Thriller måste vara ett av svenskans jobbigaste ord. Småsvårt att stava och ännu jobbigare att uttala. Ska man klämma dit ett läspljud och låta som om man tycker att man är ascool bara för att man kan uttala engelska ord ”rätt” (jfr med hur vissa uttalar t-shirt, med betoningen på ett jätteamerikanskt r), eller är det bättre att säga triller och låta som en bonnläpp, eller möjligen Lennart Hellsing med en grogg för mycket innanför västen (trilleritrillera, dinkelidunkentjohej!)?
Sen har vi de associationer som ordet väcker. Dels har vi alla dessa hammaren-och-skäranförsedda tegelstenar som väller ut i drivor om man krockar med en hylla på ett genomsnittligt antikvariat. Alla heter de något med röd eller rött (Rött hot, Röd oktober, Röda fanor, Röd jeep, Röd vinter, Operation Röd, etc), alla har de en handlingskraftig före detta officer i huvudrollen (om man får tro baksidestexterna) och alla känns de helt irrelevanta sen Berlinmuren föll. Eller ska man tänka på alla dessa filmer om kvinnliga psykopater som nästlar sig in i fina kärnfamiljer (det krävs aldrig mer än att de vickar lite på rumpan för att familjefadern ska slänga alla principer i sjön – varken mans- eller kvinnosynen känns särskilt fräsch) och ställer till elände, som det kom så många av under slutet av åttio- och början av nittiotalet? Eller försöker du desperat att tänka på musik istället, vilket ofelbart leder till Michael Jackson’s Thriller med sina dansande zombies, varefter det inte kan bli värre?
Hur jag än vrider och vänder på det har jag fördomar mot thrillers. I detta fall verkar dessutom förläggarna smått desperata och använder sig av lokalpatriot-tricket (som jag skrivit om tidigare) genom att nämna att en del av handlingen faktiskt tilldrar sig i Sverige! Jippie! Någon från Stora Världen har lagt märke till oss! Detta får vi inte missa!
Därför var det en glad överraskning när det visade sig att Pojkarna från Brasilien var helt okej. Nu bygger tyvärr det mesta av det positiva i kråksången på att man får den science fiction-idé som berättelsen bygger på förklarad för sig i lugn takt. Tyvärr är denna hemlighet ytterst illa bevarad och alla som läst något om författaren öht har nog råkat stöta på den. Jag har till och med själv länkat till en spoiler här på Drömmarnas Berg, när Jerry Määttä skrev en artikel i Svenska Dagbladet om att Wyndham använt samma idé redan på 50-talet.
I vilket fall börjar boken med att ett gäng gamla nazister får i uppdrag att mörda ett antal män, spridda över hela världen (En bor i Storlien! I Sverige! Till och med i Jämtland! Hur skulle det kunna vara dåligt?!). En nazistjägare får reda på detta och börjar nysta i fallet. De mördade har en del gemensamt, men vad är det egentligen som försiggår? Berättelsen som följer är lättsam att ta sig genom och inte alltför lång, så detta är en bok som kan passa bra att slöläsa när du har lite feber eller så. Mot slutet blir det också riktigt spännande, tycker jag, så som thriller betraktad är den väl ganska lyckad (det är ju meningen att en thriller ska thrilla). Men om du inte tycker att detta verkar kul eller om du aldrig har feber är det inte så mycket du missar. Det går att läsa något annat av samma författare – han är ju känd som den som skrev Rosemarys Baby och står även bakom dystopin En vacker dag. Båda dessa gav mig mer behållning än Pojkarna från Brasilien.
Betyg: 2/5 (men om du gillar thrillers och inte vet vad bokens grundidé är kan du gärna höja betyget ett snäpp)
/Olov L
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 