Snart är det dags!

Sveriges snyggaste författare kommer snart ut med bok två i sin serie om den femte konfluxen. Erik Granström skriver på sin blogg att Slaktare små kommer ut i slutet på september, lagom till bokmässan. Rymdolov recenserade Svavelvinter här och gillade den! Jag älskade Svavelvinter och alla bör läsa! Väldigt ovanligt med vuxen fantasy skriven på svenska, att det är riktigt bra gör mig ännu gladare.

/karl

Annonser

Vi sprider ut oss..

Vi sprider ut oss som en ondskefull amöba, som ett dovt mörker i horisonten, som en överjäst surdeg.. ja..

Eller, nu har vi knåpat ihop en sida på Facebook! Snart händer det grejer här och på FB, vi har en hel hög med fina signerade böcker som ska tävlas bort i en snar framtid. Gå in och säg hej!

Drömmarnas berg på fejjan!

/karl

Utomjordingar och vampyrer i Göteborg!

Till min stora förtjusning kan jag informera om att filmklubben Cinemateket i Göteborg slår till med en Alien-helg i höst. Lördagen den 15:e oktober visar de Alien – The Director’s Cut, omedelbart följd av Aliens – Återkomsten. Dagen därpå visar de, kanske inte lika upphetsande, Alien 3. För en så där sju-åtta år sedan visade de Aliens – Återkomsten på Göteborgs sorgligt underutnyttjade paradbiograf Draken. I år får publiken hålla sig till tåls med förvisso finfina Capitol. Satt själv i publiken när det senaste begav sig. Underbart att på nytt få chansen att se denna kanonfilm, tillsammans med dess syskon, på stor duk. Hoppas dock att de letat fram en bättre kopia än senast då jag minns att ljudet inte höll måttet i vissa scener. Något att se fram emot i höstmörkret.

Noterar även att de ikväll (!) visar stumfilmsklassikern Nosferatu. Ackompanjerad på piano dessutom. Om två veckor kommer chansen att se Christopher Lee axla grevens mantel i ”I Draculas klor”. Enligt programmet den första holmgången mellan Lees greve och Peter Cushings (Grand Moff Tarkin i Star Wars Episode 4: A New Hope) Van Helsing.

Vill  man uppleva skräck av ett lite annat slag så visas Mannen På Taket den 4:e december. En svensk kriminalklassiker som jag råkade se när jag var lite för ung och som skrämde skiten ur mg. Väl mött i Göteborgs biomörker!

/Den Mörke Lorden

Ridley Scott gör en ny Blade runner.

Blade Runner. En film som ingen nörd kommer runt. Den är så ikonisk så att man inte kommer undan den. Oavsett vad man tycker om filmen och dess olika inkarnationer så går det inte att förneka dess påverkan på modern SF. Jag såg den första gången när den kom ut på video i sverige runt 84-85. Jag var ett massivt fan av Harrison Ford efter Star Wars och Indiana Jones så jag längtade verkligen efter att sen filmen. När jag väl sett den fattade jag inte ett skit. På baksidan av fodralet stod det att det var action/SF. OK för SF men action? Inte mycket av den varan. Det var bokstavligen mycket snack och lite verkstad. Rutger Hauer såg ju cool ut och var rätt brutal men vad fasen pratade han om? Jag lade Blade Runner åt sidan men det var nåt med filmen som jag inte kunde släppa. Några år senare såg jag om den och storheten började gå upp för mig. Jag fattade att Ridley Scott verkligen vågat göra en film där frågan ”Vad är en människa?” ställs. Där började min kärleksaffär med filmen..

