The Sorcerer of the Wildeeps (2015) av Kai Ashante Wilson

The Sorcerer of the WildeepsAtt placera en mjukis bland tuffingar är ett gammalt grepp, så det kanske inte låter så spännande med en eftertänksam magiker som tagit anställning hos ett band legosoldater. Skillnaden jämfört med många andra liknande skildringar är att huvudpersonen i The Sorcerer of the Wildeeps inte bara är en utböling, utan även en genuint medkännande del av gänget. Även om han betraktar de övriga soldaterna, som anlitats för att försvara en karavan på väg genom det sägenomspunna och farliga Vilddjupet, med fascination och ibland viss uppgivenhet råder det inget tvivel om att han står på deras sida när det gäller, något som accentueras av att de alla beskrivs med ordet bröder.

Detta för oss till det riktigt härliga med denna kortroman – språket! Kai Ashante Wilson har försökt förmedla stämningen bland de oborstade soldaterna genom att använda mer moderna ordvändningar än jag är van vid från klassisk äventyrsfantasy i deras dialoger. Samtidigt är berättarrösten sofistikierad och ironiskt självmedveten. Det låter förstås helt fruktansvärt, men det otroliga är att det fungerar hur bra som helst! Vad är Kai Ashante Wilson för ett geni, egentligen?

Världsbygget är inte superoriginellt, med en värld som tycks befinna sig på sen bronsåldersnivå, eller möjligen i tidig medeltid, men som i själva verket är en högteknologisk värld som drabbats av någon stor katastrof. Magikern i huvudrollen har också sina krafter tack vare genetisk manipulation och är medveten om detta faktum, även om mycket av kunskapen gått förlorad. Kunskapen som vi som läsare får om världen pytsas däremot ut i lagoma doser tills vi fått en riktigt bra bild av världen, dess ekonomi, historia och filosofier.

Det är bara att konstatera att det är sådana här författare som genren behöver och hoppas att Kai Ashante Wilson har en lång och produktiv karriär framför sig!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Färjan (2015) av Mats Strandberg

FärjanGod jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann - ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.

 

Fyra och en halv!

Confuse häromveckan satt jag i en panel där vi rekommenderade olika böcker. Socialistsimon var moderator och har lagt upp hela listan på sin blogg, så där kan ni gå in och få tips. Dock säger en lista med bara titlar och författare inte särskilt mycket om varför vi rekommenderar dessa böcker, så jag tänkte skriva lite om de lästips som jag hade med mig till panelen. Efter den långa hugoresan har jag bestämt mig för att försöka gnälla mindre och agera mer, vilket innebär att läsa fler nyskrivna romaner och noveller för att (förhoppningsvis) ha något att nominera till priset nästa år. Därför är alla verk på listan ganska nya. Läs mer

Hugobevakning 2015 – Seriealbum

conan_reading_by_gianna10624Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att Läs mer

Hugobevakning 2015 – Skin Game av Jim Butcher (roman 3)

skingameDags att ta sig an Skin Game, den femtonde delen (!) i den pågående berättelsen om Harry Dresden. Precis som i del fyra, som jag läste som uppvärmning, är Dresden illa ute vid historiens början och även här dyker Mab, älvadrottningen av Vinter, upp för att skicka ut honom på uppdrag. Målet är att bryta sig in i ett bankvalv, men inte vilket som helst, utan det som tillhör Hades, härskare över underjorden. Arbetsledare är en kille med en plan och tyvärr också ett förflutet som inbegriper en djup fiendskap med Dresden. Denne är alltså tvungen att försöka samarbeta med någon han avskyr och som han anar kommer att förråda honom vid första bästa tillfälle. De skrapar ihop ett disparat gäng av skummisar med olika magiska förmågor, ungefär som en fantasyversion av Jönssonligan, och sen är äventyret igång.

Harry "Dynamit" Dresden i färd med att manipulera verkligheten med hjälp av en sinnrik trollformel.

Harry ”Dynamit” Dresden i färd med att manipulera verkligheten med hjälp av en sinnrik trollformel.

Precis som i den tidigare delen är det hyfsat god underhållning, samtidigt som Skin Game är lite mer utdragen än Summer Knight. Dresden har ett jobbigt liv, men humorn finns fortfarande kvar och lättar upp. Jag måste också säga att Butcher har utvecklats en del som författare – både vad gäller struktur och personteckningar märks en tydlig förbättring mellan bok fyra och bok femton. Man kan säga att han gått från en riktigt svag trea till en hyfsat stark trea. Av fem, alltså. Dessutom är scenen med Hades en riktigt trevlig och väl uttänkt sådan och det känns nästan som om Butcher svängt ihop resten av Skin Game bara för att få en ursäkt att skriva den.

Jag skulle helt klart rekommendera Skin Game till den som gillar urban fantasy och kuppromaner, men den lämnade inget djupare avtryck hos mig.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – Big Boys Don’t Cry av Tom Kratman (kortroman 2)

Big Boys Don't Cry

Big Boys Don’t Cry

Militär science fiction har naturligtvis sitt existensberättigande, även om man bortser från självklarheter som tryckfrihet och liknande. Krig har alltid funnits och kommer kanske alltid att finnas (även om jag personligen tror att krig som är större än småfejder faktiskt skulle kunna avskaffas under rätt förutsättningar), så varför skulle inte sf-författare spekulera i krigets framtid? Icke desto mindre är strider, strategi och taktik inte några större intressen för mig, så jag är inte den som söker upp subgenren spontant. Kanske är en fördel med Sad puppies-kampanjen att jag får fler tillfällen att göra utflykter utanför min bekvämlighetszon som läsare? Jag har hört att det ska vara nyttigt.

Min spontana tanke är att Big Boys Don’t Cry är vad Steve Rzasa skulle kunna åstadkomma om han haft den där erfarenheten som han så uppenbart saknade när han skrev ”Turncoat”. Även om politiken i kortromanen är vag och inte särskilt intressant eller realistisk (är det så här krigsskildringar skrivna av mjukisar framstår för militärt insatta läsare?) lyckas Kratman beskriva framtida krigsproduktion på ett sätt som säkert är intressant för sådana människor vars samtliga böcker har ordet slaget i titeln. Även för mig är det mycket mer intressant än Rzasas tekniska katalogprosa.

Kratman beskriver dessutom många sidor av krigsföring, inte bara hjältesagorna, och presenterar tanken att om artificiella intelligenser ska ersätta människor i framtidens krig måste de kanske vara så lika människor att grymheterna de får utstå egentligen inte blir mindre. Eller något. Ja, Big Boys Don’t Cry handlar alltså om en AI i en sorts tank som tänker tillbaka på sin militära karriär.

Mer är det väl inte att säga. Detta är någorlunda kompetent skrivet, men ämnet ligger så långt från sådant jag tycker är intressant att jag ändå sitter och gäspar under läsningen. Jag har väldigt svårt att förstå hur någon skulle kunna motivera att Big Boys Don’t Cry ska betraktas som en av årets bästa sf- och fantasyberättelser.

/Olov L

Betyg: 2/5

Summer Knight (2002) av Jim Butcher

Summer_KnightNu kan det verka som om det uppstår en paus i årets bevakning av Hugo-priset och jag förstår om det kan framstå som fullt rimligt. Dock finns det en koppling till Hugon – Jim Butchers Skin Game är i år nominerad till årets bästa roman. Eftersom det är den femtonde delen i serien The Dresden Files ville jag försöka sätta mig in i vad bokserien handlade om innan jag läste den, allt för att kunna ge den en någorlunda rättvis bedömning. Efter att ha rådfrågat fandom på internet (tusen tack till Sten och alla andra) valde jag att chansa på att den fjärde boken, Summer Knight, skulle vara en lämplig inkörsport. Det visade sig fungera alldeles utmärkt, då flera ingredienser som är viktiga i Skin Game introduceras i Summer Knight.

