Hugobevakning 2015 – “The Journeyman: In the Stone House” av Michael F. Flynn (långnovell 2)

Ännu en berättelse från Analog, denna gång från juninumret 2014.

”The Journeyman: In the Stone House” har en fördel – den tar sig inte på för stort allvar. Novellen är en fantasyberättelse om en vandrande krigare, Teodorq, som är ute på uppdrag, med en annan krigare hack i häl. Den senare vill hämnas sin döde bror, som huvudpersonen dödat i strid i ett tidigare skede av berättelsen. Japp, det finns minst en tidigare del i berättelsen, där Teodorq fick sitt uppdrag av vad som verkar vara en AI i ett störtat rymdskepp. Det är alltså egentligen sf i fantasykläder.

Blodshämnd och episka uppdrag, på vilket sätt är det att inte ta saker på för stort allvar? Jo, Teodorq har en sidekick, Sammi, vars lott i livet är att hänga med Teodorq och ta ner denne på jorden när hans skryt om sina krigarfärdigheter blir alltför storvulet. Detta par råkar på en främmande stam och blir mer eller mindre tvångsrekryterade till den lokala vaktstyrkan, samtidigt som uppgörelsen mellan Teodorq och hans nemesis obönhörligen närmar sig.

Man ska akta sig för att ta sig själv på för stort allvar.

Jag anar att författaren håller på att bygga en stor värld, men det bygget kommer inte riktigt till sin rätt i det korta formatet. Inte heller känns ”In the Stone House” som en intressant berättelse i sig, då det är alltför uppenbart att detta är ett enskilt kapitel i en längre historia. Språket skiner bara till när Sammi levererar en lustighet och även då är det inte direkt fråga om jätteroliga skämt.

Allt som allt är det en långnovell som man kan ha eller mista. Möjligen har den nominerats för att folk gillar ramberättelsen. Lite småputtrig trivsel lyckades den frammana, får jag erkänna, men är det tillräckligt för att förtjäna en Hugo?

/Olov L

Betyg: 2/5

Hugobevakning 2015 – ”The Triple Sun: A Golden Age Tale” av Rajnar Vajra (långnovell 1)

The Triple Sun publicerades först i juli/augustinumret av Analog.

Ett av Sad Puppies-kampanjens (ursäkta att jag tjatar om den, men det är svårt att skriva om årets Hugo-lista utan att kommentera dess skapare) mål var att återföra genren till den gamla goda tiden, då en intressant historia stod i fokus, utan irriterande inslag som politiska budskap eller språkliga experiment. Förutom att den historieskrivningen har lite för många undantag för att jag ska tycka att den är relevant kan man ifrågasätta om det verkligen är så att en bra historia hämmas av politiska budskap eller av att författaren har en medveten stil. För att ta ett exempel: En författare som jag tycker är riktigt, riktigt bra på att dra av en medryckande historia full av berättarglädje är Orson Scott Card och allt jag läst av honom har varit extremt politiskt. Men han lutar åt höger, så valparna kanske inte identifierar Cards politik som politik, utan tycker att det bara är sunt förnuft? Nu när sf-författarna är tillräckligt många och genren tillräckligt utvecklad för att det ska finnas sådana som både presenterar intressanta idéer och är duktiga stilister, tar upp moraliska och politiska frågor, etc, så är det väl onödigt att ta ett steg tillbaka?

Hur som helst hoppades jag att åtminstone några av valpkandidaterna skulle uppvisa den gamla skolans idérikedom och bjuda på hederlig sense of wonder. ”The Triple Sun” kommer någorlunda nära. Några grovarbetare hamnar i gruff på en bar och skickas som straff till en mänsklig koloni på en annan planet, där de ska hjälpa till att packa och flytta. Trots att mänskligheten befunnit sig på planeten i många år har man inte lyckats lösa gåtan med de mystiska utomjordingarna på plats. Är de intelligenta, självmedvetna varelser eller ej?

Det är ett halvintressant mysterium som får en halvintressant lösning, skriven utan någon särskild språklig finess. Hade det förekommit i en antologi av sf-noveller från 50-talet hade jag ryckt på axlarna och smålett åt den gammaldags charmen. År 2015 är den småtrevlig läsning, men inte mer.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av novellkategorin

Glad midsommar!

