Mer om EuroCon

För vissa är detta första veckan på sommarlovet, andra har börjat nedräkningen till semestern. Viktigast av allt är dock att det är EuroCon-vecka! Den som av någon anledning inte varit inne på EuroCons hemsida varje dag den senaste veckan kanske har missat att det nu finns ett mer detaljerat program upplagt, med tider och allt. Alltså är det möjligt att planera sitt besök, även om det säkert dyker upp ändringar under kongressens gång.

Jag ska delta i två paneler, dels Swedish Fandom Today på lördag klockan 18.00, dels Neofanniska tribunalen på söndag klockan 14.00. Den som vill se mig live vet alltså vart den ska bege sig och den som helst vill undvika mig har här ett gyllene tillfälle – det är inte ofta det går att veta exakt vilket rum jag befinner mig i en viss tid. 🙂

Särskilt den senare panelen kan vara kul för den som besöker en sf-kongress första gången, då du där har chansen att ge synpunkter och tipsa om förbättringar. Johan J på Vetsaga har även skrivit ned några tips som jag helt fräckt klistrar in (eftersom jag inte hittar originalartikeln…).
*) Ta med kontanter. Det kommer att finnas billiga böcker, tidskrifter
och annat roligt att köpa. De som säljer kommer inte att ha
kortläsare.

*) En sf-kongress är inte strikt uppdelad i arrangörer och besökare.
Man köper medlemskap i, inte inträde till, kongressen. Det är mer än
ett ord: vi som anordnar sådana här saker ser det som att vi gör det
tillsammans med medlemmarna. Man kan betrakta det som en stor,
litterär fest: alla hjälper till att dela på kostnaden med hjälp av
medlemsavgiften, och precis som med vilken fest som helst så finns det
några som tar på sig huvudansvaret för att allt skall fungera – men
alla som vill får dra sitt strå till stacken. Kan du hjälpa till? Gör
gärna det. Det är din kongress också.

*) En sf-kongress är en social tillställning. Det finns naturligtvis
inget krav på att umgås, och om man vill kan man komma när programmet
öppnar, följa det och gå när det stänger utan att ha sagt ett ord till
någon annat än i receptionen när man kommer – men om man vill är man
alltid välkommen. Det kommer förstås som i alla andra sammanhang
finnas gamla vänner som står och pratar om privata spörsmål, men det
är helt okej att slå sig ned vid ett bord där det sitter ett gäng
personer och ta del av samtalet. De behöver inte heller nödvändigtvis
känna varandra sedan tidigare.

*) Författargäster är precis som andra människor. Var inte rädd för
att ta kontakt om du vill prata med dem, men respektera deras
personliga sfär.

*) Om du har ett ambitiöst kongresschema med många programpunkter och
saker du hade tänkt hinna med och sådant du definitivt inte vill
missa: glöm inte att planera när du skall äta. Kongressen blir bättre
med mat.

*) Håll utkik på anslagstavlan i ingången till baren. Enstaka
programpunkter kommer garanterat att flyttas eller ställas in
allteftersom deltagare blir sjuka eller SJ sviker dem, och nya kan
tillkomma. Programändringar kommer förmodligen även att annonseras i
nyhetsbladet och på twitterkanalen @eurocon2011.

Arrangörerna har påpekat att det dock finns flera bankomater väldigt nära kongressen, så kontanter kanske inte är det viktigaste just på euroCon. Däremot kommer Alvarfonden att sälja massvis med böcker till priser som 15 och 25 kronor, så den som vill vara snäll mot den som tar betalt kan ta med sig en bunt tjugor och en påse mynt. Annars går det ju att göra det till en sport att bara handla för jämna hundringar…

Vad gäller andra och tredje punkten finns det ett samband, eftersom det ofta är ett utmärkt sätt att lära  känna folk att hjälpa till. De flesta av oss har väl börjat i en ny skolklass eller liknande och generat gått igenom en rad lära-känna-varandraövningar som bara varit stela och konstiga, bara för att lära känna alla på några timar när det väl är dags att ta itu med själva arbetet.

Vi ses på EuroCon!