Hoppa fram några år. Blade Runner gick åter upp på biograferna till min stora glädje. Äntligen fick jag chansen att se en av mina favoritfilmer på stora duken. Det som visades var versionen som kallas för directors cut och det var en intressant upplevelse. Borta var Harrison Fords noiresqa narrativ och den underliga slutscenen med en biltur på landet. Utan just den scenen så fick filmen en mörkare och mer tragisk ton. Numera, efter typ 10 timmar dokumentärer, så vet jag att bilscenen på slutet var påklistrad efter krav från studion och bestod av outtakes från The Shining. Jag hade alltid funderat över varför människor levde i stora nedgångna städer eller sökte nytt liv i the outer colonies om det fortfarande fanns sån vildmark som visades att bo i. Kom ihåg att Blade Runner var den första film som släpptes i en ny version. Idag finns directors cut på banne mig allting. Göta kanal; directors cut? Jodå. Innan så fanns bara studions version att tillgå.

Mitt förhållande till Blade Runner är fortfarande passionerat. Jag har en ful ovana att citera den hela tiden och det driver min sambo,, som inte sett den, till vansinne. Fast saken är ju den att filmen är så galet citertbar. ”You Nexus6? I made your eyes. If only you could see what I have seen with your eyes…” Hela Hauers slutmonolog…Gah! Ibland får man bita sig i tungan när en kund frågar: ”vad gjorde du på semestern då?” och jag vill svara ”I saw attackships on fire off the shoulder of Orion.” Gjorde jag det skulle jag få en smäll i huvet av sambon som var snäll nog att tolerera att jag köpte fetingboxen på DVD för en rätt ansenlig slant.

Åter till rubriken. Blade Runner 2 har det pratats om i en massa år. Projekt har uppstått och dött regelbundet men först nu verkar nåt hända. När nyheten släpptes fick många fans fulspel eftersom de trodde att det skulle bli en remake. Jag tolkar det snarare som om Scott tänker göra en ny film i samma universum som Blade Runner. Om så är fallet så är ju möjligheterna oändliga. Hur ser det ut på the outer colonies? Kan vi få se c-beams glittra i mörkret vid tännhauser gate? Var Deckard replikant och i sånt fall vem jagar honom? Jag längtar.

The Iron Dragon’s Daughter (1993) av Michael Swanwick

Du känner förmodligen igen känslan. Din kompis håller på att laga te åt er båda, medan du fumlar runt i ryggsäcken med händer som skakar av iver över att äntligen få vara den som är först med något, den vars namn figurerar i magiska meningar som ”jag hörde talas om den via…” och ”jag hörde den första gången hemma hos..”. Längst ner i ryggsäcken ligger den, inbäddad mellan två skyddande kollegieblock, vilka du ömt viker åt sidan för att med fingertopparna lirka fram din skatt, rädd att besudla dess silverskimrande magi med simpelt svett. I halldunklet glittrar skivan som silver, i kökets persiennrandiga dagsljus, inför din väns nyfikna blick,  ökar värdet till diamant.

”Jag hörde om den på radion för fem år sedan och har letat sen dess”, viskar du utan att bry dig om att din röst röjer din stolthet och förväntan. ”De gjorde den i bara tio exemplar.”

I fem år har du letat, innan du fick kontakt med en tjej i Wales som fått ett av exemplaren av sin morbror, vilken arbetat på ett litet skivbolag i London. Det har kostat dig alla dina bästa bootlegs av Gorky’s Zygotic Mynci samt över tvåtusen kronor i skivor som är svåra att få tag på utanför Skandinavien, men nu har du en av låtarna i din hand. Bränd på den skiva som du visar upp för din vän. Din vän som kastar en blick på den och säger:

”Jaså, den. Hela den EP:n är jättebra, jag har två ex av den. Vill du höra?”

Den känslan känner du nog igen. Åtminstone gör du det om du är som jag och aldrig fattar hur folk håller reda på allt nytt som kommer, för att inte tala om allt gammalt och svåråtkomligt. Internet underlättar på sätt och vis, men där finns det en uppenbar risk att pärlorna drunknar bland svinigheterna.

Kanske var det därför det tog så lång tid för mig att få tag på The Iron Dragon’s Daughter. Jag har googlat, snokat, frågat och till och med försökt köpa ex på ebay (böcker som sen påstods vara ”sålda medan du bekräftade budet”). Så när jag till slut hittade ett var det med viss förvåning som jag konstaterade att det fanns på Bokbörsen. En stor, svensk sida som t ex flera inom sf-fandom redan verkade känna till. Hur kunde jag missa den*?

Även inledningen till boken ifråga känner du igen, från Charles Dickens böcker. Eller kanske hellre från den uppfattning om Dickens som sprids till alla som inte läst honom. En liten flicka, Jane, är barnarbetare i en stor, stinkande fabrik. Hon och hennes vänner intrigerar och planerar för att vinna små pyttesegrar över systemet, men är hårt hållna av en tyrannisk förman. Japp, det låter som Dickens (säger jag som läst en (1) bok av honom). Skillnaden är dock att Jane är en bortbyting, att fabriken tillverkar jättelika mekaniska drakar och att förmannen är en oger. Miljön är alvernas land, som befolkas av oknytt, skrymt och skrott från alla möjliga folkslags vidskepelse och folktro, med de aristokratiska alverna i toppen av den sociala hierarkin. Men istället för en evigt grönskande skog eller en glorifierad pseudomedeltida stad skildrar Swanwick Fairy som ett steampunkaktigt artonhundratalsimperium, om än med coola inslag av modernare teknik. Ett exempel på det senare är de järndrakar som titeln nämner, vilka styrs med ett VR-liknande gränssnitt.

Och allt detta var hyfsat nytt när boken kom ut i början av 90-talet, om jag förstått det rätt. Men betyder det att den bara kan läsas som en del av kurslitteraturen i Nördvetenskap B? Nej, lyckligtvis blev jag inte besviken efter min långa väntan. The Iron Dragon’s Daughter är en riktigt skön läsupplevelse och en av de få böcker som jag är övertygad om att jag kommer att läsa om minst en gång. Den tycks nämligen ha en hel del att säga om makt, mognad och ansvarstagande, vilket gestaltas väl genom Janes uppväxt och försök att finna sin plats i det samhälle hon släppts ner i utan att först bli tillfrågad**. Dock var det klart svårt att koncentrera sig på den biten medan min inre tolvåring hela tiden kom med kommentarer som ”Wöööh! Ståldrake! Cooolt” och, tja, det var väl allt den lilla tönten hade att säga. Swanwick har helt enkelt lyckats att kombinera lysande underhållning med mer allvarliga intentioner och detta utan att vara alltför hårdhänt med genren. Drakarna, alverna och dvärgarna känns igen som klassiska drakar, alver och dvärgar, men i nya roller. Det är Midgård tvåhundra år Efter Ringen.

Tag och läs, alltså, särskilt om du har en mindre omogen inre tolvåring än min. Boken är väldigt lätt att hitta.

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L

* Men rekordet innehas nog av en bekant som letade efter en viss film över hela nätet för att ett halvår senare upptäcka att den fanns till salu för 39 kronor på ICA-affären där han arbetar varje dag.

** Vilket ju knappast någon av oss blivit, oavsett om vi råkar vara bortbytingar eller ej.

Svensk skräckfilm gånger två!

Idag har den svenska skräckfilmen Marianne, som vi skrivit om tidigare, officiell världspremiär på den kanadensiska filmfestivalen Fantasia i Montreal. Vi hoppas att slutresultatet blev bra och att den blir framgångsrik på festivalen. Vissa av oss tycker även att det är jättekul att den utspelar sig i Odensala i Östersund…

Om det känns dyrt och stressigt att hinna iväg till Montreal så finns det ett annat alternativ. Ikväll klockan 21.30 visar SVT2 Återfödelsen av Hugo Lilja, en svensk kortfilm om vardagsbestyr i zombieapokalypsens kölvatten. Det verkar lovande.

/Olov L