Fem sköna vampyrfilmer

Bloggar är verkligen frihetens kugghjul, ett redskap för alla oss som annars skulle ha svårt att göra oss hörda i mediebruset. Den oerhörda kraft som finns i detta verktyg går att använda till så mycket bara inom kultursfären. Vi kan vaska fram bortglömda guldkorn ur historiens dammiga korridorer, analysera och diskutera innehåll, upptäcka nya formspråk och i största allmänhet berika oss som människor. Det går även utmärkt att slänga ihop en godtycklig topplista över det ämne man råkar tänka på i brist på bättre, vilket jag nu ämnar göra. Någon lista över filmer du ska se innan du dör är det inte fråga om. Om du mot förmodan vet när du ska dö tycker jag att du ska äta choklad, njuta av naturen och krama alla du håller kär (glöm inte att fråga om lov först – överraskningskramar är inte så populära som du tror). När jag skriver sköna vampyrfilmer menar jag inte någon sorts metafysisk eller ens estetisk skönhet av den typ som uppskattas i de fina salongerna samt av folk som inte vet bättre. Snarare menar jag skön som i skön typ, som uttrycket används om folk som går sin egen väg, utan att ta hänsyn till tillfälliga trender eller grundläggande hygien. Om dessa filmer vore människor skulle du inte kunna sätta dem på en piedestal och knäböja vid deras fötter. Snarare skulle de slå sig ned med ryggen bekvämt lutad mot nämnda piedestal och erbjuda dig en kopp varm, eller åtminstone ljummen, choklad. Möjligen kan de två översta på listan (alltså egentligen underst, eftersom jag kommer att börja bakifrån – jag menar guld- och silvermedaljörerna) istället ställa sig med armarna i kors och komma med en lika välfunnen som sarkastisk kommentar som får dig att smått generat fälla ihop din piedestal (och om du inte förutsåg en hopfällbar piedestal behöver du träna på att känna igen liknelsekluster på väg att spåra ur) och följa med personen ifråga till något mer intresssant ställe, kanske ett mörkt och lite skrämmande café någonstans?

Den typen av filmer.

Bakifrån är som sagt bäst i dessa sammanhang. Således börjar vi med plats fem.

5. Dracula 2000 (2000, d’öh)

Dracula är inte som andra vampyrer. De är visserligen alltid svåra att ta kål på, men greven är i motsvarande grad lätt att återuppliva. van Hellsing är naturligtvis medveten om detta och bestämmer sig därför för att förvara grevens kvarlevor i en übersäker kista i en lås- och bomförsedd källare under en antikvitetsaffär i London. Tyvärr finns det tjuvar som inte nöjer sig med att ladda ned värdesaker utan tar till det onekligen mer tarvliga greppet att stjäla fysiska föremål. Här träder tjuvarnas slutledningsförmåga in i bilden och säger dem att om något förvaras i en lås- och bomförsedd källare, etc, måste det vara värdefullt. När Draculas kista väl är stulen är det förstås bara en tidsfråga innan helsiket bryter lös. Innan dess har dock kistan hunnit fraktas till New Orleans, vilket vi alla vet är en utmärkt stad att vara vampyr i.

Någon skulle här kunna påpeka att Dracula 2000 är något av en b-film. Jag förekommer dock denna fiktiva men irriterande person med följande förklaring:  Med liten budget, brist på talang och misslyckat effektsökeri har en mängd b-filmer producerats. Dock går det att skönja en speciell estetik i dessa till synes misslyckade verk, ungefär som när någon glömmer att ta bort skrapandet och mumlandet som försiggår i studion innan bandet börjar spela och upptäcker att det faktiskt blir ett himla tufft intro varefter var och varannan musikproducent börjar använda sig av detta knep. Den som avfärdar Dracula 2000 som en b-film har helt enkelt misslyckats med att se att b-filmsdragen är fullt avsiktliga. Filmen är full av blinkningar och ironisk humor utan att förfalla till komedi eller parodi. Jag tycker om den för att den är en formmässigt fulländad hyllning till en tradition som vuxit fram spontant ur skenbar fulhet, som en sorts filmens skrotskulpturer. Eller så gillar jag bara lite fart och fläkt ibland.

Av en slump är tre av planetens vackraste människor (Gerard Butler, Justine Waddell och Jonny Lee Miller) skådespelare i denna film, men jag skulle naturligtvis inte nedlåta mig till att tycka om en film av en så ytlig anledning. Ånej. Men kanske kan det få dig att se den och det kommer du i sådana fall inte att ångra, med reservation för att du kanske har annan smak än mig, men det går säkert att arbeta bort med kallduschar och hårt arbete.

Vampyr: Ond, förförisk och besatt, som årgångsvampyrer plägar vara. Dessutom med en trevlig liten bakgrundshistoria, som förklarar hur Dracula blev den första vampyren.

Minus: Det är en sabla äventyrsfilm. Nog sagt.