Annonser

De ickesynliga – Fredrik Härén

När man pysslat med fantastik ett tag så finns det en del saker man blir lite less på. Själv är jag skittrött på vampyrer, varulvar, änglar och zombies. Det känns som om idébanken sinat och vi bara har kvar författare som hela tiden härmar varandra. Det här gjorde att jag till en början blev väldigt positiv till Fredrik Häréns roman De ickesynliga. Den föll ner i knät på mig på jobbet och nyfiken som man är började jag läsa den. Baksidestexten är mer än lovligt kryptisk så som läsare är man i mörkret när man ger sig i kast med boken. Det är nåt som verkligen kan irritera mig med bokomslag. Varför inte berätta vad den handlar om på baksidan? Ska jag spendera pengar på en bok vill jag ha ett hum om vad den handlar om. Att förlaget sen valt den ovanliga vägen att inte inkludera titel eller författare på framsidan gör mig ännu mer konfunderad.

Handlingen i korthet: Alexandra Johansson är journaliststuderande som jobbar på ett projekt om barn med fantasikamrater. Hennes intervjuer med barnen ger ett intressant resultat då flera av barnen beskriver liknande personer. Detta och flera andra slumpartade händelser leder till att Alex inser att det finns en osynlig människoras som lever parallellt med oss och hela tiden observerar oss. Skillnaden är att deras molekylära struktur är annorlunda så ljus reflekteras annorlunda så vi inte kan se dem. En rätt nifty idé eller hur? De ickesynliga kallar sig själva för yingying och oss vanliga människor för yangyang. Sen finns det mellanting som är resultatet av sex mellan osynliga och människor som kallas yangying och yingyang.  Jag ska erkänna att jag blev förförd av de första hundra sidorna. Det känns fräscht och inte som nåt man läst tidigare. En cool sak är att människornas synvinkel skrivs på vita sidor medan de ickesynligas interfolieras på svarta sidor med vit text. Very stylish.

Efter hundra sidor börjar nyheten tappa sitt behag. Ju mer Härén beskriver de ickesynligas kultur desto tröttare blir jag. Lite halvsmält buddhism, hinduism, taoism och transcendentalism. Härén vill att vi ska tro på att en ras osynliga naturälskare tillbringar all sin tid med att övervaka oss så att vi inte fattar att de existerar. Just i detta finner jag en stor logisk lucka. Om det nu är så viktigt att vi inte vet att de finns så varför hänga över axeln på alla? Varför visa sig för bebisar som kan se en? Det funkar inte logiskt. Bättre hade varit att ta sina uppochnervända helium-pyramider (jag skämtar inte) och dra till sibirien där man kan dyrka naturen ifred. Riktigt korkat blir det när vi får mer glimtar av de ickesynligas filosofi och klokskap. Det talar som om de skulle vara motiveringscoacher och powerpointcharlataner hela bunten. Smaka på detta:

”Lycka är ett liv kryddat med variation. Inte alltid nya upplevelser utan förvåning. Inte alltid att bli överrumplad men att bli överraskad.”

Det är den typen av plattityder som Härén kryddar hela sin bok med. Jag ska erkänna att det gick upp ett ljus för mig när jag i efterordet läste att han är en av landets mest eftertraktade föreläsare om kreativitet. Jotack. Jag har varit ivägtvingad på ett gäng såna föreläsningar där charlatanerna babblar om lycka för 80000 i timmen.

Vad vi har här är en bra idé förstörd av new age-stickspår. Ännu en efterföljare till Redfield och hans Nionde insikten och Millmans Den fredlige krigaren. Jag är högst medveten om att den här typen av skönlitteratur har en stor och trogen skara följare. Jag är dessutom säker på att Härén kommer sälja bra och bli älskad i en del mer kristallorienterade kretsar men för mig funkar det inte. Kinakrogsvisdom kombinerat med en oförmåga att få läsaren att känna för huvudpersonerna eller i vissa fall ens förstå deras motivation gör att jag INTE kommer läsa hans utlovade uppföljare trots att det faktiskt finns ett driv i texten som talar för en viss talang.

Betyg 2/5. Boken slipper en etta p.g.a en förbannat rolig grundidé som kunde ha gjorts bra.

//Stefan

Leslie Nielsen är tillbaka från de döda!!!

Nja, inte riktigt kanske. Men som den stora komiker har var (är!?) lyckas han roa även från andra sidan graven. På kyrkogården Evergreen Cemetary i Fort Lauderdale, Florida, finns denna gravsten att beskåda:

För er som undrar så är ”Let’er rip” i sammanhanget en referens till Leslies förkärlek till fisskämt och fjärtkuddar. Oh, den här bilden fick mig att garva hejdlöst för att i nästa stund snudd på fälla en tår. Mitt väderspända hjärta puttrar av kärlek. Det är i sanning en stor man som inte bara vågar stå för att han tycker brakskitar är det roligaste som finns utan dessutom begär att få det inskrivet på sin gravsten så att framtidens barn också kan ta del av hans ställningstagande. Nu ska jag gå och öppna en burk med bönor till hans ära. Vila i frid, Leslie.

