Hugo-romanerna, del 1 av 5 – Ancillary Justice av Ann Leckie

Den här boken har valsat runt några varv i den globala science fictiondiskussionen – åtminstone den del som jag följer. Först blev många människor rejält förvånade över hur bra den var och satte igång att hajpa den. Sen läste andra människor den och började klaga över att den var överhajpad. Till sist lutade sig folk tillbaka och frågade varandra huruvida någon sida i debatten bedömde den efter ideologi snarare än litterära kvalitéer. Vill man bilda sig en egen uppfattning finns det bara två tillvägagångssätt: Antingen läsa den själv (mmm, visst) eller lyssna på mig, då jag är den nuvarande inkarnationen av Objektivt God Smak.

Om säger att jag läst en omdiskuterad sf-roman som suddar på gränserna mellan könen, tar upp kulturkrockar och utspelar sig på en riktigt kall planet så andas du ut och säger Mörkrets vänstra hand av Ursula K Le Guin med en känsla av att befinna sig på välkänd mark. Ha! Här rycks mattan bort under dina fötter, ty det är en helt annan bok jag talar om, och du känner vilsenheten återvända.

Kanske är du lika vilsen som huvudpersonen och berättaren i Ancillary Justice, som är en AI fångad i en människokropp. Tidigare har hen varit den styrande intelligensen i ett rymdskepp och samtidigt kontrollerat en mängd människokroppar (titelns ancillaries) vars kroppar är liken av avrättade fiender till Raadchai-imperiet. Genom återblickar får vi följa de händelser som ledde fram till förstörandet av rymdskeppet, samtidigt som vi följer dess irrfärder på vinterplaneten med ett från början okänt mål. Under färden målar Leckie upp bilden av imperiet Raadchai genom ögonen på den yngre AI:n, vilket kontrasteras med dess mer cyniska, äldre version, men även genom ögonen på Seivarden, en ung Raadchai-aristokrat som AI:n räddar ur rännstenen. Dessutom har alla de möter sin egen bild av Raadchai-imperiet, vilket fördjupar bilden. För detta är det huvudsakliga temat för Ancillary Justice:  Imperialism och kolonialism och vad de gör med människor.

Ann Leckie

Det som de flesta recensenter lagt vikt vid är huvudpersonens val att tala om alla hen möter som hon. Raadchaierna skiljer inte språkligt mellan könen och huvudpersonen har svårt att se skillnad på fysiska könsmarkörer. Det är inte det enda hen har problem med – som före detta maskin är huvudpersonen duktig på att snabbt analysera och kvantifiera detaljer, t ex anges alla tidsrymder i exakt antal sekunder, men ansiktsuttryck och känsloyttringar är desto svårare och måste tolkas på samma stela sätt. Det påminner en hel del om vissa skildringar av hur det kan vara att leva med Aspergers syndrom och är mycket skickligt utfört. Hur ofta lyckas en författare verkligen gestalta ett främmande medvetandetillstånd, och dessutom med små medel?

Förutom att de inte tillämpar könsapartheid har Raadchai en hierarkisk struktur, med en välvilligt paternalistisk inställning till sina medborgare. Ingen behöver svälta som är medborgare i Raadchai, men om du är alltför antisocial kan du bli omskolad, vilket av Raadchaierna beskrivs som psykoterapi och av andra som hjärntvätt. Det är som en mörkare och cynisk spegelbild av Iain M. Banks Culture. Med tanke på detta är det kanske inte konstigt att Leckie lyckas med att diskutera imperialism. Man förstår att imperiet från insidan kan verka som en bubbla av civilisation i en barbarisk galax, men vilket är priset för denna civilisation och med vilka medel kan den spridas?

Dessa frågor vill jag ha svar på, vilket är en anledning till att jag för en gångs skull känner mig peppad att läsa kommande delar i den planerade sviten. Trots vissa skönhetsfläckar är Ancillary Justice en riktigt bra och tankeväckande bok.

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas