Hugobevakning 2014 – kortromanerna

Nu börjar vi komma upp i de lite längre formaten. Jag tycker att det är motiverat att ha en egen kategori för kortromaner (novellas), då det är en längd som tillåter djupare person- och miljöbeskrivningar än i en novell, samtidigt som berättandet är komprimerat på det där sättet som passar science fiction så bra. Dags att ta sig an fem verk på mellan 17.500 och 40.000 ord!

Wakulla Springs av Andy Duncan och Ellen Klages

De magiskt skimrande källorna i Wakulla Springs ligger djupt inne i Floridas träsk- och skogsmarker. Här lever fattigdom sida vid sida med glitter och glamour på 30-talet, då Hollywood kommer dit för att spela in filmer om Tarzan (ja, Johnny Weissmuller själv är med) och vi får följa inspelningen som den ter sig genom lokalbefolkningens ögon. Berättelsen fortsätter i flera generationer och blir en skildring både av det arv som filminspelningarna lämnar efter sig och den starka sociala utveckling som USA genomgått under de senaste åttio åren.

Detta var den första av årets Hugo-berättelser som hade ett så klart språk, ett sådant levande persongalleri och så vackert frammanade miljöer att jag inte ville att den skulle ta slut! Det fantastiska inslaget är svagt och kan alltid ges naturliga förklaringar, men jag är glad att Wakulla Springs nominerats, så att jag fick tillfälle att läsa den!

Betyg: 5/5 – Mästerverk

Ellen Klages

Andy Duncan

The Chaplain’s Legacy av Brad R. Torgersen

Torgersens bidrag i långnovellkategorin var 21 sidor långt, men det kändes som 300-400 låååånga sidor, så det var bokstavligen med ett lätt illamående som jag föreställde mig vilken ökenvandring denna 58 sidor långa berättelse skulle bli. Som tur var hade jag fel, för här presenterar åtminstone Torgersen en del tankar om teknologi, andlighet och vad som gör livet värt att leva, lustigt nog i samband med en faktiskt vandring genom ett ökenlandskap. Det var alltså klart lättare att hålla intresset uppe denna gång, men tyvärr fanns det en hel del språkliga fadäser som låg och skavde. Man kan undra vad redaktörerna på Analog, där The Chaplain’s Legacy först publicerades, håller på med. Har de någon sorts ransonering av kommatecken, då de låter Torgersen komma undan med så många korthuggna meningar och ofullständiga satser? Trots ett åtminstone halvintressant innehåll tycker jag inte att detta är en kortroman som förtjänar något pris.

Betyg: 2/5 – Nätt och jämnt godkänd

Brad R. Torgersen

Equoid av Charles Stross

Equoid presenteras som en Laundry-historia, där the Laundry är en påhittad specialavdelning inom brittiska polisen som sysslar med övernaturligheter. Mer specifikt handlar det om mysterier i Lovecrafts anda. Stross har till och med författat påhittad Lovecraft-korrespondens och lyckats riktigt bra med att imitera Lovecrafts adjektivsjuka, överdrivna stil. Själva romanen handlar om en undersökning av en möjlig enhörning på engelska landsbygden. Den är skriven i lättsam och humoristisk stil och Stross driver glatt med byhålor, landsbygdsadel och det brittiska polisväsendet. Dessutom skojar han om Lovecrafts stil, vilket blir lite ironiskt när Stross själv har dragning åt samma håll, ibland utan att han själv verkar medveten om det. En sådan brokig och armviftande prosa passar dock som bäst i komedier, så det funkar ändå hyfsat bra. Enhörningarnas natur är rätt finurligt uttänkt, dessutom. I slutändan är Equoid en bagatell, men en ganska underhållande sådan.

Betyg: 3/5 – Helt okej

Charles Stross

The Butcher of Khardov av Dan Wells

Slaktarn ifråga är mer än 220 cm lång, med enorma muskler för sin längd. Han är en Hygglig Kille som försöker leva sjysst i en ond värld. Berättelsen är skriven med tidshopp fram och tillbaka. Det finns stora, till hälften magiska, till hälften mekaniska robotar.