/Den Mörke Lorden

Video Ferox

Det är inte utan att jag känner mig aningens bäng i huvudet efter att ha tillbringat en stor del av kvällen i sällskap med Video Ferox. Över 600 sidor om film i filmkonstens yttersta gränsland. Vi snackar, horror, splatter, gore, exploitation, mondo, giallo, spaghetti westerns. Ni vet allt det där godiset som brukar klumpas ihop under etiketten kultfilm.

Video Ferox var ett fanzine som publicerades i tio nummer mellan 1997 och 2004. Redaktörer var Johan Karlsson och Niklas Dahlman och ämnet var som sagt film. Tidningen började komma i det som måste ha varit fanzinens sista tid. Med internets genomslag dog de små hemmasnickrade tidskrifterna sotdöden och det är lite imponerande att de höll ut så långt som till 04 och inte gjorde en blogg av det hela. De har nu gjort bokslut och samlat alla tio nummer i en rejält fet volym. 600 sidor faksimil av vad som ursprungligen var en förlustaffär som kopierades på vanligt a4 och såldes för en struntsumma. Jag köpte de sista numren som kom ut men jag har inte tidigare haft möjligheten att läsa hela deras produktion samlat. Nu har jag äntligen fått göra det och min över hängande känsla är ”Jävlar vilket jobb de gjorde”. Det är SÅ dedikerat och SÅ initierat att man inte kan bli annat än imponerad. Jag anser mig själv vara bevandrad i obskyr genrefilm men i den här boken springer jag ständigt på titlar ja aldrig hört talas om. Det är inspirerande och om man inte ser upp ruinerande eftersom man drabbas av akut köplust när man läser en del av recensionerna.

Video Ferox tar sitt avstamp i filmsamlarkulturen som den såg ut på 80 och 90-talen. Jag var själv en del av den och minns precis hur jobbigt det kunde vara att få tag på svåra titlar. På den tiden handlade det om personliga kontakter och en stor mängd kopierade listor som berättade vem som hade vad. Vi köpte, bytte och sålde helt analogt på ett sätt som antagligen är helt främmande för dagens yngre. Lyckan av att lägga vantarna på en Argento man inte sett tidigare på nån skivmässa överskuggades endast av sorgen när man insåg att man för dyra pengar köpt en sjundehandskopia som knappt gick att se. Ni anar inte hur tufft vi hade det barn.

VF tar mig i alla fall tillbaka till dagarna innan piratebay och en situation där jag med ett paypalkonto kan beställa de mest obskyra titlar från USA och ha dem i brevlådan mindre än en vecka senare. Tro nu bara inte att det är en nostalgiskrift för farbröder som mig. Inte det minsta. Det är mer eller mindre en bibel för den som är intresserad av film utanför Hollywoods mainstreamfåra. Boken innehåller sjukt mycket recensioner. Hundratals filmer avhandlas och varvas med artiklar i såna viktiga ämnen som Åsa Nisse, Giallo, den svenska videocensurens historia, en genomgång av vilka titlar video invest egentligen gav ut och ett retrospekitiv över den slaka penisen på film. Redaktionen blandade verkligen i sina ämnesval och knöt bra skribenter som Pidde Andersson och Daniel Dellamorte till sig. Det gav i slutändan en galet eklektisk liten tidning som jag numera ser som nödvändig läsning.

Är allt bara rosor då? Nja. De första numren haltar en en smula och inte för nummer fem så finner man en riktigt bra form men när man väl var där så blev det en av landets mest intressanta filmtidskrifter. SKa jag gnälla över nåt med boken så hade jag velat haft ett index. Det är nära på omöjligt att hitta det man söker i den. Kanske finns det även en överdriven fixering vid Jess Franco men det kan jag lämna därhän.

Den finns att köpa på fanzinearkivet och jag rekommenderar den till alla som är intresserade udda film. Kom bara ihåg att det är en faksimil av ett fanzine så bilderna är murriga och ser ut som om det är gjora på en vanlig kopiator. Fast vänta ett slag… Fanzines gjordes ju på vanliga kopiatorer 🙂

5/5

//Stefan