De flesta som läser bloggen vet förmodligen redan detta (Jim Butcher är en sanslöst populär författare), men The Dresden Files är urban fantasy om magikern Harry Dresden, som faktiskt står listad som just det i telefonkatalogen och försörjer sig som någon sorts frilansande problemlösare och privatdetektiv. Med magi.

När Summer Knight börjar är Dresden långt under isen. Det mäktiga magikerrådet vill avrätta honom, hans kärlek har blivit en vampyr, han har inte duschat på veckor och är på väg att bli vräkt. Till råga på allt har älvadrottningen av Vinter (alvernas värld är indelad i två hov, Sommar och Vinter, som står i ständig konflikt med varandra) köpt ett skuldbrev som Dresden dragit på sig och kan nu beordra honom att ta hand om hennes bekymmer. Sen börjar en trevlig och underhållande färd genom det magiska Chicago och vidare till alvernas värld.

Det känns som om detta är en bok som ligger lite vid sidan om den typ av litteratur jag vanligtvis läser. Jag skulle kunna slänga mig med termer som litterära kretslopp, kulturellt kapital, bekvämlighetszoner, genrens grindvakter och så, men jag ids inte, så ni kan istället tänka er att jag är en snobb som bara läser fiiiin litteratur. För att inte mina fördomar ska löpa amok tänker jag att det är lämpligt att jämföra Summer Knight med böcker som är skrivna på samma villkor, nämligen som underhållande verklighetsflykt med betoning på ett häftigt världsbygge och en spännande handling. Det som ligger närmast till hands är The Grimnoir Chronicles av Larry Correia, som var nominerad förra året. Jag måste säga att Butcher smäller Correia på fingrarna. Visserligen tyckte jag bättre om Correias världsbygge – Butcher skapar förvisso en rik värld genom att slänga in alla möjliga väsen, som älvor, vampyrer, magiker, varulvar och så vidare, men Correias alternativhistoria kändes mer omsorgsfullt utarbetad. Icke desto mindre har Summer Knight några ingredienser som Grimnoir-böckerna led svår brist på.

Först och främst har Butcher humor. Den som vill satsa på lättsam underhållning bör inte ta sig själv på det gravallvar som Correias verk tycktes göra, åtminstone inte om man vill ha med mig på noterna.

Något som är mycket viktigare är att Butcher verkar fatta vad som funkar som underhållning i bokform. Alltför många äventyrsberättelser urartar i på tok för långa actionscener av det slag som kan vara maffigt på film, men som i skriven form mest påminner om någon som maler och maler om ett part Warhammer hen drömt om en gång. ”Sen sprang person A åt sidan, medan person B var tvungen att ladda om och C använde en eldkastare”, och så vidare ad infinitum. Det drar lite åt det hållet i vissa delar av Summer Knight, men inte så mycket att det blir direkt jobbigt. Grimnoir-böckerna hade däremot blivit mycket mer fartfyllda och spännande om en duktig redaktör hade kapat 50-100 sidor actionsekvenser per del.

Sammanfattningsvis är Summer Knight helt okej underhållning för pengarna och ett hett tips för den som vill ha vägledning i djungeln av spännande äventyrsserier. Den är dessutom härligt nördig med sin rollspelande varulvar och streetsmarta bortbytingar.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – “A Single Samurai” av Steven Diamond (novell 5)

Boken där "A Single Samurai" först publicerades.

Boken där ”A Single Samurai” först publicerades.

Detta är en berättelse som skänker mig hopp. Med ett exempel ur verkliga livet ska jag förklara varför.

Det finns en facebookgrupp som heter Fantastik och SF på svenska. Där kan alla som vill ha koll på svenskspråkiga författare inom våra favoritgenrer gå med för att få nyheter, men framför allt är det en samlingsplats för de som skriver. Trots fantastikofobiska förlag, omvärldens brist på förståelse och naturligtvis vanliga arbeten, familjeliv och annat som tar tid och kraft så kämpar dessa människor oförtrutet vidare, vare sig de aldrig blivit publicerade, haft med någon enstaka novell i en antologi, ägnat sig åt självutgivning eller, i vissa fall, blivit publicerade i något större sammanhang. De följer alla sin dröm mot alla odds. Drömmen om att bli författare. Därför önskar jag att de alla ska få läsa ”A Single Samurai”, som har följande hoppingivande budskap:

