

Här lämnades ordet till publiken och någon frågade om litterär modernism är möjlig utan det revolutonära samhällsklimat som rådde under 60-talet.

Jørgensen trodde att det går, då t ex McDonald har sagt att hans böcker utspelar sig i tredje världen, där det ”händer saker”.

Jönsson trodde att det kunde gå för individuella författare, men att en modernistisk rörelse kräver sociala omvälvningar.

Holmberg menade dock att om en grupp författare isoleras från den litterära huvudfåran kan en rörelse uppstå ändå.

Så långt nådde panelen alltså. Ett utmärkt exempel på den diskussion som kan uppstå i de mer seriösa panelerna [4]. Merja Polvinen gjorde en stark insats som moderator, och det på en kongress där moderatorerna överlag var mycket duktiga.

7. Intervjuer och diskussioner

Apropå starka insatser så lyckades Nene Ormes göra intervjun med Elizabeth Bear till en höjdare, trots att upplägget, att gå genom alla Bears böcker en efter en inte slog mig som särskilt lyckat. Dock ledde det till ett mycket trevligt samtal, snarare än intervju. Ormes presenterade sig som Bears största fangirl och vann uppenbarligen författarens förtroende. Samma sköna humor verkade de också ha. Bear berättade bland annat att hon ibland frågade sina skyttegalna vänner när hon t ex behövde få reda på effekterna av att ett vapen exploderar i ens hand (det gör ont och låter mycket högt).

Sedan var det dags att lägga pannan i djupa veck igen – åtminstone trodde jag det, men Stefan Ekman presenterade sin forskning kring fantasy på ett lagom lättillgängligt sätt. Han visade bland annat snygga fantasykartor och visade på olikheter mellan dem. När han nämnde hur stor andel av alla fantasykartor som (slentrianmässigt, får man förmoda) har norr uppåt undrar jag om det kanske är läge att prata tyst om fantasy som världens mest innovativa genre. Man kan iofs inte tänka på allt, men Tolkien hade åtminstone en karta med öster uppåt i The Hobbit.

Stefan Ekman, fantasyforskare

Sen var det dags att vara gopher igen. Denna gång hade jag helt enkelt tagit en programpunkt som ingen annan valt. Alltså hamnade jag i en 45 minuter lång diskussion om en tv-serie jag aldrig sett – Farscape. Det är ett mått på Elizabeth Bears engagemang och diskussionsdeltagarnas härliga nördighet att jag inte hade det minsta tråkigt ändå! Dessutom är det fascinerande att väggarna mellan författare och fans fortfarande lyser med sin frånvaro på sådana här kongresser. Hur ofta brukar t ex filmskådespelare sitta ner och gaffla med sina fans som en jämlike? Bear framstod som en intelligent och livlig person, som skrattade ofta och fick andra att skratta ännu oftare.

Bear diskuterar med fandom.

Sen började jag bli trött, men en sista panel, om framtida hem med medvetande och personlighet, hann jag med. Slutsatsen där blev väl att det inte finns någon större anledning att ha självmedvetna hem. Så mycket i den mänskliga psykologin är helt enkelt sådant som vi inte vill ha i våra maskiner, sa Charles Stross, som satt i panelen. Och med det budskapet i öronen åkte jag till mitt tillfälliga hem och sov. Första dagen blev alltså en heldag och en mycket intressant och lyckad sådan.

/Olov L

[1] Okej, tablå är nästan lika töntigt som newsflash, men det passade så bra här.

[2] Alltså hjälpreda. Jag hoppas kunna kombinera diverse internt fandomprat med breda, ospecifika beskrivningar på ett sätt som inte riktigt gör någon nöjd. Inget ger så många kommentarer som en missnöjd publik. Tror jag.

[3] Drömmar om evigheten, en utmärkt bok för den som vill veta mer om sf:s historia eller helt enkelt få lästips.

[4] Här vill jag dock inte påstå att mindre seriösa paneler är onödiga.