Vem tar över om George RR Martin dör? (del 1)

Alla som sett en bild av George RR Martin vet att det finns en överhängande risk att karln inte kommer hinna avsluta sin episka historia. Ok, han är bara 64 men tycks tillbringa all sin tid på olika konvent och alla vi som bevistat ett sånt vet hur mycket det dricks och vilken skräpmat man äter där. Om Martin drar en Jordan blir jag inte förvånad.

Drömmarnas berg har fått tillgång till inside information från förlaget om vilka författare som kan vara aktuella för att avsluta serien om nu Martin skulle trilla av pinn. Intressant nog så finns en del svenskar med på listan. Här kommer Jens Lapidus bidrag:

”Shoo len” sa Jon till Samwell. Han fistbumpade sin homie hårt. Det var fuckin år sen de sågs sist. ”Still keepin da watch wolf” sa Samwell och log hårt. ”Damn right dawg. Keepin da watch och keepin it real dawg.”.
”Shoo bree” sa Den Fete. Han hade numera en fet kedja bling runt halsen. Damn tänkte Jon. Värsta Maestern. Respect. Shunnen hade jobbat hårt för sitt bling. Inget snack om det. Oldtown var old school. Var man vek så var man död. Använde man kommatecken så skickade de Ser Ellroy efter en. Demon dawg. Fy fan.

”Fan mannen” sa Samwell. ”Du rockar Lord Commander of the watch Len. Värsta fett”.

”Hey. Inte lika fett som du bree” svarade Jon. Jon ville visa sig hård inför sin homie. Innerst inne var han stolt över det han åstadkommit med The wall. Särskilt nöjd var han med sin throw up borta vid eastwatch. Den var sick man. Värsta ghetto.

”Dude, det blir värsta festen ikväll. Massa bitches.” Sa Jon.

Fan. Ett kommatecken… Han kunde redan höra helveteshunden yla…

Imorgon: Tomas Tranströmmer.

//Stefan

Annonser

Jag älskar TED. Verkligen älskar det. Har jag tråkigt så brukar jag ofta logga in där och lyssna på nån smart människa föreläsa om sitt specialämne. TED står för Technology, Entertainment, Design. Att Ridley Scott sen gammalt är intresserad av just de tre sakerna är ingen nyhet. Jag är inte heller förvånad över att även han tycks gilla TED. Att publicera en föreläsning av Weyland corperations grundare Peter Weyland från 2023 där är ett mästerdrag i marknadsföring.

Själv har jag börjat lessna lite på litianian att Prometheus INTE är en Aliens-film nu. Det är ju uppenbart att det är det när man ser det kraschade skeppet som uppenbarligen är samma som i Alien. När man nu lämnat ut den här ledtråden så finns det väl ingen kvar som tvivlar?

För den intresserade så kan man hitta Weylands officiella sida här. Den är rätt tom nu men jag gissar att det ommer dyka upp en del godis inom kort. Den där blinkande länken högst upp till höger intresserar mig…

//Stefan

Star Wars Uncut – The directors cut

2009 startade webdesignern Casey Pugh ett experiment i crowdsourcing. Han kläckte idén om att göra en remake av Star Wars IV: A new hope genom att låta människor över hela jorden bidra. Filmen delades upp i 15-sekunders sekvenser och deltagarna fick tinga den bit de ville göra och sen återskapa scenen precis som de ville. Projektet fick en hel del uppmärksamhet och tilldelades t.ex en Emmy för Outstanding Achievement in Interactive Media 2010. Nyligen släpptes den slutgiltiga versionen på nätet och det är en intressant upplevelse. Jag häpnar över den kreativitet och den fantasi deltagarna har i sina skapelser. Titta och njut av dagens nördigaste filmklipp.

Projektets hemsida.

//Stefan

The Hobbit x 3

Jag återvänder till ämnet The Hobbit och dess olika inkarnationer på film och TV. Den här gången tänker jag avhandla tre olika adaptioner varav en är riktigt bra. Vi börjar med den:

Nedanför hittar ni prologen till en rysk animerad version från ca 1994. Bolaget som gjorde den heter Argus International och regissören heter Roman Mitrofanov. Filmen titel är inte The Hobbit eller Bilbo utan The treasure under the mountain. De ca sex minuterna är nog tänkta att sälja in filmen till eventuella utländska investerare. Enligt en rysk bloggare så övergavs antagligen arbetet på filmen p.g.a en växande insikt om hur copyright fungerade i den fria världen. Under Sovjettiden så tog man vad man ville och använde som man ville. Otaliga är de ryska utgåvorna av olika litterära verk som publicerades utan författarens tillstånd och utan ersättning. I det här fallet är det lite synd att man inte fortsatte med arbetet för det finns äkta talang i den här filmen. Tekniken är intressant då man tycks blanda vanlig cell-animering med stop motion kollage. Jag hade gärna sett hela.

