Aurora (2015) av Kim Stanley Robinson

aurora-kim-stanley-robinson-1Aurora har varit ordentligt hypad, åtminstone i de kanaler där jag får min information om vad som händer i sf-världen. Det har förstås två effekter: Först blir jag nyfiken – om så många hyllar den måste det väl vara bra på något sätt? Sen dyker min inre indiesnubbe upp och börjar viska om alla tillfällen då majoriteten haft fel. Den senare förstärks förstås av att det bara går att höra ett visst antal lyriska beskrivningar av en bok innan man ledsnar. Alla andra kanske låter sig ledas av förstå-sig-påarna, men jag Läs mer

Orphans of the Sky (1963) av Robert A. Heinlein

Orphans 1I dessa Star Wars-tider är det säkert många frejdiga ungdomar som drömmer om att själva en dag bli kejsare över ett härligt rymdimperium och få tillbringa sitt yrkesliv med spännande katt-och-råttalekar med robotbutlers, Viet Cong-nallebjörnar, muttrande smugglargubbar och annat löst folk. Problemet är förstås att ett sådant imperium ännu inte finns i Vintergatan, åtminstone inte ett som vi människor byggt upp. För att nå dit behöver vi kolonisera andra stjärnsystem än vårt eget, så att kolonierna kan frigöra sig från Jorden (i en karbonkopia på den amerikanska revolutionen) bara för att själva förfalla till tyranni och lägga hela galaxen under sig. Sen blir det till att jobba sig upp till positionen som kejsare med hjälp av strategiska allianser, lömska lönnmord och ett glatt humör.

Det första steget, koloniseringen, är det svåra, eftersom rymden är så löjligt stor och människor så kortlivade. En potentiell lösning är förstås generationsskeppet – att bygga ett så stort rymdskepp att ett helt samhälle av människor kan bo där, odla sin egen mat ombord och uppfostra sina barn till att ta över skeppet när de vuxit upp. Detta förfarande är nästan en kliché inom science fiction och på grund av detta (och även för att en av årets mest hypade böcker, Aurora av Kim Stanley Robinson, utspelar sig på ett sådant skepp) tänkte jag söka mig bakåt och läsa ett av de tidigaste verken på temat, skrivet av en av de största sf-författarna genom tiderna.

Orphans of the Sky av Robert A. Heinlein publicerades 1963, vilket kanske inte låter jättegammalt, men då ska man minnas att det är en sammanslagning av två kortromaner som först publicerades i magasinform 1941. Generationsskeppet där boken utspelar sig är vid romanens början mer eller mindre förarlöst, då människorna ombord glömt bort syftet med resan och hela sin kultur. Istället har de ett primitivt agrarsamhälle, där man tror att skeppet utgör hela världsalltet och man utför det som behöver göras för att hålla de livsuppehållande systemen igång som religiösa ritualer. Dessutom är det ett starkt patriarkat och ett samhälle under rigorös kontroll utövad av de högre samhällsklasserna, som fått namn efter olika yrkesgrupper hos ursprungsbesättningen.

De övre delarna av skeppet (i förhållande till den konstgjorda gravitationen ombord) har tagits över av kannibalistiska mutanter. Under en expedition i mutantland tillfångatas huvudpersonen av en ovanligt intelligent mutant och börjar långsamt förstå skeppets sanna natur och syftet med resan. Men kommer han att kunna övertyga resten av befolkningen?

Orphans 2

Omslaget till ett av de nummer av Astounding där Orphans of the Sky först publicerades. Bilden är faktiskt relativt korrekt i förhållande till berättelsens innehåll, men försök att inte döma.

Av Heinlein förväntar jag mig två saker. Först och främst fascinerande skildringar av framtida samhällen och människor, där jag förhoppningsvis får den svindlande känsla som brukar kallas sense of wonder – en plötslig insikt om rymdens oändliga vidd och framtidens fantastiska möjligheter. Dessutom hade han en fantastisk förmåga att ta ner dramerna till mänsklighetens nivå och helt enkelt dra en bra historia.