Plus: Humor i lagom mängd, trogenhet mot vampyrmyten.

4. Frostbiten (2006)

Detta är något av den svenska motsvarigheten till Dracula 2000. Den som väntar sig att bli ordentligt rädd lär bli besviken, men filmmakarna har lyckats göra en äkta vampyrfilm med några intressanta (läs: knasiga) idéer och förflyttat high schoolgenren till Norrbotten. Naturligtvis ska en svensk vampyrfilm utspela sig norr om polcirkeln där det, som filmens tagline påpekar, kan vara en månad kvar till gryningen, vilket dock saknar varje narrativ betydelse i en film som utspelar sig under ett enda dygn. Däremot utnyttjas alla andra idéer till max och vi får avnjuta nazister, trädgårdstomtar, talande husdjur och den jobbigaste svärföräldersmiddag du någonsin sett på film. Lägg till repliker som jag kan ju inte kombinera ecstacy med min astmamedicin och det blir uppenbart att även denna film är en övning i medveten b-filmsestetik och en ovanligt lyckad sådan. Få filmer har gjort mig så oreserverat själaglad som denna pärla.

Vampyr: Ond, skallig, storhetsvansinnig och alldeles, alldeles underbar.

Minus: Vacklande skådespelarinsatser, vissa överdrivet lämpliga sammanträffanden i manuset.

Plus: Tyskar som pratar tyska och finnar som pratar finska. Humor som inte sabbar den interna logiken (sådan den nu är). Infallsrikt manus.

3. Fright Night (1985)

Jag börjar bli tjatig, men runt tusenordsstrecket är det bara att inse att den som läst ända hit kommer att acceptera vad som helst. Alltså: Denna film innehåller en del humor utan att för den sakens skull sabba skräckstämningen. Dessutom spelar den skickligt på känslor av utanförskap och hopplöshet genom att sätta en riktig skräckfilmsnörd i huvudrollen, som är den enda som fattar att grannen som nyss flyttat in är vampyr.

Till yttermera visso är filmen intressant som tidsdokument, då den inflyttade grannen har med sig en ung, mänsklig man som assistent. Detta är naturligtvis inget konstigt – den seriöst satsande vampyren behöver förstås någon som kan sköta de affärer som av hävd tas om hand i dagsljus. Dock går det att se mellan filmrutorna att det är något skumt med två stiliga män som bor ihop, ett budskap som accentueras i en scen där en tonåring gråtande lockas in i vampyrens lockande men ack så fördärvliga värld. Jajamen, i denna film speglar vampyren rädslan för BÖGAR, som vid denna tid började träda fram och kräva mänskliga rättigheter på allvar. Som stöd för denna tes hänvisar jag ogenerat till en auktoritet: Anna Höglund, vampyrforskare, bekräftade detta som svar på en direkt fråga från mig på EuroCon. Det går alltså att skratta gott åt föreställningen att homos skulle vara farliga. De är inte kloka, de där åttiotalsmänniskorna, tok tok tok.

Sen vill jag påpeka att filmen använder sig av många klassiska vampyringredienser utan att skylta för mycket med det. Det är inte bara de vanliga sakerna heller. Ta vigvatten, till exempel. Du vet förstås att vampyrer skyr vigvatten, men vet du vad de kan göra för att skydda sig mot det? Förutom att ducka? Det vet Fright Night-folket och dessutom allt möjligt annat.

Vampyr: Ond, stilig och representerande bögskräck.

Minus: Lite seg mot slutet. Åttiotalsestetiken kan vara påfrestande.

Plus: Roddy McDowall gör en fantastisk insats som Peter Vincent – Vampire killer, en avdankad skräckskådis som tvingas bekämpa ondska på riktigt.

2. The Hunger (1983)

Någon spelar cello. Plötslig närbild av en vrålande apa! Reflektioner över evigheten. Och på den vägen är det. Jag har svårt att beskriva handlingen, mest på grund av att jag inte minns den. Detta spelar naturligtvis ingen roll. ”Innehållet, det är den tondöves pekfingervals”, som Horace Engdahl ska ha sagt. Här är det stämning som gäller, inte handling. Stämningen manas fram ovanligt väl, med hopp mellan olika tidsperioder, etc, tills allt står någorlunda klart mot slutet (för att sedan glömmas bort). När jag såg den med två kamrater under Trash Movie Society’s (aaah, TMS, sickna minnen…) filmvisning med vampyrtema vände sig jag och den ena kamraten (tjena, Stefan) mot varandra efter filmens slut och sa spontant ”Vad bra den var!”. Om du ska se en film innan du dör är det inte denna, men om du har tid på dig ska du helt klart se den, eftersom den med tiden kommer att lägga sig som en dimma, eller möjligen ett täcke, i botten av din hjärna som en påminnelse om att någon skänkt dig en stämning, helt utan inblandning av droger.