Roligare än så blir det inte. Förutom de ganska bra genomförda tidshoppen är hela historien extremt oinspirerad. Samma berättelse har dragits många gånger förr och då berättats på ett mycket intressantare sätt, så varför ska denna belönas eller alls läsas?

The Butcher of Khardov var med på the sad puppy slate (se förra inlägget) och bygger på någon sorts figurslagspel, vilket får mig att undra om Correia endast och enbart tog med den för att jävlas. Tänkte han att det skulle vara en spark i röven på (som han tycker) de överlitterära snobbar som ser ner på litteratur som bygger på spel? Det vet jag inget om, men jag vet att det går att skriva bra berättelser som bygger på spel, det har inte minst Erik Granström visat, så det finns inga ursäkter att skriva något som detta. Usch och fy.

Betyg: 1/5 – Dålig

Dan Wells

 Six-Gun Snow White av Catherynne M. Valente

Cat Valente tar gärna folksagor och återberättar, dekonstruerar och kommenterar dem. Det har jag åtminstone hört; detta är den andra berättelsen någonsin av Valente som jag läst. Ähum. Hur som helst är detta, som titeln antyder, Snövit i västernmiljö. I denna version har Snövit en vit far och en mamma från Crow-folket, vilket gör hennes smeknamn till bitter ironi. Vi får följa Snövits uppväxt och tas med på en resa genom ett magiskt, ur-amerikanskt landskap, hela tiden med tonvikten på hur nationen USA:s tidiga historia påverkade och behandlade kvinnor, liksom hur kvinnor påverkade nationen. Även styvmodern får här en bakgrund som kanske kan förklara hennes beteende. Six-Gun Snow White är dessutom skriven på en fantastisk prosa som, liksom det magiska landskapet, känns djupt rotad i den nordamerikanska västern.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Catherynne M. Valente

Oljiga Olovs intergalaktiska vadslagningsbyrå!

Här är det genuint svårt att avgöra vem som har störst chans att vinna. Jag tror inte att varken Wells eller Torgersen kommer att få särskilt många röster. Wakulla Springs har fördelen att den är överlägset bäst, men den har också nackdelen att många kommer att tycka att den inte har tillräckligt tydliga fantastiska inslag. En annan nackdel för den är att den är bäst och att andra inte alltid har samma smak som jag…

Jag tror att det kommer att stå mellan Valente och Stross. Som Cheryl Morgan, Hugo-kännare, påpekar i sin podcast Salon Futura finns det ett segment av Hugo-röstarna som har ett sentimentalt drag och gärna röstar på författare som är på hemmaplan. Det skulle isf gynna britten Stross, då årets prisutdelning sker på Worldcon i London. Samtidigt är även Valente en populär författare. Man skulle kunna tänka sig att det är lätt att fascineras av en kultur som är lite annorlunda än ens egen och då skulle britter kanske föredra Six-Gun Snow White (eller för all del Wakulla Springs), medan amerikaner kanske roas av Equoid. Med andra ord: Jag vet inte. Jag gissar dock på att det blir Stross som vinner i slutändan, inte minst då jag tror att de som röstar på Wells och Torgersen har Stross som andrahandsval. Om nu inte folk som tycker om militär sf och fantasy ogillar att man driver med polisen. Men det kanske är okej om det inte gäller amerikansk polis.

Själv röstar jag på Wakulla Springs och skulle tycka att det var lite tråkigt om Equoid vann över två mycket bra kortromaner, men värre saker har hänt här i världen.

Nu är det bara romandelen kvar av skönlitteraturpriserna och förhoppningsvis ska jag hinna både läsa färdigt och skriva om den kategorin innan deadline. Den har dock alla möjligheter att bli en riktig golgatavandring. Förmodligen sticker jag emellan med några tankar kring andra kategorier, t ex bästa podcast. Ha det bra tills dess och läs mycket i sommarsolen!

/Olov L