Det finns inga som helst krav på den som vill bli författare! Alla som fattar skillnaden mellan att berätta något med ord och att sätta ord i bokstavsordning är tillräckligt kvalificerade. Det är bara att skriva ner något du kommer på och skicka in. Det behöver absolut inte vara något bra, utan kan till exempel vara en rak skildring av en samurai som ser ett monster, bestämmer sig för att döda monstret, talar om varför det är viktigt att döda monstret, berättar om vilken inställning som krävs för att döda monstret och sedan dödar monstret.

Novellen publicerades för första gången i The Baen Big Book of Monsters, som är vad det låter som – en antologi av monsterhistorier. Jag raljerar gärna över novellen, men vill inte dissa premissen för boken den publicerades i. Jag är tillräckligt nördig för att gilla monster, men då vill jag naturligtvis att de ska vara finurligt uttänkta. Att tänka Hm, hur ska monstret vara..? Jag vet, det ska vara extremt stort! Hm, sen då… Hm… Äh, det får räcka så… som Steven Diamond gjort är helt enkelt inte tillräckligt för att göra mig intresserad.

Jag läste ett inlägg av Larry Correia (som startade hela Sad Puppy-spektaklet för några år sen) där han förklarar vad han gillar och ogillar med Stephen Kings böcker. Det han inte gillade var bland annat att King, enligt Correia, förmedlar någon sorts offermentalitet och inte skulle känna igen en hjälte om den så bet honom i rumpan. Kanske är den inställningen vanlig bland SP-anhängare? Att det är viktigt med hjältar? Även Terry Goodkind, som verkar ha ungefär samma politiska åsikter som Correia, har sagt i en minnesvärd intervju att fantasy inte är någon vidare genre, men att den duger till en sak – att visa upp hjältar för unga män! De unga männen kan inspireras att härma hjältarna och på så sätt bli bra människor.

Det är förstås inget fel med lite hjältande. Hjälten som arketyp, den som är kompetent och villig att använda sina förmågor och offra sig för andras väl, är förstås mycket kraftfull. Och i verkliga livet älskar alla den som utför hjältedåd. Men att tycka att hjältedyrkan är så viktig att skönlitteratur som reducerats till instruktionsböcker i hjältemod ska vinna priser? Det är inget för mig, åtminstone inte om det leder till att så enkla berättelser som ”A Single Samurai” hamnar på Hugo-listan.

/Olov L

Betyg: 1/5

Hugobevakning 2015 – ”Turncoat” av Steve Rzasa (novell 2)

"Turncoat" publicerades ursprungligen i denna antologi.

”Turncoat” publicerades ursprungligen i denna antologi.

I en avlägsen framtid rasar ett interstellärt krig mellan de människor som valt att modifiera sig med artificiella implantat och de som håller fast vid sina naturliga köttkroppar. Berättaren i ”Turncoat” är en AI i ett stridsrymdskepp som slåss på implantatfolkets sida. När AI:ns överordnade avskedar rymdskeppets mänskliga besättning av effektivitetsskäl och dessutom börjar se andra sidans mänskliga civilister som måltavlor börjar AI:n ifrågasätta sin lojalitet…

Det händer lite till, men jag tänker inte berätta vad det är. Se till att inte läsa titeln, eftersom den är något av en spoiler. Problemet med denna novell är att den känns som en skrivövning, snarare än ett fullödigt konstverk. Det är ju bra att Rzasa åtminstone försöker sig på en del filosofiska resonemang, men det skulle behöva utvecklas mycket mer, liksom jag skulle vilja veta mer om exakt vad det är som gör att just denna AI känner tillgivenhet inför sin besättning. Det kan väl inte bara vara lukten?

Istället skulle han ha kunnat stryka flera långa, meningslösa uppräkningar av vapen och ammunition som inte tillför ett skvatt.