Midsommarfirandet är över och det är dags att ägna sig åt mer apolloniska njutningar, såsom att dissa och gissa. Den förstnämnda aktiviteten får jag väl ändå ägna mig åt med vissa förbehåll – med tanke på att alla noveller var sådana som tagits fram av de två valpgrupperna kände jag viss oro inför läsningen. Jag minns mycket väl vilken lång och plågsam ökenvandring förra årets valpnomineringar skänkte mig och varför skulle det vara bättre i år? Jo, för att Brad Torgersen som skrev flera av förra årets bottennapp har administrerat valparna i år och naturligtvis (?) är alldeles för blygsam för att nominera sig själv. Så blev det också lite bättre än sist – ”Totaled” var rätt okej. Dock är det sorgligt att just en rätt okej novell får representera det bästa vi har. Jag hoppas verkligen att ingen utomstående läser detta för att få veta vad sf och fantasy har att erbjuda. Dessutom var lägstanivån faktiskt mycket lägre i år. Jag trodde väl aldrig att jag skulle läsa en mer meningslös historia än ”The Exchange Officers” av Brad Torgersen, men Steven Diamond har lyckats med det omöjliga. Jag vill inte prata mer om John C. Wrights novell. Att läsa Wright efter Torgersen är verkligen att gå från noll till minus. Novelldelen är i år en rätt bedrövlig kategori, med andra ord.

Vadslagningsbyrån

Dags att killgissa! Valparnas härjningar har lett till att enorma mängder stödmedlemskap till årets WorldCon (som behövs för att få rösta på Hugon) har sålts sen nomineringarna offentliggjordes. Det är dock omöjligt att avgöra vilka som köpt medlemskap och varför. Är det gamla Hugo-veteraner som återkommit för att stoppa en kampanj som går mot Hugons anda? Är det gamergaters som rekryterats för att tvåla till pk-maffian? Är det alla Jim Butchers fans som vill hylla sin favoritförfattare? Ingen vet och mina gissningar har alltså ännu sämre underlag än förra året. Icke desto mindre:

Jag tror att ”Totaled” kommer att vinna. Inte bara för att det är den i mitt tycke bästa novellen utan för att den har så mycket sentimentalitet i sig. Både jag och de som vanligtvis röstar är svaga för sådant. ”Turncoat” är för tråkmilitärisk, ”Parliament…” är helt enkelt för tråkig. Samurai-berättelsen kanske har en chans om den nu är något som tilltalar den typiska valpanhängaren. ”On a Spiritual Plain” är mer rättfram än ”Totaled” och samtidigt lite mer eftertänksam än de övriga, så kanske kan den ha en chans att ta hem priset genom att vara mångas andrahandsval.

Därmed är det dags att ta itu med långnovellerna. Fortsätt gärna läsa mitt svammel och berätta framför allt vad just du tror att resultatet blir. Posta din gissning eller en länk till din blogg där du gissar i kommentarerna!

/Olov L

Illustration av Hailmust.

Hugobevakning 2015 – Hur väl gissade Olov förra året?

Förra året tog jag mig för att gissa vilka som skulle vinna i de olika Hugo-kategorierna. Med mina tekniska färdigheter har jag färdigställt en skärmdump av ett kalkylblad som visar hur det gick.

 

60% rätt alltså, vilket inte är så pjåkigt. Det mest oväntade är att jag glömt att det gick så bra att gissa. Jag trodde att jag bara gissat rätt om Equoid och hade tänkt använda detta som ett självironiskt inlägg avsett att ge en komisk effekt. Nu blev det istället tråkigt som en skärmdump av ett kalkylblad.

Nåväl, även i år tänker jag gissa loss. Men mer om det senare.

/Olov L

Hugobevakning 2015 – “A Single Samurai” av Steven Diamond (novell 5)

Boken där ”A Single Samurai” först publicerades.

Detta är en berättelse som skänker mig hopp. Med ett exempel ur verkliga livet ska jag förklara varför.