Den ena förväntningen infriades. Nog fick jag mitt lystmäte av filosoferande kring hur kulturen på ett generationsskepp skulle kunna te sig, inklusive funderingar kring vad som driver mänskligheten framåt. Å ena sidan var en nykter och realistisk syn på världen nödvändig om besättningen skulle kunna återta kontrollen över rymdskeppet – å andra sidan skulle de aldrig ha kommit tillräckligt långt utan kreativitet och storslagna drömmar. Sense of wonder!

Å andra sidan var berättandet inte mycket att hänga i julgranen. I början av Orphans of the Sky verkade Heinlein försöka koppla den större berättelsen till huvudpersonens liv och skildra skeppet genom dennes ögon, men efter några kapitel tycktes han ge upp och börja beskriva händelseförloppet ur den allvetande berättarens perspektiv. Lite klumpigt kändes det allt.

Jag nämnde förresten att skeppskulturen var ett patriarkat. Detta etablerades mycket tidigt med ett konstaterande att kvinnor inte tilläts tala i mäns närvaro, etc. Därefter försvann kvinnorna nästan helt ur berättelsen för att återkomma mot slutet, då huvudpersonerna (alla män) har sina fruar med sig och det görs stor sak av att berätta hur våra hjältar får fruarna att lyda genom att helt enkelt misshandla dem. Det är knappast något bevis i sig för att Heinlein förespråkar hustrumisshandel eller ens är särskilt sexistisk – han visade många gånger sin förmåga att skildra även samhällen som han inte själv såg som idealiska och en av de mest kompetenta mutanterna på rymdskeppet är en kvinna. Däremot finns det en sorts frejdighet i hur han berättar om det som gör att det blir klart obehagligt – och inte obehagligt som i avskräckande.

Sammanfattningsvis är Orphans of the Sky ett svindlande rymdäventyr med stora svagheter. Det rekommenderas till alla som är extra fascinerade av just flergenerationsskepp. Den som däremot mest är ute efter att läsa in sig på Heinlein kan gärna börja med något annat verk – detta är sannerligen inte hans bästa!

/Olov L

Betyg: 3/5

Färjan (2015) av Mats Strandberg

FärjanGod jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann - ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.

 

Gästspel i spelvärlden

Mario läser.

Jag fick äran att skriva en gästkrönika på Svampriket, där jag listade mina favoritavsnitt av podcasten Retroresan, som handlar om äldre tv-spel. Nu är det kanske inte många som följer länken hit, men jag känner ändå en viss oro. Hur besvikna kommer dessa vinddrivna nätsurfare känna sig? Drömmarnas berg är nominellt en blogg som handlar om science fiction, fantasy och skräck i alla medier, inklusive tv-spel, brädspel, opera, figurslagspel, etc. I praktiken är det dock våra intressen som styr innehållet, varför det mest handlar om litteratur och i någon mån film här på bloggen. Men om någon gamer ändå letar sig hit vill jag rekommendera min recension av Left Behind-spelet till PC – faktiskt en av få sådana som finns på svenska (om det inte är jag som är kass på att googla). Dessutom är den skriven efter att spelet patchats och handlar därför inte om buggar och kraschar, vilket de flesta engelskspråkiga recensenter fokuserat på, utan mer om själva spelet. Den är även en av mina texter som jag är ovanligt nöjd med.

Ett filmrelaterat inlägg som jag skrivit är det om fem sköna vampyrfilmer. Duger inte detta får väl alla de tusentals gamers som hittat hit vidga sina vyer och läsa en bok. Ja, alltså, jag vet att även gamers läser. Det finns gränser även för mina fördomar.

Välkomna, alla svampar!

/Olov L

Fyra och en halv!

