Half a Crown (2008) av Jo Walton

HalfacrownEfter att, i mer än ett halvår, ha väntat dumsnålt på att den här boken, som utgör fortsättningen på Farthing och Ha’penny, skulle komma i pocket har jag nu köpt och läst den med hårda pärmar. Detta är inte rätt plats att ventilera min bitterhet, men jag vill ändå konstatera att den gått ned i pris sedan jag köpte den. Med tolv kronor. Hmpf!

Ett dussin riksdaler är inget att bråka om, men det känns lite fånigt att jag väntade så länge med köpet, då Half a Crown är precis lika bra som föregångarna och väl värd sitt pris. Eftersom det ju är sista delen i en trilogi är det lätt att avslöja för mycket om jag går in på detaljer i denna del, så istället är det kanske på sin plats att säga något vagt om serien i sin helhet. Författaren kallar trilogin Small change, vilket är passande på mer än ett sätt. Dels är det fråga om alternativhistoria som utforskar effekterna av en liten förändring i historien. I det Storbritannien där böckerna utspelar sig innebär dessa effekter att landet sjunkit ned i fascism. Här har vi också den andra betydelsen av small change. Till skillnad från resten av Europa, där förändringen kommit plötsligt och våldsamt, har förändringen i Storbritannien smugit sig på befolkningen steg för steg. Av rädsla för terrorister (som i propagandan utgörs av kommunister och judar) fogar sig allmänheten i fler och fler inskränkningar i frihet och rättvisa, tills knappt något alls finns kvar. Och då är det ju för sent att protestera.

Det är knappast någon slump att terroristskräcken är fascisternas främsta vapen, eftersom det ger en besk kommentar till vad som sker i vår egen tid, men trilogin är mer allmängiltig än så. ”Det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad” är säkert ett av världens mest kända citat, men kanske borde det kompletteras med ”det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas benägenhet att utföra onda handlingar för att slippa få tänderna utdragna av onda människor”. Ett av budskapen i Waltons trilogi är detsamma som det i den ultimata brittiska dystopin, Orwells 1984, nämligen att alla människor har en smärtpunkt där de tänker ”gör det med vem som helst, bara det inte blir jag” och att det alltid finns människor som är beredda att utnyttja denna mänskliga svaghet. Alltså är det viktigt att inte ge någon makten att tillfoga andra den smärtan. Här kan vi dra en annan lärdom av trilogin: Konstitutioner är bra.

Visserligen skulle det kunna hända att lagstiftarna just genomlidit ett frihetskrig mot ett ondskans imperium och vunnit endast tack vare att medborgarna ställde upp som milis. Då är det lätt att i oro lägga till ett stycke i konstitutionen som försvarar folkets rätt att äga och bära vapen, utan att tänka på att det inte går att ändra i efterhand och att det dryga två sekel senare kan utnyttjas på det fånigaste vis av marginaliserade rednecks. För att ta ett exempel ur luften. Samtidigt är den andra extremen, att som i Storbritannien bygga samhället på en samling vanliga lagar och övertygelsen att ingen politiker kan vara så korkad att han eller hon avskaffar yttrandefriheten, mycket riskfylld. Waltons böcker visar precis hur enkelt det är att avskaffa yttrandefriheten.

Men om vi bortser från detta går det att läsa böckerna som ren underhållning. Faktum är att det är ovanligt att hitta läsning som är såhär snabb och spännande, men ändå kan vara tankeväckande för den som vill skak liv i sin slumrande hjärna. Walton har lyckats skapa karaktärer som är riktigt Morden i Midsomer-mysiga. Det är bara det att de istället för att anordna skördefester går och kastar sten på judar när de vill roa sig. Just detta är vad som gör böckerna så skrämmande.

Sen har en del recensenter tydligen tyckt att slutet känns en aning påklistrat, men jag tycker att Walton klarar det med hedern i behåll. Visserligen händer det oproportionerligt mycket under de sista trettio sidorna eller så, men jag tycker att det funkar.