Det finns en facebookgrupp som heter Fantastik och SF på svenska. Där kan alla som vill ha koll på svenskspråkiga författare inom våra favoritgenrer gå med för att få nyheter, men framför allt är det en samlingsplats för de som skriver. Trots fantastikofobiska förlag, omvärldens brist på förståelse och naturligtvis vanliga arbeten, familjeliv och annat som tar tid och kraft så kämpar dessa människor oförtrutet vidare, vare sig de aldrig blivit publicerade, haft med någon enstaka novell i en antologi, ägnat sig åt självutgivning eller, i vissa fall, blivit publicerade i något större sammanhang. De följer alla sin dröm mot alla odds. Drömmen om att bli författare. Därför önskar jag att de alla ska få läsa ”A Single Samurai”, som har följande hoppingivande budskap:

Det finns inga som helst krav på den som vill bli författare! Alla som fattar skillnaden mellan att berätta något med ord och att sätta ord i bokstavsordning är tillräckligt kvalificerade. Det är bara att skriva ner något du kommer på och skicka in. Det behöver absolut inte vara något bra, utan kan till exempel vara en rak skildring av en samurai som ser ett monster, bestämmer sig för att döda monstret, talar om varför det är viktigt att döda monstret, berättar om vilken inställning som krävs för att döda monstret och sedan dödar monstret.

Novellen publicerades för första gången i The Baen Big Book of Monsters, som är vad det låter som – en antologi av monsterhistorier. Jag raljerar gärna över novellen, men vill inte dissa premissen för boken den publicerades i. Jag är tillräckligt nördig för att gilla monster, men då vill jag naturligtvis att de ska vara finurligt uttänkta. Att tänka Hm, hur ska monstret vara..? Jag vet, det ska vara extremt stort! Hm, sen då… Hm… Äh, det får räcka så… som Steven Diamond gjort är helt enkelt inte tillräckligt för att göra mig intresserad.

Jag läste ett inlägg av Larry Correia (som startade hela Sad Puppy-spektaklet för några år sen) där han förklarar vad han gillar och ogillar med Stephen Kings böcker. Det han inte gillade var bland annat att King, enligt Correia, förmedlar någon sorts offermentalitet och inte skulle känna igen en hjälte om den så bet honom i rumpan. Kanske är den inställningen vanlig bland SP-anhängare? Att det är viktigt med hjältar? Även Terry Goodkind, som verkar ha ungefär samma politiska åsikter som Correia, har sagt i en minnesvärd intervju att fantasy inte är någon vidare genre, men att den duger till en sak – att visa upp hjältar för unga män! De unga männen kan inspireras att härma hjältarna och på så sätt bli bra människor.

Det är förstås inget fel med lite hjältande. Hjälten som arketyp, den som är kompetent och villig att använda sina förmågor och offra sig för andras väl, är förstås mycket kraftfull. Och i verkliga livet älskar alla den som utför hjältedåd. Men att tycka att hjältedyrkan är så viktig att skönlitteratur som reducerats till instruktionsböcker i hjältemod ska vinna priser? Det är inget för mig, åtminstone inte om det leder till att så enkla berättelser som ”A Single Samurai” hamnar på Hugo-listan.

/Olov L

Betyg: 1/5

Hugobevakning 2015 – “On A Spiritual Plain” av Lou Antonelli (novell 4)

Lou Antonelli

Om du, i likhet med mig, gillar coola utomjordingar så råder jag dig att riktigt njuta av den fysiska beskrivningen av ymilanen i början av novellen, för det är den enda du kommer få. Därefter får vi veta att deras planet Ymilas, där novellen utspelar sig, har ett ovanligt aktivt magnetfält. En människas själ lämnar genom sitt liv ett elektromagnetiskt avtryck i verkligheten, ett spöke, och på grund av det starka magnetfältet stannar själsavtrycket kvar på planeten efter döden. Spökens existens är alltså vetenskapligt bevisad och de döda lever sida vid sida med de levande på Ymilas. Novellen handlar om en fältpräst som får i uppdrag att guida spöket av den första människan som dött på Ymilas till ett avslut.