Confuse häromveckan satt jag i en panel där vi rekommenderade olika böcker. Socialistsimon var moderator och har lagt upp hela listan på sin blogg, så där kan ni gå in och få tips. Dock säger en lista med bara titlar och författare inte särskilt mycket om varför vi rekommenderar dessa böcker, så jag tänkte skriva lite om de lästips som jag hade med mig till panelen. Efter den långa hugoresan har jag bestämt mig för att försöka gnälla mindre och agera mer, vilket innebär att läsa fler nyskrivna romaner och noveller för att (förhoppningsvis) ha något att nominera till priset nästa år. Därför är alla verk på listan ganska nya. Läs mer

De svarta banden – en podcast för dig som gillar skräck.

black tapes podcastConfuse, årets nationella sf-kongress, har kommit och gått och vi får se om det blir någon kongressrapport. I väntan på detta vill jag passa på att tipsa om något som jag lyssnade på i anslutning till kongressen, inte minst medan jag försökte somna på vandrarhemmet.

Det kanske inte var världens bästa podcast att somna till, för The Black Tapes Podcast är en ruskig historia. Den är uppbyggd som det som kallas ”spoof”, ”docudrama” och andra utländska ord – den låtsas vara dokumentär, men är uppenbarligen fiktion. Huvudpersonen Alex Reagan är en entusiastisk reporter som tidigare jobbat med public service-radio i nordvästra USA. Nu vill hon göra sin egen podcast á This American Life, där hon träffar människor med intressanta levnadsöden. Under första säsongen tänker hon prata med spökjägare, medium och liknande, vilket leder henne till en känd skeptiker (som beskrivs ganska stereotypt, men på ett roligt sätt), vilken ger henne tillgång till de svarta band som gett podden dess namn. På banden finns de fall som Dr Strand i sitt korståg mot vidskepelse inte kunnat avfärda som bluff, där slutsatserna ännu är osäkra.

2010-talets Mulder och Scully? Från vänster: Alex reagan och Dr Richard Strand

2010-talets Mulder och Scully? Från vänster: Alex reagan och Dr Richard Strand

Det blir riktigt spännande lyssning, särskilt som kontrasten mellan den naiva och lite småhurtiga Alex Reagan och de vansinniga, ockulta fall hon undersöker blir så stor. Samtidigt är Dr Strand nästan outhärdligt torr och arrogant. Som en person som gillar både amerikansk public service-radio och skeptiker blir jag riktigt förtjust i dessa parodier. Jag skulle även rekommendera podden till alla som gillar låtsasdokumentärer som Ghostwatch, eller ”found footage”-genren i stort.

Nu har man avslutat en kickstarterkampanj och försäkrat sig om att resten av första säsongen blir av, så följ med på resan du också! Finns på iTunes och andra ställen där poddar finns.

/Olov L

Hugobevakning 2015 – Seriealbum

conan_reading_by_gianna10624Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att Läs mer

Hugobevakning 2015 – Podcasts (eller, ja, fancasts)

boy_in_headphones_by_mitchellf-d4ti4qs

Vi kör med samma bild som förra året.

På grund av olika omständigheter har jag tillfälle att lyssna en hel del på poddar, så jag vill förstås skriva något kort om fancastkategorin. Det jag är mest orolig för är att inte tillräckligt många ska rösta i kategorin för att den ska vara giltig (om färre än 5% av det totala antalet röstande bryr sig om en kategori så delas inget pris ut). Förra året var det bara de som röstade No Award och inget annat som gjorde att kategorin hamnade över gränsen. Tydligen är det många som tycker att fancastdelen är överflödig. De har inte fattat att en podcast är ”ett fanzine som går att läsa medan du diskar”. Nåja, folk gör som de vill.

Galactic Suburbia

Galactic Suburbia logoCitatet om fanzines och diskande kommer från just denna podcast. Det är ingen direkt hemlighet att detta är en av mina absoluta favoritpoddar, med en skön blandning av analyser, fanniska nyheter och tips och recensioner. Alex, Alisa och Tansy är en sådan där perfekt kombination av personligheter som radioproducenter drömmer om att hitta. Dessutom täcker de in hela sff-fältet med Alisa som är förläggare, Tansy som är författare och Alex som är krönikör och recensent.

Om jag ska nyansera mig lite så finns det några svagheter att peka på. Framför allt har inte 2014 varit GS:s allra bästa år. Efter svackan har de kommit tillbaka, men den riktiga comebacken skedde efter årsskiftet.

Dessutom kan jag ifrågasätta innehållet i den ”typepisod” som de lämnat till Hugo-paketet. Mycket av det avsnittet handlar om Gamergate och även om jag till en början tyckte att det var coolt och kaxigt att lyfta fram just det avsnittet (med tanke på att det finns åtminstone en viss överlappning mellan gamergaters och Sad Puppies), men problemet är förstås att de inte själva är gamers. Det kan bli lite svårt att prata om något man inte själv är en del av, vilket synts på hur Sad Puppies-kontroversen presenterats i mainstream-media, där åtminstone någon tidning fått ta tillbaka sådant de skrivit om valparna. GS-gänget är helt öppna och ärliga med sin brist på förstahandskunskap, men med tanke på hur många andra intressanta och roliga avsnitt de gjort, så… kanske inte det bästa valet.

Adventures in SciFi Publishing

AiSFPloggaDetta är en allmän nyhets- och intervjupodd med ett professionellt anslag. Problemet är att den är lite tråkig. De valde, föredömligt nog, att låta båda sidor i SP-kontroversen komma till tals, men genom att de valde att bara låta representanterna berätta om sina perspektiv utan att ställa några svårare frågor blev det sterilt och ointressant, som en vanlig bloggpost av någon inblandad, förutom att det blir lite mindre genomtänkt i muntlig form.

I stort vill jag påstå att detta är en riktigt bra podd, men att den verkligen inte passar mig. Den är alldeles för allmän, opersonlig och onischad. Men om de till exempel intervjuar någon av mina favoritförfattare kommer jag garanterat att lyssna. De är bara inte intressantare än sitt ämne för dagen.

Lite intressant är det iofs att de använder det motbjudande stavfelet sci-fi, men utan bindestreck. En av anledningarna att jag ogillar felstavningen är ju att den inför onödiga streck i löpande text (ja, jag vet att jag själv ofta syndar på samma sätt), men nu vet vi att det inte blev det minsta bättre utan. Intressant.

The Sci Phi Show

sciphishowloggaDesto mer nischad är The Sci Phi Show. Den tar upp olika filosofiska frågor runt sf-troper, figurer eller enskilda verk. Några intervjuer hinns också med. Idén är ju fin, men i avsnitten om enskilda frågor blir det lite väl tråkigt att lyssna på en persons röst som pratar på om olika filosofiska frågor, oftast utan att tillföra något som jag inte kunnat komma på själv.

Tea and Jeopardy

teaandjeopardy_2014_300x300Precis som Galactic Suburbia har Tea and Jeopardy varit nominerad förr. Det är en intervjupodd med en otroligt charmig och mycket engelsk inramning – Emma Newman spelar rollen av en fin, engelsk dam som bjuder in olika sff-författare till sina olika hemliga baser och läskiga hålor, där det bjuds te och artig konversation. Ibland blir det mycket intressanta intervjuer och ibland mindre lyckat. Även här känner jag att den sällan är mer intressant än sitt intervjuobjekt. Skådespelet är underbart, men intervjutekniken är halvbra, helt enkelt.

