Världskrig Z – Max Brooks

Zombies don’t run. They don’t dance. They don’t say, “More brains.” There is no Thriller Night. Those are stereotypes that are perpetrated by Hollywood, which I think is very irresponsible because it can get you killed.”
Max Brooks


Som jag ser det är zombiegenren helt död (pun intended). Det som dödade den var inte ett välriktat headshot utan vanlig överexponering. En snabb koll på IMDB visar att en galen mängd zombierullar har producerats de senaste åren och fler är på gång. Det riktigt tråkiga är att de flesta tycks vara rena parodier med titlar som Boyscouts vs zombies och Ninjas vs zombies. Kul? inte i mina ögon. Jag undviker faktiskt så gott som alla nya zombiefilmer som släppts. Jag orkar inte mer skit helt enkelt. Hur hamnade vi här? Hur gick zombien från en nördfavorit till utsliten popkulturell ikon?
Hur dåliga hans senare filmer än är så kan man inte lägga skulden på George Romero. Det var ju han som skapade den moderna zombiemyten som vi känner den. De regler han satte upp i sin originaltrilogi gäller fortfarande till 99% i de zombiefilmer, dataspel, romaner, tv-produktioner och serier som produceras:
1. Zombies vill äta mänskligt kött
2. Smittan sprids genom bett.
3. Zombies rör sig som lik. De springer INTE.
4. Man dödar en zombie genom att förstöra hjärnan eller att bränna kroppen.
Jag väljer att ignorera Romeros antydan att zombies kan lära sig saker och har minnen och så tycks de flesta andra som jobbar i genren göra. Det passar liksom inte in.

På 90-talet var zombiegenren körd i graven. I min mening så ligger skulden på Return of the living dead serien. Visst, de första två filmerna är rätt underhållande skräckkomedier men ju längre in i serien man kommer desto fånigare blir de. Zombien hade förvandlats från genuint skräckinjagande i Romeros och Fulcis filmer till en parodi. BRAINSSSS… kul första gången men tröttsamt i film nummer fem. Visst fanns det en del ljusglimtar i mörkret även i zombiegenren även på 90-talet. Michele Soavis surrealistiska Dellamorte Dellamore är värd att söka upp om ni inte redan sett den.
Vinden började vända under första halvan av 00-talet. 2004 kom en film som jag anser vara en av de mest skyldiga till den tragiska situationen genren befinner sig i idag: Shaun of the dead. Om inte Edgar Wright gjort en briljant zombiekomedi så hade kanske vi sluppit skit som Zombie strippers och Zombies on a plane. Jag vet att det är taskigt att anklaga genuina auteurs för dåliga ripoffs men ibland måste sura bloggare få peka ett anklagande finger.
Fröet till den stora zombieinvasionen föddes dock redan ett år tidigare. 2003 dök en rätt tunn liten bok upp i bokhandeln. Den hette The zombie survival guide och författaren hette Max Brooks. Jag avfärdade den när jag såg den på SF-bokhandeln. Mina skäl var två: Författaren skrev för Saturday night live och dessutom var han Mel Brooks son; ergo ett smartass som ville driva med oss som verkligen älskade de klassiska zombiefilmerna.
Nu efterhand vet jag att så inte är fallet. Brooks överlevnadsguide inspirerades av alla liknande som kom ut kring Y2K paniken och han var fullständigt allvarlig med den. Tydligen älskar han zombiefilmer lika mycket som jag och han har i intervjuer berättat att han blev sårad av anklagelser för att vara ironisk i ämnet. Killen hade verkligen suttit på sin kammare i flera år och funderat på hur man bäst ska klara zombieapokalypsen.
2006 fick han alla tvivlare att definitivt hålla käften och läsa när han publicerade Världskrig Z: en muntlig historik över zombiekriget. (World War Z: An oral history of the Zombie war).
Käftarna hölls inte så länge utan hela nördvärlden ställde sig upp för en stående ovation när vi läst klart. Som en odöd Babe Ruth hade Brooks pekat ut mot ytterväggen av zombiegenren och sen slagit sin boll lååååångt över.
Inspirationen hade han funnit i journalistlegendaren Studs Terkels pulitzerprisbelönade bok  The Good War: An Oral History of World War Two. Terkels bok består av hundratals i intervjuer med människor om deras upplevelse under andra världskriget. Han pratade med allt från vicepresidenter till fabriksarbetare för att ge en helhetsbild.
Samma sak händer i Brooks bok. Ramhandlingen är att en utredare från FN reser runt i världen efter att zombiekriget officiellt är avslutat. Han får aldrig ett namn utan är hela tiden en anonym röst. På sin resa möter han många skilda individer; läkaren i kina som var med om att finna de första offren för epidemin, infanteristen som var med om den amerikanska arméns misslyckande vid Yonkers, NY, livvakten som hyrts för att bevaka ett stort komplex där New Yorks rika tagit sin tillflykt till, fransmannen som riskerade sitt liv för att rensa katakomberna under Paris från de levande döda och den sydafrikanske strategen som genom sin morbida taktik lyckades rädda jorden. De jag nämnt är bara en handfull av de röster som får komma tilltals. Alla dessa röster bildar en mosaik där man som läsare sakta men säkert skapar sin egen bild av hur det stora zombiekriget drabbade världen.
Boken är ju egentligen en novellsamling där alla noveller går på temat undergång och hopplöshet. Trots detta så lämnar man boken med en känsla av hoppfullhet. Människan kan ta stryk men ändå resa sig och visa sig vara bättre än vad man någonsin kunde tro.