Detta tycker jag är en ganska bra grundidé, men tyvärr påverkas jag inte särskilt starkt av utförandet. För att visa att jag omfamnar ny teknik har jag tagit tre så kallade selfies som visar mitt känslomässiga tillstånd före, under och efter läsningen:

Före läsningen

Under läsningen

Efter läsningen

Vi får inte veta särskilt mycket om hur närvaron av döda förfäder påverkar ymilanernas kultur, förutom det grundläggande faktum att det som verkar konstigt för oss är helt normalt för dem. Vi får veta ytterst lite om hur döden och insikten att han är ett spöke påverkar den unge mannen ifråga, eftersom han inte kan kommunicera direkt med berättaren under större delen av novellen. Frågan om hur man ska ta hand om spökena uppstår hos mig under läsningen. Ska man göra sig av med dem så snabbt som möjligt, eller kan de vara till nytta på militärbasen? Vilken juridisk status, om någon, ska de ha? Detta diskuteras inte i novellen, utan alla inblandade är överens om att det inte går för sig att ha spöken hängande bland hederligt folk. Det som beskrivs är hur situationen påverkar fältprästen – han får göra en resa varje gång någon dör istället för att säga några ord vid en grop. Jag skulle varit mer intresserad av hur säkerhetsansvariga och arbetare på basen påverkas av att kunna prata med den arbetskamrat vars död man just orsakat.

Samtidigt är det ingen genomdålig novell, utan bara något som inte berör just mig. Mer andliga människor kanske ser den som mer relevant. För mig framstår den mest som en missad möjlighet.

/Olov L

Betyg: 2/5

Hugobevakning 2015 – ”Totaled” av Kary English (novell 3)

I ”Totaled” presenteras idén att människor kan bli totalkvaddade på samma sätt som bilar – att det bedöms vara för dyrt att rädda dem och att kroppsdelarna därför kan övergå till det bolag som betalat för sjukförsäkringen. Ungefär.

Huvudpersonen råkar ut för en svår bilolycka och får uppleva ironin i att hennes hjärna hamnar i en tank i det labb hon själv jobbat i. Sen blir det mycket av en standardiserad medvetande-utan-kroppberättelse. Jag gillar dock skildringen av huvudpersonens beslutsamhet inför uppgiften hon ställs inför – att använda sin sista tid innan hennes hjärna slutar fungera till att avsluta sitt forskningsprojekt. Dessutom blev jag ganska rörd av hur hon saknade sina barn och bara ville se dem en sista gång. Men jag är dels ganska svag för forskningsromantik, dels ganska blödig i stort när det gäller föräldrar och barn.

”Totaled” gjorde inget djupare intryck på mig och det känns ytterst tveksamt om detta är en av årets bästa noveller, men jag måste ändå säga att om ”Turncoat” framstod som skriven av någon som försöker bli författare så kändes ”Totaled” som skriven av en färdig författare – om än en oerfaren sådan. Kanske skulle den funkat bättre i ett längre format – det känns som om det fanns embryon till några intressanta idéer och några rörande relationer, men att för mycket skulle sägas på alltför kort plats. Jag har åtminstone inte blivit avskräckt att läsa mer av Kary English. Att det gör ”Totaled” till den bästa novellen hittills känns lite skrämmande inför resten av läsandet, men det återstår att se om den lyckas behålla den platsen.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – ”Turncoat” av Steve Rzasa (novell 2)

”Turncoat” publicerades ursprungligen i denna antologi.

I en avlägsen framtid rasar ett interstellärt krig mellan de människor som valt att modifiera sig med artificiella implantat och de som håller fast vid sina naturliga köttkroppar. Berättaren i ”Turncoat” är en AI i ett stridsrymdskepp som slåss på implantatfolkets sida. När AI:ns överordnade avskedar rymdskeppets mänskliga besättning av effektivitetsskäl och dessutom börjar se andra sidans mänskliga civilister som måltavlor börjar AI:n ifrågasätta sin lojalitet…

Det händer lite till, men jag tänker inte berätta vad det är. Se till att inte läsa titeln, eftersom den är något av en spoiler. Problemet med denna novell är att den känns som en skrivövning, snarare än ett fullödigt konstverk. Det är ju bra att Rzasa åtminstone försöker sig på en del filosofiska resonemang, men det skulle behöva utvecklas mycket mer, liksom jag skulle vilja veta mer om exakt vad det är som gör att just denna AI känner tillgivenhet inför sin besättning. Det kan väl inte bara vara lukten?