Dungeon Crawlers Radio

DCRloggaJag brukar fnysa när folk klagar på ljudkvalitén i poddar (gnäller de på papperskvalitén i hemmakopierade fanzines också?), men när brusljudet kombineras med en enorm kommitté av programledare som pratar i munnen på varandra blir det faktiskt väldigt svårt att uppfatta vad de säger. När man någon gång hör vad de säger verkar de mest prata om teknikaliteter i olika rollspelssituationer, vilket inte intresserar mig. Detta är lite synd, då kommittémedlemmarna verkar vara rätt sköna och roliga människor. Som det nu är känns DCR som årets klart sämsta val och den enda podd som tveklöst kommer att hamna under No Award på min röstsedel.

Vadslagningsbyrån

Förra året trodde jag att Tea and Jeopardy skulle vinna, vilket var fel. Jag tycker att AiSFP verkar vara den typ av allmänt hållna pod som röstarna gillar, men kanske tappar den en del röster på att vara nominerad av SP-gänget. Samtidigt har AiSFP försökt att ge båda sidor en röst i etern, så kanske överser vissa anti-SP:are med deras plats på SP-listan. Så jag gissar på att AiSFP vinner i år, om det inte blir No Award.

/Olov L

Bild av Mitchellf på Deviant Art.

Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av romanerna

hugo_smVad säger man om en besvikelse till uppföljare, ett stycke Jönssonligan-fanfic och en 650 sidor lång prolog? Det är bara att förbigå dem med tystnad (okej, Ancillary Sword är läsvärd) och koncentrera sig på det faktum att kategorin innehöll två riktigt sköna upplevelser. Problem uppstår förstås när jag ska välja vad jag ska rösta på, med två så värdiga vinnare. Dock är den ena mycket bra på det sätt som är typiskt för sin genre, medan den andra i något högre grad besitter kvalitéer som skulle funka bra även som realism. Jag är ingen genrenostalgiker och sannerligen ingen puritan, men samtidigt finns frågan i bakgrunden – om inte hugoröstarna belönar genrespecifika verk, vem ska då göra det?

Den som har läst de båda romanerna förstår nog vad jag kommer att rösta på, men det skulle absolut inte göra mig något om den andra vinner. Inte heller skulle jag ha något emot om Ancillary Sword vann och för all del är det ingen katastrof om Skin Game får årets roman-Hugo. Butcher har roat många genom åren och vill de ge honom ett pris så är det helt okej. Däremot skulle det skapa starkt illamående om The Dark Between the Stars vann. Isf är det bevisat att en hyfsat välprogrammerad bot skulle kunna skriva en Hugo-vinnande roman.

Vadslagningsbyrån

Även om Butcher och Anderson har många fans så tror jag dessa fans om bättre än att rösta på blint på sina idoler i detta fall. Den ena romanen är trots allt en tråkig uppföljare till en serie som verkar ha stelnat för länge sen, medan Skin Game ska vara något av en mellanlandning för Harry Dresden. Ancillary Sword har nackdelen att vara en uppföljare till förra årets vinnare och därmed ett lite tråkigt val, men samtidigt är serien en av den senaste tidens stora succéer. De två kandidater som saknar uppenbara nackdelar är The Goblin Emperor och The Three-Body Problem. Vad väljer röstarna? Fantasy eller science fiction, kammarspel eller kosmiska perspektiv, hjärta eller hjärna? Jag vet inte riktigt varför men jag tror starkt på The Three body Problem och skulle bli uppriktigt förvånad om den inte vann. Men det återstår att se!

Vi får se om jag skriver något om övriga kategorier. Jag är ju en podcastnörd, så det vore förstås trevligt att uttala sig om fancastkategorin, om inte annat. Det står skrivet i stjärnorna. Jag hoppas iaf att fler än jag kommer att bry sig om att rösta i år, trots alla kontroverser.

/Olov L

Hugobevakning 2015 – The Three-Body Problem av Cixin Liu (roman 5)

threebodyproblemDen sista romanen halkade in på ett bananskal – författaren Marko Kloos ville inte vinna en Hugo genom valparnas försorg och tackade nej till sin nominering. In kom nummer sex på listan, The Three Body Problem, som är något så ovanligt som en kinesisk roman som översatts till engelska. Översättaren är den förträfflige novellförfattaren Ken Liu, som själv vunnit Hugon ett par gånger.

