Hövding (2011) av Johannes Nilsson

Den genre som ibland kallas paleofiction, dvs historiska berättelser från För Väldigt Länge Sen, är en genre som man ibland diskuterar om den egentligen hör hemma bland fantastiken. Argumentet att den liknar fantasy, i synnerhet om urmänniskornas tro och vidskepelse ges stort utrymme, köper jag inte riktigt, även om man kan anta att genrerna i viss mån läses av samma personer. Däremot kan jag se vissa filosofiska likheter med science fiction, åtminstone när författaren är ordentligt påläst. Man kan säga att både sf-författaren och paleoförfattaren tittar på ledtrådar i samtiden och föröker tänka sig in i en annan tid, med skillnaden att den ena rör sig framåt och den andra bakåt.

Jag har själv dock aldrig fastnat för genren. Jag kände ingen större entusiasm för den vanliga inkörsporten, Grottbjörnens folk, när den var populär och mitt ganska svaga historieintresse är mer inriktat på tiden efter 1792. Dock kan jag tänka mig att för första och sannolikt sista gången recensera ett paleoverk, som en vänlig nick till fantastikens avlägsna kusin, inte minst som boken ifråga tycks mig skriven av en riktigt påläst person. Enligt egen utsago är detta boken som Nilsson skrev efter att ha plöjt allt han kunnat hitta i genren utan att finna boken han letade efter och blev tvungen att skriva den själv.

Boken utspelar sig under den senaste istiden och följer en liten stam ledd av titelns hövding, vilken också är berättare. Det är ett hårt liv man lever och det är på väg att bli hårdare, då nya människor som kan tämja vargar och skjuta pilar börjar tränga sig in på stammens jaktmarker. Man bestämmer sig för att börja gå.

En av styrkorna i boken är att författaren med ett enkelt men uttrycksfullt språk och stor inlevelse faktiskt lyckas förmedla hövdingens tankar och världsbild på ett trovärdigt sätt. Man irriteras ibland av hans tjurskallighet, samtidigt som man oftast måste sympatisera med honom, bara för att hans uppdrag är så överväldigande svårt och priset för ett misslyckande så fruktansvärt högt. Här kan jag ibland känna samma sense of wonder som jag ibland känner när jag får identifiera mig med en utomjording eller artificiell intelligens.

Samtidigt använder författaren på ett förtjänstfullt sätt bokens karga miljö, långt innan kärror och liar, för att inte tala om smartphones och sociala medier, till att ställa frågor om människans livsvillkor på sin spets. Hur bör man reagera på en kris? Är det bättre att hålla fast vid det gamla och riskera att bli omsprungen eller är det bättre att försöka anpassa sig och riskera att förlora sin sammanhållning och identitet? Detta är svåra frågor för oss, men oändligt mycket svårare för en outbildad, ensam hövding för tusentals år sen.

Till slut vill jag säga att det även finns en del humor i boken, som imponerande nog smälter in i berättelsen utan att göra den det minsta tramsig.

Om nu detta är min enda recension av en bok i genren kan jag väl få komma med följande uppmaning: Ska du läsa en enda paleofictionroman så välj Hövding!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

vN och iD (2012-2013) av Madeline Ashby

Om någon undrar hur man skriver en medryckande historia så är ett tips att börja med att låta huvudpersonen äta sin mormor och sedan fly från polisen under resten av boken. Problemet är väl att det är svårt att motivera ätande av mormödrar, men det löses genom att låta huvudpersonen vara en självmedveten, självreplikerande robot som livnär sig på skrot och maskindelar. Den som är en lika duktig författare som Madeline Ashby har därmed automatiskt ett sätt att betrakta och diskutera mänskligheten och dess känslor, problem och svagheter.

I Ashbys framtid lever von Neumann-maskiner (därav titelns vN) tillsammans med människor och har en inbyggd spärr, á Asimovs första lag, som förbjuder dem att skada människor. Faktum är att de inte tål att ens se människor lida utan att fungera sämre och sämre för att till slut kortslutas och dö. När Amy Peterson, huvudpersonen, äter sin mormor Portia integrerar hon dock mormoderns programmering med sig själv och det visar sig att Portia är den enda vN:en som saknar spärr. När så den naiva och oerfarna Amy plötsligt är känd som en vN som kan utnyttja sin överlägsna styrka till att skada och döda människor hotar den bräckliga relationen mellan människor och robotar att bryta samman totalt.

Det är som sagt fart och fläkt genom i princip hela vN och jag tror att få skulle kunna bli uttråkade av handlingen i den. Men samtidigt som min inre tonåring har kul åt galna, skrotätande robotar kan mitt vuxna jag se hur Ashby skickligt använder robotarnas programmering till att säga något om samhället vi lever i och hur vi beter oss mot varandra. Robotarna, som ju är programmerade att sätta människors välbefinnande först, har helt enkelt en relation till mänskligheten som påminner om den som den underordnade parten har i ett destruktivt förhållande. Detta tema fördjupas och utvecklas i uppföljaren iD och väcker tankar kring kärlek, ömsesidighet, respekt och makt. Hur, frågar man sig, ska vi kunna förhålla oss till andra intelligenta varelser när vi har så svårt att förhålla oss till varandra?

En oväntad bieffekt av att läsa böckerna är att jag numera blir hungrig av ord som asbest och litium. Men det var det värt.

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas