Mat i fantasy?

Hallå, vi måste prata om maten i fantasylitteraturen. Finns det inte mustiga skildringar från gästabud och grillade galtar så är det inte riktig fantasy, eller? En del författare tar verkligen i så att de spricker när de ska beskriva maten andra är lite mer sansade och låter inte sina karaktärer utsättas för de mest galna kulinara upplevelserna.

…”Vad är det där? Te! Nej tack! Litet rött vin blir nog bra till mig.”
Till mig också , sade Thorin
Och hallonsylt och äppelkaka, sade Bifur
Och fruktpastejer och ost, sade Bofur
Och fläskpaj och sallad, ade Bombur
Och mer sötebröd –och öl- och kaffe, om det går bra, ropade de andra dvärgarna”

-Hobbiten av Tolkien sida 17.

Att prata om mat och dryck är ett väldigt effektivt knep för att få oss läsare att sjunka in i berättelsen och relatera till karaktärerna, alla äter vi mat. Det brukar kunna kurra rätt bra i min mage när jag läser vissa böcker, en favoritförfattare när det gäller mat (och svordomar!) är Scott Lynch som alltid brer på rejält i sina beskrivningar.

Calo och Galdo drog bort fuktiga dukar från serveringsfat och skålar så att måltiden för första gången uppenbarades i sin helhet. Där fanns verkligen korvar, prydligt skivade och stekta i olja med päron skurna i fyra bitar. Där fanns halva röda paprikor fylda med mald mandel och spenat; knyten av tunt bröd vikta kring kycklingbitar och friterade tills brödet var genomskinligt som papper; kalla svarta bönor i vin och senapssås. (det fortsätter i en halv sida till!)

-Locke Lamoras lögner av Scott Lynch sida 118.

En annan författare som jag älskade som ung, Brian Jacques, hade alltid fantastiska måltider i sina böcker. Samlade i klostret Redwall ägnade sig allsköns skadedjur åt otroligt mysiga middagsbjudningar och det var ett tydligt tecken på att de snälla djuren åt vegetariskt medan de elaka mårddjuren struntade helt i sina matvanor.

Eftermiddagsteet på Redwall var alltid mycket gott. De möss som var klosterbröder och klostersystrar satt bland de andra i stora hallen. Det gjordes aldrig någon åtskillnad på rang eller släkte: alla var Redwallbor och alla var vänner, och de umgicks fritt med varandra och delade den utsökta måltiden. Varma scones, hasselnötsbröd, äppelgele, ängsgrädde, rödvinbärstårta, myntate och jordgubbsdryck avnjöts i stora mängder.

-Salamandastron av Brian Jacques sida 22.

När vi pratar mat i böcker så går det ej att hoppa över George RR Martin, den gubben beskriver mat nästan lika ofta som han skriver om bröst. Han har dessutom inspirerat till riktiga kokböcker så att du själv kan laga maten. The inn at the crossroads (http://www.innatthecrossroads.com/) är en fantastisk sida och kokbok med imponerande många recept från Martins böcker, mat att både bli sugen på och äcklad av om du frågar mig.

Ölet var brunt, brödet svart och grytan gräddvit. Hon serverade den i en tallrik av urholkat bröd. Grytan bestod av purjolök, morötter och korngryn, vita och gula rovor och dessutom musslor, bitar av torsk och krabbkött i en tjock sås gjord på grädde och smör. Det var mat av det slag som värmer ända in i märgen, precis rätt mat för en våt, kall kväll.

-Drakarnas dans av George RR Martin sida 152.

Har jag missat någon som är duktig på matfantasy? Går det skriva bra fantasy utan mat?

/karl

Annonser

Fyra och en halv!

Confuse häromveckan satt jag i en panel där vi rekommenderade olika böcker. Socialistsimon var moderator och har lagt upp hela listan på sin blogg, så där kan ni gå in och få tips. Dock säger en lista med bara titlar och författare inte särskilt mycket om varför vi rekommenderar dessa böcker, så jag tänkte skriva lite om de lästips som jag hade med mig till panelen. Efter den långa hugoresan har jag bestämt mig för att försöka gnälla mindre och agera mer, vilket innebär att läsa fler nyskrivna romaner och noveller för att (förhoppningsvis) ha något att nominera till priset nästa år. Därför är alla verk på listan ganska nya. Läs mer

De svarta banden – en podcast för dig som gillar skräck.

black tapes podcastConfuse, årets nationella sf-kongress, har kommit och gått och vi får se om det blir någon kongressrapport. I väntan på detta vill jag passa på att tipsa om något som jag lyssnade på i anslutning till kongressen, inte minst medan jag försökte somna på vandrarhemmet.

Det kanske inte var världens bästa podcast att somna till, för The Black Tapes Podcast är en ruskig historia. Den är uppbyggd som det som kallas ”spoof”, ”docudrama” och andra utländska ord – den låtsas vara dokumentär, men är uppenbarligen fiktion. Huvudpersonen Alex Reagan är en entusiastisk reporter som tidigare jobbat med public service-radio i nordvästra USA. Nu vill hon göra sin egen podcast á This American Life, där hon träffar människor med intressanta levnadsöden. Under första säsongen tänker hon prata med spökjägare, medium och liknande, vilket leder henne till en känd skeptiker (som beskrivs ganska stereotypt, men på ett roligt sätt), vilken ger henne tillgång till de svarta band som gett podden dess namn. På banden finns de fall som Dr Strand i sitt korståg mot vidskepelse inte kunnat avfärda som bluff, där slutsatserna ännu är osäkra.

2010-talets Mulder och Scully? Från vänster: Alex reagan och Dr Richard Strand

2010-talets Mulder och Scully? Från vänster: Alex reagan och Dr Richard Strand

Det blir riktigt spännande lyssning, särskilt som kontrasten mellan den naiva och lite småhurtiga Alex Reagan och de vansinniga, ockulta fall hon undersöker blir så stor. Samtidigt är Dr Strand nästan outhärdligt torr och arrogant. Som en person som gillar både amerikansk public service-radio och skeptiker blir jag riktigt förtjust i dessa parodier. Jag skulle även rekommendera podden till alla som gillar låtsasdokumentärer som Ghostwatch, eller ”found footage”-genren i stort.

Nu har man avslutat en kickstarterkampanj och försäkrat sig om att resten av första säsongen blir av, så följ med på resan du också! Finns på iTunes och andra ställen där poddar finns.

/Olov L