Istället skulle han ha kunnat stryka flera långa, meningslösa uppräkningar av vapen och ammunition som inte tillför ett skvatt.

Ja, ni hör ju. Jag låter som en lärare som rättar en uppsats. Unge Rzasa har gjort ett bra första försök och kommer kanske att så småningom skriva något som kan publiceras. Vem vet, om något decennium kanske han till och med kommer att skriva något som är värt ett Hugo-pris?

/Olov L

Betyg: 1/5

Hugobevakning 2015 – ”The Parliament of Beasts and Birds” av John C. Wright (novell 1)

John C. Wright

Vi börjar med novellerna, som ska vara kortare än 7500 ord för att vara valbara i denna kategori.

Författaren och essäisten John C. Wright var detta års stora vinnare när kortlistan presenterades. På grund av en teknikalitet ströks en av hans nomineringar, men han har ändå hela fem nomineringar, varav fyra är skönlitteratur och en är en samling essäer. Jag blev förstås nyfiken på vem denna stjärna kunde vara och han visade sig vara en mycket speciell person. Tidigare var han en övertygad ateist, men efter att ha utmanat gud att bevisa sin existens fick han en uppenbarelse och, enligt egen utsago, nästan magiska krafter under en period. Denna upplevelse gjorde honom till en glödande katolik, som numera använder sitt författarskap, sin intelligens och sin argumentationsförmåga till att leda andra till det kristna ljuset.

Så långt allt väl. Jag tillhör dem som tycker att traditionen med knasiga gubbar är en av science fictions finaste. Man kan knappast förvänta sig att en genre som utforskar världsalltet, människans natur och storslagna framtidsvisioner bara ska skrivas av människor som platsar på skalan mellan sossar och folkpartister. Dessutom hörde jag en intervju med honom och tyckte att han lät tillräckligt intelligent och nördig för att åtminstone kunna skriva en skön tidsparadoxhistoria, en undergenre som han tydligen brinner för.

Lite trist är det förstås att han retade upp sig så fruktansvärt mycket på skaparna av The Legend of Korra, en tecknad tv-serie (som jag inte har sett) där två kvinnliga huvudpersoner har ett homosexuellt förhållande, att han kallade dem för ”själlösa äckelsäckar” (min översättning). Knasiga gubbar i all ära, men jag tycker att det är något extra obehagligt när en djupt religiös människa kallar andra för själlösa. Varför jagar, slaktar och äter de talande djuren i Narnia andra djur? Jo, för att de stumma djuren saknar själ. Dessutom liknade han tv-serieskaparna vid termiter, vilket är liiiite väl mycket Rwanda -94 för min smak.

Men även en gubbe med kort humör kan förstås skriva bra fantasy. ”The Parliament of Beasts and Birds” börjar med en beskrivning av en stad som tömts på människor. Utanför staden samlas alla djuren, eller ska jag kalla dem Alla Djuren? Det är nämligen inte vilka pöbeldjur som helst som fylkats i skogsbrynet, utan arketypiska fabeldjur som diskuterar sin plats i skapelsen, vem som ska vara skogens konung och vad som kan ha hänt med alla människor. Detta skildras på en prosa som noga justerats för att vara så allvarlig och storslagen som möjligt. Det är inte så mycket en novell som en profetia vi har att göra med. Helst skulle nog Wright vilja ge alla ord en versal i början, så viktigt som hans budskap är. Tyvärr bryter det av lite mot det som sker när en katt (förlåt, Katt) kommer in i bilden och börjar prata om allt som internet förknippar med katter. Visste ni att Eva var den första crazy cat ladyn? Blandningen av onödigt pompöst och tramsigt och banalt blir helt fruktansvärd att läsa och det är så himla svårt att alls bry sig om vad som händer. Men visst, i genren ”fabeldjur återberättar Gamla Testamentet” är novellen oöverträffad. Kanske.