Om jag nu är så förtjust i trilogin kanske någon undrar varför det inte blir högsta betyg? Nå, det beror främst på språket. Waltons prosa är klar som den renaste fjällbäck och dialogerna flyter mycket fint, men faktum är att om man bara dricker fjällvatten så hungrar man ihjäl. Dessa böcker läser man för innehållet, inte formen. Dock är innehållet så bra att du gärna får tänka dig ett liiitet plus eller en guldstjärna bredvid betyget, och aldrig har ordet rekommenderas känts mer uppriktigt. Det är min lätt fanatiska, men uppriktiga, åsikt att alla som öht vill och kan läsa borde läsa de här böckerna. Alltså:

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Annonser

Tales from Earthsea (2006)

EarthseafilmEn Studio Ghibli-filmatisering av en av Ursula K Le Guins böcker kan tyckas vara en drömkombination, lite som om – tja, som om frontfigurerna i en massa olika rock- eller popband gick samman och bildade en supergrupp. Och jag antar att det räcker med att tänka på hur intressanta sådana band brukar bli för att du ska ana hur filmen Tales from Earthsea blev.

För det första är den inte lika påkostad som t ex Spirited Away, vilket bl a syns på att animationerna inte är lika levande som i andra Ghiblifilmer. Bakgrunderna liknar kulisser snarare än landskap. I ärlighetens namn ska jag nämna att det inte störde mig särskilt mycket, men mitt filmtittarsällskap klagade på det och när vi spolade tillbaka filmen (eller vad man nu kallar det när man har sådana där moderna spegelskivetingestar) var jag tvungen att medge att bakgrunderna såg ganska stela ut.

200px-UrsulaLeGuin.01

"Här sitter jag och förtjänar bättre."

För det andra är filmen inte regisserad av Studio Ghiblis mästerregissör Hayao Miyazaki, utan dennes son Goro. Le Guin själv har uttryckt visst förtret över detta på sin hemsida, eftersom hon anser sig ha fått antydningar om att Hayao skulle ansvara för filmen. Surt nog hörde Miyazaki den äldre av sig till Le Guin och bad att få filmatisera hennes böcker redan innan han gjorde Nausicaä, men Le Guin, som förknippade tecknad film med Disney, tackade nej. Jag, i min tur, tackar Disney så mycket för att den chansen gick åt helsefyr. Missförstå mig inte nu, jag tycker att t ex Disneys Djungelboken är en härlig film, men jag kan förstå att den (och i ännu högre grad senare disneyfilmer) gör författare skeptiska till att låta dem sätta ritpennorna i deras verk. Läs Kiplings original, där Baloo brakar in bland vargarnas rådslag och slänger en nydödad hjort (eller liknande bifigursaktigt kreatur) på klippan som betalning för Mowglis liv och jämför den med Disneys jazzande mysnalle, så förstår du vidden av ingreppet i texten. Jag har för mig att det var just Djungelboken som fick Tolkien att skriva in i sitt testamente att Disney aldrig fick ha något att göra med en filmatisering av hans verk. Hur som helst borde Goro nog ha jobbat som assisterande regissör ett tag innan han tog sig an en egen långfilm. Vågar jag skriva att jag anar en viss svågerpolitik bakom kulisserna?

"Här sitter vi utan mål eller mening."

"Här sitter vi utan mål eller mening."

Detta leder oss till det tredje problemet, åtminstone för den som har samma associationsbanor som jag: Handlingen försvann. Jag undrar hur filmregissörer egentligen läser. Nästan varje gång jag ser en film med en bok som förlaga får jag intrycket att regissören inte läst boken som en berättelse, utan bara bläddrat igenom den på jakt efter scener som skulle vara roliga att filma, eller bli snygga. Visst är det en kliché att säga att boken är bättre än filmen, men det är ju en sådan där kliché som råkar vara sann nästan varje gång. Nu kanske någon säger att man inte ska jämföra äpplen med bananer, etc, men det är ju fullt möjligt att jämföra äpplen med bajs, och då vinner äpplena varje gång (utom när behovet av gödsel är ovanligt stort, men du förstår vad jag menar)! Tales from Earthsea lider oerhört svårt av high-lightsyndromet (efter O. Sharps klassiska sågning av Bakshi’s Tolienfilmatisering, där han nämner att Bakshi tycks ha haft ambitionen att presentera ”Tolkien high-lights” i sin film). Miyazaki d y slänger in lite allt möjligt från Le Guins böcker som verkar häftigt, kan ge någon av karaktärerna en bra replik eller bädda för en uppföljare eller en prequel (jaja, jag kommer inte på vad det kallas på svenska). Resultatet blir någon sorts ointressant kollage.