Vampyr: Mystisk, bisexuell och utan huggtänder. Istället hugger hon sina offer med en ankh. Ja, en ankh.

Minus: Filmen kan kännas lite väl arty farty under betittandet. David Bowie är med.

Plus: Man får känna sig lite arty farty under betittandet. Susan Sarandon är med. David Bowie är med! Det förekommer cellospelande, samt apor. Obestridligt faktum: Alla filmer med apor är bra.

1. Thirst (2009)

Här har vi en film som du kan erkänna att du sett utan att nödvändigtvis bränna  allt ditt kulturella kapital i ett slag. Delvis antar jag att det beror på sådana där avancerade filmiska kvalitéer som de lärde förstår sig på, typ kameravinklar, vitbalans och andra förmodligen påhittade ord. Eller så har folk bara blivit millenniade, en term som införts av Johannes Nilsson och beskriver fenomenet ”att inbilla sig att en film har mer substans än den har bara för att den kommer från en annan kulturkrets än den egna”. Ungefär.

Filmen kommer nämligen från Sydkorea och innehåller, för den som är intresserade av kringfakta, den första bilden av en penis i en icke-pornografisk koreansk film. Dasen ifråga tillhör en katolsk missionär som blir smittad av ett virus och upptäcker att han fått vampyrkrafter, inklusive den törst som diskret antyds i filmens titel. Senare träffar han en kvinnlig livskamrat som också vampyrifieras och det hela utvecklar sig till ett jobbigt familjedrama med huggtänder. Lars Norén möter Hammer Films – vem kan ogilla det? Konflikten kretsar, förutom en lätt dominant svärmoder, kring det faktum att vampyrismen betyder radikalt olika saker för de tu, beroende på deras olika platser i samhället. Gratis tolkningsmöjligheter för den som behöver svänga ihop en uppsats, alltså. Hur som helst slipper jag hitta på skrotskulpturliknelser, för denna film är vansinnigt bra på riktigt.

Vampyr: En utlevande och blodtörstig, en motvillig och grubblande (och här snackar vi inte någon larvig inget-blodsugande-innan-äktenskapetetik, utan ångest och självspäkning). Hyfsat trogna den klassiska vampyrrekvisitan.

Minus: …

Plus: Rubbet

Därmed har jag sagt det jag ville säga och du kan återgå till dina vanliga göromål, vilket jag förutsätter är att lyda min minsta vink och att du alltså genast kommer att se dessa filmer. Mycket nöje!

/Olov L

Om rymdolov

Science fiction and fantasy nerd from northern Sweden.

7 thoughts on “Fem sköna vampyrfilmer

  1. Jag skulle vilja lägga till Wampire’s Kiss från 1988. Den må se ut som en tramskomedi på ytan men ge den en chans!

  2. Nike Bengtzelius skriver:

    När jag och mina kompisar såg Frostbiten blev en tjej så rädd att hon började gråta och hennes föräldrar fick komma och hämta henne (hon var typ 14). Så den är visst läskig!😀

    Blev jättesugen på samtliga filmer nu. Tack, tack ^_^

    • rymdolov skriver:

      Oj, stackars tjej! Det där är problemet med både skräck och komedi. Det är extremt individuellt vad man blir rädd för respektive skrattar åt.

  3. daniel ojanlatva skriver:

    ”Near Dark” kan vara värd att nämna som bubblare.

    Fright Night trodde jag att jag snott mycket från till Frostbiten. Men när jag såg om den som vuxen så märkte jag att det hade jag inte alls.

    Och det är ju – all fun and games- tills någon börjar gråta av skräck, så jag får väl be om ursäkt till tjejen som blev hämtad av föräldrarna.

    Bra blogg! Skall fortsätta läsa.

    Daniel
    – Manusförfattare Frostbiten… och som ego-googlade sig hit.

    • rymdolov skriver:

      Ah, ”Near Dark”! Jag har hört talas om den, men inte sett den än. Den står definitivt på att-selista! Nej, jag tycker inte heller att du verkar ha snott något från ”Fright Night”. Om det är någon film som ”Frostbiten” liknar så är det ”Terror i Rock ‘n’ roll Önsjön”, men där är det någon typ av zombieliknande varelse som härjar, snarare än en vampyr. Men blandningen av b-filmspastisch och highschoolfilm i svensk miljö finns där. Hur lokalpatriotisk jag än vill vara (TiRnRÖ är inspelad i Östersund) så måste jag säga att ”Frostbiten” är i mitt tycke bättre.

      Det är bra att du ego-googlar! Om alla gjorde det skule vi kanske ha många fler besökare. jag brukar också ego-googla, men då hittar jag bara sådan jag själv har skrivit…

      Trevligt att du gillade bloggen!

  4. […] filmrelaterat inlägg som jag skrivit är det om fem sköna vampyrfilmer. Duger inte detta får väl alla de tusentals gamers som hittat hit vidga sina vyer och läsa en […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s