Nu flyttar vi oss en aning västerut. 1993 sändes en finsk tv-serie baserad på The Hobbit och LOTR i nio avsnitt. Serien hette Hobitit (Hobbitarna) och skapades av regissören Timo Torikka och manusförfattaren Toni Edelmann. Man kan bara undra hur YLE tänkte när de gav grönt ljus till ett sånt ambitiöst projekt. Jag har svårt att tro att SVT ens i sina vildaste drömmar skulle godkänna något sådant. Jag har inte sett hela serien än men den finns på youtube med engelska undertexter och jag måste erkänna att det inte är så helkasst som man kunde tro. Den har atmosfär och känsla för materialet och fungerar förvånansvärt bra trots begränsningar i budget.

Det bästa, eller underligaste har jag sparat till sist. Medan jag letade information om den animerade ryska versionen så snubblade jag över en länk till en produktion som inte liknar någon annan. Det finns nästan ingen information på engelska att tillgå men det jag vet är att Sovjetisk tv 1985 gjorde en live action version av The Hobbit, gissningsvis helt utan tillstånd från Tolkiens släktingar. Jag har inte orkat se hela men jag kan rekommendera att ni spolar fram till ca 27 minuter då ni får se dansande goblins. Jag skulle verkligen vilja veta mer om den här så alla rysktalande läsare kan väl kolla runt? Den finns inte på IMDB och omnämns med en mening på wikipedia. Här finns grundforskning att utföra.

I sista delen av den här artikeltrilogin kommer jag titta närmare på Rankin/Bass animerade version från 1977.

//Stefan

The Hobbit – animerad film från 1966

Nyligen dök en version av The Hobbit som jag inte tidigare kände till upp på nätet. Det handlar om en 12 minuter lång animerad film från 1966. Den gjordes på bara en månad och visades bara en enda gång. Filmen var ett beställningsjobb från producenten Bill Snyder som då hade filmrättigheterna till The Hobbit och även alla andra verk av en viss obskyr språkprofessor.
I USA säger copyright-lagarna att den som säljer rättigheterna till ett verk har rätt att stipulera hur lång tid en producent har på sig att få igång ett projekt. Klarar han inte tidsramen så återgår rättigheterna till de forna ägarna som då kan sälja dem igen.
Snyders rättigheter till ALLA Tolkiens verk skulle gå ut 1966 så han hade bråttom. Enter Gene Dietch. En del bloggar tycks ha fått för sig att Dietch var animatören som skapat Tom & Jerry. Hur det lyckats glömma bort Hannah & Barbera är för mig ett mysterium. Dietch var en framgångsrik animatör med stora bolag i ryggen. 1960 hade han fått i uppdrag att återuppliva Tom & Jerry främst för exportbruk. Det lustiga är att han tydligen inte sett så värst många T&J-filmer och dessutom tyckte ganska illa om dem p.g.a allt våld. De 13 filmer han och hans tjeckiska studio producerade 1960-62 anses vara de sämsta från T&J:s klassiska era. Figurerna är klumpigt tecknade, ljudet vansinnigt dåligt och karaktärerna helt annorlunda.

1965 hade Ace books släppt sin piratupplaga av LOTR i pocket och den blev en omedelbar succé. Böckerna älskades av den framväxande flower power/hippie-rörelsen och kulten var snabbt ett faktum. Självklart blev Snyder stressad när han insåg vad han höll på att förlora så för 10000 dollar såg han till att inleda sin produktion av Tolkienfilmer.
The Hobbit från 1966 är en underlig liten film. Smaug har döpts om till Slag och någonstans på vägen bestämde sig Dietch för att skriva in en prinsessa i historien.
Dietch skriver i sin självbiografi (som finns online):
”We were well into The Hobbit screenplay when The Lord of The Rings came out in paperback editions. Having assumed there was only The Hobbit to contend with, and following Snyder’s wish, we had taken some liberties with the story that a few years later would be grounds for burning at the stake. For example, I had introduced a series of songs, changed some of the characters’ names, played loosely with the plot, and even created a girl character, a Princess no less, to go along on the quest, and to eventually overcome Bilbo Baggins’ bachelorhood! I could Hollywoodize as well as the next man…”

Filmen blev klar i tid och visades bara offentligt en enda gång. Snyder sålde tillbaka rättigheterna till familjen Tolkien och var nog rätt nöjd med det. Nästa gån The Hobbit dök upp som film så var det Rankin/Bass lång bättre version från 1977. Den återkommer vi till någon annan gång. Hursomhelst så här har ni hela The Hobbit från 1966:

//Stefan