Till råga på allt förekommer det en sång i filmen. Le Guins son fick tydligen se sångscenen i förväg och sa till sin mor ungefär att det verkade bli en bra och finstämd film. Med all respekt för Le Guin-klanen måste jag säga att det nog aldrig har hänt att en finstämd sång i en animerad film fått mig att känna annat än avsmak och bitterhet. Om det är något Disney ska kritiseras för är det att de satt en standard som säger att det bara finns en genre inom animerad film: Musikalen.

Det bästa jag kan säga om filmen är att det var roligt att såga den. Det är säkert nyttigt för mig att gnälla av mig då och då, i synnerhet när jag kan inbilla mig att någon lyssnar.

Betyg: 1/5 – dålig

/Olov L

Odens öga av Håkan Strömberg

odbok-002opt

Det mest insmickrande en konstnär kan göra är förstås att låta sitt verk utspela sig i den potentiella läsekretsens hemtrakter, eller på annat sätt ge dem illusionen att deras ömkliga små liv är meningsfulla utanför det egna kvarteret. Själv är jag en sucker för sådant! Jag menar, visst minns du avsnittet av Young Indiana Jones där de talade svenska? Inte? Nej, faktum är att jag brukar vara den enda som minns det där tv-programmet öht. Men kanske förstår du vad jag menar ändå? Det jag vill komma till är att jag är något jävig som bedömare av denna bok, eftersom den utspelar sig i och kring mina hembygder, framför allt i min nuvarande hemstad Östersund. Det är alltså fråga om något så ovanligt som svensk alternativhistoria!

Författaren berättade i ett gammalt nummer av Svensk Bokhandel (den där nyhetskatalogen) hur ett antal faktorer i hans liv blandades samman likt moppelsallad i hans huvud. Först bodde han en tid i ett land (jag minns inte vilket, tyvärr) med stora religiösa motsättningar. Sedan arbetade han en tid på Länsmuséet i Östersund, Jämtland och fick tillfälle att studera den underliga lokalpatriotism som frodas i dessa trakter. Slutligen är han tydligen själv en av de som försöker rekonstruera den gamla fornnordiska folktron (med viss reservation; jag kan ha missförstått det hela och vill inte pådyvla honom någon religion).

Guden Tor i nationalromantisk tolkning

Guden Tor i nationalromantisk tappning

Resultatet blev en roman om ett Sverige som inte kristnades helt. Istället lever hedningar sida vid sida med lutheraner och en betydande katolsk minoritet. Gränserna mellan de olika trossystemen sammanfaller i hög grad med sociala och geografiska gränser. Hedningar finner man framför allt i inlandet, dvs i Dalsland, Värmland, Dalarna och, framför allt, Jämtland och Härjedalen. De kristna i dessa områden är oftast ättlingar till ”bätter folk”, inflyttade officerare och liknande, medan hedningarna i t ex Stockholm är de som städar i tunnelbanan. Det finns alltså en rejäl grogrund för motsättningar.

Odens öga innebar inte direkt något genombrott för alternativhistoria i Sverige och den marknadsfördes som ”kriminalroman”, ett ord som förekommer både på omslaget och i baksidestexten. Detta är faktiskt en riktigt missvisande kategorisering. Det har iofs begåtts ett mord, som blir romanens startskott. Huvudpersonen, en kristen religionsvetare från Stockholm, skickas upp till Östersund, där han varit utbytesstudent på Hedniska Universitet (!), för att snoka runt och försöka ta reda på om det är fråga om ett ritualmord utfört av en förbjuden Odenkult. Men den som väntar sig någon sorts pusseldeckare lär bli grymt besviken. Att boken skulle vara ”oavbrutet spännande” (baksidestexten igen) håller jag heller inte med om. Däremot är den nästan oavbrutet fascinerande. Författaren har nämligen lyckats väldigt bra med att bygga upp ett främmande, men ändå välbekant, samhälle och det är alltså alternativhistoriedelen som gör Odens öga läsvärd.