Många amerikaner har gjort ett stort nummer av att det är en översättning, men för en svenne är det naturligtvis inget ovanligt att läsa översatta böcker, så strunt i det! Jag kan iofs nämna att en översättaren har lagt in en del fotnoter som förklarar vissa begrepp som kanske inte är så kända utanför Kina, vilket var mycket praktiskt.

Hyfsat känd även för oss européer är den period som kallas Kulturrevolutionen, då fraktionsstrider inom det kinesiska kommunistpartiet resulterade i att en mängd intellektuella stämplades som kontrarevolutionärer och utsattes för fruktansvärda övergrepp. Även i mer reguljära strider mellan olika politiska grupper dog en stor mängd människor.

Tydligen är det inte alltför känsligt att kritisera denna epok i Kinas moderna historia, för Cixin Liu låter den bilda bakgrund till sin berättelse och beskriver den som ett anfall av irrationalitet som höll tillbaka Kinas utveckling och kostade mycket i mänskligt lidande. Ett av offren för vansinnet är Ye Wenjie, en vetenskapskvinna som stämplas som politiskt suspekt och tvångsplaceras på en hemlig forskningsbas, där det antyds att hon kommer att spela en avgörande roll i en fråga som rör hela mänsklighetens framtid.

Handlingen växlar till en hyfsat närliggande framtid, där Wang Miao, en forskare som utvecklar nanomaterial, kommer i kontakt med en grupp högt uppsatta militärer som undersöker en rad självmord bland framstående forskare – de tycks ha drabbats av motsatsen till Lovecrafts vansinne, som kommer sig av att man ser det kalla kosmos som det verkligen är. Istället har de förlorat tron på att universum är begripligt eller konsekvent och har därför tagit livet av sig.

Den första tredjedelen påminner om ett ganska långsamt avsnitt av Arkiv X, med stora konspirationer och mäktiga grupper i bakgrunden. Jag är inte jätteförtjust i sådana upplägg, men Cixin Liu balanserar på rätt sida av tråkighetsgränsen. I den andra tredjedelen dras Wang in i ett virual reality-spel som tycks gå ut på att lösa gåtan om den märkliga värld det utspelar sig i – en gåta som har att göra med titelns trekropparsproblem. Till sist vidgas vyerna, allt får sin förklaring och mitt sinne drabbades av en explosion av sense of wonder och spreds långt ut i kosmos.

Detta är helt enkelt mycket, mycket bra science fiction av den typ som ibland kallas hård – berättelser där någorlunda vetenskaplig korrekthet eftersträvas och där handlingen kretsar kring vetenskap och ny teknologi. Nidbilden av hård sf visar att den brukar sakna välutvecklade karaktärer – tyvärr stämmer detta ganska bra på The Three-Body Problem. Ye Wenjie är cool och hennes agerande får sin förklaring i hennes bakgrund, men Wang Miao är desto plattare. Vill man vara snäll kan man säga att han är en Tintin-figur – en medvetet tråkig person som det mer karismatiska persongalleriet kan spegla sig i. Han har en fru och ett barn, men de dyker bara upp som hastigast för att sen försvinna. Måhända är de bara där för att det skulle vara orealistiskt att en man i Wang Miaos ställning skulle vara ogift, men det framstår ändå som ganska klumpigt skrivet.

Därför säger det en hel del om idéernas kraft att de väger upp romanens svagheter så väl. Om jag blev småkär i The Goblin Emperor så är The Three-Body Problem mer som en stor upplevelse i livet, något man minns för all framtid. Den står stadigt på egna ben, men jag kommer definitivt att läsa uppföljaren. Det var skönt att Hugo-eländet fick avslutas med något så fantastiskt bra. Tack för det, herrar Liu, Liu och Kloos!

/Olov L

Betyg: 4/5