Jag har undrat en hel del varför boken inte funnits översatt till svenska. Det är ju ett mästerverk inom modern skräcklitteratur och jag har t.o.m funderat på att starta ett eget förlag för att ge ut den. I djupet av min hårddisk finns ca 20 översatta sidor som jag gjorde innan jag insåg att översättarens värv var för tufft för mig. Nu finns den i alla fall. Modernista hade tillslut guts nog att ge ut den. Översättningen är kompetent utförd av Niklas Darke och utgåvan är snygg. Har jag ETT enda klagomål så borde den layoutansvarige sett till att sidor inte avslutas med en fråga. Det ser helt enkelt inte snyggt ut. Det är dock bara kosmetika. Har man mot förmodan inte läst den bör man omedelbart införskaffa den. Jag vill vara väldigt tydlig här: ska man läsa en enda zombiebok  är det den här man ska välja.

Låt oss avsluta med några väl valda ord om filmatiseringen. Jävla skit som bör undvikas som pesten. Det senaste jag hörde var att intervjuaren kommer spela av Bad Pitt men självklart gör han sin resa mitt under kriget och deltar själv i det. Dessutom kommer den bli PG-13 så räkna inte med det splatter som behövs.

5/5

Imorgon tar vi oss an skurk nummer två i zombiegenren: Robert Kirkman.

//Stefan

6 thoughts on “Världskrig Z – Max Brooks

  1. Pål Eggert skriver:

    Herregud, först Feuerzeugs oreserverade prisande av detta verk och nu det här. Jag måste läsa den här.

  2. Stefan Nordin skriver:

    Jo Pål, den ÄR så bra som vi säger. Ett mästerverk inom genrelitteraturen.

  3. Arina skriver:

    Kanske dags att läsa en zombiebok då?

  4. drommarnasberg skriver:

    Jag håller också med Stefan, det här är Zombieboken med stort Z. Kommer ihåg när jag hittade boken på underbara Göteborgs stadsbibliotek och började sträckläsa boken redan på avenyn. Mäktigt.

    /karl

  5. Feuerzeug skriver:

    Zombiegenren är lika död som deckargenren.

    Mohaha.

    Att det görs skit lika väl som bra skit är ingenting att fästa sig vid. Det händer de bästa.

    Och filmen kommer bli helt suverän hur den än görs. Äntligen en zombiefilm med lite jobb bakom och bra grund. Sen får de hollywoodifiera den och lägga in oprovocerad HBO-nakenhet (game of thrones) om de så vill. Boken finns kvar och filmen lär jag se hundra gånger oavsett.

    /mvh optimist

  6. […] Mer: Dagens Bok, Swedish Zombie, Pocketblogg, Drömmarnas berg, Bokcirklar, Kulturen, Spektakulärt, Gudomlig Komedi, Bokälskaren, Knuff, Skuggornas, Butter, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s