The last four things – Paul Hoffman

För ett tag sen recenserade Karl The left hand of god av Paul Hoffman här på berget. Han var ju inte översvallande i sin beröm men det gjorde mig tillräckligt intresserad för att läsa den. Precis som Karl tyckte jag den var rätt ok. Den mörka tonen passade historien och världen var annorlunda. Vad var det för värld egentligen? Framtiden? Alternativ verklighet? En annan planet? Hoffmans sätt att hela tiden använda namnen på verkliga platser i en fantasymiljö skapade ett spännande mysterium.
En dag när jag var emellan böcker så ramlade uppföljaren, The last four things, ner i mitt knä. Eftersom jag var sugen på fantasy tog jag hem den och började läsa. Big mistake.
Historien tar vid där TLHOG slutade. Cale är tillbaka hos the redeemers och får veta att han är guds redskap för att förgöra världen. Han utnämns till högste befälhavare för krigarmunkarnas trupper och skickas ut i världen för att sparka arsle. Det är typ allt. Jo det finns en subplot med Cales gamla vän Kleist som hamnar hos en stam som kallas kleptomanerna. Det är ett vagt semitiskt folk som är fega och stjäl från sina grannar. Kleist hamnar där, gifter sig och lär dem skjuta pilbåge. End of subplot.
Där TLHOG var intressant i sitt förhållande till vår geografi och historia blir TLFT bara fånig. Jag kunde förlåta Hoffmans stöld av hela slaget vid Agincourt i slutet av den första boken men nu har han hamnat i rent fåniga stölder. Döm om min förvåning när han snor Boer-krigen rakt av. Jag antar att det blir fantasy när man ger boerna skotska namn….
Efter att Cale slagits i, och vunnit Boerkriget, så förflyttas han snabbt via Chartres till Gaza för att slåss mot spartanska legosoldater. Någonstans här gav jag upp hoppet om att Hoffman skulle ha en spännande tanke med användandet av historiska händelser och platser. Det har han inte. Han plockar lite här och där och limmar ihop det som han känner för. För Hoffman räcker det inte att ta inspiration från Sparta, nope han snor rubbet. Att han sen verkar ha använt antingen en historiebok för högstadiet på 50-talet eller TV-serien Det var en gång som referens gör inte saken bättre. Alla gamla myter och historier om Sparta grävs upp och återanvänds. Jaha, den gamla sagan om räven under jackan? Det var ett tag sen jag hörde den…
När man tror att inget kan bli fånigare så dyker det upp en uppfinnare. Självklart är det Leonardo himself med ett lösskägg på skägget. I förbifarten uppfinner han krutet och berättar om sin drömuppfinning. Jag var tvungen att läsa den passagen två gånger för att acceptera det jag läste. Vad som beskrivs i boken är inget annat än LHC i Cern.
Språket då? Funkar det. Nepp. Hoffman verkar inte kunna bestämma sig vilken nivå han vill vara på han pendlar mellan högt och lågt och helt plötsligt känns det som om man läser en ungdomsroman. Seriöst så var det flera ställen där jag var tvungen att bläddra tillbaka några sidor för att hänga med i förändringarna. Något mer stressat och oredigerat har jag nog aldrig läst.
Men karaktärerna då? Självklart får de plats att växa? Nepp, inte ett skit. Thomas Cale är totalt obegriplig boken igenom och de andra djupa som vattenpölar.
Det har börjat bli en tradition här på Drömmarnas berg att göra slut med författare man lessnat. Det gör jag inte med Hoffman. Jag raderar hans telefonnummer och blockar på facebook. Det var ett misstag på fyllan. Det är min förklaring och den står jag för.
0/5
//Stefan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s