froso-kyrka

Sveriges mest hatade kyrka i en alternativ värld

När avvikelsen från den egentliga historien skedde för så mycket som tusen år sedan är det förstås svårt att vara trovärdig i sin skildring av den nutid som uppstått. Strömberg lyckas dock riktigt bra, genom att fokusera på skillnaden i mentaliteten hos folk. Om vi ser två ungdomar beskrivna som Åsa, 14 år och Maria, 14 år, så är de så lika varandra att de skulle kunna vara faktorer i ett räkne-exempel (”om Åsa har fyra äpplen och Maria två”). En person i Odens ögas verklighet skulle dock knyta en rad associationer till de båda. Den hedniska ungdomen Åsa har förmodligen håret i flätor och kommer att börja jobba som butiksbiträde eller städare efter grundskolan, medan en flicka som fått det kristna namnet Maria troligen kommer att läsa vidare och bli kontorist eller varför inte läkare eller jurist? Det Sverige vi möter är också ett hårdare samhälle, med statlig kontroll över de flesta medier och, som sagt, svåra motsättningar. Östersund och Jämtland är namn som inte främst förknippas med skidturism, utan har samma konnotationer som Belfast och Ulster under tiden då IRA och UDA härjade som värst. Jämtlandsflaggan är inte något som packade lokalpatrioter viftar planlöst med en gång om året under en gatufestival, utan en förbjuden politisk symbol.

Jämtlandsflaggan

Jämtlandsflaggan

Dessutom har Strömberg varit noggrann och framför allt intresserad när han klurat ut hur en överlevande hedendom skulle kunna se ut i ett modernt samhälle och hans intresse smittar lätt av sig. Huvudpersonen är också den perfekta berättaren, eftersom han är lutheran sedan födseln och alltså ganska lik oss, men samtidigt fascinerad av och dragen till den hedniska kulten. Dessutom är han en lite småvirrig människa som pendlar mellan att känna sig fånig som leker agent och att se konspirationer bakom varje gravhög. Han beter sig lite som jag tänker mig att jag skulle göra i samma situation…

Då Strömberg han någon gång skildrar det positiva som människorna ser i religionerna, såsom gemenskap, glädje och vördnand inför naturen kan tom en inbiten ateist som undertecknad kosta på sig ett lite tolerant leende åt dem. Detta är på sätt och vis en andlig bok, som kanske Lennart Svensson, författare till Antropolis, skulle uppskatta.

Jag läste Odens öga för första gången när den var hyfsat ny och tyckte då att den var alltför thrilleraktig och att det var ett präktigt fiasko att den slutade med en cliffhanger. När jag nu läste om den (den fanns på bokrean) upptäckte jag hur fel jag haft. Thrillerinslagen är små och inte alltför störande och det är verkligen inte fråga om något cliffhangerslut. En uppföljare är möjlig, men långtifrån nödvändig och böcker behöver inte alltid sluta med ett spränga-Dödsstjärnan-klimax för att vara ett sammanhållet konstverk, men det förstod jag väl inte då.

Sammanfattningsvis är detta något för den som älskar alternativhistoria. Eller möjligen, som sagt, för den som är övermåttan intresserad av Jämtland. För andra kanske den fungerar som en stunds tidsfördriv, vad vet jag. Den innehåller i vilket fall den enda värld som varit så fascinerande att jag blivit sugen på att skriva en massa fan fiction om den. Vad nu det säger.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

