Snuff – Terry Pratchett.

Jag har svårt att läsa Terry Pratchett numera utan att tänka på hans sjukdom. Varje gång jag öppnar en ny så tänker jag: Är det här den sista? Jag antar att de flesta läsare av den här bloggen är medvetna om hur det ligger till men om ni har missat det så lider Pratchett av en ovanlig form av Alzheimers. De senaste åren har han förlorat förmågan att skriva för egen hand och dikterar numera böcker för sin assistent. Har har även flera gånger uttalat sig i pressen om sin önskan till dödshjälp när sjukdomen blivit för svår.

Ännu är dock inte slutet här utan vi serveras nu den 39:e Discworldromanen och i och med detta den åttonde med Sam Vimes (numera His Grace, His Excellency, The Duke of Ankh; Commander Sir Samuel Vimes och bland dvärgarna Blackboard Monitor Vimes) i huvudrollen. I Snuff tvingas Vimes på semester av sin hustru Lady Sybil. Färden går till släkten Ramkins enorma hus på landsbygden utanför Ankh Morporkh. Inledningsvis bjuds vi på en del njutbara scener där Vimes konfronteras med en Jane Austen/Downton Abbey tillvaro som inte passar hans vana vid stadsliv. En klassisk fish-out-of-water berättelse. Pratchett lämnar tyvärr den rätt snabbt för att föra in handlingen på mer normal mark. Ett brutalt mord på en ung goblin-kvinna sker på godsets marker och Vimes börjar självklart nysta i det. Goblins (jag använder det engelska ordet eftersom vi är ett stim nördar på facebook som inte kan enas om översättningen men jag gillar svartalf)  är en av discworlds raser som haft en tillbakadragen roll i tidigare böcker. De har nämnt i förbigående men här får deras kultur en möjlighet att breda ut sig. Det mest utmärkande är deras besatthet vid kroppsvätskor. Enligt deras religion Unggue så är alla kroppsvätskor heliga och måste bevaras. Detta innebär att de har speciella behållare för saliv, snor, tårar, etc som de bär med sig hela tiden. Inte oväntat så betraktas goblins som lägre stående varelser utan värde och ingen bryr sig om att en av dem blivit slaktad. Eller jo, Vimes bryr sig såklart. Hans undersökning leder honom in i mycket mörkare affärer och tvingar honom återigen att möta The summoning darkness från Thud.

Numera känns varje ny Pratchettbok som en ynnest. Varje gång jag öppnar en har jag en gnagande känsla av att det här kan vara den sista. Det gör att jag vill älska och njuta av varje sekund som jag tillbringar med boken men den här gången funkade det inte. I normala fall tar jag en Pratchett på ett par sittningar och det brukar aldrig ta mer än en helg att avsluta en bok. Den här gången var jag tvungen att kämpa. Det är nåt som inte känns rätt. Pratchett har tidigare varit en mästare när det gäller att bygga sin historia. Varje del har passat perfekt in de andra och tempot har varit noggrant balanserat. Här skaver de olika bitarna mot varandra och berättelsen hackar. Ett exempel på det förstnämnda är en sidohistoria om hur Sgt. Colon blir besatt av en goblin-ande och börjar bete sig som en goblin. Allt detta känns inklämt i historien och dessutom bortkastat då den biten försvinner efter bara några sidor. En underlighet med tempot är att berättelsens klimax är en episk jakt på en flodbåt med en enorm flodvåg hack i häl. Här har vi klassisk Pratchett när han är som mest action laddad. Problemet är att när klimax är nådd så är det 100 sidor lösa trådar kvar.

En annan sak som förbryllar mig är två karaktärer. Vimes Butler Wilikins spelar en stor roll i boken och har utvecklats på ett intressant sätt. Han har tidigare (i Jingo och Thud) framställts som en polerad gentlemans gentleman med en förkärlek till våld. Här har han förvandlats till en kombination av Alfred i Batman och Odd-Job från Goldfinger. Missförstå mig rätt, det är en underhållande karaktär men han stämmer inte med hur han beskrivits tidigare i serien.

Mitt andra problem handlar om boven. Pratchett har skapat en hel den minnesvärda skurkar i sina böcker. Mina personliga favoriter är nog Carcer i Night watch, Mr Pin i The Truth och Jonathan Teatime i Hogfather. I Snuff finns en karaktär som är byggd efter samma mönste som de tre jag nämnt men han blir bara ett tomt skal. Läsaren får liksom aldrig krypa in under hans skinn.

Min sista kritik måste beröra moraliteten. Pratchett har alltid varit en författare med stark moral och en djup humanistisk övertygelse. Den här gången hamrar han in poängen så noga så det nästan blir fånigt. Jo Terry vi fattar. Det är fel att diskriminera de som är annorlunda. Subtilt? Nä. Nu ska jag sluta gnälla och komma med ett slutbetyg. Det får bli 2/5 men det är mätt på Pratchett-skalan. Som en god vän till mig sa idag: En undermålig Pratchett är bättre än det mesta annat i fantasyvärlden.

Jag slutar med en länk till en färsk intervju där Neil Gaiman samtalar med Pratchett om Snuff. Enjoy!

//Stefan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s