Aurora (2015) av Kim Stanley Robinson

aurora-kim-stanley-robinson-1Aurora har varit ordentligt hypad, åtminstone i de kanaler där jag får min information om vad som händer i sf-världen. Det har förstås två effekter: Först blir jag nyfiken – om så många hyllar den måste det väl vara bra på något sätt? Sen dyker min inre indiesnubbe upp och börjar viska om alla tillfällen då majoriteten haft fel. Den senare förstärks förstås av att det bara går att höra ett visst antal lyriska beskrivningar av en bok innan man ledsnar. Alla andra kanske låter sig ledas av förstå-sig-påarna, men jag är ju en unik snöflinga med en smak lika särpräglad som raffinerad.

En annan faktor som kan påverka min läsning av Aurora är det faktum att jag aldrig uppskattat Kim Stamley Robinson. Det känns som en syndabekännelse att erkänna det, vilket är märkligt. Alla kan inte älska allt, smaken är som baken, etc. Problemet är att han känns som en författare vars böcker jag borde gilla. Hård science fiction skriven av en entusiastisk författare med politiska visioner låter som den perfekta pärlan åt detta indiesvin! Ändå fick jag verkligen kämpa mig genom Red Mars. Jag har svårt att förstå de flesta av KSR:s figurer och tycker att han verkar slarva sig förbi de stycken som handlar om människor för att få komma till de delar där han får beskriva olika geologiska formationer och dessas inverkan på lufttrycket. Om det låter avskräckande för någon som inte läst honom vill jag påpeka att han lyckas med konststycket att göra lufttrycket både intressant och spännande.

Just på grund av denna förförståelse blev jag glatt överraskad av Aurora. Till viss del kanske det beror på upplägget – stora delar av historien berättas av en AI på ett flergenerationsrymdskepp, en extremt intelligent AI som behöver kämpa både med att förstå sig på mänskligt beteende och med att sätta samman skildringen av resan till en engagerande berättelse och detta (tänker jag lite elakt) borde innebära att KSR i princip satt sig själv i huvudrollen.

Mindre elakt, men rättvist, är det att konstatera att författaren har kvar sin förmåga att beskriva tekniska problem och främmande världar på ett otroligt engagerande sätt, samtidigt som han utvecklat den så viktiga förmågan att spegla det genom människor. Det inledande kapitlet, där skeppets tekniska tillbud skildras genom ett barn som påverkas av sina föräldrars oro, är fantastiskt! AI:ns essäliknande funderingar kring hur mänskligt språk fungerar är också en ren fröjd att läsa och dess förmåga att ta ett steg tillbaka och beskriva stämningen ombord på skeppet genom statistik fungerar utmärkt.

Det som slutligen gör att Aurora höjer sig över mängden är att den utgör det senaste inlägget i en pågående diskussion om mänsklighetens plats i galaxen. Science fiction har en inbyggd motsättning som gör den intressant. En litteraturform som bygger på en naturvetenskaplig världsbild kan å ena sidan erbjuda optimistiska framtidsvisioner. Det finns egentligen inget som hindrar oss från att förstå hur universum fungerar och att använda oss av denna kunskap för att lösa våra problem och förbättra våra liv. Samtidigt är det samma synsätt som visar oss vilka begränsningar som faktiskt finns. Det går att göra mängder av saker som bara var galna drömmar för hundra år sen, men det finns trots allt fysiska lagar som sätter gränser och i ett kallt och okännande universum kan vi inte hoppas på mirakler eller förlita oss på önsketänkande. Det är helt enkelt de kalla ekvationerna som lägger grunden för vår tillvaro.

Aurora framstår som ett seriöst försök att reda ut vilka ekvationer som skulle kunna ställa till med problem för just ett flergenerationsskepp och det intressanta är att den tar upp tekniska och biologiska, snarare än sociala, problem som kan uppstå. I de berättelser jag läst inom undergenren brukar det vara tvärtom, så att skeppet puttrar på mot sin destination utan besvär, medan människorna ombord förfaller till barbari.

Däremot är det ingen domedagskrönika, utan en enkel varning. KSR är också noga med att visa på alternativen och lyckas skildra dessa som något värt att kämpa för, snarare än ett tröstpris.

Jag konstaterar att Aurora är intelligent, intressant och engagerande samt förmodligen en av 2015 års bästa böcker i genren. Så fruktansvärt o-indie av mig.

/Olov L

Betyg: 4/5

Advertisements

Om rymdolov

Science fiction and fantasy nerd from northern Sweden.

4 thoughts on “Aurora (2015) av Kim Stanley Robinson

  1. missmagicgirl skriver:

    Åh väldigt bra inlägg. 🙂 Gillar verkligen din blogg. Vore det okej om ja gläntar till dig från min blogg? 🙂

  2. Maria skriver:

    Yay! Jag köpte den till sambon i julklapp, men den låter som något jag borde läsa själv också. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s