The Yiddish Policemens Union av Michael Chabon

Nu har jag haft äran att få läsa 2 snuskigt bra böcker på en väldigt kort tid, jag får akta mig så att jag inte blir allt för bortskämd. Nu efter den här boken skall balansen återställas med ett par Warhammer 40k noveller 🙂 Det har presenterats en hel del alternativhistoria nu på bloggen och här följer ytterligare en roman:

yiddish-policemens-union

The Yiddish Policemens Union av Michael Chabon är en fantastisk roman. Förut pratade jag om mallar som följs i böcker och huruvida det blir bra eller tråkigt. Chabon har skrivit en noir/pulp deckare som leker med och utmanar mallen för en av de mest klassiska deckargreppen, nämligen den försupne och miserable huvudpersonen som antingen är en detektiv eller polis. I YPU får vi följa Landsmann en judisk polis som bor på ett skabbigt ungkarlshotell, han dricker alldeles för mycket, frugan lämnade honom mensom tur är har han en stabil partner att lita på. En dag så blir någon mördad i Landsmanns eget hotell och vi dras in i en fantastisk historia med både stora och små skurkar, allting är grått och jävligt men väldigt varmt skrivet.

Det som gör historien extra intressant är att vi läser en bok där Israel som stat bara överlevde i ett par månader 1948, det nya landets fiender blev allt för starka. Istället skapades en temporär stat för det judiska folket i Alaska! Vi får alltså följa Landsmann i nutid 60 år efter flykten till Alaska och nu det är bara några månader kvar tills det temporära tillståndet skall upplösas, ingen vet riktigt vad som kommer att hända.

Boken är väldigt välskriven och extremt underhållande. Precis som en bra bok skall vara så blev jag helt indragen i Landsmanns liv och jag trodde stenhårt på ett judiskt samhälle i Alaska. Det är en klassisk polishistoria i en extremt fin miljö och med en bra släng humor och värme.  Bra gymnastik för både hjärna och hjärta!

5/5 asbra!

/karl

Ha’penny av Jo Walton

hapenny-smallJapp, Walton har skrivit en uppföljare till den förträffliga Farthing som jag recenserade nyligen. Den tredje delen gavs ut i augusti 2008 och har, såvitt jag förstår, inte kommit i pocket än, så för en gångs skull ligger jag inte ett halvt decennium efter.

I Ha’penny får vi åter träffa kommissarie Carmichael, som sätts att undersöka varför ett hus i utkanten av London plötsligt exploderat. Varannat kapitel har, precis som i Farthing, en kvinnlig berättare, men här får vi möta Viola Lark, en skådespelerska som mot sin vilja blir indragen i en konspiration som har som mål att bomba premiären av en ny uppsättning av Hamlet, en premiär som Storbritanniens nya, inte särskilt demokratiskt sinnade premiärminister (ursäkta vitsen) ska besöka, tillsammans med en viss A Hitler…

I stort sett är detta en direkt fortsättning på Farthing. Jag gillar den lite mindre än första delen, men det beror nog bara på att det denna gång, snarare än deckare, är fråga om en thriller, vilket jag helt enkelt har lite svårt för.

Otroligt spännande är det hur som helst, och beskrivningen av samhället, som nu är ännu hemskare än i första delen av trilogin, är ju i vilket fall den egentliga orsaken att läsa boken. Även denna gång imponeras jag av huvudpersonerna. Att ha svårt för att heja fram polisen är knappast något handikapp när polisen verkar i vad som i allt utom namnet är en fasciststat. Dock är det omöjligt att inte sympatisera med Carmichael, en god människa, i den mån människor kan karakteriseras så enkelt, som fastnat i ett ondskefullt system, och där har jag inga problem att kategorisera. Viola Larks bakgrund liknar Lucy Kahns (hon som var berättare i Farthing), men det visar sig snart att hon är en helt annan typ av människa än Kahn. Walton har helt enkelt lyckats skildra en av ”mellanmänniskorna” i en diktatur, de som egentligen inte sympatiserar alls med diktatorn, men som helt enkelt är upptagen med sitt och rationaliserar sin passivitet med tankar av typen ”det är nog inte så farligt som de säger”  och ”det ordnar sig så småningom”. Kort sagt är hon en sådan människa som vi nog alla är rädda att vi skulle vara om vi tvingades leva i en diktatur.