Själva idéinnehållet består i att Wright funderar över vad som, ur ett fundamentalistiskt kristet perspektiv, kommer att hända med djuren sen människorna ryckts hän och delats upp mellan himmel och helvete. Själv är jag ointresserad, men jag får medge att det kan bero på att jag inte tillhör målgruppen. I vilket fall reser sig vissa djur ur sitt underlägsna tillstånd och tar människans plats, medan andra fegar ur och fortsätter att vara enkla djur som rotar i dyn och, förmodar jag, skapar tv-serier med lesbiska förhållanden, sådär som själlösa varelser tenderar att göra.

Nu avslöjade jag slutet utan spoilervarning, men det gör verkligen ingenting, för detta ska ingen läsa, inte ens i självplågande syfte.

/Olov L

Betyg: 0/5

Hugobevakning 2015 – Inledning

Även i år ska Hugopriserna delas ut och jag planerar att recensera de nominerade. Detta eftersom jag tänkte rösta även i år, åtminstone i fiktionskategorierna, vilka är bästa novell (short story), bästa långnovell (novelette), bästa kortroman (novella) samt bästa roman (novel). Sen får vi se hur mycket jag hinner och orkar av resten.

Orken, ja. I år har det varit en myckenhet av tyckande och debatterande kring nomineringsförfarandet, eftersom den grupp som kallar sig Sad Puppies även i år valde att gå ihop och rösta på samma lista av verk, vilket trängde ut nästan alla andra. En annan grupp som kallar sig Rabid Puppies och leds av den rasistiska och misogyna författaren och förläggaren Vox Day (som SP drog in på kortlistan i fjol, förmodligen mest för att provocera) lärde sig av SP:s taktik och fyllde resten av kortlistan.

De flesta som läser denna blogg är säkert ointresserade av kontroverserna (eftersom nästan alla som besöker sidan är googlebots, badoomboom-disch), men jag tyckte att det borde nämnas eftersom det påverkar min läsning av de nominerade verken. Dels håller jag inte med SP-människorna om att det de gör är bra, dels börjar det redan talas om att vissa på andra sidan av konflikten tänker göra egna, korta listor nästa år. I sådana fall är priset 100% politiserat och jag kommer förmodligen inte bry mig om att rösta alls. Vill jag rösta politiskt så finns riksdagen, EU-parlamentet, etc. Detta kan alltså bli den andra och sista Hugobevakningen här på bloggen. Vilket naturligtvis inte spelar någon större roll – jag har andra hobbies att ägna mig åt.

Ett annat alternativ är förstås att SP:arna tar till sig av kritiken och gör en längre rekommendationslista på kanske 30 verk eller så, som deras anhängare kan välja bland och nominera från (lite som en vi-som-gillar-häftiga-rymdstriderversion av Locus Recommended Reading List, en lång lista som diskuteras fram av redaktörer, förläggare och kritiker). Detta skulle förmodligen leda till att några av deras rekommendationer skulle landa på kortlistan, men det skulle behövas många riktigt populära verk för att de skulle dominera totalt. I sådana fall skulle kampanjen bara leda till att fler betalade WorldCon-avgiften och röstade i Hugo-omröstningen, vilket jag ser som positivt. Bollen ligger hos Kate Paulk, som ska ordna nästa års Sad Puppy-kampanj.

Men strunt i allt det deppiga! Jag har börjat läsa med ett någorlunda öppet sinne och tänker bedöma årets potentiella hugovinnare på samma sätt som jag bedömt så många andra verk här på Drömmarnas berg – utifrån min egen sjuka smak! Leve Hugon! Leve litteraturen!

/Olov L

P.S. Den som vill ha en mer nybörjarvänlig och strukturerad förklaring av SP-kontroversen kan läsa Johan Jönssons sammanfattning (inklusive kommentarerna). Utmärkta argument mot SP:arna går att hitta hos Eric Flint och George R. R. Martin, i flera inlägg. D.S.