Ja, ni hör ju. Jag låter som en lärare som rättar en uppsats. Unge Rzasa har gjort ett bra första försök och kommer kanske att så småningom skriva något som kan publiceras. Vem vet, om något decennium kanske han till och med kommer att skriva något som är värt ett Hugo-pris?

/Olov L

Betyg: 1/5

Hugo-romanerna, del 4 av 5 – Grimnoirböckerna av Larry Correia

Warbound

Ja, det är alltså tredje delen i Grimnoir-krönikan, Warbound, som är nominerad, men förlaget skickade generöst nog med de två tidigare delarna i röstarpaketet. Jag, min idiot, föresatte mig att läsa dem alla.

Jag Idiot

Böckerna utspelar sig under den hårdkokta mellankrigstiden, ca 1929-33, men i en verklighet där magiska förmågor började dyka upp hos mänskligheten runt 1850. Vi får framför allt följa Jake Sullivan, krigshjälte och nyligen frigiven fånge med förmåga att ändra gravitationens styrka och riktning. Böckernas andra huvudperson är Faye Vierra, en ung tjej från landet som kan teleportera. Dessa två viljestarka personer hamnar i ett skeende som tvingar dem att samarbeta med de mystiska Grimnoir – en organisation som arbetar för magikers rättigheter samtidigt som de vill skydda allmänheten från att skadas av mindre nogräknade magiker. Deras främsta fiende är The Imperium, som är namnet på det japanska kejsardömet, vilket i denna verklighet erövrat en stor del av Asien.

De magiska förmågorna är av blandad fantasifullhet, men de mer intressanta, som till exempel gravitationskontrollen, är finurligt använda i striderna och dokumenterade med föredömlig nördighet. Under läsningen slog det mig att ett gäng duktiga designers skulle kunna göra ett jätteroligt dataspel av den här kompotten. Tyvärr brukar det inte vara något gott betyg för en bok när man sitter och tänker på vilka medier den egentligen skulle ha passat till. Ett gäng roliga magiska förmågor och lite standardplock ur den alternativhistoriska gottepåsen räcker inte långt när de lååånga striderna tillåts ta över på det här viset. Det är lite som att läsa ett Asterix-album där nio av tio sidor är sådana där helsidor där byborna springer runt och spöar romare.

Larry Correia

Larry Correia

Den stora behållningen är Faye, den enda figuren som förutom Sullivan presenteras lite närmare. Hon är en jordnära, stark och egensinnig ung tjej som inte ber om ursäkt eller låter sig trampas på. I Correias världsbygge, där våld alltid är en självklar lösning på alla problem, blir en sådan figur en komplett vettvilling som älskar att ta sina medmänniskor av daga på olika kreativa sätt.

Men som sagt räcker det inte långt. Under läsningen var jag tvungen att pressa mig genom ett begränsat antal sidor i taget och infoga läsning av andra nominerade verk för att få lite respit.

Det ska dock sägas att böckerna (jag har förresten bara läst de första 120 sidorna eller så av tredje delen i skrivande stund, men hittills är den exakt likadan som de två första) inte är lika tråkiga eller illa skrivna som vissa andra verk på The Sad Puppy Slate (se inlägget om långnoveller för lite bakgrund). Jag kan förstå att Correia har många fans. De gillar att läsa om hårdföra karlakarlar med stora bössor som räddar världen. De älskar att läsa om frejdiga bondjäntor som slåss mot japanska fascistkommunister. De fullkomligt avgudar en handling som ligger farligt nära alla episoder av X-Men. Om dessa fans nominerar Correia på hans uppmaning så står det dem fritt och jag önskar dem långa och underbara liv. Det jag inte förstår är varför Correia var tvungen att lusa ner kortlistan med en massa annat skräp, som Vox Days aptråkiga novell, Brad Torgersens galloperande inkompetens och Dan Wells studie i meningslöshet.

Nåväl, jag skulle rekommendera Grimnoir-böckerna till alla som gillar superkrafter och skjutvapen, men inte till någon annan.

/Olov L

Betyg: 2/5 – knappt godkänd