Dessutom är det tydligt (på gränsen till övertydligt) att detta också är en bok om dagens samhälle. Åtgärderna som avskaffar friheten beskrivs genomgående som riktade mot judiska och kommunisitiska terrorister

Walton lyckas alltså både underhålla och varna, så det blir en varm rekommendation av även denna del. Själv längtar jag efter att tredje delen ska komma i pocket så att även jag har råd med den.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Attentatet i Pålsjö Skog av Hans Alfredson

hans_alfredsonNär jag ändå var inne på alternativhistoria om WWII passade jag på att läsa en av få svenska alternativhistoriska romaner, som är skriven av ingen mindre än Hasse, som i ”Hasseåtage”. Idén är lika enkel som briljant: Vad hade hänt om Nazityskland invaderat Sverige under andra världskriget? Alfredson använder sig av en skottet-i-Sarajevoliknande utlösande faktor, i form av det i titeln omnämnda attentatet, utfört av några motståndsmän och -kvinnor.

Alfredson har skrivit boken i form av en fiktiv självbiografi av en av de medverkande i attentatet, som nu (på 1990-talet) vill ta bladet från munnen och berätta om sin roll i kriget, sedan alla övriga i attentatsgruppen avlidit. Efter en redogörelse för planeringen och utförandet av själva attentatet börjar berättaren redogöra för den (fiktiva) utvecklingen av kriget och blandar den personliga berättelsen med rena historiska referat. Jag är ingen militärhistoriker, men Alfredsons spekulationer i hur kriget skulle ha utvecklat sig verkar någorlunda rimliga. Någonstans skulle nazisterna varit tvungna att ta resurser från för att kunna invadera Sverige.

Till en början var jag riktigt besviken på boken och jag tänkte att Alfredson borde ha hållit sig till humorn istället, eftersom det bara var när han skämtade lite som det glimtade till. Men sedan lossnade det och åtminstone andra halvan av boken är riktigt engagerande, särskilt som man får en väldigt osentimental redogörelse för hur kriget bryter ner de tidigare så idealistiska kämparna, fysiskt men framför allt mentalt.

I slutändan är det en helt okej läsupplevelse, men den känns väldigt tidsbunden. Berättaren har som huvudsyfte med sin berättelse att varna ungdomen för nazismen, ett syfte som Alfredson sannolikt delar, då den är skriven under en tid då nynazismen växte i Sverige. Frågan är om det hjälper att beskriva själva handlingarna som begicks av nazisterna: För de flesta av oss är det förstås fruktansvärt att läsa om hur judar och folk med Downs Syndrom skickas till läger och aldrig återvänder, men om man redan blivit itutad att dessa människor är skadedjur undrar jag om man bryr sig särskilt mycket. ”Tutsier är kackerlackor”, påstods det i de rwandiska radiokanalerna Radio Rwanda och RTLM i början av 90-talet. Resultatet: Mellan 500000 och 1000000 döda. Iofs kanske itutningen hejdas om man läser tillräckligt om fasorna i tid, men jag vet inte.

Den som är intresserad av andra världskriget, militärhistoria eller krigsskildringar i allmänhet skulle jag rekommendera att läsa Attentatet i Pålsjö Skog, men det finns bättre alternativhistoriska romaner därute.

Betyg 3/5 – helt okej

/Olov L

Farthing av Jo Walton

farthingcoverRudolf Hess, den gamle nassen, genomförde som bekant en soloflygning till Skottland år 1941, enligt vad han själv påstod för att försöka åstadkomma fred mellan Tredje Riket och Storbritannien. Någon fred ville Churchill och gänget inte veta av, utan Hess burades in fram till krigsslutet, då det bestämdes att han skulle hållas inburad för gott. Men tänk om det verkligen hade blivit fred 1941? Om Churchill blivit utmanövrerad och en liten klick av mäktiga britter istället gått samman för att förhandla fram ett slut på kriget? Även om fredsavtalet innebar att Hitler i princip fick oinskränkt makt över det europeiska fastlandet?

Där har vi bakgrunden till Farthing av Jo Walton, en skrämmande roman som lyckas mycket bra med att frammana ett alternativt förflutet, där Storbritannien långsamt sjunker ner i fascistträsket.

