Som om inte Eurocon i Stockholm häromåret vore nog roligt så finns det nu en chans att få besöka den största icke-kommersiella science fiction och fantasykongressen i världen utan att behöva lämna Norden! De finska fansen har tagit det modiga steget att lämna in ett bud på att få anordna Worldcon 2015 i Helsingfors. Jag har aldrig varit på en Worldcon (de har en tendens att hållas långt borta) men det ska vara en fantastisk upplevelse. Programmet är mycket större än det för svenska kongresser, även en stor sådan som Eurocon, och det kommer en massa intressanta författare, förläggare och naturligtvis fans från hela science fiction- och fantasyvärlden. Dessutom är det kongressens medlemmar (man betalar medlemskap snarare än löser inträde på en sf-kongress) som röstar fram två av de mest prestigefyllda priserna för sf och fantasy: Hugo-priset och John W Campbell Award.
Omröstningen som avgör saken sker nu i augusti i samband med årets Worldcon i San Antonio. Även den som inte ska till Texas kan rösta genom att bli stödmedlem i årets Worldcon och betala en röstningsavgift. Den senare omvandlas automatiskt till ett stödmedlemskap i 2015 års Worldcon oavsett var den hålls någonstans.
Tillsammans kostar det 100 amerikanska dollar, vilket är en del pengar, men om man skaffar medlemskap under juli (dvs nu) ingår digitala kopior av alla årets Hugo-nominerade verk (utom de filmade), som sammanlagt kostar mer än 100 dollar. Man får alltså en hel del för pengarna.
En steg-för-stegförklaring med relevanta länkar finns här.
Hur man än gör kan det vara en bra idé att hålla koll på hur det går med det finska budet – vinner det inte i år finns det en rejäl chans att det ändå blir Worldcon i Finland 2016 eller 2017.
Jag har länge varit fascinerad av Kanada. Vad det beror på är svårt att säga – på något sätt tror jag att det har att göra med svårigheten att hitta något att fascineras av. Kanada framstår för mig som en sorts mellanting mellan Europa och Amerika, som ett USA utan galna pastorer och pistolviftande milisfolk, eller ett Frankrike utan svårbegripliga, postmodernistiska filosofer med baguetter i armhålan. Istället har de helyllemänniskor som William Shatner och Jason Priestley. Kanada är extremt icke-extremt.
Efter den något fördomsfulla och potetiellt anstötliga inledningen kanske jag ska förklara att jag egentligen vet ganska lite om Kanada (eller Frankrike eller USA). Och vem gör det, egentligen? Det verkar vara något av en nationell neuros, åtminstone om alla är som Robert J. Sawyer och har svårt att nämna ett kanadensiskt varumärke, en kanadensisk person eller en kanadensisk uppfinning utan att nämna att den är just kanadensisk. Detta är något jag antar att många svenskar kan identifiera sig med, åtminstone förvandlas jag till ett vandrande uppslagsverk över svenska nationella bedrifter så snart jag pratar med någon stackars icke-svensk.
WWW-böckerna handlar passande nog om en tonåring från Texas, Caitlin Decter, som flyttar till Kanada med sin genialiska ekonom till mamma och sin något aspiga pappa, vilket ger tillfälle att utforska skillnaderna mellan hennes nya sammanhang och USA. Hon nämner bland annat just att kanadensarna gärna talar om för henne vilka uppfinningar som är kanadensiska.
Förutom att hon är något av ett mattegeni (hennes internet-alias är Calculass, vilket ger mig tillfälle att utfärda en varning: den som mår dåligt av ordvitsar och -lekar av Calculass-typen bör undvika dessa böcker, då både berättarrösten och flera av huvudpersonerna är hejdlöst förtjusta i ordvitsar) är hon även blind från födseln. Det som från början fick mig att läsa böckerna var just att de skulle handla om hur Caitlin blir den första blinda som får synsinnet genom ett medicinskt ingrepp och hur detta påverkar henne. Det var något av en chansning och jag tänkte att läsupplevelsen skulle hänga på hur väl författaren lyckades gestalta och beskriva en sådan omvälvande upplevelse. Jag kan meddela att han lyckas ganska bra, genom att han fokuserar på att beskriva hur mycket som vi seende tar för givet är helt nytt och främmande för Caitlin.
Det skulle finnas en parallell handling också, om hur Caitlin upptäcker att en intelligent, självmedveten personlighet börjar formas på internet. Genom en oförutsedd bieffekt av sättet som Caitlin får synpå kan hon bokstavligt talat se nätet, med länkar som ser ut som streck, hemsidor som ser ut som punkter, etc.
En intelligens på nätet lät mer än lovligt klyschigt och orealistiskt, men det visade sig att Sawyer förklaring av hur det skulle kunna hända är lika enkel som elegant och baserad på en hypotes (förvisso helt obevisad) om hur det gick till när vi människor blev självmedvetna.
Jag köper alltså författarens förklaringar, åtminstone tillräckligt för att jag skulle kunna ge mig hän åt berättelsen. Detta är en serie ungdomsböcker som är väldigt lättläst, utan att de idéer som diskuteras är överdrivet förenklade. En annan anledning till att jag flöt genom böckerna som en delfin i en såpad vattenrutschbana är att författaren är så jämrans vettig. och med vettig menar jag att han har ungefär samma åsikter som jag, eller åtminstone ett yngre, mindre cyniskt jag. Hans världsbild är tryggt förankrad någonstans mellan socialliberalism och socialdemokrati, med en passion för sådant som vetenskap, jämställdhet, antirasism, yttrandefrihet, demokrati och en tro på att saker blir bättre och bättre och att vi faktiskt i grund och botten är kapabla att vara snälla mot varandra. Författaren känns som en person man väldigt gärna skulle ta en öl med. Då snackar vi om en öl – han skulle aldrig göra något så destruktivt och oförnuftigt som att supa, men att vara nykterist skulle förmodligen vara för extremt.
Det är lite störande. Det känns som om jag inte blir utmanad. Möjligen kan jag tycka att Sawyer har en väl naiv syn på hur ökad övervakning kan påverka samhället positivt. Samtidigt är det på något sätt skönt att för ett tag befinna sig i en värld där mänskligheten inte är på väg mot avgrunden och där hat och krig är övergående barnsjukdomar. I slutändan är trilogin en mycket trevlig och intressant läsupplevelse.
Som om inte Eurocon i Stockholm häromåret vore nog roligt så finns det nu en chans att få besöka den största icke-kommersiella science fiction och fantasykongressen i världen utan att behöva lämna Norden! De finska fansen har tagit det modiga steget att lämna in ett bud på att få anordna Worldcon 2015 i Helsingfors. Jag har aldrig varit på en Worldcon (de har en tendens att hållas långt borta) men det ska vara en fantastisk upplevelse. Programmet är mycket större än det för svenska kongresser, även en stor sådan som Eurocon, och det kommer en massa intressanta författare, förläggare och naturligtvis fans från hela science fiction- och fantasyvärlden. Dessutom är det kongressens medlemmar (man betalar medlemskap snarare än löser inträde på en sf-kongress) som röstar fram två av de mest prestigefyllda priserna för sf och fantasy: Hugo-priset och John W Campbell Award.
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 