Oryx och Crake (2004) och The Year of the Flood (2009) av Margaret Atwood

Everybody knew. Nobody admitted to knowing. If other people began to discuss it, you tuned them out, because what they were saying was both so obvious and so unthinkable.
We’re using up the Earth. It’s almost gone. You can’t live with such fears and keep on whistling. The waiting builds up in you like a tide. You start wanting it to be done with.

– Margaret Atwood, The Year of the Flood

Ja, jag har läst första delen på svenska och den andra på engelska. Det blir så ibland när man väljer läsning efter vilka böcker som finns på bibliotek och loppisar. Båda finns dock på svenska, den senare som Syndaflodens år.

Oryx och Crake

I första delen hamnar vi i en nära framtid inte helt olik den som Octavia Butler skriver om i Parable of the Sower: De rika har isolerat sig i gated communities, medan situationen utanför blir alltmer förtvivlad pga resursbrist och klimatkaos. Skillnaden är att Atwood beskriver katastrofens framsmygande, medan Butler börjar skriva när det redan är för sent. Hos Atwood är inte de fattiga våldsamma kannibaler, åtminstone inte riktigt än, utan bara fattiga och outbildade konsumenter, och det är just i sin roll som konsumenter de är intressanta för de styrande företagen. Dessa i sin tur är Blackwater-liknande väktarfirmor som de facto har makten i samhället, i kraft av att vara de enda med tillräcklig beväpning för att kunna hålla ordning på kriminella, terrorister, miljöaktivister och andra orosmoln.

Vi får följa Jimmy, som växer upp mitt i eländet. Som tur är för honom är det i mitten som i stormens öga och han har en relativt skyddad uppväxt i ett av de finare områdena. Hans far är en av de forskare som tar fram nya djurarter med hjälp av genmanipulering, medan hans mor flyr ut i den fattiga världen för att försöka förbättra den. Genom Jimmys inte särskilt lyckade förhållande till sina föräldrar får vi följa samhällsutvecklingen. I ett andra berättelsespår får vi följa Snöman, som Jimmy kallas här, och hans liv efter den Stora Kollapsen. Gradvis får vi veta hur allt hänger ihop och vilken koppling katastrofen har till Jimmys stora kärlek, Oryx, och hans bästa vän, geniet Crake.

Jimmy själv är dock allt annat än ett geni. Faktum är att han är en väldigt typisk medelmåtta som haft turen/oturen att födas in i samhällets toppskikt utan större möjlighet att leva upp till de förväntningar som ställs på sonen till en framstående forskare. Detta är han blott alltför väl medveten om och hans inre förfaller i samma takt som omvärlden, tills han inte är till någon större nytta eller glädje för någon, inte ens sig själv.

Margaret Atwood

Att Atwood ändå skildrar honom med någon typ av förståelse är romanens styrka. Dessutom är den en någorlunda realistisk varning för vart världen kan vara på väg. Tyvärr känns det som om sf-inslaget inte är helt originellt. Atwood har vävt samman olika idéer på ett mycket bra sätt, men allt känns som sådant jag sett förr, och då har jag ändå enorma luckor i mitt sf-läsande. Dessutom retar jag mig på hur Atwood bildar produkt- och företagsnamn. Hon sätter alltid ihop två eller tre ord med stora bokstäver i mitten (Mo’Hair och AnnoYoo är några exempel). Det ger ett intryck av att Atwood fått sin uppfattning om hur framtidsskildringar ”ska” se ut någon gång på 50-talet och inte uppdaterat sig sedan dess. De delar som inte är 50-talsaktiga är väl, antar jag, det som fick henne att insistera på att hon minsann inte skrivit science fiction, utan något mycket finare. Synd bara att andra, t ex den redan nämnda Butler, förekommit henne och utvecklat genren, utan att för den sakens skull behöva rynka på näsan åt den. Nu har iofs Atwood slätat ut näsan igen, så jag ska inte klaga för mycket. Istället hoppar vi till nästa del:

The Year of the Flood

Här lossnar det rejält. Boken utspelar sig parallellt med Oryx och Crake och olika personer ur första delen dyker upp som bifigurer i den andra. Och, ja, jag tänker på dem som del ett och två även a) om den första går att läsa separat och b) Atwood kanske skulle rynka på näsan igen. Bokserier, det är väl något för de science fictionläsande massorna det? Men det var först när jag läst båda som jag tyckte att det var ett bra verk och den underliga tanken att helheten skulle vara mer än summan av delarna tedde sig inte alls särskilt orimlig.

Om Oryx och Crake handlade om den rika delen av världen, får vi här följa plebejerna utanför murarna. Vi får också följa två kvinnor och de speciella problem som ansätter dem i en genomkommersialiserad och allt fattigare värld. Plötsligt framstår Jimmys problem som lyxiga sådana och hans och hans likars nöjeskonsumtion med flytande gränser mellan spel, kultur och barnporr som ännu mer motbjudande.

Framtidsvisionen fylls ut och luckorna täpps igen. Dessutom har Atwood skapat en religion. Guds Trädgårdsmästare, en sekt som bara förekommer på nyhetssändningar i första boken, får här stort utrymme. Den är en blandning av vetenskap, survivalism, gammal hederlig kristendom och miljötänkande och består till stor del av sådant som, i den hårda framtiden, helt enkelt kan ses som sunt förnuft: Att förbereda sig inför kommande katastrofer, odla egen mat, samla överlevnadskunskaper, undvika konsumtionssamhället och vara strikt vegetarian (om man inte blir riktigt hungrig, och då börja längst ned i näringskedjan för att spara resurser) är väl sådant vi egentligen borde hålla på med istället för fåniga hobbies, som att läsa böcker och blogga… Till och med en sur ateist som jag tycker att religionen verkar hyfsat sympatisk, även om Atwood är allt annat än naiv och dels visar att det försiggår intrigerande och maktspel under den milda ytan, dels antyder att den religiösa biten kan vara en platonsk gyllene lögn för att få flocken att bete sig vettigt.

Något annat som är bra är huvudpersonerna. Vi får följa två kvinnor som är mycket olika i temperament, men som båda har mycket mer inom sig än vad omvärlden förmår uppskatta. Deras öden är både engagerande och trovärdiga och blir droppen som får läsglädjebägaren att rinna över. Jag kan alltså rekommendera båda böckerna om de läses som helhet. Oryx och Crake är långtifrån dålig och klart värd att ta sig genom för att sedan få läsa The Year of the Flood.

Betyg: 3/5 respektive 4/5

/Olov L

Om rymdolov

Science fiction and fantasy nerd from northern Sweden.

One thought on “Oryx och Crake (2004) och The Year of the Flood (2009) av Margaret Atwood

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s