Men det börjar som en deckare. Jag har svårt att förklara varför, men jag har aldrig riktigt förstått mig på deckargenren. Om man vill läsa om brott begångna i samtiden, varför plockar man inte bara upp en dagstidning? Jag kan förstå att det finns folk som vill både skriva och läsa om polisarbete, men hur gick det till när det blev den mest populära underhållningsgenren av dem alla? Kanske har jag bara försökt med fel författare, men sisådär 40 sidor in i Henning Mankells Mördare utan ansikte slog jag fast att poliser måste ha ett av de tråkigaste jobb som finns, och då har jag ändå ett par års erfarenhet av städbranschen! Och även om man kan tycka synd om de stackarna undrar jag hur det kan komma sig att man alltid oreserverat ska heja på snuten i den där genren?

Den sista frågan fick jag något oväntat en sorts svar på i Farthing: Eftersom snutarna, när de sköter sig, upprätthåller principen om likhet inför lagen! Även om det, som kommissarie Carmichael säger i boken, ”alltid kommer att finnas en lag för rika och en annan för fattiga” är det polisens jobb motverka den tendensen genom att finna den skyldiga utan att ta hänsyn till om den skulle vara luffare eller lord, konservativ eller socialist. Eller jude.

churchill_main1Men jag går händelserna i förväg! Boken inleds som en sådan där småputtrig mordhistoria på ett gods ute på den engelska landsbygden, där den småcyniske kommissarien tvingas tampas med inkompetent landsortspolis, en ärlig och uppmärksam men lätt fördomsfull assistent och adelsmänniskor som är YTTERST upprörda över att bli kvarhållna av polisen som om de vore VANLIGA människor. Men den alternativhistoriska miljön gör sig snart påmind. Det är 1949, åtta år sedan krigsslutet och den mördade är ingen mindre än Sir James Thirkie, huvudförhandlaren bakom fredsavtalet med Nazityskland, och han hittas med en gul davidsstjärna fastsatt på bröstet…

Det verkar alltså som om brottet har politiska implikationer och allteftersom mordutredningen fortskrider målas en skrämmande bild av hur Storbritannien är på väg mot ett allt hårdare politiskt klimat. Perspektivet alternerar mellan kommissarie Carmichael och dottern i adelsfamiljen som äger godset, Lucy Kahn, som, i stort sett mot den övriga familjens vilja, gift sig med en judisk man.

Walton har en fantastiskt bra känsla för att portionera ut bakgrundsinformation i lagom stora mängder och vid rätt tillfällen, en egenskap som jag antar är viktig för att kunna skriva en bra pusseldeckare. Det är ju också något som sf och deckare har gemensamt, detta att gradvis avslöja något okänt, hos deckaren vad som hände vid tillfället för brottet, hos sf-romanen vad som hänt mellan nuet och den skildrade framtiden. Walton ger oss iaf två mordgåtor, dels den om mordet på Sir James, dels den om det långsamma mordet på demokratin. Det är oerhört kusligt att läsa om hur personer i romanen slänger ur sig nedlåtande kommentarer om judar, med tanke på att man känner på sig varthän det barkar och vilka fasor som lurar bakom de ogenomtänkta orden. Kanske är det därför vissa av oss (när vi törs) är så jävla politiskt korrekta? För att det inte behövs särskilt djupa historiekunskaper för att tänka att den som inte ens ids byta namn på ett bakverk när vi bor i ett välmående, fredligt samhälle inte kommer att vara mycket att räkna med om (när?) det gäller att stå upp för andra folkgruppers rättigheter, i en framtid där ett sådant ställningstagande kanske belönas med en kula i nacken?

Förutom att vara tankeväckande innehåller boken vältecknade och sympatiska huvudpersoner. Särskilt mycket gillar jag hur Walton, utan att säga det rakt ut, gör det tydligt att Lucy Kahn är en ytterst modig, intelligent och handlingskraftig kvinna, men att de egenskaperna förminskas av det omgivande samhället, där hon själv ingår.

Nu ska jag inte skriva mer, för du ska ta en paus i bloggläsandet för att istället ägna dig åt Farthing. Påminner din smak det minsta om min kommer du inte att ångra dig.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L